söndag 26 juli 2009

Förstärka förstärkare

De senaste träningspassen har känts tunga vad gäller framförbytena. Jag har inte varit säker i hur jag ska göra min handling och Iss har varit svårstyrd och het. Vi tog ett par pass helt på egen hand och gjorde väldigt grundläggande torrhandling från olika vinklar och vidare i olika riktningar. Handlingen började sätta sig lite bättre i min kropp och Iss började nappa på mina styrsignaler.

Jag har tidigare i veckan fått bakläxa vad gäller min glädje och attityd på banan. Helt riktigt så blir jag lätt modfälld och tappar stinget. Min handling blir passiv och lam, jag hänger inte riktigt med och följden blir att Iss sticker eller tappar sugen. Igår tränade vi så med Emmeli igen och träningen gick jättebra. Hon anmärkte att jag jobbar avsevärt mycket bättre när det går bra för oss. Det var då som jag började tänka på förstärkande saker.

Att belöna hunden när den gör rätt, fungerar som förstärkare för beteendet och uppmuntrar hunden att göra om det rätta igen. Men det finns även saker som vi omedvetet förstärker i vardagen. Förra stora träningen insåg jag till exempel att jag förstärkte Iss dåliga beteende under uppvärmningen. Hans älsklingsleksak låter när man skakar på den och det är något jag använder för att få upp honom i varv. När vi värmde upp var han lös och inte långt därifrån fanns det två olika hundar som jag var nervös att han skulle gå fram till. När han blev disträ och tittade på dem, skakade jag på leksaken för att få hans uppmärksamhet. När han tittade på mig fick han leka med leksaken.

Jag tror detta är ett typexempel på hur hundägare generellt jobbar med lockande och beteenden. Men vad är det jag egentligen förstärker för Issen? Jo, leksaken får precis samma funktion som en klicker. Varje gång han tittar på de andra hundarna låter den och han får sin belöning; att leka med mig. När jag har gjort på detta sätt under tio minuter och sedan går in på banan för att köra ett lopp, så är det inte alls speciellt konstigt att han är disträ och svår att få kontakt med. Det rätta hade varit att ha honom kopplad och belöna hans kontaktsökande istället.

Ett annat exempel är när han legat och vilat ett tag. När jag kommer fram och ska hämta honom vill jag att han ska sätta sig upp innan han får lov att följa med mig. Jag säger "sitt" och ofta ligger han kvar med viftande svans. När han inte reser sig efter några "sitt" kommandon så tar jag en godis och lockar honom att sätta sig upp. Det jag i praktiken gör är att jag förstärker hans felaktiga beteende. Jag fortsätter ge honom uppmärksamheten fast han stannar kvar i liggande ställning och till slut får han godis som belöning. Jag tvivlar på att han sedan själv lägger märke till att han sätter sig upp och att det var det jag var ute efter - han följde ju bara efter godisen.

På detta sätt har jag börjat analysera mitt sätt att hantera olika saker i min hundträning. Men igår tog sig analyserandet plötsligt en oväntad vändning. "Du jobbar så mycket bättre när det går bra för er" sa Emmeli och poletten föll ner för mig. Jag måste inte bara tänka på vad jag förstärker för Issen i vår träning. Men även vad som förstärker MIG i vår träning. När det går bra tycker jag att det är jätteroligt, att Issen är en fantastisk hund, en gåva att träna. Jag litar på att vi kan klara olika svårigheter på banan och tvekar inte om att vi en dag även kan konkurrera i de högre klasserna.

Men när det går dåligt? Några få motgångar gör att jag tappar inspirationen, tappar tron på mig själv, upplever Issen som svår, het, ofokuserad. Jag känner att jag ska lägga ner agilityn, att det inte är något för oss. Att tävlande ligger väldigt långt borta, om vi någonsin kommer att komma oss ut på banorna. Men det är ju inte sant!!!!! Iss ÄR en fantastiskt duktig hund, han (och jag) har bara inte lärt oss allt ännu! Men det är inte lätt att tänka på det sättet när det går dåligt. Jag har verkligen svårt att hantera motgångar.

Så, hur löser jag detta problem? Om jag hade varit en hund som jag skulle träna, skulle jag se till att inte höja kraven på mig för snabbt. Ta det successivt, så jag får lyckas många gånger för att hålla modet uppe. Jag skulle hitta saker som förstärker min positiva attityd. En av de sakerna, har jag kommit fram till, är kontakt och gemensam glädje. Nu ska jag fundera över vad mer som kan hjälpa till att hålla min glädje och motivation uppe även när vi har motgångar.

Några förslag?

tisdag 21 juli 2009

Hundfodersdjungeln... (obs! nördvarning!)

Nu har jag äntligen tagit tag i detta att lära mig mer om hundfoder. Jag tycker det är en djungel att få reda på vad hundar har för behov och hur man hittar ett lämpligt foder. Att "bara prova sig fram" är inte direkt ett ekonomiskt sätt att lista ut vilket foder som är bra och det finns dessutom effekter av maten som inte märks på kort sikt. Sagt och gjort, nu har jag jämfört utvalda foder för att få rena fakta.

Det är svårt att få en uppfattning om hundarnas behov då det överallt beskrivs i procent av fodret. Till exempel föreslår en amerikansk forskare att foder bör innehålla minst 10% protein. Tyvärr är det hopplöst att räkna på detta sätt, då den rätta doseringen kan vara 600 g av ett foder och 400 av ett annat. När man räknar ut tio procent protein på dessa skiljer det sig ju rejält på hur mycket protein hunden får i sig. Ingenstans har jag hittat information i gram om hur mycket hunden behöver. Däremot har jag kommit fram till andra slutsatser och genom att sedan jämföra resultaten har jag kunnat plocka ut de foder som passar oss bäst.

