tisdag 18 augusti 2009

Ny träningsperiod på gång!

Så är det dags att ladda för en ny träningsperiod! Jag har funderat var jag vill och behöver lägga fokus framöver och en sak är given: Slalom. Utöver det har jag funderat över min handling. Framförbytena har lossnat och fungerar jättefint, det sitter mer eller mindre i kroppen nu! Bakombytena också. Men så kommer vår (läs: min) akilleshäl.... Svängar utan byten. De senaste riktigt grisiga handlingsgrodor jag har gjort har alla haft en sak gemensamt. Det har varit svängar där Issen kommit långt ut och jag - istället för att aktivt jobba in honom - hamnar i ett stillastående läge när jag är riktad precis rakt mot honom med bägge händerna rakt fram... Önskar han kunde bli frustrerad och bita mig varje gång jag gör det!!! Men det är viktigt att jag börjar ersätta den handlingen omgående, för varje gång jag gör den förstärker jag mitt beteende och binder honom vid det... Usch!

Slalomet och u-svängar är alltså klart. Men så kommer vi till miljöträningen. Jag har grubblat över hur jag ska gå vidare med den. Att frenetiskt åka runt på tävlingar och be domare och publik om hjälp känns inte som en hållbar situation. Det är dyrt och omständigt och alldeles för oregelbundet. Men så kom Emmeli med den geniala idén att vi ju kan gå kurs! Så nu har vi hoppat på en fortsättningskurs i Motala och igår hade vi vårt första träningspass - bland ett tiotal andra hundar och människor. Det känns som att detta definitivt är rätt väg att gå!

För att göra det lite tydligare för mig själv:

Slalom:
Eftersom Iss har stora problem att ta slalom med störningar, gäller det att vi förstärker hindret så mycket som möjligt på träning. Har han lyckats många gånger på träning, gör det inte jättemycket med ett och annat misslyckande. Vi behöver också ständigt påfresta med nya störningar under kursen. Fler och fler människor som står närmare och närmare, med ljud och rörelse omkring. Ska försöka göra en ny utmaning varje gång! Hemmaträningen består i att jobba vidare med slalomingångarna. Jag vill att Issen ska hålla uppe sin härliga slalom-attityd och jobba sig in självständigt i första porten. Från vänster kan han precis alla ingångar, men från höger är han mycket mer orutinerad. Där är vår utmaning under den här träningsperioden!

U-svängar:
Jag måste diskutera och komma fram till en slags handling där jag tydligt kan signalera till Issen att det kommer en tight sväng. Klappen signalerar ju tight bakombyte, men kan samma klapp betyda tight u-sväng utan att störa till det? Måste grubbla lite över det. Ett ord eller en förberedande armkrokning kan kanske annars hjälpa till, men jag tycker det är svårt att få ut honom ordentligt när jag samtidigt ska signalera med kroken. En tankeutmaning alltså!

Miljöträningen:
Vi har tre tävlingar framför oss under den här träningsperioden. Söderköping på torsdag, Tranås på söndag och Eslöv om ett par veckor. Jag är beredd att viga alla tre tävlingarna åt miljöträning om det visar sig behövas. Det betyder leksak och eventuellt sele på banan.... Förutom tävlingarna har vi ju nu kursen på måndagar. Jag ser jättemycket fram emot att testa hans gränser på hemmaplan, där han ju redan är relativt trygg och klarar lite större påfrestningar!

Det här blir förmodligen den näst sista seriösa träningsperioden innan vintervilan. Det känns som att vi har kommit en bra bit på väg i vår träning och jag är så glad att jag har hittat träningsformer där jag har kunnat utvecklas så mycket!!

fredag 14 augusti 2009

Det går framåt, sakta men säkert!!



Jag är glad att jag skriver mina mål här i bloggen, det är så roligt att sitta idag och läsa vad jag hade planerat inför träningstävlingen igår. Jag kan konstatera att jag har gjort mitt jobb och hållit väl fast vid mina planer! Första banan är Iss i stort sett oberörd av omgivningen. Den underbara domaren Roger Franksson gick med på att vara lite passiv för att vi skulle kunna testa om det hade någon betydelse för Issen. Ja, viss betydelse har det definitivt! Andra loppet var Issen mycket mer osäker, precis som de andra tävlingarna, men jag ser ändå framsteg, bland annat tar han platta tunneln den här gången - det har han inte gjort de andra gångerna!

