lördag 26 december 2009

God Jul och Gott Nytt År!!


Från oss alla till Er alla; En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

En summering av 2009:
I januari satte jag mig ner och tänkte över mitt liv ordentligt. Genom att ändra på arbetssättet på jobbet och börja prioritera fritiden hittade jag ett hållbart sätt att leva på, som har fungerat i stort sett hela året ut.
I januari har vi också provat tävla drag på snö för första gången. Vi startade i Polarhundmästerskapen i Hamra och det var väldigt roligt och trevligt, även om det var ruskigt kallt - till och med för polarhundsentusiasterna. I januari gör vi även vår officiella agility-debut, på rosettjakten i Linköping. Det blev två stycken vilda race i ridhuset i Valla - inte helt olikt våra lopp under resten av året.



I februari började det gå upp för mig att Baby kanske aldrig mer skulle kunna tävla agility. Det var en hård insikt men har löst sig relativt bra ändå, kan jag se såhär i efterhand. Det var också i februari som jag bestämde mig för att det skulle bli en valp i år. Jag övervägde till och med att ta två valpar på en gång! Alternativen var självklara; Sirius + Titti och Kinoo + Robert.



I mars kom plötsligt en massa snö och lika snabbt var den borta igen när våren började komma. Baby fick sin röntgentid uppskjuten gång på gång och det misstänktes att hon hade diverse mystiska sjukdomar. Iss fortsatte dragträningen och hade fått riktiga broiler-bakben medan framkroppen var väldigt omusklad.







I april bestämde jag mig för att konsumera mer medvetet och har till stor grad gjort så sedan dess. Som följd av det har jag fått en massa pengar över som jag sparar på ett speciellt konto! Vi har börjat med agilityträningen igen och slalomet börjar äntligen lossna med Issen. Han verkar få ett fint och jävligt snabbt slalom! Fotografen som har tagit slalom-bilden heter Emmeli Orrefjord. I maj blir det också klart att Baby får röra sig fritt trots sin rygg, även om vi nu får räkna agilitykarriären som avslutad.





I juni bestämmer jag mig för att prova ett nytt handlingssystem. Jag köper Jenny Damms filmer och börjar förändra min handling. Det blir en lång väg och lossnar först ordentligt när jag börjar träna med Emmeli och vi ligger i hårdträning hela semestern. Iss svarar fint på handlingen, men är fortfarande vild på banan och stundom helt okontaktbar.



I juli bygger vi om altanen till hundgård och två lyckliga hundar kan äntligen röra sig fritt in och ut om dagarna. I juli får jag även veta att Titti är dräktig med minst tre valpar, jag kommer alltså bli mamma! Agilityträningen börjar ge framsteg på allvar, jag får många tankeställare angående min attityd och glädje och bytena börjar lossna. Jag gjorde också en rejäl genomgång av foder och upptäckte att Bravo torrfoder var det bästa för både Baby och Iss. Slutligen så började jag läsa boken "Lydnadsträning i teori och praktik", en bok som radikalt förändrade och inspirerade mina träningsmetoder! Avslutningsvis fick Issen en ordentlig hudinfektion på baken som inte gav upp förrän långt in på vintern.



I augusti gör vi återigen några försök att tävla agility. Issen börjar bli mer trygg på banan och har några solglimtar då och då. På hemmaplan fortsätter handlingsträningen. I augusti fick jag också ett av de sorgligaste besked i mitt liv. Min efterlängtade valp fick aldrig komma till jorden. Jag fick en rejäl svacka och bestämde mig för att inte skaffa någon valp alls. Baby tränar simning och cykling och är i bättre form än på länge!







I september tävlar Issen återigen officiellt och denna gången med lite mer mod och lite mer fokus. Allt går fint utom slalomet som han fortfarande inte tar på tävlingar. Under en resa till Malin i Dalarna träffar jag valpen Tolga och får en rejäl tankeställare. Det kanske ändå finns en valp för mig där ute? Jag reser upp till Bräcke för att träffa Kinoo + Robert - kullen. Bara för att se valparna och känna om det kanske ändå är något för mig. Där faller jag handlöst för Diva, en liten skruttunge utan rädslor och med en massa go! Diva blir min valp och flyttar hem till oss två veckor senare. I september börjar vi även träna drag, korta snabba rundor för att ha roligt och få lite mer fart!



I oktober växer Diva så det knakar. Vi ser skillnad från dag till dag! Issen får prova springa i spann och jobbar jättefint. Vi tävlar igen och nu tar han äntligen slalomet!!! Baby börjar gilla valpen och kan till och med leka då och då.





I november börjar jag skörda frukten av grundträningen med Diva. Vi har långt kvar, men hon söker spontant fot-positionen och det tar jag som en belöning! Vi intensifierar dragträningen och börjar köra lite längre sträckor - ibland själv, ibland med Spiken. Iss jobbar fint och har nu också fått fina muskler fram.








I december fortsätter grundträningen med Iss och Diva. Jag kommer in på Canis KlickerTRÄNARutbildning 2010. Det blir två resor under december. Först till Orsa en helg, där vi hälsar på Malin och jag får köra släde själv för första gången på allvar. Sen åker vi upp till Norrland över jul, det blir några skidturer och en massa bus på snövidderna!

Gott nytt år på er!

fredag 11 december 2009

Baby min älskade lilla skruttgumma

Hittade den här bilden i vår gamla blogg och jag älskar den! Baby är så himla fin och den här bilden är en av få som har fångat hennes otroliga ödmjukhet. Det känns som att det är länge sedan vi hade den speciella kontakten som vi hade det här ögonblicket. Baby börjar bli gammal och blir knepigare och knepigare med tiden. Jag har inte heller ägnat mig helhjärtat åt henne på länge, då menar jag som att åka någonstans bara hon och jag. Så nu funderar jag på att anmäla oss till Rallylydnadskurs till våren. Då kan vi ha våran egen lilla kvalitetstid! Hittade även detta, ett av våra fina lopp från den tiden då Baby fortfarande fick köra agility. Hon har varit så fantastiskt duktig genom åren och hyllorna här hemma är fyllda av välförtjänta rosetter och priser. Jag kommer ihåg det här loppet speciellt, vi slog nämligen en bordercollies tid!

torsdag 10 december 2009

Hjärtekrossande...