Jag har redan från början haft ett fast kriterie. Jag vill nämligen att det ska vara ett svenskt foder. Därför finns inga utländskproducerade foder på listan. Självklart på grund av miljön, men även för att ha viss koll på djurhållningen och innehållet i fodret. I tabellen omvandlar jag procentsatserna till gram beroende på hur mycket som är rekommenderad dos mat. Då går det att se vilka foder som har högt näringsinnehåll! Du kan klicka på tabellerna för att få dem förstorade. Genom att räkna ut snittvärdena på protein, fett, mineraler och så vidare har jag lätt kunnat se vilka foder som ligger högre än snittet och vilka som ligger lägre. Jag har sedan själv satt en gräns beroende på hur viktiga just de värdena är för mig. De som sedan lever upp till mina krav, har jag markerat med rött. Slutligen har jag markerat med fet stil vilket foder som blev mitt slutliga val!

Vad gäller Issens foderlista så har jag valt bort allt som innehåller ris. Han är nämligen allergisk. Lyckligtvis har det visat sig att de flesta svenska foder har spannmål som grund. Närproducerat och bra. I övrigt så har jag speciellt prioriterat foder med:
Hög proteinhalt; det är muskelbyggardags nu och vi laddar för en dragsäsong.
Hög fetthalt; draghundar har långa muskelfibrer och förbrukar därför fett snarare än kolhydrater då de anstränger sig.
Kalorier; Iss är en aktiv hund och behöver ett högre antal kalorier för att hålla sig i form.

I Babys foderlista är det en anna prioritetsordning. Hon kan vara lite knepig med maten plus att hon börjar bli gammal och har andra behov än förr. Helst skulle jag velat hitta ett foder med glukosamin, men de fodrena har brister i annat så vi får fortsätta med tabletterna istället. Såhär ser hennes prioriteringar ut:
Liten dos; Baby kommer inte att kunna äta åtta dl mat om dagen...
Låg proteinhalt; gamla hundar ska ha lägre protein.
Låg fetthalt; hon har lätt att gå upp i vikt och har lågt behov av fett.
Kalium och Fosfor; viktiga mineraler för äldre hundar.

Det är lite lustigt, för det jag kom fram till genom den här kartläggningen var att Iss äter precis rätt foder - Magnussons Meat & Bisquit Work. Däremot behöver vi öka på dosen lite, idag äter han 6 dl men han behöver 8,5. Babys foder däremot (hon äter Magnussons meat&bisquit idag) är lite väl proteinrikt och inte anpassat för ålder. Jag har velat hit och dit, då jag gärna vill ha de viktiga mineralerna, men doseringen och protein/fetthalterna vägde tyngre. Alltså blir det Carrier lätt/senior nästa omgång foder.

Du kanske funderar förresten varför jag pratar om Baby som en gammal hund? Huskies blir ju oftast en tolv-tretton år iallafall och hon fyller ju åtta i år. Jo, Babys kropp är sliten på grund av hennes ryggskada och därför lever hon idag ett seniorliv. Jag ser inte ett behov av höga protein- och fetthalter då hennes träning är lugn och sansad plus att hon lätt lägger på sig. Hon behöver även de tillskott som finns för att hålla efter skadan och inte bli sämre i ryggen.

För att avrunda det hela med det viktigaste av allt; Vatten. Ska skaffa lite större skålar så jag kan försäkra mig om att hundarna får i sig tillräckligt med vatten! Issen dricker ju bra men Baby är så dålig, så dålig på det... En respektive en och en halv liter om dagen ska de ha :)

måndag 20 juli 2009

Ny träningsperiod, nya mål!

Första vilan är nu över, sedan jag införde den nya träningsrutinen. Försöker få ordentlig ordning på träningen för att kunna göra den så effektiv som möjligt och även få tid för att tänka igenom, planera och utvärdera våra framsteg. Ett steg i detta är att vi tränar tre veckor och vilar en vecka. På så sätt får jag en tydlig uppdelning i träningsperioder som jag kan ha speciella mål för och därigenom även bli så motiverad som möjligt att jobba effektivt. Under "viloveckan" använder jag istället motsvarande tid till att utvärdera den träningen som har varit och planera kommande träningsperiod.

Jag har då och då hittat luckor i vår träning senaste tiden. Här är några saker vi behöver jobba mer med, ordnat i prioritetsordning. Jag har delat in det i hinderträning, samarbetsträning och miljöträning eftersom jag ofta kör dessa delar parallellt för omväxlingens skull.

Hinderträning:
1. Balanshinder i följande ordning: A-hinder, balansbom och gunga
2. Slalomingångar från höger
3. Slalomteknik

Samarbetsträning:
1. Framförbyten
2. Öka avståndet under utskick
3. Testa och utveckla nära-ut handen

Miljöträning (tävlingsträning):
1. Köra en oinghägnad bana med ett tiotal hundar runtomkring
2. Göra detsamma med hundar som går nära banan
3. Göra detsamma med publik som tjoar och rör sig på banan

Jag har precis plöjt de första trehundrafemtio sidorna i boken "Lydnadsträning i teori och praktik". Hittills har det inte varit ett ord om lydnad, utan i grund och botten klickerträning. En otroligt bra bok som ingående beskriver hur klickerträning och fri-shejping fungerar. Jag känner att det är så mycket kunskap som jag har matat in i hjärnan under kort tid, att jag måste gå tillbaka och sätta mig in i det - punkt efter punkt. Men jag önskar jag kunde allt det där nu med en gång, för att kunna planera träningen så effektivt och bra som möjligt! Jag fick så många aha-upplevelser som jag nu inte längre kommer ihåg var för sig. Ska iallafall försöka göra en bra plan på vår träning, sen får jag utveckla det alltmedan jag kommer igenom kapitel för kapitel i boken.