Känslan såhär efteråt är en känsla av glädje. Jag känner att jag har gjort en riktigt bra insats. Jag har handlat och jobbat för fullt, med attityd på banan. Issen har delvis varit med och har definitivt haft stunder av stor glädje! Jag har även tagit mod till mig och värmt upp med honom lös. Det har fungerat utan problem, en gång råkade jag skicka honom rakt på en annan hund men matte ställde sig ivägen och Iss vände direkt. Jag hade även tagit med mig slalomet och körde det några gånger. Först gick det kanonfint men sedan började han svammla och jag lade av istället för att börja krångla. Som en underbar avslutning på kvällen körde jag delar av banan igen samtidigt som funktionärer gick runt plockade ner, och speakern hade prisutdelning. Först var Issen lite tveksam men ganska snart blev han helt avslappnad och tänd och glad!

Det ska nog lossna, detta. En vacker dag!

torsdag 13 augusti 2009

Tävlingsträningen fortsätter...

Vi tar varje chans vi har att tävlingsträna nuförtiden. Igår var det träningstävling hos Klickerklokarna. Två banor på klass II nivå med rätt så luriga vägar och tätt mellan hindrena. Jag valde direkt att förenkla banan för att få ett bra flyt och uppmuntra Issen. Han gick jättefint när vi värmde upp, var tänd och med mig på ett bra sätt. Väl på banorna sedan, kom den osäkra lilla hunden fram i honom igen. Jag är nästan helt säker på att jag inte förmedlar någon osäkerhet till honom. Jag är varken nervös eller orolig när jag är på banan, utan känner mig ungefär som vid ett vanligt träningspass. Det verkar som att domaren är det som blockerar honom....en främmande människa mitt på banan? Kan tyckas inte vara så värst speciellt men av någon anledning ser Iss till att hela tiden ha superkoll på vart domaren befinner sig. Han är ju osäker på främmande människor, men först och främst om de kommer väldigt nära. Däremot - som Carina sade förra veckan - kan det ju ha stor betydelse att han faktiskt är lös. Han har inte samma trygghet då. Han brukar ju inte direkt vara lös sådär till vardags heller... ;)

Det mesta flöt ändå på, på banan. Fick till ett jättefint tight framförbyte där domaren stod relativt nära men jag kände att Iss sög fint på hindret och var med mig. Det ögonblicket vill jag komma ihåg som vision för hur det kommer vara i framtiden! Däremot tog han inte slalom ordentligt första loppet. Andra loppet bestämde jag mig för att fokusera på slalomet och testa om han skulle ta det ifall jag bara var lite envis. Men icke...

Issen kan slalom, det är hans favorithinder. Han kan ta det självständigt på stora avstånd från nästan alla vinklar. Full fart - smatt säger det bara! Men slalomet är det hinder som kräver mest koncentration från hans sida och på tävlingarna klarar han uppenbarligen inte att fokusera tillräckligt för att klara det. Så istället för att göra det till en stor grej och börja krångla med slalomet (nu när jag vet att han inte kommer ta det även om jag envisas) har jag bestämt mig för att hoppa över slalomet när vi tävlar. När han väl börjar bli lite trygg i tävlingssituationen kommer han att få tillräckligt med fokus och slalomet kommer inte längre att vara ett problem. Däremot har jag kommit fram till att jag måste möta upp från träningshållet genom att plocka in statister som står runtomkring hindret när vi tränar på trygga hemmaplan. På så sätt kan han vänja sig vid att fokusera även med störning!

Ikväll är det träningstävling igen, i Söderköping. Målet är att få ett fint flyt, att jag jobbar på med full attityd och glädje för att få med honom och rejsa istället för att han sneglar på domaren. Jag ska försöka hitta en väg jag kan ta förbi slalomet och om det inte går, tar jag en belöningsstund med lite kamp förbi det. Det roligaste skulle vara om det gick att köra en kort, fartfylld väg genom banan och sedan bre på med full belöning och du-är-bäst-i-världen pepp!!!