Kan inte låta bli att läsa siberian husky annonser på blocket, trots att jag vet hur himla upprörd jag blir... Idag är det en som gör mig i det närmaste grinfärdig. En siberian valp som är fyra månader - lika gammal som Diva. Husse skriver i annonsen att det är en aktiv valp "som kräver fysisk stimulans som jag tyvärr inte har tid eller möjligheten att ge honom längre". Hallå?!?!?! Han har haft hunden i TVÅ MÅNADER. Vaddå inte har tid att ge honom det längre?

Valpens tänder är lika små och pyttiga som Divas och jag ser hennes förväntansfulla blick framför mig. Jag bara slås av vilket svek det är att lämna en valp ifrån sig i den åldern. Den har precis kommit till en ny flock och börjat installera sig så plötsligt rycks den upp och ska vidare till någon främmande människa... Jag blir så himla arg på den personen som köper en valp för att sedan efter två månader komma på att man inte har tid för den längre. Men lika irriterad blir jag på den uppfödare som säljer en valp utan att försäkra sig om att den nya ägaren är förberedd på ansvaret. Visst, det kan vara svårt att hitta "rätt" ny ägare och det är klart att oerfarna också ska ha möjligheten att skaffa hund. Men då ska man också gardera sig, avtala att valpen ska tillbaka till uppfödaren om det inte fungerar men ännu hellre testa den nya ägaren så man vet att det är någon seriös.......

Usch, stackars lilla skrutthund, den har ingen aning om att flocken just planerar att kasta in den i en helt ny miljö, helt utan trygghet och utan de personer som den växt ihop med. Hoppas den har ett starkt psyke...

lördag 21 november 2009

Diva 17 veckor (fotograf: Emmeli Orrefjord)


Diva är fortfarande 45 cm hög och väger nu 11,5 kilo.




Vi jobbar vidare med grundfärdigheterna men Diva bjuder redan på fria följ...

Hundbesök...

Idag har Diva hundbesök. Det är bästisen Artic som är hos oss en stund på dagen. Han är en 10 månaders malamutehanne och är verkligen världens härligaste hund! Han är så mild och mjuk i sättet. De har lekt och lekt men nu får de ta en paus och tugga varsitt märgben. Och Diva vill ju givetvis vara nära bästisen!

Artic och Spike är Divas bästa kompisar och jag är så otroligt glad att hon får umgås så mycket med dem. Bägge är jättefina förebilder, lekfulla och tålmodiga med henne. De har lärt henne leka med leksaker på ett jättefint sätt, de lär henne att man kan leka tillsammans och inte behöver vakta. Genom deras lek har Diva själv börjat erbjuda kamp med mig också! :)

Tack Monika och Mia för att ni är så fina vänner!!

söndag 15 november 2009

Diva 16 veckor


Idag fyller Diva inte mindre än 16 veckor! Hon är numera 45 cm hög och väger 11 kilo. Idag har vi också avslutat valpkursen och hon har fått sitt första diplom. Hon var så stolt att hon sov ända frampå kvällskvisten, hihi! Diva har träffat och lekt med många olika hundar, stora och små, långhåriga och korthåriga, mjuka och tuffa. Hon är duktig med andra hundar, bara lite väl tuff ibland kan jag tycka. En liten ettrig myra! Jaja, de säger ju ifrån så småningom när "valplicensen" tar slut.

Nu kallar plikten, hundarna är hungriga och Baby ska få sin skönhetsmassage!

tisdag 27 oktober 2009

Mycket att berätta!

Hösten har kommit på allvar nu, med regn och rusk. Det hindrar oss inte från att spendera massor av tid i skogen, i full fart över stock och sten! Jag tar varje tillfälle att pyssla med hundarna nu när mörkret faller på och jobbet är som mest intensivt. Diva har fyllt tretton veckor och har blivit en stor tjej. Hon når numera upp på köksbordet, kan utan problem hoppa upp på soffor och stolar och har fått flera hundkompisar att leka med. Valpkursen går bra, hon har lärt sig gå kurs nu och är mycket fokuserad. Det känns roligt att redan såhär tidigt vänja henne vid att arbeta trots att det är andra hundar nära. Vi har fått några värdefulla övningar, först och främst passivitets och behärska-sig övningar som vi använder i vardagen nu.


Jag måste säga att det är ju fantastiskt roligt att ha en valp i huset! Det är första valpen för mig, både Baby och Iss är ju omplaceringar. Jag njuter av varje ögonblick! Att vakna av en liten varm valptunga som pussas, hennes tokrace i skogen som får mig att skratta så dant, hennes uppmärksamhet och inlärningsförmåga när vi tränar och att bära henne i sängen när hon är helt lealös efter en lång rolig dag. Det är så underbart...


Vi har ju fått lite dragträningstips av Annika och det var riktigt bra tips för Issen är numera tokig i att dra! Det känns så roligt att det har lossnat och han har börjat älska att springa. Förut gjorde han det lite mer plikttroget bara och det var ju i en lunkande takt vi tog oss fram. Nu är det en jämn och fin galopp han håller hela vägen. Vi blandar och kör lite själva där han får dra kätting och lite tillsammans med andra där han får springa lite längre sträckor med lite lättare last. Han har dessutom, till skillnad från förra året, fått rejäla frambensmuskler! Nu gäller det bara att hålla efter med massagen också så han håller sig mjuk och fin. Stora Björnen har ju lite lätt att bli spänd nämligen..



Vi fortsätter också, i lugn och ro, med tävlingsträningen. Man kanske kan säga att det har börjat lossna med nervositeten. För första gången på tävling har han nämligen tagit slalomet! Så nu är vi i samma situation som vi är på träning, nämligen mycket fart - lite sväng... Blir att jobba vidare med kontakt och handling, jag känner att jag redan har blivit ringrostig sedan i somras. Det är verkligen ett projekt att byta handlingssystem. Jag märker att så fort jag behöver agera snabbt eller blir lite nervös, så fastnar jag i det gamla systemet... Hursomhelst så har jag anmält till en tävling i vinter så vi ska väl försöka hålla igång så smått med agilityaktiviteten även om det är officiell vintervila för oss nu.


Att ha valp har också varit en väldigt bra träning för Issen. Dels för att han har förstått att små hundar också är hundar och inte farliga monster, dels för att han har börjat lära sig leka på ett annat sätt - mer försiktigt. Sist men inte minst har han också börjat utveckla sitt språk ännu mer. Hans repertoar börjar fyllas på och han får både lugnande- och varningssignaler. Först när vi fick honom var det ju bara utfall direkt som gällde, så småningom kunde han morra och varna med tänderna. Numera kan han även bita i luften och varna genom att stampa i marken, innan han måste säga till på skarpen. Det är så fascinerande att följa honom i utvecklingen, från att vara en liten räddhare till att vara en social mogen hane med ett fullt repertoar av signaler. Han överraskar mig fortfarande postivit gång på gång och det är så roligt att se! En riktig fighter är han, och jag är glad att han fick en chans till för han har verkligen visat att han vill fungera.


