torsdag 30 december 2010

Vecka 50 & 51; Förändring och framsteg

Året börjar gå mot sitt slut. Tiden går nästan automatiskt till att tänka på året som varit, och året som ska komma. Det har varit ett otroligt händelserikt år som har innehållt både glädje och sorg. Men det ska jag inte sammanfatta i det här inlägget. Så småningom blir det nog en liten årskrönika istället.

De här veckorna har vi haft träningsdagbokens första långvila, fem dagar i lugn och ro. Jag tror det kan vara nyttigt, både fysiskt och mentalt, för hundarna att få små uppehåll då och då. Det är också en bra möjlighet för mig att titta tillbaka på träningen och se hur det har gått.

Sedan början av november har vi legat och tränat i snitt tre gånger i veckan. Det är ganska lagom, tycker jag. Då och då kan man köra upp till fem pass, men för att tiden och lusten ska räcka till är det bra att inte pressa sig för mycket. Vi har kört mellan åtta och tjugofyra kilometer per gång. Jag gillar bäst de längre passen, det hinner hända mer då. Hundarna jobbar hårt, blir trötta, kommer igen och landar i ett jämnt och fint tempo till slut. Våran längsta runda är väldigt trevlig och hundarna vill gärna svänga in på den vägen. På två ställen finns kilometerlånga flacka passager, där snötunga träd hänger över oss och hundarna ökar på tempot. Det är mina favoritbitar!

Totalt har hundarna gått mellan tre och sex mil i veckan. Baby och Iss har fått turas om lite och det tycker jag är bra. De får jobba lite hårdare än de andra ändå, då Baby har svag rygg och Issen är lite tung i kroppen. Längst har Diva gått, i huvudsak för att hon är oumbärlig för spannet. Det känns roligt att ha en så duktig liten tjej, även om jag för en stund började undra om jag kört henne för långt eller hårt. Nu är jag övertygad om att så inte är fallet.

Jag var och hälsade på Ylwa i helgen. Hon har duktiga och vältränade draghundar som ofta ligger på topp i resultatlistorna. Min fråga var hur Diva skulle klara ett träningspass med dem? Vi har tränat relativt mycket, men jag har egentligen ingen erfarenhet sedan tidigare så jag kan inte säga hur vi egentligen ligger till. Genom att låta mina hundar springa med på ett par av Ylwas träningspass, ville jag se om de höll måttet.

Så var det då dags för första passet, sjutton kilometer i kvällsmörkret. Diva och Kinoo fick följa med den här gången. Ylwa kör i helt andra hastigheter än jag gör, i genomsnitt dubbelt så snabbt. I ett spann där inte alla hundar drar ordentligt, är det svårt att öka hastigheten så jag har inte så många val. Nu körde vi ett tiospann, där alla hundarna jobbade hårt. Alla utom Diva....

Herregud, det var ju nästan pinsamt. Diva tittade till höger och vänster, upp och ned. Linan hängde som ett hopprep.... Visst sprang hon med, men hon var extremt okoncentrerad och det blev inte bättre med tiden. Jag trodde det skulle göra skillnad att hon slapp springa i led men inte det. Hon gjorde helt enkelt ett uselt jobb!

Det bekymrade mig. I ett sånt läge vill man gärna hitta på diverse ursäkter. Jag funderade på om det varit mycket vilt ute, om det var för att det var en ny plats, att det var mörkt ute, om hon har löp på gång. Men samtidigt var jag tvungen att erkänna för mig själv att Diva kanske helt enkelt inte håller måttet i högre hastigheter.

Kinoo däremot, min älskade gamla vän. Det känns som att vi levt ihop hela livet, trots att hon bott hos oss knappt ett halvår. Hon är en så genuint öppen och ärlig hund. Och vilket jobb hon gjorde i spannet! Linan var sträckt i stort sett hela vägen. Hon galopperade på med tungan hängandes som en slips och visade inte tillstymmelse till trötthet. Jag blev så stolt över min goa tjej!

Nästa dag var det dags för en kortare runda, tolv kilometer. Den här gången fick Diva och Busan gå med. Busan har haft en lång svacka med måttlig draglust sedan sitt löp. Men nu fick hon bevisa att hon är i form igen! Linan var sträckt och Busan skuttade på i sin söta lilla studsgalopp. Farten var minsann inget problem för henne.

Efter en nedförsbacke frågade Ylwa om Busan har ont någonstans eller om hon gått för hårt nerför när hon var oerfaren. Ofta blir det så, om en nybörjarhund inte får tillräckligt med motstånd i linan i nedförsbackarna, att den blir lite osäker. Jag tror inte det sistnämnda är fallet med Busan, som jag tidigare skrev så rör vi oss sällan i några högre hastigheter. Hon kissade ganska snart efteråt så det kanske bara var kissebroms. Men jag ska nog ha lite koll på hennes fysik framöver, ifall det skulle vara någonting.

Diva då? Jodå den här gången var hon sitt vanliga jag igen. Hon jobbade på, öronen låg bakåtstrunka mot nacken och galoppen vann mark. Tempot var inget problem, vi snittade någonstans mellan tjugo och tjugofyra kilometer i timmen men var stundvis uppe i över trettio. Sista par kilometrarna tyckte jag mig se att hon blivit trött till slut och det kan jag inte klandra henne för. Hon jobbar hårt och det var ett tempo som hon inte är van vid.

Efter att ha kört två dagar med Ylwa har jag fått flera insikter. Dels är det tydligt att mina hundar har en kanonfin grundkondition. De klarade av att gå skapligt långa sträckor i bra mycket mer fart än de är tränade i. Det känns riktigt bra. De har styrka och en jättebra grund att stå på.

Däremot måste jag börja öka farten nu. Jag älskar långrundorna men vi ska tävla sprint om ett par månader och då behöver vi få upp farten mer, generellt. Planen är att köra fler tempopass men ändå ha någon långrunda i veckan för skojs skull. Dessutom säger Ylwa att hundarna tänder på att få "tokspringa" ibland. Jag tror henne faktiskt. Våra draghundar är skapta för högre hastigheter och lättare last. Jag ångrar inte alls att jag kört relativt tungt och långsamt hittills - det har byggt upp hundarna mycket bättre än jag vågat tro. Men nu ska farten upp!

En till intressant och tänkvärd sak som Ylwa sade, var att hon sällan flyttar på hundarna under en dragrunda. Jag flyttar ju runt på dem ganska friskt på träningen och det är sällan som jag inte flyttar på någon hund alls. Men kanske det påverkar hundarna mer än jag tror, att få byta position. "Man måste ge dem en chans" säger Ylwa och det har fastnat i mitt bakhuvud. Det blir nog att experimentera lite framöver.


Stockholm hund

Förra helgen tillbringade vi i Stockholm på den stora hundmässan. Där finns rastorg med en massa olika raser representerade i montrar som på en marknad. Vi var givetvis där och representerade huskysarna. Med mig hade jag Kinoo och Baby; de lugna tanterna. Baby fick visa prov på "ett visst mått av reservation och värdighet hos den vuxna hunden" medan Kinoo blev kelgris nummer ett.