Jag funderar på att eventuellt göra en deal med domaren att han kan hålla sig lite i bakgrunden för att se om det i huvudsak är domaren som Iss stör sig på, eller om domaren bara är droppen som får bägaren att rinna över i den livliga miljön. Jag känner inte längre någon oro för att Issen skulle "hamna" ute i publiken, han är snarare för osäker för att våga gå nära andra. Nu gäller det att jobba intensivt för att plocka fram det roliga och gemenskapen, bara han och jag, för att förstärka vår relation!

Det känns som att den här träningen kan dra ut på tiden. Våra planerade tävlingar i Tranås och Eslöv kommer förmodligen också att bli slalomlösa rejs-lopp. Men inte mig emot. Det viktigaste är att Issen känner glädje och trygghet på banan! På lång sikt har vi allt att vinna på att gå lugnt framåt. Jag tänker inte bara på agilityn, men även på drag, lydnad och annat vi kommer att hålla på med i framtiden. Miljöträningen är den viktigaste och mest värdefulla för Issen. Då är det en bra inkörsport att blanda den med agilityn, som han tycker är så roligt!

Ibland är det tufft att jobba på det här sättet. Ibland känner mig som tjurfäktaren i Tjuren Ferdinand - jag har en jätte, jätteduktig hund men får aldrig chansen att visa upp hur himla bra vi är!!! Då tänker jag på vad Susan Salo har sagt: "The main reason people fail to achieve their goals is they give away what they want most of all for what they want right now!" En dag kommer vi briljera på banan.

Men just nu ser vi fram emot kvällen och sedan: Fem dagars välförtjänt viloperiod!

lördag 8 augusti 2009

Den som väntar på något gott........

Jag har väntat på en valp efter Sirius sedan jag träffade honom för första gången. Han har precis allt jag önskar hos en hund - han har arbetsvilja, glädje, styrka, är fantastiskt snygg och otroligt social. Det började faktiskt på den tiden som jag funderade på att para Baby. Det måste vara två-tre år sedan. Jag kollade runt på hanar och Sirius var outstanding! Men jag ändrade mig med Baby och höll istället lite koll på Sirius och andra tikar.

Jag måste säga att Mette-Marit är den hund som gjort störst intryck på mig någonsin. Jag träffade henne en kort stund på en utställning och pratade lite med Malin. "Det går alltid bra för oss", sa Malin, "men vi når aldrig hela vägen fram för hon har en dålig tand." Det visade sig att Mette-Marit var en av Malins duktigaste hundar och har under hundratals mil lapat snö så att hörntänderna till slut slitits ned. Där och då kände jag en så otrolig beundran och respekt för den hunden. Det är svårt att förklara hur, men det är exakt samma som jag kände när jag läste boken "I isens grepp". En väldigt gripande och klart läsvärd bok!!

Sirius och Mette-Marit parades för drygt ett år sedan. Det var precis när jag insett att Iss inte var en stabil hund. Jag var så arg och besviken att jag hade hamnat i den situationen att jag inte kunde ta en valp efter dem! Det fanns ingen möjlighet, inte med Issens beteende och behov som det var då. I den stunden kändes det som att jag offrade det jag önskade mest, för att ta mitt ansvar över en hund som jag aldrig visste om den skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en tung period för mig...

Så i år fick jag veta att Sirius skulle paras med Mette-Marits brorsdotter Titti. En väldigt vacker och trevlig hund som påminner mycket om sin moster. Väntan har varit otroligt lång. Först väntan på att löpet ska komma... Det måste komma i rätt tid för att valparna ska komma lagom mellan de två dragsäsongerna. Till slut kom löpet och Sirius och Titti hade en riktig kärleksvecka. Jag tror aldrig 63 dagar har tagit så lång tid som nu. Var det alls valpar i magen? Jodå, Titti blev tjock och tuttarna ännu tjockare! I måndags väntades valparna komma. Men ingenting hände.... Spänning.... Usch vilken vecka jag har haft! Varje sms, varje telefonsamtal har jag hoppats på besked. Men Titti har knipit åt och hållt på sina valpar.

Mina tankar har pendlat upp och ner. Hur kommer livet bli med en valp? Vad gör jag om det inte blir någon? Men den sammanlagda känslan har varit en förväntan, en längtan efter en egen liten valp (jag har ju faktiskt aldrig haft en hund från den var liten!), en egen liten lurvig puppy med ögonen i kors och vilja att upptäcka världen.