Eftersom Diva är så himla orädd av sig, har Iss också lärt sig en hel del av henne. Det är som att han sitter och studerar henne när hon leker med kompostgaller och sopborstar eller hälsar på jätteläskiga människor. Sedan bearbetar han sin egen rädsla! Hon har ju sprungit runt i ur och skur med den där sopborsten som Iss är väldigt rädd för. Oj vad han har fått studsa bort hela tiden! Så småningom har den varit mindre och mindre farlig och häromdagen hittade jag honom såhär (se bilden). Samtidigt fyller han ju snart tre år och den värsta ungdomsperioden ska vara över. Jag tror Issen kommer bli en riktigt fin hund till slut!


Baby har varit hos fysioterapeuten på återkontroll. Det visade sig att spondyloset i länden har blivit passivt men istället har det blivit aktivt i mellersta delen av ryggen. Det kan förklara att hon blir svank i ryggen när hon har ont. Vi ska fortsätta med cykelträningen och massagen men eventuellt också börja simma. Mitt mål är att hon ska kunna leva ett normalt, trevligt liv och vara glad om dagarna. Dom gjorde också en utredning om sköldkörteln ifall det skulle vara anledningen bakom att hon är så himla lugn jämt. Det var det inte, utan förmodligen så är hon bara sån. Det skulle vart konstigt om hon fick medicin och plötsligt inte var lugn längre, det är så mycket av hennes personlighet som är det här lugna så jag skulle nog knappt känna igen henne!


Slutligen några bilder från vardagslivet, socialträning, promenader och valpkurs!

onsdag 14 oktober 2009

Dagmatte...


Igår var Diva hos dagmatte Monika och dagisfröken Spike. Det gick jättebra, kolla själv: http://spikens.blogspot.com, och jag är så himla glad att hon får vara där ibland!

tisdag 13 oktober 2009

Diva 11 veckor


Nu har Diva fyllt elva veckor! Hon har fått några hundkompisar, börjat valpkurs, blivit nästan helt grå och lärt sig hoppa upp i soffan. Hon är 39 cm hög och väger inte mindre än 7,3 kilo! För en vecka sedan var hon 35 och vägde 6,2......

söndag 4 oktober 2009

Ledig helg och många aktiviteter!

Ni kanske trodde att jag har glömt Issens träning helt och hållet nu när lilla söta Diva har kommit till flocken? Nejdå, inte alls! Vi håller igång och tränar drag på alla de sätt och vis. I helgen hade vi förmånen att träna tillsammans med ett helt gäng glada draghundar och klart vi tog den chansen! Issen fick gå bak i ett fyrspann och jobbade på kanonfint hela vägen. När vi sedan cyklade själva idag kändes det att han har fått upp sugen lite!Fick också en massa bra träningstips. Det är så svårt detta med drag, det finns liksom inte direkt några kurser att gå och det är ont om information om hur man kan lägga upp träningen. Nu har vi iallafall fått tips på ett bra upplägg som jag känner passar oss. Spännande att se om vi får utdelning! (Foto: Jörgen Pålsson)
Jag måste säga att Issen har musklat sig på ett helt annat sätt i år än förra året. Det märks att hans kropp är fullvuxen nu. Förra året kom det liksom aldrig muskler fram. Nu är det redan bulliga fina muskler i frambenen! Jag har också anmält oss till Östgötamästerskapen i agility. Det blir förmodligen årets sista agilitytävling för oss och det känns roligt att prova tävla en sista gång nu när vi nästan avslutat kursen och all social agilityträning. Jag själv har däremot redan blivit lite ringrostig, jag erkänner att agilityn har inte tagit upp mycket hjärnaktivitet senaste veckorna. Jag får lov att skärpa till mig när det gäller sedan. Men huvudsaken är som vanligt att ha roligt på banan och denna gång ska jag faktiskt ge slalomet en ordentlig chans. (Foto: Annika Gustafsson)


Diva har haft en aktiv söndag idag. Vi gick på promenad till Davids mamma och fikade lite. Sedan hade vi miljöträning vid Charlottenborg, men redan där var Diva så trött så hon somnade i min famn... Bara att bära henne till busshållsplatsen så tog vi bussen ett par minuter till vi kom hem. Funkade jättefint! Gissa om lilla tösen var trött nu på kvällen?

Det är skönt att börja hitta hennes rytmer nu. Allt rullar på av sig själv; äta - leka - sova. Det roligaste är just innan hon ska somna, då är hon så hyperaktiv. Jag har börjat ta fram klickern och träna lite, ett par omgångar så somnar hon som en stock direkt! Nätterna går också fint nu, sex timmar kan hon sova i sträck innan det är dags att kissa. Så duktig hon är lilltjejen min!

Visst är det så att jag skriver det korta lilla som är roligt och som har gått bra. Det har också varit väldigt tufft för mig den här veckan. Jag har så höga krav på mig själv och är så mån om att allt ska bli bra. Att ha Diva är en bra träning för mig att hantera detta. Det är en lång väg att gå... Att ha hund har varit en så otrolig personlig utveckling för mig och den utvecklingen tycks aldrig upphöra. Tack, alla mina älskade hundar!!!

Ps. Diva har nu fyllt tio veckor och här kommer veckobilden. Hon har gått upp ett halvkilo och känns redan rejält mycket större. Nosen är nästan helt svart och kroppen är knappt beige alls längre utan börjar bli grå med svarta täckhår! Usch detta går ju så ruskigt snabbt, vi ser skillnad varje dag....

måndag 28 september 2009

Diva (har uppdaterat så hela filmen är med!)


Nu har underverket äntligen kommit hem! Hade förväntat mig en kaosartad tillvaro men jösses vilken väluppfostrad valp vi har fått hem. I stort sett rumsren, sover om nätterna och supermotiverad att träna! Ja ni förstår väl kanske att det inte finns mycket tid till att blogga numera, dessutom ligger kablarna i tryggt förvar i
soffan...

Här kommer också en liten minnesbild till framtiden!


Diva 9 veckor

söndag 13 september 2009

May I present...

