Den som väntar på något gott........

Jag har väntat på en valp efter Sirius sedan jag träffade honom för första gången. Han har precis allt jag önskar hos en hund - han har arbetsvilja, glädje, styrka, är fantastiskt snygg och otroligt social. Det började faktiskt på den tiden som jag funderade på att para Baby. Det måste vara två-tre år sedan. Jag kollade runt på hanar och Sirius var outstanding! Men jag ändrade mig med Baby och höll istället lite koll på Sirius och andra tikar.

Jag måste säga att Mette-Marit är den hund som gjort störst intryck på mig någonsin. Jag träffade henne en kort stund på en utställning och pratade lite med Malin. "Det går alltid bra för oss", sa Malin, "men vi når aldrig hela vägen fram för hon har en dålig tand." Det visade sig att Mette-Marit var en av Malins duktigaste hundar och har under hundratals mil lapat snö så att hörntänderna till slut slitits ned. Där och då kände jag en så otrolig beundran och respekt för den hunden. Det är svårt att förklara hur, men det är exakt samma som jag kände när jag läste boken "I isens grepp". En väldigt gripande och klart läsvärd bok!!

Sirius och Mette-Marit parades för drygt ett år sedan. Det var precis när jag insett att Iss inte var en stabil hund. Jag var så arg och besviken att jag hade hamnat i den situationen att jag inte kunde ta en valp efter dem! Det fanns ingen möjlighet, inte med Issens beteende och behov som det var då. I den stunden kändes det som att jag offrade det jag önskade mest, för att ta mitt ansvar över en hund som jag aldrig visste om den skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en tung period för mig...

Så i år fick jag veta att Sirius skulle paras med Mette-Marits brorsdotter Titti. En väldigt vacker och trevlig hund som påminner mycket om sin moster. Väntan har varit otroligt lång. Först väntan på att löpet ska komma... Det måste komma i rätt tid för att valparna ska komma lagom mellan de två dragsäsongerna. Till slut kom löpet och Sirius och Titti hade en riktig kärleksvecka. Jag tror aldrig 63 dagar har tagit så lång tid som nu. Var det alls valpar i magen? Jodå, Titti blev tjock och tuttarna ännu tjockare! I måndags väntades valparna komma. Men ingenting hände.... Spänning.... Usch vilken vecka jag har haft! Varje sms, varje telefonsamtal har jag hoppats på besked. Men Titti har knipit åt och hållt på sina valpar.

Mina tankar har pendlat upp och ner. Hur kommer livet bli med en valp? Vad gör jag om det inte blir någon? Men den sammanlagda känslan har varit en förväntan, en längtan efter en egen liten valp (jag har ju faktiskt aldrig haft en hund från den var liten!), en egen liten lurvig puppy med ögonen i kors och vilja att upptäcka världen.

Så i morse hade jag fått sms-et jag väntat på. Men det var inte det besked som jag hoppats på..... Två döda valpar, veterinärbesök och konstaterande att där fanns inget mer.....

Så världens mest efterlängtade lilla valp fick aldrig komma till världen. Jag hoppas att allt är bra med Titti nu, det är skönt att det är över och jag vet att hon haft det tungt senaste veckan. Men här hemma känns det tomt.... Två hundar känns som en för lite... Jag ville så himla gärna ha den där lilla varelsen här. Ett helt nytt liv att lära känna, att formas tillsammans med, att se en utveckling och framsteg från att vara ett litet knyte till att bli en flockmedlem och slutligen en kompis och arbetskamrat. Det känns tomt...

Jag har tittat mig omkring på nätet. Det finns några kullar här och där. Men det skulle inte kännas rätt att ta en annan valp. Jag har längtat så mycket efter en valp efter de här föräldrarna, att det känns fel med något annat. Jag vet inte om Malin planerar att para någon annan tik i framtiden. Men har jag nu väntat i år, kan jag då inte vänta i år till? Jag vet inte... Just nu känns det bara tomt.

Såhär skriver Malin på sin hemsida:

20090808

blev tyvärr en sorgens dag. Titti började igår eftermiddag att komma in i öppningsstadiet av valpningen. Det tog tid och ännu klockan 23 hade hon låg temperatur. Vid midnatt så hade valpningen dock startat och första valpen satt ordentligt fast. Ett felläge. Titti hade starka värkar och jag fick lov att trycka in valpen igen och vända runt huvudet på honom men det var redan för sent. Trots HLR så gick hans liv inte att rädda. Han föddes 0.02 och vägde 500gram. Titti lugnade snart ner sig igen men jag kände att det var en valp till som var på väg ut. Så efter en nattlig promenad så kom värkarna igång igen och valp nummer2 föddes ca 1,40. Den var fortfarande kvar i hinnorna men rörde sig inte. Både jag och Titti gjorde vårt bästa för att få igång henne. Titti slickade och buffade medan jag blåste & pumpade. Trots alla ansträngningar så började aldrig hennes hjärta att slå. Tiken var även hon mycket välskapt & fin. Hon vägde 450 gram. Båda var grågula med skarpa mörka tecken i ansiktet.

Sedan dröjde fyra timmar av hässjande och en orolig Titti + en ännu mer orolig matte. Jag tyckte jag kände en valp till, ultraljudet hade ju trots allt visat på minst tre valpar och hon har varit väldigt rund. Men Titti var så svullen i livmodern så det var svårt att avgöra. Så det blev en färd till veterinären i Mora. Väl där så röntgades hon och vi kunde konstatera att det inte var fler valpar!

Det känns oerhört sorgligt, två mycket fina & välskapta valpar som aldrig fick ta sina första andetag. Förmodligen dog båda två under det starka värkarbetet före midnatt. Jag & fler med mig hade verkligen sett fram emot den här kullen.

Titti mår efter omständigheterna bra