Så i morse hade jag fått sms-et jag väntat på. Men det var inte det besked som jag hoppats på..... Två döda valpar, veterinärbesök och konstaterande att där fanns inget mer.....

Så världens mest efterlängtade lilla valp fick aldrig komma till världen. Jag hoppas att allt är bra med Titti nu, det är skönt att det är över och jag vet att hon haft det tungt senaste veckan. Men här hemma känns det tomt.... Två hundar känns som en för lite... Jag ville så himla gärna ha den där lilla varelsen här. Ett helt nytt liv att lära känna, att formas tillsammans med, att se en utveckling och framsteg från att vara ett litet knyte till att bli en flockmedlem och slutligen en kompis och arbetskamrat. Det känns tomt...

Jag har tittat mig omkring på nätet. Det finns några kullar här och där. Men det skulle inte kännas rätt att ta en annan valp. Jag har längtat så mycket efter en valp efter de här föräldrarna, att det känns fel med något annat. Jag vet inte om Malin planerar att para någon annan tik i framtiden. Men har jag nu väntat i år, kan jag då inte vänta i år till? Jag vet inte... Just nu känns det bara tomt.

Såhär skriver Malin på sin hemsida:

20090808

blev tyvärr en sorgens dag. Titti började igår eftermiddag att komma in i öppningsstadiet av valpningen. Det tog tid och ännu klockan 23 hade hon låg temperatur. Vid midnatt så hade valpningen dock startat och första valpen satt ordentligt fast. Ett felläge. Titti hade starka värkar och jag fick lov att trycka in valpen igen och vända runt huvudet på honom men det var redan för sent. Trots HLR så gick hans liv inte att rädda. Han föddes 0.02 och vägde 500gram. Titti lugnade snart ner sig igen men jag kände att det var en valp till som var på väg ut. Så efter en nattlig promenad så kom värkarna igång igen och valp nummer2 föddes ca 1,40. Den var fortfarande kvar i hinnorna men rörde sig inte. Både jag och Titti gjorde vårt bästa för att få igång henne. Titti slickade och buffade medan jag blåste & pumpade. Trots alla ansträngningar så började aldrig hennes hjärta att slå. Tiken var även hon mycket välskapt & fin. Hon vägde 450 gram. Båda var grågula med skarpa mörka tecken i ansiktet.

Sedan dröjde fyra timmar av hässjande och en orolig Titti + en ännu mer orolig matte. Jag tyckte jag kände en valp till, ultraljudet hade ju trots allt visat på minst tre valpar och hon har varit väldigt rund. Men Titti var så svullen i livmodern så det var svårt att avgöra. Så det blev en färd till veterinären i Mora. Väl där så röntgades hon och vi kunde konstatera att det inte var fler valpar!

Det känns oerhört sorgligt, två mycket fina & välskapta valpar som aldrig fick ta sina första andetag. Förmodligen dog båda två under det starka värkarbetet före midnatt. Jag & fler med mig hade verkligen sett fram emot den här kullen.

Titti mår efter omständigheterna bra

fredag 7 augusti 2009

Slutet av träningsperioden och tävlingsdebut...

Nu har snart hela första träningsperioden gått. Fokuset har varit på balanshinder, framförbyten och miljöträning. Jag är glad att jag skrev ner mina mål tidigare för nu kan jag gå tillbaka och se att vi faktiskt har utvecklats en del! Det är också lätt se i vilka partier vi behöver jobba vidare. Vad gäller gungan så kan jag konstatera att den har börjat lossna nu. Han gör den korrekt varje gång och oftare och oftare även med det tempo som jag vill ha! Jag känner att det inte finns någon anledning att nöta den mer nu, bara fortsätta ta den och uppmuntra farten vidare. A-hindret har jag experimenterat lite med. Jag fick ganska snart Issen att hoppa över nocken som jag planerat, men han landade konstant för tidigt och språnget hamnade ovanför kontaktfältet. Jag gav det ett par träningspass men ingenting förändrades så jag bestämde mig för att tänka om och börja med två på och två av istället för att etablera ett beteende som ändå inte fungerar fysiskt. Däremot räckte det med att belöna två på och två av ett par gånger så satt det! Nu är det bara att jobba med farten och han har redan erbjudit ett par omgångar som är exakt som jag vill ha dem!