May I present... Krutpaketet Diva!!! Jag åkte upp till Lugnvik för att träffa Kinoo-Robert av Vargevass kullen. Var helt förväntanslös, ville träffa valparna för att se om det kanske var någon där som passade mig. Och visst var det det! Krutpaketet Diva fångade mig som en stormvind. Så nu får jag plågas i två veckor innan hon får flytta hem till oss....

tisdag 8 september 2009

Årets sista officiella...




Nu har Jörgen lagt upp filmerna från Eslöv, så varsågod! Och visst, det är bara att konstatera. Även om Iss inte tar slalomet - och är försiktig på balansen - är det ändå en helt annan attityd han har på banan nu. Det ska bli spännande att se vad veckoträning och vintervila kan göra med honom!

måndag 7 september 2009

Fullt ös, medvetslös!!!


Såklart lyckades vi pressa in ett dragpass innan dagens agilitykurs! Lånade Bus igen och jäklar så det gick. Hon är racerduktig och drar upp farten rejält. Tack så himla mycket, Tobias, för att vi får låna henne!

En annan sak, vi gick ju agilitykurs idag. Det gick så bra! Två gånger lyckades jag så bra med handlingen och fick in honom så fint att jag bara skrek rakt ut. Hihi!! Dessutom avslutade vi med att Issen gick runt och hälsade på alla och bara viftade på svansen och var sådär allmänt underbar. Vilken lycka att ha en sådan hund!!

Härliga helg!


Fotograf: Tomas Szabo

Vilken fin avslutning på tävlingssäsongen! För första gången i livet har vi tävlat mot andra huskies! Det var så roligt, att ha ett gäng små spetsöron där i tältet, att gå omkring tillsammans med andra likadana. Att vara ett gäng. Det var roligt! Svårt att beskriva, men ta med dig din vallhund och åk på draghundtävlingar i fyra år så kommer du förstå känslan, hihi!

Loppen gick över förväntan bra, Issen var MED mig på ett helt annat sätt än tidigare. Banorna var väldigt lätta och bjöd på många framskick - och Issen tog dem med buller och bång! Ett enda tillfälle där han tvekade och började se sig om, i övrigt var han helt med och jobbade kanonfint. Slalomen gick inte den här gången heller, men jag tycker mig se en lösning i sikte. Sista loppet tog han de tre sista pinnarna i slalomet, och det var med full fart. Härligt!

Tack Eva för en härlig helg, god mat och trevligt sällskap! Grattis Jörgen till första agilitypinnen! Nu får huskisarna se upp där ute :)

Träningsperioden är också slut och jag måste erkänna att jag inte har varit väldigt ambitiös. Har knappt tränat alls. Det är vintern som börjat hägra, den kyliga luften vrider om mitt sinne att längta efter vind i håret och skogsluft istället för fotbollsskor och tighta svängar. Vi har börjat träna så smått och jag ser redan fin effekt på Issens motivation! Nästa agilityträningsperiod kommer inte förrän framåt maj, när det blir för varmt för drag och det börjar klia i fotbollsskorna igen :) Fram till dess blir det vår agilitykurs och ridhusträning en gång i veckan. Det räcker som miljö- och handlingsträning mellan dragpassen.

Det är lustigt hur världen omkring en kan ha en avsikt. Baby har börjat streta emot väldigt mycket när vi cyklar nuförtiden. Jag blir osäker och undrar om hon har ont eller om det är det gamla vanliga jag-vill-faktiskt-lukta/kissa/vädra/hälsa humöret. Men samtidigt som hon stretar allt mer, har människor omkring mig pratat om muskler. En kastar boll, en låter hunden leka, en går offroad i skogen och alla säger de samma sak; de blir överraskade över hur mycket muskler hundarna har byggt av den till synes lilla träningen. Jag tar det som ett budskap; det är dags att växla träning med Baby också. Det måste inte absolut vara cykling eller simning. Skogspromenader och lek kan mycket väl fungera som komplement.

En sista reflektion som jag fick av Eva igår. Issen GÅR passgång. Jag har många gånger funderat på vad det är för gångart han har egentligen, han går inte så rent passgång att det är lätt att se. Nästan någonting mitt emellan. Jag har väl intalat mig själv att det är skritt så jag ska slippa bekymra mig. Gillar inte när hundarna går passgång, för mig är det ett tecken på problem med kroppen. Eva sade att Issen går passgång och det är ju helt sant. Hon sade dessutom att det är vanligt att passgångare blir väldigt kraftiga runt midjan och där kom förklaringen på det också! Issen är ju alldeles för rejäl kring midjan och är ofta väldigt spänd just där.

Samtidigt gör sig hösten påmind på min våg. Jag har en förmåga att lägga på mig några kilo varje vinter. Det är klart att jag rör mig mindre när jag sitter på cykeln bakom rejsande hundar, än när jag springer agilitybanor hela dagarna. Dessutom så blir jag lustigt nog alltid väldigt hungrig på hösten och vintern. Så jag behöver helt enkelt börja motionera.

Imorse under morgonpromenaden så provade jag mig fram hur vi ska gå för att Issen inte ska gå passgång. När vi gick långsamt var det nästan hopplös, men däremot när jag spände musklerna och riktigt power-walkade så travade han på jättefint. Två flugor i en smäll alltså! Issen får vila midjan och gå ordentligt - jag får motionera så jag svettas och håller igång lite även på vintern! Weee!!

onsdag 2 september 2009

Snart kommer hösten....!!!



Ombytlig som jag är, börjar jag bli riktigt trött på agilityn. Det ska bli skönt att trappa ner med träningen till en gång i veckan och börja lite mer med DRAGET! Längtar jättemycket efter snabba skogsrundor med isande vind och arbetande hundar. Har börjat så smått med motivationsrundor för Issen. Förra året körde vi mycket tungt och långsamt och visst blev han ruskigt stark men han hängde inte med de andra riktigt. I år har jag lagt om strategin till korta roliga snabba rundor med mycket belöning och glädje - helt enligt mina nya insikter i agilityn! Jag vill att han bara ska älska att springa på i full fart! Vi har ju ingen brådska det här året utan kan gott använda hela säsongen till motivationsarbete.