Jag vet inte om Kinoo förut varit i något liknande sammanhang, ärligt talat vet jag inte ens om hon varit utanför landsbygden. När vi vandrade in på Stockholms central visste lilla Kinoo-ckan inte vart hon skulle ta vägen. Så många människor, så många händer som kunde klappa just henne! Det tog en liten stund innan hon samlat sig och vi kunde gå vidare till pendeltåget.

Sedan var det som att hon lärt sig stan. Hundar och människor överallt, trafik, nya dofter och ljud. Ingenting berörde min älskade vän. Baby hjälpte till genom att visa sig världsvan - hon har ju trots allt spenderat sina första nio månader i just Stockholm. Tjejerna blev ett bra team som kryssade sig fram mellan de stressade pendlarna och julshopparna i huvudstaden.

I två dagar satt vi på hundmässan och Kinoo måste ha trott att hon kommit till himmelriket. Varenda människa stannade för att klappa just henne, hon behövde bara kasta ett öga på förbipasserande för att få en liten kelstund. För att inte tala om matte...

Jag kände en så stor värme och lycka över att ha fått en så fantastiskt fin hund. Inte bara att hon är modig och stark mentalt. Hon har en fantastisk personlighet som är svår att inte älska. Jag vet inte hur många som ville köpa Kinoo den helgen. Det hände flera gånger att folk satt kvar i evigheter för att de bara inte kunde lämna henne.

Ja, det var ju inte så att hon accepterade hur lätt som helst att de skulle gå heller. Kinoo har en extrem förmåga att tigga kel. Det slutade med att hon låg på rygg mitt i gången och bara väntade på nästa i kön som ville klappa magen. Kinoo min älskade pärla, jag skulle inte lämna henne ifrån mig för någonting i världen. Hon ger mig så mycket glädje och kärlek varje dag att det ibland värker inom mig när jag är långt hemifrån och från henne. Om du någon gång älskat en hund, förstår du nog precis vad jag menar...


Lydnaden fortsätter

Vi fortsätter med lydnadsträningen då och då. Att sträcka tiden på platsliggningen känns numera som en barnlek. Vi tränade två pass och är uppe i strax under fyra minuter nu. Svansviftandet är nästan helt borta, trots att vi inte ens jobbat på det. Mina signaler är tydliga varje gång så Issen ska veta att nu ligger vi plats.

I onsdags hade vi första träningspasset med våra nyfunna vänner Rose-Marie och Hilda. Det är länge sedan jag och Issen senast var i Alla sporters centrum. Om jag inte kommer ihåg fel, var det ett par år sedan och Issen bet en liten papillon över ryggen. Det var början på den långa väg vi har gått fram till nu...

Tillbaka i hallen, hade nog Issen glömt att han någonsin varit där. Oj så försiktig han blev! Vi tränade två timmar men det var svårt att få någonting vettigt ut av det, då han var så pass låg hela tiden. Men jag måste ändå säga att han var oväntat duktig på platsliggningen och fria följet trots det. Kanske dessa två moment nu börjar sitta så djupt att de känns trygga för honom? Hursomhelst måste jag konstatera att vår "trial and success"-träning börjar ge resultat. Jag har slutat helt med felsignaler för stunden och det verkar som att Issen känner sig betydligt mer självsäker i sina uppgifter.

Det var Fanny och Thomas som lade märke till att Issen blir ännu lägre när det går fel. Värdet i en felsignal vägde helt enkelt inte upp den förlusten som blev i motor och självkänsla. Genom att ignorera felen och jobba noggrannare med kriterier och att göra rätt, får Issen en boost i självkänslan. Nu kan jag konstatera att boosten blev tillräckligt stark för att övervinna miljön. Det känns fantastiskt bra!

Vi hann med att lägga två platsligg om två minuter vardera. Issen låg helt still och visade inte tillstymmelse till svansviftning eller att vika sig på sidan. Även om jag stod betydligt längre bort än vad jag kan göra hemma i vardagsrummet, och det låg en främmande hund jämte, låg han kvar där på stället utan tvekan. Han var så fantastiskt duktig! Platsligget som varit ett dåligt samvete och en spärr för mig så länge, tänk att det efter sju-åtta träningspass är klart och dessutom fullständigt stabilt!!!

Jag påbörjade också en annan viktig träning som jag länge känt att jag borde gjort. Att han snabbt ska jobba tillbaka med föremål i munnen. Det är enkelt, du har två stycken likadana roliga och åtråvärda föremål. Ett kastar du iväg och hunden springer efter. När hunden vänder sig tillbaka och börjar röra på sig, klickar du för fin fart och attityd. Hunden har tidigare lärt sig att släppa sitt föremål när den hör klicket och det är precis vad den också gör. Så fort den släppt, kastar du ett likadant föremål men åt precis motsatt håll! Hunden sticker efter i full fart. När den sedan åter vänder sig, klickar du för bästa fart och kastar föremål nummer ett åt motsatt håll igen. Lite svårt att förklara så, men ett väldigt bra sätt att få fin fart på hundens återgång i apportering.

På hundmässan hade jag köpt pipande tennisbollar för just detta ändamål. Jag vet att Issen verkligen älskar dem helt galet. Vi har tränat ett par gånger hemma på att han ska släppa föremål när klicket kommer, men aldrig gjort det ordentligt i fart. Nu vågade jag inte riktigt klicka för rörelsen utan fokuserade mer på att få ett släpp på klicket. Jag vet inte om det är smart eller ej, fast det är ju svårt att få fint flyt på hela grejen om hunden inte kan släppa på klicket. Detta är iallafall någonting som jag kan jobba vidare på hemma för att kunna bättre nästa gång.

En sak som jag glömde bort att träna på, var ingångarna i inkallningen. Issen svänger runt för tidigt, vilket leder till att han använder mig som stoppkloss och det blir en rätt så rejäl tackling. Jag fick rådet att belöna honom mer förbi mig och det har jag gjort hemma. Som vanligt är det väldigt begränsad yta i ett vardagsrum så vi har inte gjort detta i några högre hastigheter. Tanken var att använda pipbollarna även här, för att få honom att jobba mer förbi mig innan han börjar svänga. Det blir ett projekt för nästa träningspass.

Så var det fria följet. Jag har jobbat för att han inte ska göra någon slags kringelikrok innan han svänger in baken i vänstersvängarna. Tydligen är det inte alls ovanligt att det blir lite extrabeteenden när man tränat lite för mycket vändningar på klossen och för lite på raka ingångar. Hemläxan var att jobba på raka sättanden utan knorr och detsamma med vänstersvängarna. Jag tycker det har gått fint hemma och det fungerade även väldigt bra i hallen. Däremot fick jag en tankeställare med vänstersvängarna. När Issen inte är jättesnabb att vända baken, stannar jag för att vänta in honom. Det gör det otydligt för honom. Hur ska han veta om jag vill ha en vanlig vänstersväng eller vänster om halt?