Jag har tänkt över vad för fokus jag ska ha den här perioden nu iallafall. Det är fyra veckor fram till vår debut och därför är det viktigt att miljöträningen också hänger med i utvecklingen. Träningsfokuset ligger alltså på balanshinder, framförbyten och tävlingsträning.

Balanshinder:

Gungan - Målet är att Iss ska springa i full fart ända upp på gungan och direkt trampa i backen när han landar. Idag springer han relativt fort upp och trampar när den landar. Det jag behöver är mer fart och självständighet. Eftersom jag har jobbat upp tekniken genom att locka honom, har jag gjort honom beroende av mig. Jag har heller inget speciellt ord för gungan, vilket gör honom lite osäker på om det han kommer till är balanshindret eller gungan. Han är också fortfarande lite osäker på trampet och stannar ibland uppe på gungan även med framtassarna.
Såhär ser momentet ut om jag delar upp det i smådelar:
Hunden springer med föraren - föraren skickar på gungan - hunden springer upp på gungan i full fart
Hunden springer upp på gungan i full fart - gungan dunsar i backen - hunden trampar direkt med framtassarna i backen
Hunden trampar direkt med framtassarna i backen - föraren ger signal - hunden får springa och får belöning
Såhär (fast baklänges) ska jag alltså träna in gungan! Det liknar så som vi har tränat gungan tidigare, men jag märker brister i de olika delmomenten som vi behöver bättra på. Det är min uppgift under träningsperioden!

A-hindret - Målet är att Iss ska hoppa över "nocken" på a-hindret och på så sätt landa på nedfartens kontaktfält innan han flyger vidare. Jag har grubblat över hur jag ska få honom att hoppa utan hjälper (som senare blir svåra eller omöjliga att jobba bort) men har inte kommit på någon bra lösning. Någon idé? Baby erbjöd själv det beteendet och hade nog ett av Sveriges snabbaste a-hinder, som ni kan se! Annars är det följande uppdelning av momentet som gäller:
Hunden springer med föraren - föraren skickar på a-hindret - hunden springer upp på a-hindret i full fart
Hunden springer upp på a-hindret i full fart - hunden hoppar över nocken - hunden får springa vidare och får belöning.
När det gäller a-hindret är det alltså själva hoppet som jag belönar! För att få fram hoppet lägger jag en bom i överkanten på a-hindret. Bommen börjar jag genast arbeta bort så snart Issen börjar hoppa.

Balansbommen - Målet är att Iss ska springa i full fart upp på balansbommen utan att hoppa över kontakfältet, fortsätta i full fart ända ned till han landar med framtassarna på marken och stannar. Såhär ser uppdelningen av momentet ut:
Hunden springer med föraren - föraren skickar på balansen - hunden springer upp på balansen i full fart
Hunden springer på balansen i full fart - hunden kommer till marken - hunden stannar på marken med framtassarna
Hunden stannar på marken med framtassarna - föraren ger signal - hunden får springa och får belöning
Steg ett är redan klart men steg tre måste vi jobba för fullt med för att få till steg två.

Framförbyten:
Vad gäller framförbyten är det väldigt mycket upp till min handling om vi lyckas eller ej. Det jag behöver jobba rejält med är hur jag använder mina armar och min kropp som svängsignaler samt att ständigt tänka två hinder i förväg. Det går trögt, men de gånger jag har lyckats har varit en fantastisk känsla! För att träna det så effektivt som möjligt kombinerar jag torrhandling med framförbytesövningar och bakläxor av min eminente träningskamrat Emmeli.

Tävlingsträning:
Det kommer successivt fler och fler hundar när vi tränar hela banor. Mitt uppdrag den här träningsperioden är att våga vara mer framfusig och be om att få störningar för att vi ska utvecklas. Eventuellt kör vi träningstävling i Fjugesta den 12 augusti som ett led i tävlingsträningen.

För att det ska bli så bra som möjligt behöver jag analysera vidare hur jag ska göra klart de olika momenten i hinderträningen. Jag har iallafall ett hum om hur det ska gå till. Mer om detta kommer senare. Det viktigaste jag måste komma ihåg när jag planerar vidare är att hela tiden variera min position och så småningom lägga in störningar i vår hinderträning. Dessutom är samtliga av dessa hindermoment sådana som måste tränas när hunden är på en hög energinivå.

torsdag 16 juli 2009

Vidare tankar om spårning...

Jag har fått många fina tips angående Babys spårande. Tack! Det var ett speciellt tips som gav mig en rejäl tankeställare. Såhär lät det: "Fundera lite på följande...om du har stannat när hon klivit av spåret eller hjälpt henne på annat sätt så har hon lärt sig att du tar över ansvaret för spårarbetet när det blir svårt...i värsta fall kan det leda till en hund som skenspårar och då har hunden lärt sig att det ska se ut som att den spårar och då blir föraren nöjd."..."När vi lägger våra egna spår så påverkar vi ofta hunden medvetet eller omedvetet, tänk på att de är experter på att läsa av vårt kroppspråk och vår sinnesstämning. Alltså...be nån annan lägga spåren, förklara hur du vill ha spåren men säg till att du inte vill veta vart det leder :-)"

Det är helt rätt att mina försök att hjälpa Baby tillbaka till spåret har gjort att hon litar mer på mig än sig själv där ute. Därför har jag bestämt mig för följande: Vi ska gå spår med minst några dagars mellanrum. Varje gång lägger vi flera, lätta spår. Jag ska blanda mellan att själv lägga spåren och låta andra lägga dem. Oavsett vilket så ska det antingen vara så man kommer ihåg vart klöven ligger eller att det är snitslat både på vägen till och från spåret. Om jag efteråt på egen hand kan hitta fram till klöven spelar det ingen roll om Baby går ifrån spåret.