Agilitysäsongen börjar som sagt närma sig sitt slut. Vi avklarade vår första officiella tävling för ett par veckor sedan och jag kan konstatera att det går framåt, sakta men säkert. Detta lopp var det bästa under dagen, Issen är fortfarande mycket berörd över miljön, men titta noga på de två sista hindrena, så får du en glimt av hans riktiga jag - med fart och fläkt! Vi har en tävling kvar i år, i Eslöv nu i helgen. Jag känner att det får räcka med det. Vi kommer fortsätta kursen i höst och vinterträna i ridhus med massa människor och hundar. Det, tillsammans med att Issen får fylla tre och mogna ännu mer under vintern, hoppas jag kan hjälpa honom en del med miljöträningen.

Jag träffade världens underbaraste söta tikvalp i helgen. Tolga. Hon fick mig att komma på nya tankar angående valpköp. Det kanske finns fler alternativ? Jag känner mig iallafall mer öppen nu, det kanske inte måste vara omöjligt detta med valp ändå. Det är ingen brådska och jag kan ta tid på mig att fundera hur jag vill ha det, men det kanske inte absolut måste vara av mina favoritföräldrar. Den som lever får se!

tisdag 18 augusti 2009

Ny träningsperiod på gång!

Så är det dags att ladda för en ny träningsperiod! Jag har funderat var jag vill och behöver lägga fokus framöver och en sak är given: Slalom. Utöver det har jag funderat över min handling. Framförbytena har lossnat och fungerar jättefint, det sitter mer eller mindre i kroppen nu! Bakombytena också. Men så kommer vår (läs: min) akilleshäl.... Svängar utan byten. De senaste riktigt grisiga handlingsgrodor jag har gjort har alla haft en sak gemensamt. Det har varit svängar där Issen kommit långt ut och jag - istället för att aktivt jobba in honom - hamnar i ett stillastående läge när jag är riktad precis rakt mot honom med bägge händerna rakt fram... Önskar han kunde bli frustrerad och bita mig varje gång jag gör det!!! Men det är viktigt att jag börjar ersätta den handlingen omgående, för varje gång jag gör den förstärker jag mitt beteende och binder honom vid det... Usch!

Slalomet och u-svängar är alltså klart. Men så kommer vi till miljöträningen. Jag har grubblat över hur jag ska gå vidare med den. Att frenetiskt åka runt på tävlingar och be domare och publik om hjälp känns inte som en hållbar situation. Det är dyrt och omständigt och alldeles för oregelbundet. Men så kom Emmeli med den geniala idén att vi ju kan gå kurs! Så nu har vi hoppat på en fortsättningskurs i Motala och igår hade vi vårt första träningspass - bland ett tiotal andra hundar och människor. Det känns som att detta definitivt är rätt väg att gå!

För att göra det lite tydligare för mig själv:

Slalom:
Eftersom Iss har stora problem att ta slalom med störningar, gäller det att vi förstärker hindret så mycket som möjligt på träning. Har han lyckats många gånger på träning, gör det inte jättemycket med ett och annat misslyckande. Vi behöver också ständigt påfresta med nya störningar under kursen. Fler och fler människor som står närmare och närmare, med ljud och rörelse omkring. Ska försöka göra en ny utmaning varje gång! Hemmaträningen består i att jobba vidare med slalomingångarna. Jag vill att Issen ska hålla uppe sin härliga slalom-attityd och jobba sig in självständigt i första porten. Från vänster kan han precis alla ingångar, men från höger är han mycket mer orutinerad. Där är vår utmaning under den här träningsperioden!

U-svängar:
Jag måste diskutera och komma fram till en slags handling där jag tydligt kan signalera till Issen att det kommer en tight sväng. Klappen signalerar ju tight bakombyte, men kan samma klapp betyda tight u-sväng utan att störa till det? Måste grubbla lite över det. Ett ord eller en förberedande armkrokning kan kanske annars hjälpa till, men jag tycker det är svårt att få ut honom ordentligt när jag samtidigt ska signalera med kroken. En tankeutmaning alltså!

Miljöträningen:
Vi har tre tävlingar framför oss under den här träningsperioden. Söderköping på torsdag, Tranås på söndag och Eslöv om ett par veckor. Jag är beredd att viga alla tre tävlingarna åt miljöträning om det visar sig behövas. Det betyder leksak och eventuellt sele på banan.... Förutom tävlingarna har vi ju nu kursen på måndagar. Jag ser jättemycket fram emot att testa hans gränser på hemmaplan, där han ju redan är relativt trygg och klarar lite större påfrestningar!

Det här blir förmodligen den näst sista seriösa träningsperioden innan vintervilan. Det känns som att vi har kommit en bra bit på väg i vår träning och jag är så glad att jag har hittat träningsformer där jag har kunnat utvecklas så mycket!!

fredag 14 augusti 2009

Det går framåt, sakta men säkert!!



Jag är glad att jag skriver mina mål här i bloggen, det är så roligt att sitta idag och läsa vad jag hade planerat inför träningstävlingen igår. Jag kan konstatera att jag har gjort mitt jobb och hållit väl fast vid mina planer! Första banan är Iss i stort sett oberörd av omgivningen. Den underbara domaren Roger Franksson gick med på att vara lite passiv för att vi skulle kunna testa om det hade någon betydelse för Issen. Ja, viss betydelse har det definitivt! Andra loppet var Issen mycket mer osäker, precis som de andra tävlingarna, men jag ser ändå framsteg, bland annat tar han platta tunneln den här gången - det har han inte gjort de andra gångerna!

Känslan såhär efteråt är en känsla av glädje. Jag känner att jag har gjort en riktigt bra insats. Jag har handlat och jobbat för fullt, med attityd på banan. Issen har delvis varit med och har definitivt haft stunder av stor glädje! Jag har även tagit mod till mig och värmt upp med honom lös. Det har fungerat utan problem, en gång råkade jag skicka honom rakt på en annan hund men matte ställde sig ivägen och Iss vände direkt. Jag hade även tagit med mig slalomet och körde det några gånger. Först gick det kanonfint men sedan började han svammla och jag lade av istället för att börja krångla. Som en underbar avslutning på kvällen körde jag delar av banan igen samtidigt som funktionärer gick runt plockade ner, och speakern hade prisutdelning. Först var Issen lite tveksam men ganska snart blev han helt avslappnad och tänd och glad!

Det ska nog lossna, detta. En vacker dag!

torsdag 13 augusti 2009

Tävlingsträningen fortsätter...