Jag fick träna på att "torrgå" och hitta ett system för vänstersvängarna. Lösningen blev rätt så enkel, men dock genial. När vi ska göra vänster om och jag behöver vänta in honom, trampar jag vidare på stället. När det är vänster om halt så stannar jag helt. Enkelt för en hund att uppfatta skillnaden och förmodligen kommer detta att hjälpa Issen en hel del.

Jag fick frågan varför jag inte säger "fot" när jag börja gå i fritt följ. Det är av flera anledningar. Dels är det för att hundar är mycket bättre på att läsa kroppsspråk än att följa verbala kommandon. Jag har trippelkommandon på fot redan. Jag står på ett mycket bestämt sätt när det är dags att gå fot, jag faller fram med överkroppen innan jag tar första steget och sedan börjar jag gå med vänster ben. Allt detta betyder att det är fritt följ som gäller! Men det är inte bara det. Som jag har lärt mig, ja ni kan ju gissa vilka klickernördar som har drillat mig i även detta, är det bra att ha lite extra att ta till när det verkligen gäller. Skulle jag i en nödsituation verkligen behöva få Issens uppmärksamhet så kan jag använda fot-kommandot då.

Sist men inte minst har jag en hemläxa att göra till nästa gång. Vi skulle börja jobba med en del av rutan, nämligen att lära hunden att springa i full fart rakt ut från föraren. I det här fallet kan man, de första två-tre gångerna, använda en tasstarget för att få hunden att jobba bortåt. Vi testade med Issen men han hade totalt glömt bort tasstargeten sedan vi tränade agility. Så till nästa gång ska jag fixa till så vi har en bra grund att utgå från i den träningen.


Sist, minst, men bäst!

Jag har tidigare skrivit lite om Gunne i bloggen. Jag såg henne första gången på en utställning förra året och föll pladask. Det gick inte att slita ögonen från henne där hon flög fram i trav i ringen. Det var inte bara jag som föll för henne, hon plockade hem BIR:et av sextionio startande hundar.

Det är någonting med den här lilla tjejen som är väldigt speciellt. För mig iallafall. Hon är som en liten ängel; för vacker för att vara sann. I Nybro fick jag chansen att lära känna henne lite bättre när vi tog en promenad tillsammans. Hon visade sig vara en sällskaplig och kelig liten dam.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskat Gunne. När jag fick frågan om att ta över henne, fanns det för mig inga andra svar än ja. Hon är pusselbiten som gör min flock hel. När jag lämnade Ylwa och hade Gunne med mig hem, kom jag till en djup insikt. De två hundar, förutom mina egna, som jag känt odelat och djupt för från första stund, finns plötsligt hos mig. Kinoo och Gunne. 

Det finns många hundar i Sverige som behöver nya hem och många av dem är jätteduktiga. Jag har konsekvent svarat nej, för jag vill inte ha fler hundar. Varje gång jag svarat nej, har tanken funnits där. Att om jag en dag skulle få frågan om Gunne eller Kinoo, var svaret givet. Idag är jag fylld av ett lyckorus. Mina älsklingar som jag förut bara haft i mina tankar, finns nu i min vardag och dem delar jag mitt liv med. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har fått de här två fina hundarna och på något sätt, med Divas sjukdom och allt, så känns det som att allt nu har vänt.


Årets avslutning

Så nu börjar året närma sig sitt slut. En vecka kvar, sedan är det nya tag. Det kanske är barnsligt att tänka så, men för mig är det en viktigt del i hundträningen. Att summera vad jag gjort, planera vad som komma skall. För ett år sedan när jag satt här vid datorn och funderade, bestämde jag mig för att bloggen skulle bli min veckobaserade utvärdering av träningen och tankarna runtomkring den. Det har fungerat otroligt bra för mig, som i andra fall är alldeles för dålig på att göra om erfarenheter till bokstäver.

En av de större tankarna med bloggen, förutom att kunna få respons på och tips i träningen, var att efter årets slut skapa en årsbok med alla inlägg och bilder från 2010. Nu har jag börjat arbeta med den. Det tar bra mycket tid, fotoföretagen anpassar inte sina fotoboksprogram efter bloggare med massiv text, men jag tror det kommer bli jäkligt bra. Jag ser väldigt mycket fram emot att sitta om några år och bläddra tillbaka i vår utveckling med text och bild. De senaste femton åren har jag tagit massor av bilder, men aldrig framkallat någon. Fotoboken blir också lite en fotokrönika från året som var. Det kommer bli så fint!

Nu ska jag jobba vidare med den istället. En veckas inlägg kvar och sedan kan den bli helt klar. Men också en veckas träning med en extra hund i spannet. En duktig hund. En snabb hund. Det ska bli väldigt spännande att se hur vår träning kan utvecklas. Det är många utmaningar som kommer nu. Tempoträning, lydnaden, en ny introduktion i flocken. Året är snart slut, men tillvaron upphör inte att vara actionfylld för det! Hoppas iallafall att ni alla har haft en fin jul, med era älskade hundar och kanske även med familj eller vänner.

Kram!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

söndag 12 december 2010

Vecka 49; Fysik, stress och stadga

Äntligen en vecka med ordentliga hemmakvällar! Det är inte roligt i längden, att alltid komma hem sent eller ha en miljon saker att göra. Tre kvällar i rad har jag kommit hem skapligt, suttit ner och kopplat av och kunnat spendera lite allmän sällskapstid med hundarna.

Det är fascinerande, att lugn och ro ibland kan vara en riktig grogrund för lycka. Jag har haft flera stunder av riktiga lyckorus, glädje över att finnas till, att leva med mina älskade hundar, att ha så fina möjligheter till träning, att ha så underbara vänner. I all stress är det alltför lätt att glömma de bra sakerna i livet.

Draget har känts bra den här veckan. Så bra att jag har fått lägga till en smiley i träningsdagboken, en jätteglad :D ! I fredags var det helt fantastiskt väder och jag kom hem tidigt från jobbet. Det blev premiärtur på den nya rundan jag hittat, en på tjugofyra kilometer. Hela rundan var plogad och relativt backig så det blev bra träning. Jag började med Diva i led och det gick så bra att hon fick gå hela rundan. Med en halvmil kvar blev hon lite disträ. Inte konstigt efter två mil, tänkte jag. Men hon visade sig bara behöva göra nummer två. När det var avklarat, var det fullt fokus igen! Roligt att se henne jobba så fint även längst fram. Jag lyckades filma lite, men var inte lika duktig på att styra...


Hälta eller?

Däremot finns det en liten detalj som stör mig. Vid flera tillfällen har jag upplevt att både Kinoo och Diva haltar. Det är först och främst huvudet som de sänker i samband med att de skjuter ifrån med höger framben i traven. Jag har försökt se på benen men kan inte se någon hälta i takten. Men det stör mig, för när en häst haltar, syns det på huvudet.