Balansen är hindret som gett mig mest huvudbry den här perioden. Issen har ett fint mönster som gör att han alltid trampar på uppfarten, men sedan när han kommer till nedfarten travar han sista biten. Jag vill att han ska galoppera hela vägen fram till trampet så här behöver det förändras mönster! Vi jobbade med mycket uppmuntran och glädje, med följden att han fick jättefin fart på nedfarten men istället tappade trampet. Så nu har jag en hund som antingen travar och trampar, eller galopperar och hoppar. Hmm.... Egentligen vet jag vart det brister i min träning, jag har inte ökat avståndet till targeten så mycket och tidigt som jag hade behövt för att få ett galoppbeteende redan på marken. Jag tycker det är svårt att hitta ett sätt att ha ett ordentligt avstånd men att hunden ändå ser targeten! Något tips? Funderar på att köra med en burk som sticker upp lite. To be continued...

Framförbytena har visat sig vara en stor mental utmaning för mig. Jag har inte förstått och min kropp har inte kunnat mönstret i våra nya framförbyten á la Jenny Damm. Med många banvandringar och handling utan hund har jag till slut lyckats vänja kroppen vid rätt rörelser. Men ack vilken tid det tar innan det sitter ordentligt!!! En hand åt gången ska visa; gamla fartarmen håller i till hindret är hoppat - där tar nya fartarmen vid. Kroppen ska vara riktad åt det håll vi ska. Men Emmelis bilder avslöjar hur jag egentligen visar.... Uselt!!! Nåja, numera är jag lite mer säker på det där men sedan rätt vad det är smyger sig den gamla handlingen in... Mer av det kan du se på vår tävlingsdebutfilm nedan! OBS! Bilderna visar aja-baja handlingen!

Miljöträningen då. Vi har börjat med att köra en bana tillsammans med flera andra hundar någon gång i veckan. Tyvärr är det ju inhägnat i Motala så det är svårt att få till en realistisk tävlingsträning... Hursomhelst har det inte varit några problem med de andra hundarna, snarare med min och Issens kontakt - jag klantar mig i handlingen och han sticker ärovarv. Med noggrann analys av våra uppvärmningar har jag kommit fram till följande: Om Iss inte har bajsat innan träningen kommer han garanterat att ta ärovarv. Alltså regel nummer ett: Rasta rejält!! Efter det har jag provat mig fram med bollkastning i långlina. Jag har märkt att om vi tränar starter (utan hinder) och jag har långlina och kastar boll, så försöker han sticka första gångerna men lugnar sig sedan. Efter det finns flera steg i hans stressnivå som går att urskilja. Han springer efter bollen och leker med den. Han springer efter bollen men kommer inte tillbaka med den och han springer inte längre efter bollen. Där har jag fyra steg att välja mellan, hur energisk jag vill ha honom!

När jag så såg att Söderköpings Brukshundklubb skulle ha träningstävling tre torsdagar i rad, nappade jag på det. Vi är ju anmälda till Tranås och Eslöv i höst och innan dess behöver vi verkligen vara på banan och leka lite i tävlingsmiljö! Sagt och gjort, igår åkte vi dit. Men usch så nervös jag var!! Största farhågan är ju alltid att han drar ett ärovarv och "hamnar" hos någon läskig hanhund... Men inte! Jag plockade honom efter första hindret för att inte tappa honom direkt och sedan var han väldigt följsam! Andra loppet fick han syn på domaren och blev lite låg och skärrad men jag lyckades faktiskt få grepp om honom och göra ett fint avslut med belönande pip-korv efteråt. Men vad hände med slalom? Mitt och hans älsklingshinder funkade inte alls. Nästa gång tar jag med slalom och kör på uppvärmningen. Tydligen är det ett svårt hinder för honom när han inte kan fokusera ordentligt.