Vi tar varje chans vi har att tävlingsträna nuförtiden. Igår var det träningstävling hos Klickerklokarna. Två banor på klass II nivå med rätt så luriga vägar och tätt mellan hindrena. Jag valde direkt att förenkla banan för att få ett bra flyt och uppmuntra Issen. Han gick jättefint när vi värmde upp, var tänd och med mig på ett bra sätt. Väl på banorna sedan, kom den osäkra lilla hunden fram i honom igen. Jag är nästan helt säker på att jag inte förmedlar någon osäkerhet till honom. Jag är varken nervös eller orolig när jag är på banan, utan känner mig ungefär som vid ett vanligt träningspass. Det verkar som att domaren är det som blockerar honom....en främmande människa mitt på banan? Kan tyckas inte vara så värst speciellt men av någon anledning ser Iss till att hela tiden ha superkoll på vart domaren befinner sig. Han är ju osäker på främmande människor, men först och främst om de kommer väldigt nära. Däremot - som Carina sade förra veckan - kan det ju ha stor betydelse att han faktiskt är lös. Han har inte samma trygghet då. Han brukar ju inte direkt vara lös sådär till vardags heller... ;)

Det mesta flöt ändå på, på banan. Fick till ett jättefint tight framförbyte där domaren stod relativt nära men jag kände att Iss sög fint på hindret och var med mig. Det ögonblicket vill jag komma ihåg som vision för hur det kommer vara i framtiden! Däremot tog han inte slalom ordentligt första loppet. Andra loppet bestämde jag mig för att fokusera på slalomet och testa om han skulle ta det ifall jag bara var lite envis. Men icke...

Issen kan slalom, det är hans favorithinder. Han kan ta det självständigt på stora avstånd från nästan alla vinklar. Full fart - smatt säger det bara! Men slalomet är det hinder som kräver mest koncentration från hans sida och på tävlingarna klarar han uppenbarligen inte att fokusera tillräckligt för att klara det. Så istället för att göra det till en stor grej och börja krångla med slalomet (nu när jag vet att han inte kommer ta det även om jag envisas) har jag bestämt mig för att hoppa över slalomet när vi tävlar. När han väl börjar bli lite trygg i tävlingssituationen kommer han att få tillräckligt med fokus och slalomet kommer inte längre att vara ett problem. Däremot har jag kommit fram till att jag måste möta upp från träningshållet genom att plocka in statister som står runtomkring hindret när vi tränar på trygga hemmaplan. På så sätt kan han vänja sig vid att fokusera även med störning!

Ikväll är det träningstävling igen, i Söderköping. Målet är att få ett fint flyt, att jag jobbar på med full attityd och glädje för att få med honom och rejsa istället för att han sneglar på domaren. Jag ska försöka hitta en väg jag kan ta förbi slalomet och om det inte går, tar jag en belöningsstund med lite kamp förbi det. Det roligaste skulle vara om det gick att köra en kort, fartfylld väg genom banan och sedan bre på med full belöning och du-är-bäst-i-världen pepp!!!

Jag funderar på att eventuellt göra en deal med domaren att han kan hålla sig lite i bakgrunden för att se om det i huvudsak är domaren som Iss stör sig på, eller om domaren bara är droppen som får bägaren att rinna över i den livliga miljön. Jag känner inte längre någon oro för att Issen skulle "hamna" ute i publiken, han är snarare för osäker för att våga gå nära andra. Nu gäller det att jobba intensivt för att plocka fram det roliga och gemenskapen, bara han och jag, för att förstärka vår relation!

Det känns som att den här träningen kan dra ut på tiden. Våra planerade tävlingar i Tranås och Eslöv kommer förmodligen också att bli slalomlösa rejs-lopp. Men inte mig emot. Det viktigaste är att Issen känner glädje och trygghet på banan! På lång sikt har vi allt att vinna på att gå lugnt framåt. Jag tänker inte bara på agilityn, men även på drag, lydnad och annat vi kommer att hålla på med i framtiden. Miljöträningen är den viktigaste och mest värdefulla för Issen. Då är det en bra inkörsport att blanda den med agilityn, som han tycker är så roligt!

Ibland är det tufft att jobba på det här sättet. Ibland känner mig som tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand - jag har en jätte, jätteduktig hund men får aldrig chansen att visa upp hur himla bra vi är!!! Då tänker jag på vad Susan Salo har sagt: "The main reason people fail to achieve their goals is they give away what they want most of all for what they want right now!" En dag kommer vi briljera på banan.

Men just nu ser vi fram emot kvällen och sedan: Fem dagars välförtjänt viloperiod!

lördag 8 augusti 2009

Den som väntar på något gott........

Jag har väntat på en valp efter Sirius sedan jag träffade honom för första gången. Han har precis allt jag önskar hos en hund - han har arbetsvilja, glädje, styrka, är fantastiskt snygg och otroligt social. Det började faktiskt på den tiden som jag funderade på att para Baby. Det måste vara två-tre år sedan. Jag kollade runt på hanar och Sirius var outstanding! Men jag ändrade mig med Baby och höll istället lite koll på Sirius och andra tikar.

Jag måste säga att Mette-Marit är den hund som gjort störst intryck på mig någonsin. Jag träffade henne en kort stund på en utställning och pratade lite med Malin. "Det går alltid bra för oss", sa Malin, "men vi når aldrig hela vägen fram för hon har en dålig tand." Det visade sig att Mette-Marit var en av Malins duktigaste hundar och har under hundratals mil lapat snö så att hörntänderna till slut slitits ned. Där och då kände jag en så otrolig beundran och respekt för den hunden. Det är svårt att förklara hur, men det är exakt samma som jag kände när jag läste boken "I isens grepp". En väldigt gripande och klart läsvärd bok!!

Sirius och Mette-Marit parades för drygt ett år sedan. Det var precis när jag insett att Iss inte var en stabil hund. Jag var så arg och besviken att jag hade hamnat i den situationen att jag inte kunde ta en valp efter dem! Det fanns ingen möjlighet, inte med Issens beteende och behov som det var då. I den stunden kändes det som att jag offrade det jag önskade mest, för att ta mitt ansvar över en hund som jag aldrig visste om den skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en tung period för mig...

Så i år fick jag veta att Sirius skulle paras med Mette-Marits brorsdotter Titti. En väldigt vacker och trevlig hund som påminner mycket om sin moster. Väntan har varit otroligt lång. Först väntan på att löpet ska komma... Det måste komma i rätt tid för att valparna ska komma lagom mellan de två dragsäsongerna. Till slut kom löpet och Sirius och Titti hade en riktig kärleksvecka. Jag tror aldrig 63 dagar har tagit så lång tid som nu. Var det alls valpar i magen? Jodå, Titti blev tjock och tuttarna ännu tjockare! I måndags väntades valparna komma. Men ingenting hände.... Spänning.... Usch vilken vecka jag har haft! Varje sms, varje telefonsamtal har jag hoppats på besked. Men Titti har knipit åt och hållt på sina valpar.