Jag har känt igenom dem, kollat tassarna och försökt lista ut vad det kan handla om. Kan det vara så att de har en mellangångart innan galoppen, då de galopperar med frambenen? Så gör Issen ibland - galopperar med frambenen men inte bakbenen. Att de jobbar för att fatta galopp men inte riktigt får till farten? Jag har försökt observera om det händer i lugn, mellan eller snabb trav, om det sker i börjat mitten eller slutet av passet. Det är jättesvårt att säga... Det kommer en stund så är det borta igen. Nej, om jag inte får bukt på detta får jag åka till fysioterapeuten snart.


En till sak som har slagit mig, är att jag kanske kör lite för hårt med Diva? Hon går lika hårt som de vuxna hundarna men herregud hon är ju inte ens ett och ett halvt år... Jag fattar inte hur jag tänkt. Eller det har jag inte. Bara för att hon är den som jobbar hårdast, ser jag henne som min viktigaste hund i spannet - inte som den som faktiskt behöver ta det lugnt! Jag står och väger fram och tillbaka. Hon är sällan värst trött efter träningspassen, hon låter aldrig linan slaka. Det är snarare skallen som blir trött ibland och då låter jag henne gå bak i spannet.

Det är svårt detta, faktiskt. Det beror så mycket på vem man jämför med. Långdistansförarna börjar köra någon mil med valparna när de är under året. Jag vet inte riktigt hur hårt ett-och-ett-halvtåringarna brukar gå. Andra väntar länge med att köra sina unghundar. Vad säger ni som vet? Vad är det viktigaste i dragträningen med en unghund, tycker ni? Jag tror inte Diva går onormalt hårt, men jag funderar ändå på om jag borde dra ner lite på träningen eller ej... Förhoppningsvis får jag ett par goda råd så jag kan bestämma mig!


En radikal förbättring

Under dessa lugna sköna kvällar har jag också tagit mig lite tid att jobba vidare med lydnaden. I bakhuvudet har jag haft tanken om att inte vara så mesig med kriterierna hela tiden. På tapeten har bland annat platsligget varit. Jag har som tidigare sagt slitit med platsligget av just den anledningen att jag inte ökat kriterierna på rätt sätt. Issen har klarat exakt tolv sekunder i helt stilla läge, sedan börjar svansen vifta. Hur jag har slitit med denna svansviftning.. Jag har klickat för helt stilla läge många gånger efter olika tider men denna tolvsekundersgräns har liksom verkat magisk och oöverkomlig. Tolv sekunder räcker inte långt i ett platsligg...

Under kursen som jag var på för ett par veckor sedan, sade ju Fanny att man kan träna det som en separat del, att ligga kvar länge. Det gör inte så mycket om hunden tittar på olika saker eller viftar på svansen, om den bara ligger kvar på stället. Vi körde ett pass förra veckan och landade på tjugo sekunder som Issen låg kvar. Nu har vi kört tre pass till. Idag låg Issen plats i en och en halv minut. Och det mest intressanta av allt är att nu när jag inte bryr mig om hans svansviftningar, har de i det närmaste försvunnit helt! Hurra!

Okej för dig som inte läst om detta när jag skrivit det tidigare, kanske det låter lite konstigt. Det är ju såklart bra om en hund är glad! Men för Issen började det som en svag vickning på svanstippen, ökade till en vanlig viftning och vidare till en hel stor intensiv propellerrörelse. Med propellern kom även diverse Chewbaccaliknande ljud ur Issens strupe till han slutligen studsade upp till en förväntasfull pose... Inte värst önskvärd handling efter tolv sekunders platsligg, helt enkelt.


Stress och stadga

En annan sak som jag har observerat vidare, är Issens mjäll och stressproblem. Senaste par veckorna har han varit nästan outhärdligt orolig. När vi lämnat honom ensam hemma har han bjudit på diverse roliga överraskningar i omgångar. Jag kan inte låta bli att lägga märke till sambandet med lydnadsträningen. Om han inte tålde blodpuddingen som han åt för två veckor sedan, borde det inte ha gått över nu då? Vet inte.

När vi så tränade lite apportgripande, märkte jag att han skallrade tänder. Förmodligen av upphetsning. Då började jag tänka. Det är ett stressmoment att klickerträna, alltså hunden jobbar så intensivt och får hela tiden lön för mödan. Jag kan förstå om han blir upphetsad av det. Men sättet jag tränat på, har nog bidragit mycket till det hela. Det är jätteroligt att utveckla beteenden, fart och fläkt. Men jag har glömt bort att träna stadga, lugn och säkerhet. Nu blir det till att tänka om!

Jag tror allt detta händer för att jag har väntat med att ta nästa steg i träningen. Det är väl så när jag lär mig någonting nytt, att jag gärna vill fördjupa mig ordentligt i ett avsnitt innan jag går vidare till nästa. Nu har jag spenderat ett år i shapeingavsnittet och det är alldeles för länge. För ett halvår sedan slutade jag använda klicker så snart ett beteende kommit fram och jobbade istället med belöningar och till viss del omvänt lockande. Det naturliga steget vidare sedan, är att bygga upp hundens självsäkerhet i beteendet. Åtminstone i Issens fall.

Issen har varit så mycket shapad att när han gjort rätt och belöningen inte kommer direkt, tror han att han måste göra om. Till exempel under halterna i fria följet, tror Issen att han gör fel om ingenting händer inom någon sekund. Då flyttar han baken mer till vänster eller mer till höger. Rycker med frambenen. Blir frustrerad.

Jag har tänkt mycket på det här. På något sätt behöver jag göra klart för honom att "nu gör du rätt och ska bara stanna precis där så blir jag jättenöjd"! Nyckelorden här, är självkänsla och signaler. Jag försöker skapa ett system av signaler så att Issen ska känna sig trygg med vad som komma skall. En sak som jag tidigt började träna, var att om jag sträcker på mig och står rakt med händerna längs sidorna så är det dags att komma i utgångsläge. Det vore korkat av mig att stå på precis samma sätt när det var dags att shapa fram ett nytt tricks, eller hur? Samma sak med benen (tack Fanny!); om jag faller fram lite med överkroppen och börjar gå med vänster ben så ska Issen följa med. Om jag står rakt och börjar gå med höger ben, ska han stanna kvar.

Det är mer naturligt för en hund att reagera på sådana signaler, än att reagera på ord! Jag har valt saker som jag gör i princip naturligt eller som är väldigt lätt att vänja sig vid - men också saker som jag inte gör sådär naturligt i vardagen. Just nu håller jag på att lära in en signal för sväng i fria följet; en vridning med vänsterfoten.

Min tanke är att de här små signalerna ska göra Issen mer trygg i vad som komma skall och vad övningen går ut på. Jag försöker minimera shapingmomenten till endast de små tillfällen som jag vill plocka fram någonting nytt och istället jobba med betydligt mer stadga och säkerhet i olika positioner. Eftersom vi tillbringat det senaste året med att plocka fram beteenden som är bra grunder i lydnaden, finns det inte alls speciellt mycket som jag behöver shapa för stunden.