När Baby ska gå spåret så visar jag fram henne till skottplatsen och gör vår speciella procedur. Sedan ska jag följa henne, tyst och på avstånd, utan att stoppa eller styra henne. Som Marie Engelfors/Hermansson skrev: "Tappar hunden spåret så märker vi det ju så småningom och då är det bara att sela av och gå tillbaka och se det hela som en trevlig skogspromenad." De orden har fäst sig i mitt huvud och så ska jag tänka framöver när vi tränar spår.

Idag var det så premiär för den nya taktiken. Vi var uppe i Nydalen hos Linda och Niklas. Niklas hade lagt två korta spår till oss, ett på en äng och ett i en gles skog med gräsunderlag. När vi kom dit lade han ett tredje spår, i ännu glesare skog och gräsunderlag. Det första spåret, ängen, gjorde jag inte proceduren ordentligt. Jag vet inte om Baby ens förstod att det var ett spår eller om hon bara promenerade, men hon följde iallafall det som var upptrampat på ängen. Nosen var i vädret och rätt vad det var hade vi hamnat på en fotbollsplan. Det blev promenad istället för spår och vi kom så småningom tillbaka till Niklas.

Andra spåret gjorde jag en ordentlig procedur. Jag hade förväntat mig att spåret skulle gå rakt fram från skottplatsen, och det gjorde också Baby under ett par meter innan hon vände och gick in rakt till höger. Jag såg att hon spårade på riktigt en bit men så kom vi ut till ett väldigt blött område (vatten upp till vaderna, mysigt med gympadojor!). Hon började käka gräs och titta på fåglarna så vi vände hemåt igen.

Tredje spåret gjorde jag igen proceduren. Den här gången var hon lite mer tänd på att komma iväg. Hon spårade en bit så såg jag att hon började vädra istället. Hon vädrade runt, hit och dit litegrann, innan hon vände och började gå tillbaka. Så plötsligt stannade hon upp, satte nosen i backen och började jobba på riktigt igen. Femton meter och rätt på klöven! Så duktig tjeja!

Det känns skönt att hon inte lyckades vädra sig till klöven utan jobbade fint med nosen i backen hela vägen fram. Hon kände säkert av den då hon vädrade hit och dit i närheten av den, men det var som att hon inte riktigt kunde placera den och återgick till spåret för att hitta den. Roligt! Det var en skön avslutning också, att hon faktiskt fick hitta en klöv till slut, bära hem den och sedan få ett öra som belöning :)

måndag 13 juli 2009

Framgångstriangeln mitt i prick!

Efter ett klartecken från veterinären har vi börjat träna övningar igen. Emmeli hade samlat ihop några framförbytesövningar för att drilla oss extra mycket efter helgens totala misslyckande. Hennes Molle och Ruffe är på semester så vi och Linda med Igloo fick oss en välbehövd privatlektion istället. Välbehövd för att jag blev påmind om och fick ännu mer förståelse för den handling vi har bestämt oss för att köra!

Jag har, ända fram till nu, inte helt förstått innebörden av farthand och styrhand. Den gamla vanan har suttit i - jag har visat med bägge händerna och har ställt till det fullständigt för Issen. Precis som jag misstänkte var det jag som gjorde helt tokigt igår; inte Isse-gubben. Jag provade en massa olika saker, men alla med en gemensam nämnare. Händer och armar pekade åt alla håll och kanter! När Emmeli visade handlingen lite kort så trillade poletten ner direkt för mig. Jag måste beskriva tydligare så jag kommer ihåg detta till framtida gånger när jag har problem med framförbytena!

Vid ett framförbyte ska min farthand stötta Iss ända till bytet är över och vi är inne på den nya vägen då nästa hand tar över som farthand. Min fart och riktning visar däremot att någonting händer och vart vi är på väg! Äsch det är ju helt hopplöst att beskriva det i text, hoppas Emmeli har tålamod att påminna mig ett par gånger till innan det sitter i kroppen. Apropå det så kändes det när handlingen var rätt. Jag var rak i ryggen, riktade kroppen rätt och kunde jobba på ett väldigt fokuserat och metodiskt sätt! När den känslan infinner sig kan det bara gå bra!

Emmeli hade en jättebra idé om hur vi kan felsöka när någonting inte funkar med Issen (mig). Idén går ut på en triangel med tre komponenter som alla behövs för att nå framgång. Brister det i någon av de tre så behöver vi analysera hur vi ska gå vidare. Grundträningen är nog en komponent som alla behöver i sin triangel. För det flesta är nog även motivationen ett naturligt hörn - de allra flesta hundar behöver motiveras på något sätt. Det fysiska är en punkt för Issen därför att hans kropp innebär en fysisk begränsning i agilityn. Han är lång och stor, har mycket vikt att vända med muskler som är anpassade mer för uthållighet än för explosiv styrka. Det är något som jag behöver ta hänsyn till i träningen. Men jag måste även möta upp i andra änden genom att hjälpa honom bygga den fysiken han behöver för att inte gå sönder när vi tränar agility.

Vi tränade ett staket också idag. Av någon anledning tycker jag att staket är läskiga, jag känner mig osäker på hur jag ska handla dem. Men detta gick ju bara helt fantastiskt kanonbra! Handlingen satt jättefint, vi fick tighta svängar och hade ett jättefint samarbete. Issen var så totalt lyhörd och hade all uppmärksamhet mot mig. Han jobbade på jättefint, bra fart och attityd genom övningarna. Det var riktigt roligt att träna med honom! Andra övningen kraschade han rakt in i ett hinder och efter det markerade han på vänstra framtassen. Jag tvekade inte en sekund utan avbröt träningen direkt. Såhär i efterhand ser jag det som ett tydligt tecken på den utvecklingen jag har gått igenom senaste månaderna. Förut skulle jag pausat lite men sedan kört vidare av ren iver. Idag bröt jag direkt för dagen. Nu ska Issen få vila över natten, sen ska jag se hur han ser ut imorgon. Allt ser bra ut än så länge iallafall. Lilla gubben min <3

Ett oplanerat svårt spår...