Mina tankar har pendlat upp och ner. Hur kommer livet bli med en valp? Vad gör jag om det inte blir någon? Men den sammanlagda känslan har varit en förväntan, en längtan efter en egen liten valp (jag har ju faktiskt aldrig haft en hund från den var liten!), en egen liten lurvig puppy med ögonen i kors och vilja att upptäcka världen.

Så i morse hade jag fått sms-et jag väntat på. Men det var inte det besked som jag hoppats på..... Två döda valpar, veterinärbesök och konstaterande att där fanns inget mer.....

Så världens mest efterlängtade lilla valp fick aldrig komma till världen. Jag hoppas att allt är bra med Titti nu, det är skönt att det är över och jag vet att hon haft det tungt senaste veckan. Men här hemma känns det tomt.... Två hundar känns som en för lite... Jag ville så himla gärna ha den där lilla varelsen här. Ett helt nytt liv att lära känna, att formas tillsammans med, att se en utveckling och framsteg från att vara ett litet knyte till att bli en flockmedlem och slutligen en kompis och arbetskamrat. Det känns tomt...

Jag har tittat mig omkring på nätet. Det finns några kullar här och där. Men det skulle inte kännas rätt att ta en annan valp. Jag har längtat så mycket efter en valp efter de här föräldrarna, att det känns fel med något annat. Jag vet inte om Malin planerar att para någon annan tik i framtiden. Men har jag nu väntat i år, kan jag då inte vänta i år till? Jag vet inte... Just nu känns det bara tomt.

Såhär skriver Malin på sin hemsida:

20090808

blev tyvärr en sorgens dag. Titti började igår eftermiddag att komma in i öppningsstadiet av valpningen. Det tog tid och ännu klockan 23 hade hon låg temperatur. Vid midnatt så hade valpningen dock startat och första valpen satt ordentligt fast. Ett felläge. Titti hade starka värkar och jag fick lov att trycka in valpen igen och vända runt huvudet på honom men det var redan för sent. Trots HLR så gick hans liv inte att rädda. Han föddes 0.02 och vägde 500gram. Titti lugnade snart ner sig igen men jag kände att det var en valp till som var på väg ut. Så efter en nattlig promenad så kom värkarna igång igen och valp nummer2 föddes ca 1,40. Den var fortfarande kvar i hinnorna men rörde sig inte. Både jag och Titti gjorde vårt bästa för att få igång henne. Titti slickade och buffade medan jag blåste & pumpade. Trots alla ansträngningar så började aldrig hennes hjärta att slå. Tiken var även hon mycket välskapt & fin. Hon vägde 450 gram. Båda var grågula med skarpa mörka tecken i ansiktet.

Sedan dröjde fyra timmar av hässjande och en orolig Titti + en ännu mer orolig matte. Jag tyckte jag kände en valp till, ultraljudet hade ju trots allt visat på minst tre valpar och hon har varit väldigt rund. Men Titti var så svullen i livmodern så det var svårt att avgöra. Så det blev en färd till veterinären i Mora. Väl där så röntgades hon och vi kunde konstatera att det inte var fler valpar!

Det känns oerhört sorgligt, två mycket fina & välskapta valpar som aldrig fick ta sina första andetag. Förmodligen dog båda två under det starka värkarbetet före midnatt. Jag & fler med mig hade verkligen sett fram emot den här kullen.

Titti mår efter omständigheterna bra

fredag 7 augusti 2009

Slutet av träningsperioden och tävlingsdebut...

Nu har snart hela första träningsperioden gått. Fokuset har varit på balanshinder, framförbyten och miljöträning. Jag är glad att jag skrev ner mina mål tidigare för nu kan jag gå tillbaka och se att vi faktiskt har utvecklats en del! Det är också lätt se i vilka partier vi behöver jobba vidare. Vad gäller gungan så kan jag konstatera att den har börjat lossna nu. Han gör den korrekt varje gång och oftare och oftare även med det tempo som jag vill ha! Jag känner att det inte finns någon anledning att nöta den mer nu, bara fortsätta ta den och uppmuntra farten vidare. A-hindret har jag experimenterat lite med. Jag fick ganska snart Issen att hoppa över nocken som jag planerat, men han landade konstant för tidigt och språnget hamnade ovanför kontaktfältet. Jag gav det ett par träningspass men ingenting förändrades så jag bestämde mig för att tänka om och börja med två på och två av istället för att etablera ett beteende som ändå inte fungerar fysiskt. Däremot räckte det med att belöna två på och två av ett par gånger så satt det! Nu är det bara att jobba med farten och han har redan erbjudit ett par omgångar som är exakt som jag vill ha dem!

Balansen är hindret som gett mig mest huvudbry den här perioden. Issen har ett fint mönster som gör att han alltid trampar på uppfarten, men sedan när han kommer till nedfarten travar han sista biten. Jag vill att han ska galoppera hela vägen fram till trampet så här behöver det förändras mönster! Vi jobbade med mycket uppmuntran och glädje, med följden att han fick jättefin fart på nedfarten men istället tappade trampet. Så nu har jag en hund som antingen travar och trampar, eller galopperar och hoppar. Hmm.... Egentligen vet jag vart det brister i min träning, jag har inte ökat avståndet till targeten så mycket och tidigt som jag hade behövt för att få ett galoppbeteende redan på marken. Jag tycker det är svårt att hitta ett sätt att ha ett ordentligt avstånd men att hunden ändå ser targeten! Något tips? Funderar på att köra med en burk som sticker upp lite. To be continued...

Framförbytena har visat sig vara en stor mental utmaning för mig. Jag har inte förstått och min kropp har inte kunnat mönstret i våra nya framförbyten á la Jenny Damm. Med många banvandringar och handling utan hund har jag till slut lyckats vänja kroppen vid rätt rörelser. Men ack vilken tid det tar innan det sitter ordentligt!!! En hand åt gången ska visa; gamla fartarmen håller i till hindret är hoppat - där tar nya fartarmen vid. Kroppen ska vara riktad åt det håll vi ska. Men Emmelis bilder avslöjar hur jag egentligen visar.... Uselt!!! Nåja, numera är jag lite mer säker på det där men sedan rätt vad det är smyger sig den gamla handlingen in... Mer av det kan du se på vår tävlingsdebutfilm nedan! OBS! Bilderna visar aja-baja handlingen!