Målet är att Issen ska veta redan innan, vad som krävs av honom. Ingen osäkerhet, ingen frustration. Om jag ställer mig strikt, är det utgångsställningen som gäller till jag säger någonting annat (med min röst eller kropp). Så den här veckan har jag jobbat med att sträcka tiderna i olika lägen där man kan bli ståendes under ett lydnadspass. Först och främst i utgångsställning och i platsligget.


Vårt livs första hela moment

Vi har också haft vårt första riktiga utomhuslydnadspass på länge. Jag passade på att träna saker som inte riktigt får plats inne i vardagsrummet. En av de sakerna, var att sätta ihop läggande under gång på allvar. Delarna har varit relativt klara länge och kommandot gick snabbt att lägga på. Eftersom jag medvetet varierat träningen har vi inte fastnat någonstans som vi gjort i några andra moment utan det var bara att koppla ihop och konstatera att det faktiskt fungerade.

Det är vårt första moment som jag räknar som tävlingsklart och det känns ju roligt! Många andra moment funkar skapligt, men inte riktigt sådär bra som jag vill ha det. Läggandet fungerar riktigt bra, även om jag kommer jobba för att få snabbare färd ned till marken för Issens del. Det är sånt där småpill-arbete som man kan syssla med en regnig kväll. På något sätt känns det ändå som att helheten börjar närma sig. Apportgreppen blir mer och mer precisa, platsligget kommer snart vara uppe i gott och väl ett par minuter, fria följet småfilar jag på för stunden och ställandet fångade jag igår. Det är sträckandet på tiderna som är vår utmaning nu framöver. Jobba längre och längre tid och utveckla bättre och bättre belöningar!


Landning

Det känns som att mina insikter och lärdomar från lydnadskursen börjar landa nu. De nästlar sig in i vardagstänket och skapar en mer långsiktig utveckling. Jag har tagit flera stora steg i träningen bara den här veckan och det känns jätteroligt. Att se på Issens reaktioner och konsekvenserna av träningen, har också varit väldigt nyttigt. Det hänger ihop med föreläsningarna jag var på, där Eva Marie Wergård berättade om hur djur kan bli mer stressade av shapingsituationer och hur man förebygger det. Flera poletter har trillat ned sedan dess.

Ett till genombrott för vår träning blev det förra helgen när älsklingen David köpte en förskottsjulklapp till mig; ett kamerastativ. Nu har jag plötsligt helt andra möjligheter att filma träningen och sedan kunna utvärdera utifrån sett. Mycket nyttigt och värdefullt! Det var nog en god vinst för David också, risken att han måste följa med och stå och frysa på träning enbart för att filma har ju minskat dramatiskt... Så nu har jag startat lite små filmprojekt som kanske kan bli en fin helhet i framtiden!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

söndag 5 december 2010

Vecka 46, 47 & 48; Nya roller och äntligen massa lydnad

Nu går det inte att säga annat än att vintern har kommit, med buller och bång. Förra årets snömängd och kyla har visat sig inte vara en tillfällighet. Det har snöat i det närmaste oavbrutet de två senaste veckorna. En vild gissning ligger på trettio-fyrtio centimeter vit fluffig pudersnö som täcker skog och äng.

Här i söder är snön inte odelat positiv. Även om jag har vinterhundar, är jag inte fullt ut redo för ett vinterliv. Släden hänger fortfarande i taket i garaget, för jag har ingen bekant som kan köra upp spår. Ännu går det inte att köra ospårat, snön är så mjuk att släden förmodligen skulle gå igenom och slipas hårt mot gräs och grus. Ett par dagars blidväder och sedan kyla på det, skulle kunna skapa en bättre botten för slädföret, men just nu ser det mörkt ut. Eller kallt, om man säger så.

Däremot är vagnsföret riktigt fint nu. Förutom de närmaste par hundra metrarna, är vägarna numera täckta av hårt packad snö. De är riktigt fina, torra och med bra fäste för både tassar och däck. Däremot har jag fått börja våga mig ut på nya rundor. Det är inte alla småvägar som är plogade. Än så länge går det att köra med vagn även på de där snön ligger kvar, men det blir riktig styrketräning för hundarna. Någon kilometer här och där är nog bara nyttigt ändå, fast flera rundor får vila för stunden, där allt för långa sträckor är täckta av snön.

En fördel med vintern, är att de flesta husdjur håller sig inomhus. Inga får står i hagarna längre och katterna ligger nog framför öppna spisarna och spinner. De vilda djuren verkar däremot mer rörliga än vanligt. Kanske de får söka efter mat på ett annat sätt under vintern.

En morgon sprang en hjort parallellt med oss ute på ängen. Det var en ruskigt bra draghjälp och alla hundar jobbade på för fullt. Ända till den ändrade riktning och korsade vägen ett tiotal meter framför spannet... Det var riktigt tur att jag hade Issen i led. Jag bad honom fortsätta rakt fram medan de andra hängde ut mot vägrenen och de färska hjortdofterna. Efter den turen, ökar de tempot när de närmar sig just den sträckan!

Hundarna fortsätter vara ute mycket. En enda natt har jag gjort undantag, då det var tjugoen grader. Okej, det kanske också hade lite att göra med att jag var Diva-sjuk på kvällen och värmen från en liten tjeja passade gott i det kalla sovrummet. Men skoningslös som hon är, blev jag tvungen att stiga upp vid tre-tiden för att låta henne gå ut i hundkojan. Hennes päls är inte längre anpassad för inneklimatet.


Två minus ett, blir ett

Just som jag skrivit att det börjat funka så fint i spannet, dök det givetvis upp en utmaning. En av Kinoos "tantvårtor" på halsen sprack och ut kom en salig röra av blod och var. Det var ingen mysig affär utan nästa dag blev det att åka till Ritva. En rejäl dos antibiotika och diverse tabletter senare, så kunde vi operera bort bägge vårtorna som fanns där.

Visst känns det skönt att bli av med dem, de var lite snuskiga och kunde uppenbarligen gå sönder. Men Kinoo var ju givetvis inte fit for fight direkt. Sammanlagt nästan två veckor fick hon snällt gå på medicin. Helt rakad på halsen blev hon också, så numera har hon halsduk om dagarna.

Med Kinoo sjuk, fanns inget alternativ annat än att åka ut och köra utan henne. Men vilken skillnad det blev... Det kändes som att luften gick ur hela spannet. Även om alla hundarna stundvis drar, är det hon och Diva som gör den största insatsen. Men det är först nu som jag verkligen fått känna på den insikten. Och för första gången i år var det inte roligt att köra. Det var segt, hundarna ville knappt utan Diva fick kämpa på själv. Då känns det verkligen inte jublande roligt att sticka ut och träna...

Men inget ont som inte för något gott med sig. När inte Kinoo kunde gå i led och ta det tunga lasset, har jag istället fått byta platser på hundarna. Busan har varit skendräktig och inte varit riktigt i form så Issen har varit så illa tvungen att gå mycket fram. Men överraskande nog har han haft spänd lina!