Jag är så glad att jag hade en bestämd och fast plan för hur jag skulle hantera tävlingssituationen på banan. Dels så var jag inställd på att allt kan hända, han kanske glömmer varenda hinder och all handling på grund av att det är så mycket runtomkring. Dels planerade jag min handling precis som jag skulle gjort ifall det var en vanlig träning. Jag vill alltid handla på samma sätt och inte börja göra annorlunda på tävling. Och slutligen, det som fick mig att hålla fokus: Vad som än händer på banan måste jag vara lugn och positiv. Han behöver att jag, med hela mitt kroppsspråk och min attityd, visar att detta är som vilken annan träning som helst. Att allt runtomkring inte är något att bry sig om. Allt detta lyckades jag med (utom ett visst oplanerat rötägg som smög sig in i handlingen). Det känns riktigt fint!

Hursomhelst, nu ska jag inte babbla mer. Här kommer filmerna från igår!


Ps. Det är länge sedan jag skrev om Baby. Hon ligger i hårdträning med cykling och simning kombinerat med massage. För första gången på länge är hon riktigt fin i kroppen! Det är så härlig känsla att se henne pigg och stark. Men helst av allt ligger hon ju givetvis i hundkojan och njuter av pensionen!

lördag 1 augusti 2009

Kvalitet eller kvantitet?


Jag har tänkt mycket på detta med bloggning sedan mitt förra inlägg. Tessan skrev i sin kommentar att hon blir matt när hon läser min blogg och det påminner mig om hur det kan vara för mig ibland när jag läser andras bloggar. Folk som tränar sina hundar varje dag, klickerträning, agility, lydnad, har stora framgångar inom flera olika grenar och så vidare. Usch jag känner mig bara otillräcklig när jag läser om dem! Med ett (ofta mer än) heltidsarbete håller inte vardagen ihop för ständig hundträning. I perioder orkar och hinner jag knappt träna alls...

Det är så roligt nu bara, för jag har liksom hittat ett sätt att träna på som gör att jag håller glöden och inspirationen uppe. Då är det lätt att träna, lätt att orka ta sig den tiden. Alla har vi nog våra egna tankar om hur vår drömträning ser ut. En del är jättenöjda med att gå en kurs en gång i veckan, en del tränar med andra i grupp. En del tränar ofta och en del tränar sällan. Därmed inte sagt att de inte kommer att nå samma framgångar!

Jag är en människa som gärna vill tänka mycket. På gott och ont... Ibland analyserar jag så mycket att jag inte klarar av att omsätta det i praktiken! Men om jag inte har tydliga målsättningar med det jag gör, tappar jag lusten, stannar i utvecklingen och blir trött på det mesta. Det är mycket sånt som jag skriver om i bloggen också. Mina visioner, tankar och analyser av det vi gjort. Jag skriver egentligen nästan aldrig om vad vi i verkligheten har gjort! För mig är bloggen ett sätt att bolla mina tankar och funderingar med er. Att få respons, att kunna utvecklas. Ibland får jag höra att jag har gett en tankeställare åt någon annan och det känns ju jätteroligt! Om vi delar insikter kan vi hjälpa varandra framåt :)

När jag planerar och verkar jävligt ambitiös med agilityn så är det ju givetvis dels för att det är roligt med en hund som vill (och kan) så mycket, men det är även till stor del därför att om jag planerar bra kan jag spara tid på träningen. Jag har helt enkelt omfördelat tiden. Istället för att träna två timmar lite sporadiskt och vad som helst, kan jag planera tjugo minuter och ha en timmes intensivt, målmedvetet och givande träningspass! För mig passar det jättebra att göra så, eftersom jag har tidsbrist och samtidigt lätt tappar motivationen om jag inte känner att jag är på väg någonstans. Det känns också mer rättvist mot Issen, eftersom jag kan styra träningen så att han gör rätt så mycket som möjligt och att jag själv kan ge järnet under hela passet.

Det finns lika många träningssätt som det finns ekipage och jag tror att det viktigaste är att vi anpassar oss efter våra egna behov och önskemål. Hur ska vi annars hålla motivationen uppe? Jag hoppas att min blogg kan locka fram mer inspiration och idéer än den hämmar er utveckling. Det skulle kännas så tråkigt annars!!

Ps. Jag har lagt in lite vardagsbilder för det är ju i huvudsak vardagen som vi spenderar tillsammans i slutänden!!!