Jag har börjat lägga viltspår åt Baby igen. Det är ju rätt tidskrävande på flera sätt men jag tycker det är roligt och nu när jag har semester så går det lite lättare. Förra veckan lade jag två spår, ett åt Baby och ett åt Ruffe. Såhär i efterhand var det vansinne att lägga så som jag gjorde. Lade ett spår på cirka 400 meter med droppe varannat steg. Det fick ligga några timmar innan vi gick det. För Baby blev det alldeles för svårt. Jag har tidigare droppat blod hela sträckan, lagt cirka 2-300 meter och låtit det ligga en timme. Nu inser jag givetvis att det inte var konstigt alls att hon inte klarade det, då jag ökat alla tre kriterierna samtidigt (spårlängd, blodintervall och liggtid).

Istället har jag nu bestämt mig för att lägga korta spår här i närheten, det sparar givetvis en del tid att inte åka bort för att lägga dem. Varje spår gör jag en utmaning antingen i form av glesare droppintervall eller att spåret får ligga längre än en timme. Sagt och gjort. Igår lade jag ett spår på 100 meter med droppe varje steg och ett fem meters bloduppehåll. Baby klarade det galant! Vi tillochmed korsade en naturlig djurstig utan problem.

Idag lade jag så ett spår på cirka 125 meter, som fick ligga fyra timmar. Men, ajaj, det blev helt galet alltihop... För det första så verkar hennes svårheter handla om spår som legat länge. För det andra hade det givetvis gått rådjur precis parallellt med spåret fast i motsatt riktning...Första vinkeln gled Baby ut på deras spår och vek av till höger. Då stoppade jag henne och förde tillbaka till det "riktiga" spåret men hon gled hela tiden tillbaka. För det tredje så precis innan andra vinkeln låg det en hel bulle med kaninbon som Baby givetvis sniffade sig rakt in i. Suck.

Av detta har jag lärt mig följande: Jag ska inte lägga långtida spår i trakten kring oss, där det är väldigt mycket rådjur. Det är inte rättvist mot Baby att hon ska lära sig söka spår som legat länge, när ett flertal rådjur garanterat har gått över spåret under liggtiden... Jag ska nog fokusera mer på blodintervallet och lägga korta roliga spår så hon får upp suget och blir mer säker på att följa blodet.

Jag måste ta reda på mer hur jag ska hantera olika situationer under spåret. Jag är så kluven. Jag vet att jag måste lita på min hund, men jag har svårt att göra det när jag märker att hon drar åt totalt fel håll (i detta fall höger när spåret viker av åt vänster). Någon expert som kan svara på hur jag ska hantera detta?

söndag 12 juli 2009

Luckor i grundträningen och goda nyheter...


Idag har vi tränat agility med våra dragkompisar! Det var en ny upplevelse, många hundar inne på banan som störningsmoment men utan att jag behövde bli nervös - Issen hade träffat alla sedan tidigare och det var bara tikar + en kastrerad hanne. Tio dagars vila börjar märka på min lillkille, han är väldigt rastlös och okoncentrerad. Skulle behöva galoppera en mil eller så nu för att kunna koppla av igen. Jag ska ringa veterinären imorgon och fråga snällt om vi kan få lov att springa lite iallafall, innan Issen helt klättrar på väggarna...

Hursomhelst så gjorde vi en framförbytesövning, precis samma som jag tränat för drygt en månad sen, fast spegelvänd. Hur jag än försökte så lyckades jag inte få in honom. Gång på gång blev det en vid båge och han hamnade bakom mig, mot hinder 6. Jag testade en mängd olika saker men lyckades inte...

I efterhand när jag pratade med Emmeli förstod jag att det finns två alternativ; antingen var han helt enkelt för okoncentrerad för att lyssna på mig, vilket jag brukar tro men i efterhand alltid inser är fel. Eller så har vi brister i grundträningen. Det kan jag på stående fot erkänna. Vi har inte tränat tillräckligt mycket på de kontaktbaserade övningarna. Där får jag bakläxa!

Samma sak insåg jag när vi tränade kontaktfält för ett par dagar sedan. Vi får inte riktigt upp farten på nergången på balansbommen. Jag har grubblat och bollat med Emmeli hur vi ska kunna lösa detta och vi har testat några olika sätt med rätt så bra framgång. Men jag insåg att även här har vi en brist i grundträningen; Issen springer inte med full fart till targeten. Bakläxa igen!

Det känns skönt att vara klar med slalomet och ha fina bakombyten när jag ser att vi har luckor i träningen. Långsamt blir det mindre och mindre vi måste fylla upp. Nu kan jag fokusera på detta under en period när jag litar på att det andra sitter. Det slog mig också att jag måste arbeta med att ställa om mig mentalt. Sedan jag har tränat Baby, som är en otroligt svårmotiverad hund, sitter det kvar en spärr i min hjärna. Att lära in någonting nytt eller göra det bättre känns nästan som en oöverstiglig uppgift. Med Baby var det så. Två steg fram och ett eller två bak hela tiden. Issen är på ett helt annat sätt. Han kan visa stora framsteg efter en enda övning. Ett par- tre gångers träning tror jag kommer förbättra våra framförbyten radikalt! Det är synd, bara, att när jag inser att vi har en lucka i träningen känns det som att jag har ett berg att flytta på..när det i själva verket är en småsten! Onödigt att förbruka energi på den slags oro.

Slutligen vill jag ge ett stort grattis till Eva och Ronja som plockade hem ett LPII idag!! Agility med en husky är en sak, men att vara lydnadsförare med en husky måste vara något av det mest krävande som finns. Vi ska så småningom prova på lite lydnad och då är det givet vilka våra förebilder är :)

Bilden föreställer Ronja under ett platsligg. Om jag inte har missförstått Evas kalender helt så verkar det inte bättre än att hon startar nästa husky i ettan inom kort :) Vi får se vad det blir av den lille parveln - en halvsyster till vår eventuelle nye flockmedlem!