Jag har haft många teorier om varför Iss inte velat dra, varav den senaste handlat om att han mentalt helt enkelt inte är en bra draghund. Men han drog ordentligt bra för något år sedan och det har gett mig lite huvudbry. Sedan dess har jag lärt honom att inte dra i kopplet när vi går promenad, och vi har tränat betydligt mer lydnad än förr. En teori är att hans brist på drag beror på dessa två saker. Att han helt enkelt tror att han inte får dra, eller att han hellre gör annat.

Men nu är jag nästan hundra procent säker på vad det handlar om. För att få lite variation på belastning på hundarna, bestämde jag mig för ett tag sedan för att beställa en ny typ av sele från Tjeckien. Jag har tidigare sett dem här i Sverige, men då i standardmått passande fågelhundar. Huskies har inte lika djupa bröstkorgar och därför säger många att selarna inte passar riktigt. Så jag måttbeställde direkt från tillverkaren istället.

Selen är en lite annorlunda konstruktion än den vanliga nomeselen. Bandet runt halsen är betydligt bredare och lite format som en kon. Bandet mellan frambenen är också väldigt brett men smalnar av för att ge utrymme åt frambenen. Tillsammans med de ovala sidobanden bildar de en tätt sittande och väldigt stabil grund för selen. Därmed kan hela ryggen vara fri!

Jag har hittills bara positiva erfarenheter av selen. Den sitter som sagt väldigt stabilt och halkar aldrig åt sidan även om hunden drar snett. Jag tror också att den fördelar trycket över en större yta och på ett lite annorlunda sätt än den traditionella nomeselen och därmed passar den ju mitt syfte perfekt.

Tillbaka till Issen då. Jag har länge märkt att hans sele inte längre passar riktigt som den ska. Av någon anledning är den mycket kortare än förr. Först trodde jag det berodde på att han blivit tjockare men nu är han tillbaka i form igen och problemet kvarstår. Kanske han har breddat sig eller fått mer muskler. Selen passar iallafall inte längre. Istället har vi kört med tjeckiska selen senaste gångerna.

Kan det vara selen som gör att Issen drar igen? Kanske. En sak är iallafall säker. Han jobbar betydligt bättre nu än han har gjort senaste året. Han går inte längre och gömmer sig när vi ska ta på selen och linan är sträckt även när han går i led. Så under Kinoos sjukdom, har Issen fått tillbaka sitt dragsug och fått bevisa att han kan jobba fint oavsett position. Ännu en möjlighet att variera spannet alltså!


Sammanfattningsvis kan man säga, om de tre senaste veckornas drag, att vi har råkat ut för några oplanerade incidenter. Det har blivit någon mil här och där men först den senaste veckan har vi kunnat köra fullt igen. Jag har lagt till en kolumn i träningsdagboken, på tips från Eva Marie Wergård. Istället för att behöva skriva en lång utförlig beskrivning av hur passet gick, fångar jag känslan med en smiley. Glad, neutral eller ledsen. Det ska bli mycket intressant att i framtiden se om där finns några samband mellan hur jag upplever passet och hur det faktiskt blev! 


Aktivering till alla

Efter att vi kört vårt aktiveringsprojekt med Issen några veckor har vi börjat låta även de andra hundarna få någon utmaning då och då. För Kinoo var det ett stort äventyr, jag tror inte hon har gjort någonting liknande tidigare. Efter lite uppmuntran började hon rulla på aktiveringsbollen och till hennes stora förtjusning kom där mat!

Det märks att det är rejäl mental träning för hundarna för de orkar sällan hålla på ända till maten är slut. Utom Iss och Diva då, de är ju lite mer vana vid hjärngympa och håller gladeligen på en bra stund. Vi varierar mellan de olika leksakerna och en petflaska. Svårast till dem som är vanast vid att jobba för maten. Det ska bli spännande att se hur vi kan utveckla detta!

Berikningen i hundgården har jag använt väldigt lite nu under hösten och vintern. Ibland glömmer jag bara bort att jag har den men oftast är det för att jag inte vill lämna massa mat i hundgården när jag åker hemifrån. Jag tror inte det blir några stora konflikter, men det är onödigt och om någonting skulle hända kan det vara upp till åtta timmar innan vi kommer hem. Trots det verkar hundarna inte ha någonting alls emot hundgården. När de är i trädgården och jag säger till dem att de ska "gå hem", rusar de i full fart in i hundgården. Även om de blir instängda där och vi lämnar dem, verkar de trivas väldigt bra.


Lilla vildingen

Jag har insett att det har varit en lång brytningsperiod för mig nu under hösten. Jag säger att jag inte vill skaffa en ny valp förrän jag har kommit över Diva. Nu är det ju inte så att hon är borta, hon finns ju kvar här i högst levande grad. Men det är klart att det blev en väldigt omtumlande period när hon blev blind och jag inte visste vad det handlade om.

Men det är nog inte bara det. Diva var min första valp och jag kan inte neka till att jag känner extra djupt för henne. Nu är hon sexton månader och har blivit en stor tjej. Det har inte varit helt enkelt, må jag säga. Ända sedan vi flyttade ut till huset, har hon varit extraordinärt självständig och ointresserad av mig. I ärlighetens namn har jag blivit sårad.

Ja det är ju inte så att jag har suttit och varit ledsen på det sättet, men jag har verkligen saknat hennes tillgivenhet och spontana vilja att vara i närheten av oss. Hon har hellre spenderat tid ute i trädgården och jagat möss, än varit inne med oss andra - människor och hundar. Jag har kunnat klappa henne kortare stunder men sedan går hon iväg och lägger sig själv. Och att få in henne från trädgården har varit i det närmaste hopplöst, oavsett vad jag jobbat med så har trädgården alltid varit det bättre alternativet.

Visst hade jag kunnat begränsa hennes frihet. Men jag är inte en sådan människa som begränsar någon för att få deras kärlek. Hon har fått hållas där ute i slänten med mössen för att hon älskar att vara där och hon får utlopp för sina sinnen och sin jaktglädje. Jag har försökt undvika att ropa för mycket på henne för att inte min inkallning ska bli ett bakgrundsljud utan värde. Jag har aldrig jagat henne för att få in henne, jag vill inte att hon ska uppleva det som en rolig lek när jag verkligen behöver få tag på henne. Nej, hon har fått sitta där "under sin korkek".

Men nu. Ta i trä, men senaste veckorna har det hänt någonting. Musjakten fortsätter, javisst, men numera kommer Diva när jag ropar. Ibland hoppar hon upp och lägger sig i soffan jämte mig på kvällen. Hon kommer till grinden när vi ska gå ut och smiter aldrig undan längre, när jag ska koppla henne.

Min älskade lilla självständiga tjej, kanske det kan vara så bra att hon har kommit över sin extrema självständighetsperiod och istället så småningom kommer landa i ett lagom mycket flockberoende status quo? Ni som har flockhundar, ser ni någonting liknande hos unghundar; perioder av mer självständighet? Det vore väldigt intressant att lära sig mer om detta. Om jag inte missminner mig så har jag i alla fall hört att vargar kan lämna flocken vid ett års ålder för att sedan återvända lite senare. Ja, allt det där är ju rena teorier. Men numera är jag en mycket nöjd matte till en något mer matteintresserad liten tjej.