Miljöträningen då. Vi har börjat med att köra en bana tillsammans med flera andra hundar någon gång i veckan. Tyvärr är det ju inhägnat i Motala så det är svårt att få till en realistisk tävlingsträning... Hursomhelst har det inte varit några problem med de andra hundarna, snarare med min och Issens kontakt - jag klantar mig i handlingen och han sticker ärovarv. Med noggrann analys av våra uppvärmningar har jag kommit fram till följande: Om Iss inte har bajsat innan träningen kommer han garanterat att ta ärovarv. Alltså regel nummer ett: Rasta rejält!! Efter det har jag provat mig fram med bollkastning i långlina. Jag har märkt att om vi tränar starter (utan hinder) och jag har långlina och kastar boll, så försöker han sticka första gångerna men lugnar sig sedan. Efter det finns flera steg i hans stressnivå som går att urskilja. Han springer efter bollen och leker med den. Han springer efter bollen men kommer inte tillbaka med den och han springer inte längre efter bollen. Där har jag fyra steg att välja mellan, hur energisk jag vill ha honom!

När jag så såg att Söderköpings Brukshundklubb skulle ha träningstävling tre torsdagar i rad, nappade jag på det. Vi är ju anmälda till Tranås och Eslöv i höst och innan dess behöver vi verkligen vara på banan och leka lite i tävlingsmiljö! Sagt och gjort, igår åkte vi dit. Men usch så nervös jag var!! Största farhågan är ju alltid att han drar ett ärovarv och "hamnar" hos någon läskig hanhund... Men inte! Jag plockade honom efter första hindret för att inte tappa honom direkt och sedan var han väldigt följsam! Andra loppet fick han syn på domaren och blev lite låg och skärrad men jag lyckades faktiskt få grepp om honom och göra ett fint avslut med belönande pip-korv efteråt. Men vad hände med slalom? Mitt och hans älsklingshinder funkade inte alls. Nästa gång tar jag med slalom och kör på uppvärmningen. Tydligen är det ett svårt hinder för honom när han inte kan fokusera ordentligt.

Jag är så glad att jag hade en bestämd och fast plan för hur jag skulle hantera tävlingssituationen på banan. Dels så var jag inställd på att allt kan hända, han kanske glömmer varenda hinder och all handling på grund av att det är så mycket runtomkring. Dels planerade jag min handling precis som jag skulle gjort ifall det var en vanlig träning. Jag vill alltid handla på samma sätt och inte börja göra annorlunda på tävling. Och slutligen, det som fick mig att hålla fokus: Vad som än händer på banan måste jag vara lugn och positiv. Han behöver att jag, med hela mitt kroppsspråk och min attityd, visar att detta är som vilken annan träning som helst. Att allt runtomkring inte är något att bry sig om. Allt detta lyckades jag med (utom ett visst oplanerat rötägg som smög sig in i handlingen). Det känns riktigt fint!

Hursomhelst, nu ska jag inte babbla mer. Här kommer filmerna från igår!


Ps. Det är länge sedan jag skrev om Baby. Hon ligger i hårdträning med cykling och simning kombinerat med massage. För första gången på länge är hon riktigt fin i kroppen! Det är så härlig känsla att se henne pigg och stark. Men helst av allt ligger hon ju givetvis i hundkojan och njuter av pensionen!

lördag 1 augusti 2009

Kvalitet eller kvantitet?


Jag har tänkt mycket på detta med bloggning sedan mitt förra inlägg. Tessan skrev i sin kommentar att hon blir matt när hon läser min blogg och det påminner mig om hur det kan vara för mig ibland när jag läser andras bloggar. Folk som tränar sina hundar varje dag, klickerträning, agility, lydnad, har stora framgångar inom flera olika grenar och så vidare. Usch jag känner mig bara otillräcklig när jag läser om dem! Med ett (ofta mer än) heltidsarbete håller inte vardagen ihop för ständig hundträning. I perioder orkar och hinner jag knappt träna alls...

Det är så roligt nu bara, för jag har liksom hittat ett sätt att träna på som gör att jag håller glöden och inspirationen uppe. Då är det lätt att träna, lätt att orka ta sig den tiden. Alla har vi nog våra egna tankar om hur vår drömträning ser ut. En del är jättenöjda med att gå en kurs en gång i veckan, en del tränar med andra i grupp. En del tränar ofta och en del tränar sällan. Därmed inte sagt att de inte kommer att nå samma framgångar!

Jag är en människa som gärna vill tänka mycket. På gott och ont... Ibland analyserar jag så mycket att jag inte klarar av att omsätta det i praktiken! Men om jag inte har tydliga målsättningar med det jag gör, tappar jag lusten, stannar i utvecklingen och blir trött på det mesta. Det är mycket sånt som jag skriver om i bloggen också. Mina visioner, tankar och analyser av det vi gjort. Jag skriver egentligen nästan aldrig om vad vi i verkligheten har gjort! För mig är bloggen ett sätt att bolla mina tankar och funderingar med er. Att få respons, att kunna utvecklas. Ibland får jag höra att jag har gett en tankeställare åt någon annan och det känns ju jätteroligt! Om vi delar insikter kan vi hjälpa varandra framåt :)

När jag planerar och verkar jävligt ambitiös med agilityn så är det ju givetvis dels för att det är roligt med en hund som vill (och kan) så mycket, men det är även till stor del därför att om jag planerar bra kan jag spara tid på träningen. Jag har helt enkelt omfördelat tiden. Istället för att träna två timmar lite sporadiskt och vad som helst, kan jag planera tjugo minuter och ha en timmes intensivt, målmedvetet och givande träningspass! För mig passar det jättebra att göra så, eftersom jag har tidsbrist och samtidigt lätt tappar motivationen om jag inte känner att jag är på väg någonstans. Det känns också mer rättvist mot Issen, eftersom jag kan styra träningen så att han gör rätt så mycket som möjligt och att jag själv kan ge järnet under hela passet.

Det finns lika många träningssätt som det finns ekipage och jag tror att det viktigaste är att vi anpassar oss efter våra egna behov och önskemål. Hur ska vi annars hålla motivationen uppe? Jag hoppas att min blogg kan locka fram mer inspiration och idéer än den hämmar er utveckling. Det skulle kännas så tråkigt annars!!

Ps. Jag har lagt in lite vardagsbilder för det är ju i huvudsak vardagen som vi spenderar tillsammans i slutänden!!!