Det känns så roligt att huskisarna börjar visa framfötterna inom de övriga hundsporterna också (förutom drag). Jag tror att många som har skaffat huskyn som sällskap nu ser att det går att hålla på med olika saker och därmed även blir både hund och människa lyckligare! Tyvärr verkar det hända allt för ofta att man tror att promenader gör en husky nöjd med livet men det räcker bara i undantagsfall. Så ut och sporta med er!!

Livet med en husky...eller två...eller fler...


Hittade en rolig och mycket sanningsenlig text om rasen Siberian Husky. Här kommer ett utdrag:

"Jag upplever siberian huskyn som en ytterst vänlig och mjuk hund, jättehård mot sig själv när det gäller att jobba och dra men oerhört mjuk och inte alls hård i andra sammanhang. En ytterst barnvänlig hund som älskar människor och framförallt barn. En väldigt streetsmart hund som jättegärna vill vara till lags eftersom den blir nästan ledsen när den får sig en tillrättavisning men samtidigt inte klarar av att bara vara någon annan till lags utan lever för sin egen nyfikenhet, sin egen vilja och jaktinstinkt. Den är beroende utav att vara med i en flock och vill helst inte bråka."

"Varför det skulle vara bra för dom att gräva?? Min enkla teori är att dom får ut en del av sin enorma energi genom att gräva precis som genom att springa jätte-jätte-snabbt, jaga varandra i timmar, försöka klättra uppför träd, hoppa upp och ner på utemöblerna och leka herre på täppan, tugga på skor och jaga en för stor fotboll som inte går in i munnen i en kvart innan dom ger upp, stoppa in huvudet i en gummistövel och försöka dra ut sulan som finns därinne, äta upp alla tandborstar man kan komma åt, döda ALLA pipleksaker snabbt och obarmhärtigt, dra loss plankor från hundkojjan och tugga lite runt ingången, hoppa upp och "knocka" förlåt, "pussa" sin matte, husse eller annan okänd människa för den delen, springa runt runt och jaga sin svans, jaga allt från trollsländor till getingar (i alla fall tills man blir biten) osv osv... Man kan faktiskt bli fysiskt trött bara av att titta på en husky, tro mig!"

Hela denna text hittar du på Anakusaks hemsida: http://hem.passagen.se/anakusak/


Grattis också till Robin som blev BIR i Danmark vid otroliga 14 års ålder tidigare i år!!! Han rör sig som en hund i sina bästa år :D

fredag 10 juli 2009

Relationer och ledarskap...


Idag träffade jag världens gulligaste två månader gamla valp! Vi spenderade lite tid tillsammans och jag fick anledning att fundera över hur jag själv vill bygga relationen med min egen framtida valp. Jag har ju aldrig haft en hund från den var valp så jag är relativt grön. Däremot har relationerna med Baby och Iss lärt mig både ett och annat om ledarskap och flockliv.

Det finns många olika inriktningar och teorier på hur hundar ska fostras. Jag tycker om att likna relationen hund-människa med relationen människor emellan. För att hunden ska lyssna på mig och vilja lära av mig är det viktigt att jag är en bra ledare. Men vad är en bra ledare? Om jag frågar mig själv är svaret enkelt: En ledare är en person som är konsekvent, trygg i sig själv, är vänlig men bestämd och vet vad den vill. En person som lyssnar på och respekterar mina signaler och kan stötta mig när jag behöver det.

Jag har gjort många misstag med både Baby och Iss. Hur skulle jag annars lärt mig? Så kommer det förmodligen vara i all framtid, att vi gör nya misstag som vi lär oss av. Med Baby hade jag inget ledarskap, det var jag som följde och behövde henne. Hennes önskan var min lag. När jag träffade David fick jag en insikt. Han var på ett helt annorlunda sätt mot Baby. Ställde krav, satte gränser. Jag såg hur Baby började ty sig till honom. Det var en viktig tankeställare. Baby ville ha en ledare, inte en lekkamrat.


Iss var en så osäker hund när jag fick honom. Han gjorde saker som jag inte kunde förstå, saker som jag inte kunde förutse. När Iss var osäker på människor försökte jag övertala honom att gå fram ändå. När han gjorde utfall mot hundar lade jag ner honom på marken och skällde ut honom efter noter. Jag grundade vår relation med att ge honom en misstro mot mig själv. Det Iss behövde var en trygg ledare som visade att hon kunde skydda honom när han var rädd. En trygg ledare vet att man inte kan tvinga bort rädslan och blir inte aggressiv när man får panik. En trygg ledare försätter inte sin flockmedlem i situationer den inte kan klara.

Jag fick komplimangen att jag lyckas så bra med mina hundar och det känns jätteroligt! Davids bror frågade om jag ville hjälpa till med hans hundträning och sedan dess har jag funderat över min egen hundträning och vad jag värdesätter i min relation till mina hundar. När jag träffade den lilla valpen stod det klart för mig två saker:
- för mig är hundträning en del av vardagen
- gemensamma aktiviteter bygger och styrker relationen mellan hund och människa

I det vardagliga livet har vi fasta rutiner, det är som ett hemligt avtal som gäller oss emellan. Till exempel vet hundarna exakt vad som gäller när vi stiger upp, vid matning, när jag går till jobbet, när jag kommer hem och när vi går och lägger oss. Vi är alla förbundna att följa de här rutinerna och jag förutsätter att hundarna gör det. Till exempel vill inte alltid Baby komma in i sovrummet när vi ska gå och lägga oss. Jag skäller inte på henne då, men säger åt henne med min speciella bestämda röst att hon ska göra precis som vi brukar och att de vanliga rutinerna gäller.