Hursomhelst, efter en tid av separationsångest och plågsam insikt om att Diva inte längre är en gullig liten valp, kanske där så småningom kommer ett sug efter att få uppleva valptiden ännu en gång. Inte nu, inte nästa år men kanske sen. När Diva är vuxen.


Tävlingslydnad mitt i allt

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag anmälde mig till tävlingslydnadskurs mitt i vintern. Vår träning har varit i stort sett obefintlig de senaste månaderna. Kanske jag kände att vintern var ett bättre alternativ, då Iss brukar ha stora problem med klåda på sommaren och därför också har svårt att fokusera till fullo. Kanske det var för att vi garanterat skulle slippa en olidlig hetta i solen. Oavsett vilket, gick bägge planer i lås.

Det var mina favoritshejpare; Fanny och Thomas, som höll kursen och jag kände snabbt att vi var en väldigt trevlig grupp att jobba i. Mina mål med helgen var att förstå hur jag ska jobba vidare med två saker; signalkontroll och att sträcka tider.

Momenten i sig, hur man kan dela upp och shejpa fram dem, är inte längre något problem  och jag känner mig också väldigt trygg i själva shejpingförfarandet. Baklängeskedjning (när man sätter ihop de olika delarna av momentet som man tränat in) känns också tryggt och bra. Men dessa två saker, signalkontroll och tidssträckning... Oj vad jag har grubblat över dem!

Signalkontroll till att börja med. I shejping tar du vara på och utvecklar ett beteende som hunden gör. Men du är helt tyst och i princip all kommunikation sker genom klickern. Kommando börjar du träna in först när beteendet börjar bli klart! Det är en viktig anledning till att man gör så. Ju fler olika beteenden hunden gjort under ett kommando, desto större risk är det att få variation i beteendet i framtiden; i vardagliga träningen eller ännu värre; under press - till exempel på tävling.

Här kommer en dragparentes. Ovanstående är nämligen orsaken till att jag sällan manar på mina hundar när de springer sakta eller när det går tungt. Framåtkommandona vill jag att ska vara till hundra procent associerade till fullt ös medvetslös! Det händer att jag säger "Nu blev det tungt, jobba på" eller liknande för att förtydliga att det inte är jag själv som håller på att bromsa ekipaget. Ibland tittar nämligen hundarna bak på mig när det blir tungt. Kanske de undrar om vi ska stanna eller ej. Men de riktiga tjo- och framåtropen tar jag bara till när det går snabbt och lätt, för jag vill att hundarna ska få precis den känslan när jag sedan tävlar; här går det snabbt och lätt! Om jag ropar alltför mycket till dem när det går segt, kommer de även få den sega känslan när jag ropar och vill att de ska öka.

Tillbaka till lydnaden. Jag har alltså slitit med dessa kommandon. För det första har jag varit alldeles för osäker generellt på hur jag ska gå tillväga när jag lägger på ett kommando. När räknas ett beteende som tillräckligt klart för att sättas kommando på? Vad gör jag när hunden kopplat ihop kommandot och beteendet och jag vill att hunden ska vänta med beteendet tills kommandot kommer? Det har varit mina största frågor och mina största anledningar till att jag väntat alldeles för länge med att börja träna signalkontroll.

Som vanligt när jag går kurs hos Fanny och Thomas, visar sig mina stora problem vara väldigt lättlösta. Det var precis likadant förra gången jag gick kurs och även gången före, när jag var åskådare. Jag kommer hem med känslan "varför har jag väntat så länge?". För varje kurs, lär jag mig mer och mer hur snabbt utvecklingen går med shejping. Det är jag själv som bromsar, inte hundarna!

Det värsta är att ju mer man stannar upp och tvekar, desto svårare blir det att ta nästa steg... Och med stanna upp, menar jag inte att man står still i träningen i veckor. Jag menar att man står still i träningen under fler än tre klick, vilket innebär typ tjugo sekunder!! Det är en så svårt tidsram att hantera, när man är van att allt ska ta en sån himla tid. Jag kommer fortfarande på mig själv att tänka veckor, när Fanny säger att man ökar sträckan ut till rutan, att man ändrar riktning och position. Allt det sker inom loppet av tio klick.

Ja det verkar tydligen som att jag har mycket att grubbla över om lydnaden nu när den bokstavligen legat på is ett tag. Tillbaka till signalkontrollen. På kursen fick vi frågan "När kan man börja sätta kommando på ett beteende"? De spridda svaren var; När det börjar likna det beteende man är ute efter, när hunden förstår beteendet och när den kan bjuda det utan större avbrott.

De två första är relativt självklara faktorer. Men det tredje, det är intressant! Det mest effektiva sättet att lära in ett kommando, är nämligen att säga det precis innan hunden utför beteendet. Det är anledningen att kommandoinlärningen kommer först när hunden bjuder beteendet gång på gång. Först då kan du med säkerhet veta att beteendet kommer, och därför också säga kommandot redan innan!

Nästa steg är sedan att sluta belöna när hunden gör beteendet utan kommando. Här har min andra fastkörning varit. Jag vet inte varför jag har gjort en så stor grej av det. Som exempel läggande under gång. När jag hunnit säga "ner" innan läggandet, har Issen fått fin belöning. När han har tjuvat och lagt sig utan kommando, har jag försökt bryta på olika sätt. Det var överdrivet. I själva verket hade det ju såklart räckt med att inte belöna men fortsätta jobba. När det kommandolösa beteendet inte lönar sig, kommer han sluta att utföra det. Så enkelt!


Stretching

Så vidare till detta med att stretcha tiderna. Jag har grubblat mycket över hur man kan få ett beteende över längre tid, utan att det försämras eller att man avbryter med hjälper. För att göra en lång historia kort (vilket jag absolut inte klarade med signalkontrollen) verkar det hänga på två faktorer. Dels lägre kriterier och dels större belöningar. Om jag till exempel vill att min hund ska ligga platt med hakan i marken samt stabilt och balanserat med kroppen under ett platsligg, så bör jag givetvis träna på detta. Men det är minst lika viktigt att även träna på att ligga still i allmänhet. Detta går att träna parallellt! Att hunden kan ligga still med kroppen i fem minuter, underlättar självklart sedan när den ska ligga still och stabilt med hakan i marken fem minuter.

Genom att träna på att ligga still i allmänhet, blir det heller inte så svårt för hunden att lyckas. Om jag börjar stretcha tiden först när hakan är i marken och kroppen stabil, är det fler saker som kan gå galet. Hunden kanske lyfter på huvudet och då måste jag bryta - trots att den faktiskt fortfarande låg stabilt och stilla. Samtidigt som jag bryter felbeteendet, straffar jag även dubbelt så många rätta beteenden! Detta är en av de bästa sakerna med klickerträning. Det går att träna var och en av bitarna för sig, innan man sätter ihop och har ett i stort sett färdigt moment.