När vi tränar är det en annan situation. Om vardagslivet etablerar en grundläggande trygghet i relationen och flocken, är träningen som en daglig lek där man utvecklas som individer och förstärker banden ytterligare. Det kan vara allt ifrån att lära sig förstå varandras signaler på agilitybanan till att lära sig hämta ett föremål till att dra framåt fast det låter konstig bakom en. Därför är det roligt att hålla på med olika aktiviteter, för de kompletterar varandra och gör relationen och utveckligen mångsidig!

Jag tror att allt går att träna och därmed även att alla begränsningar beror på brister i träningen. Agilityhundar som inte kan ge 100% för att det regnar, lydnadshundar som inte kan platsligg för att det är för mycket ljud omkring och draghundar som inte kan springa samma varv två gånger är några exempel. Min lydnadstränare Maggan sa det så klokt: "Du ska alltid träna svårare än du tävlar." För mig innebär det att jag ständigt testar om vår träning håller för alla möjliga svårigheter. Kan vi göra det lika bra i regn? Med publik? Från höger? Från vänster? Om jag står långt bort? Om jag står bortvänd?

Men det är en helt annan historia...

torsdag 9 juli 2009

Om uppvärmning...


Titta på den här bilden och säg att hundar inte behöver uppvärmning innan agilityträningen! Issens handleder är böjda nästan 90 grader - åt fel håll. Jag hoppas den här bilden ska påminna mig om den stora vikten av att värma upp hunden ordentligt innan ett agilitypass. Dels att först rasta och gå för att få upp cirkulationen lite, sedan värma upp med torrhandling, balanshinder och slalom. Jag är dålig på detta, tänker att det inte är så noga. Så den här bilden gav mig en ny färsk insikt i vikten av uppvärmning!

Ett lopp säger mer än tusen ord...


På grund av Issens medicinering bantade jag ner träningen till att endast vara denna bana två gånger. Bägge gångerna felfritt men jag hade lagt leksaken så otympligt i målet så Issen drog dit flera gånger. Här har du andra loppet och känslan när det var över går bara inte att beskriva!!!! Vi kanske är klara för start ändå då, i september :)

Banan är en hoppbana klass tre, hämtad från helgens tävlingar i Åtvidaberg. Det var en fantastiskt rolig bana, fint flyt och ändå vissa svårigheter. Av trettiosex startande hundar var det åtta som klarade denna bana felfritt :) Jag är speciellt nöjd med några saker; Första svängen i starten, som jag tyckte var relativt svår men som Issen klarade nästan helt på egen hand. Slalomet som han tog helt självständigt även om jag höll mig på rejält avstånd. Och slutligen, bäst av allt, att han tog den genomskinliga tunneln på slutet. Den var svår, många hundar hade tydligen missat den ingången, och jag hamnade mycket längre bak än planerat men Issen sökte den kanonbra och bara dundrade igenom den!!

Om du vill titta på banan så finns den här: http://sabotoren.se/uploads/sabotoren09/KS-S-HOPP3.pdf

Några saker jag måste komma ihåg:
- Det är just nu viktigare att jobba med ett driv i steget än att få tighta svängar.
- Jag MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE jobba mer med att söka kontakt i god tid, ett eller två hinder i förväg innan en sväng. Glömmer ständigt bort detta och det är ödesdigert!!
- Lura Issen att jag har leksaken men lämna i hemlighet över den till någon som kan stå i mål!
- Jag måste hela tiden ge järnet, fysiskt! Inte stå och titta på när han springer :)

onsdag 8 juli 2009

Tävling och tankar...

Igår fick jag mig en tankeställare vad gäller tävling… Eller snarare en insikt… Jag tycker det är en svår balansgång på somrarna, att tävla och samtidigt jobba vidare med träningen. Jag blir så eggad av tävlingsinstinkt och av att alla pratar om tävlingar hela tiden! Vill iväg, ut och tävla, anmäla till massor av tävlingar och bara köra. Det är inrotat i mig sedan tiden med Baby och jag tror nästan det blir som ett drev – man vill ju inte missa någonting! Under vintrarna när jag har fått distans till tävlandet har jag känt att det inte är ett bra sätt att hålla på. Istället för att ta vara på den tid jag har tillsammans med hundarna, blir det enbart en jakt på sekundrar och pinnar…

Nu när jag står med en fot kvar i vinterpausen och en fot i agilityvärlden, önskar och hoppas jag att jag klarar av att tänka annorlunda den här gången. Emmeli sa det så bra häromdagen; ”Jag vill vara en av de förare som går in på banan med ett stort leende, kör järnet och sedan avslutar med ett leende – oavsett hur loppet gick!” Det blir så lätt att man blir fokuserad på resultat och – det är hemskt men sant – glömmer vad det egentligen handlar om; ett fantastiskt samspel, en rolig lek tillsammans med någon som man tycker otroligt mycket om!

Iss är en så lydig hund att jag lätt förväntar mig för mycket av honom. De senaste månaderna har varit väldigt intressanta och ställt mig inför många funderingar. Ett exempel: Plötsligt när vi kör en övning så springer Iss iväg och ställer sig och kissar mot en buske. Vad ska jag göra? Tidigare har jag skällt på honom när han släppt fokus och plötsligt gjort annat. Jag vill inte att han ska tro att han kan träna när han känner för det och sedan bara springa iväg när något annat lockar. Men så fick jag mig en funderare. Jag tränar ofta hårt och intensivt och han är en hund som klarar det. Men även Iss behöver pauser ibland. Jag har inte varit lyhörd för detta, i min iver att träna honom att bli duktig. På senaste har jag accepterat hans bortfall och sett vad som har hänt. Han har luktat, kissat eller sprungit lite och sedan kommit tillbaka till mig – laddad för mer träning! Wow! Och igår hände det för första gången: Jag märkte hans pausbehov redan innan han sprang iväg och kunde avbryta direkt för att ge honom en liggpaus!!

Jag är så tacksam för att jag har en hund som så gärna vill göra rätt! Iss försöker och försöker in i det sista för att allt ska bli så som jag vill ha det. En husky som honom växer definitivt inte på träd. Han är otroligt lätt att träna, det går knappt att jämföra med huskies generellt. Jag inser mer och mer att han alltid ger 110 procent, att han alltid försöker göra rätt och göra det bra. Han har haft ett brokigt förflutet som har gjort honom till en trasig hund och ändå, trots det, kämpar han dagligen framåt mot ett normalt liv. Han är en fantastisk hund och jag är så glad att jag har gett honom en chans till.(Det var nära att Iss fick lämna oss för de eviga jaktmarkerna förra året, då han var svår och oberäknelig gentemot andra hundar. Det är tack vare husse som han finns kvar idag och jag kan inte vara mer tacksam för att det blev så.)

Emmeli och Molle debuterade igårkväll! Molle är en fantastisk hund och Emmeli är en ruskigt duktig handler. Med ruskigt duktig handler menar jag att hon alltid är konsekvent, noggrann och har grundtränat sin hund länge och väl. Hon fokuserar på det positiva och är mån om relationen mellan henne och Molle. De tog en välförtjänt seger i hoppklassen. Grattis!!!

Att träna tillsammans med duktiga agilityhundar är inte alltid lätt. Jag är en sådan tävlingsmänniska och tappar lätt sugen när det går snabbare framåt för andra än det gör för mig. Agility gör ingen skillnad på raser och det fick vi smaka på under de åren jag tävlade med Baby. Vi gjorde inte mindre än åtta felfria lopp i hopp klass 2 utan att lyckas få den sista pinnen. De flesta gångerna var vi en hårsmån från pinnplats och det var otroligt förargerligt. När det gäller Iss så tror jag verkligen på honom. Jag vet att han kan konkurrera och ta placeringar i alla klasser. Men jag måste komma ihåg två saker:
- Iss är en siberian husky och har inte en medfödd talang för agility.
- Iss är en omplacering med ett förflutet som gör att vi även ständigt kämpar med den sociala biten.

Det jag vill säga med detta är att Iss behöver tid på sig. Förmodligen mycket mer tid än de flesta bordercollies, kelpies, belgiska vallare och andra. Jag ska sluta tänka på att alla de andra hinner iväg långt före oss i utvecklingen. Istället ska jag fokusera på att när vi väl börjar tävla på allvar ska vi vara ett så säkert team och ha ett så fint samarbete att det går ett sus genom publiken :) Nu kom jag att tänka på Eva och Ronja som tävlar klass 2 lydnad. När hon gör momenten så busvisslar och applåderar publiken av förtjusning över att en husky kan vara så jävla duktig!! Vi ska också stå på prispallen en dag, och den dagen ska vara ett resultat av grundlig träning och en riktigt bra relation mellan hund och människa!

måndag 6 juli 2009

Stackars Issen...



Stackars Issen har fått en bakterieinfektion i huden på baken... Han har kliat sig länge men de har inte kommit på vad det var förrän idag när vi skulle undersöka ett sår på baken. Veterinären började raka pälsen runt såret och upptäckte då ett till. Och ett till... Nu är Iss mer kinesisk nakenhund än siberian husky, han ser ut som en riktig skabbräv på baken. Inga utställningar närmaste året alltså! Dessutom har vi ordinerad vila i två veckor så det blir bara hinderträning. Balanshinder, starter och slalomingångar blir det för fulla muggar!


söndag 5 juli 2009

Baby, baby...



Jag sitter och kollar på gamla bilder...och det är knappt att jag känner igen gamla tanten min! Gör du?

torsdag 2 juli 2009

Vi är uppe i Norrland en vecka nu och tar det lugnt. Eller det blir ju inte direkt lugnt numera när mamma och pappa bor åtskiljda.. Hursomhelst blir det mycket naturupplevelser och sköna promenader. Igår var vi först upp på Pålberget och tittade på utsikten, sedan åkte vi till Potten och fågelskådade. Jag avslutade dagen med att ta en kvällstvätt vid forsen, riktigt skönt!
Idag var vi i Boden och tränade agility. Jag hade förväntat mig att det skulle vara en massa agilityfolk där men det var bara jag och en annan tjej. Däremot var det en hel del lydnadsfolk på planen brevid. Vi gjorde en enkel klass 1 agilitybana utan några svårare passager. Jag tycker banan fungerade fint, tappade honom lite innan platta tunneln genom att be om en tight sväng efter långhoppet - jag kunde jobbat mer med min rörelse för att få honom på rätt linje. Slalomet missade han nästan konstant första porten men det handlar förmodligen om att han hade svårt att koncentrera sig med så mycket runtomkring. Han gjorde iallafall rätt till slut. Jag är speciellt nöjd med handlingen vid hinder 13-19, det fungerade jättebra att först använda nära-ut handen och sedan säkra tunnelingången vid hinder 18 med ett bakombyte innan nummer 17.



Träningen kändes bra, det är nästan som att jag har börjat utgå från att han ska följa mig och jobba med mig, till skillnad från förut då jag konstant förväntade mig att han skulle sticka. Det kanske var några gånger när risken fanns men jag tappade honom bara när han var tvungen att bajsa ute i höga gräset. Jag inser att vi måste träna mycket mer på att ta balanshindrena i kombinationer, det var ovant för honom och det märktes extra tydligt då han stannade upp uppe på balansbommen och a-hindret för att titta på de andra hundarna. Det kommer att försvinna när han blir mer säker och därmed även mer fokuserad på sin uppgift på de hindrena. Jag känner att jag måste göra en strategi för hur vi ska jobba upp farten och säkerheten på balanshindrena. Det är nog den största utmaningen för oss i nuläget, förutom det att jobba på banan när det är andra hundar runtomkring.