Det är detta jag har lärt mig under helgen. Att det faktiskt inte skadar platsligget att träna på att ligga stilla, även om övriga saker inte är på plats ännu. Inte konstigt att jag kört fast. Efter max åtta sekunder har Issen gjort någonting galet och jag har fått bryta. Utvecklingen har gått otroligt långsamt och det brukar vara ett tecken på att någonting i kriterierna eller belöningen är fel. I detta fall var det det förstnämnda.


Tävlingsträning

En till sak som vi diskuterade mycket och som gav mig stora insikter, var ämnet tävlingsträning. För mig betyder ordet att man åker till en klubb tillsammans med någon annan person som sedan får agera tävlingsledare och kör ett program. Men gud, där är ju så mycket mer! När Fanny sade att hon tävlingstränar typ sextio procent av träningstiden (eller var det ännu mer?) så undrade jag hur i hela friden hon hann med det... Att hitta någon som vill träffas, hitta tiden och åka iväg någonstans kan vara rätt så omständigt. Och flera gånger i veckan, det finns liksom inte som alternativ.

Men precis som att man delar upp beteenden i små delar, kan man givetvis även dela upp tävlingsträningen i små delar! Ojoj vad jag älskar klickerträning! Plötsligt är det inte alls så himla omständigt att tävlingsträna. Nej, det blir liksom en del av vardagen. Tävlingsträning kan till exempel vara miljöträning, träning i olika väder, träning med människor i närheten. Men viktigast av allt är att ständigt träna på att öka tiderna. Ett lydnadsprogram är en lång tid som hunden ska koncentrera sig. Med handen på hjärtat, hur många av er kör hela programmet på träning, innan hunden får sin första belöning? Och är det konstigt att våra hundar inte jobbar till max sedan på tävling?

Så tävlingsträning kan vara att göra ett moment extra långt. Ett dubbelt fritt följ. Ett trippelt. Eller flera moment i följd innan belöningen. Att träna på att jobba under lång tid och att sedan få en extraordinärt bra belöning. Jag håller helt med om att tävlingssituationen ska vara lätt i förhållande till hur man tränar. När tävlingen kommer ska hunden tycka att allt är simpelt!


Veckans tricks

Det är ett tag sedan jag hade veckans tricks nu. Tiden har gått åt till drag och jag har inte riktigt haft orken att småträna på kvällarna. Men minsann om inte suget kom igång efter kursen igen och här kommer det; vinterns första trick. Låt mig presentera; Visa magen!

Diva förstod snabbt att jag ville ha henne liggandes. Att lyfta upp framtassen var inget problem. Hon har, som de allra flesta huskies, väldigt lätt för att bjuda framtass. Men oj innan hon förstod att även baktassen skulle upp! Den låg där som en slapp liten pinne mot golvet.

Vid ett tillfälle lyfte hon till slut upp baktassen. Jag hade bara en enda godis kvar i handen, som hon givetvis fick, men tänk om jag kunnat ge henne en jackpot i det ögonblicket! Nejdå, det var tillbaka till ruta ett igen. Hon hade inte riktigt förstått att det var någonting extraordinärt hon gjorde just där. Lyckligtvis bjöd hon baktassen en gång till efter en stund och då var jag mer utrustad. En rejäl belöningsprocedur fick hon, bjöd beteendet direkt igen och sedan var det lätt som en plätt att med omvänt lockande få henne helt stilla i positionen.


Issens sommarklåda

Vi har ju nu, två somrar i rad, slitit rätt hårt med att Issen får så våldsam klåda. Första sommaren trodde vi det hade med en bakterieinfektion att göra, men det visade sig till slut inte vara så. Den här sommaren har jag grubblat över diverse slags problem som kan ligga bakom. Men nu börjar här utkristallisera sig ett par alternativ.

För det första misstänker jag att det kan ha med fästingmedel att göra. Klådan är som värst på baken och manken där jag brukar droppa medlet. Nästa sommar blir det inga fästingmedel, utan på sin höjd brickor som man hänger i halsbandet. Det blir intressant att se.

Men nu har här dykt upp en helt annan teori. Efter lydnadshelgen fick Issen plötsligt ovanligt mycket klåda igen! Det finns ett par alternativ. Antingen går han upp i en stress som gör att han får klåda, när vi tränar lydnad. Eller så tål han inte godiset. Jag tror mest på det sistnämnda. I det här fallet fick han blodpudding, rätt så mycket, och det innehåller ju egentligen bara diverse skit!

Vi har legat väldigt lågt med lydnadsträningen nu under hösten och problemen med klåda har varit i stort sett borta. Men så kom det tillbaka relativt omgående efter träning igen. Kan det hänga ihop? En till sak som jag har tänkt på angående Issen och lydnadsträningen, är att han numera är i superfin form. I somras var Issen riktigt rund - ja det var nästan pinsamt för han var lite väl tjock. Slurp har det sagt och nu är han jättefin! Jag har ju även bytt foder under hösten, kanske det kan ha någonting med saken att göra? Experimentet fortsätter. Från och med nu, blir det bara rena köttprodukter när vi tränar iallafall. Eller är det proteinet som ger allergi? Det återstår att se...


Tänkvärt

Då var det dags att avrunda för den här gången. Det var väl på tiden. Tre lärorika veckor har det varit, det här. Nu återgår saker till det normala igen, med fem draghundar att välja mellan. Min lydnadstarm har definitivt kommit igång igen och kanske det kan vara så bra att jag har fått mig ett par träningskamrater att dela erfarenheter med. Det är annars någonting jag saknar faktiskt.

Tre tänkvärda citat som har etsat sig fast under de här veckorna. Dels är det Ingemar Stenmark som av en journalist fick höra att han hade haft tur som vunnit så mycket på senaste.  Han svarade; "ja, är det inte konstigt att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag...". En bra och omfattande grundträning ger inte utrymme för annat är goda resultat!

Det andra citatet lyder ungefär såhär; "Det är motivationen som får dig att börja med någonting, men det är vanan som får dig att fortsätta med det". Också väldigt tänkvärt och det satte sig direkt i min hjärna. Jag tjatar så mycket om motivation att träna. Men i slutänden, kan det vara så enkelt att det är vanan som avgör huruvida träningen blir av eller ej? Någonstans läste jag att det tar tre veckor att skapa en vana. Det har motiverat mig att vara noggrann med mina knärehabiliteringsövningar och visst har det blivit en rutin av det!

Det sista citatet står i en jättehärlig bok av Mia Törnblom, som jag fick av min kära vän Elina. "Bara genom träning kan vi utveckla en färdighet eller förmåga som vi vill äga". Det citatet är också väldigt fint. För det första därför att det visar att ingenting är omöjligt. Om vi vill äga en förmåga så kan vi skapa den! Och för det andra därför att den säger någonting som är en viktig kärna i mina tankar kring hundträning. Nämligen att med rätt träning kan man nå precis hur långt som helst!

Nu ska jag återgå till funderingarna och en och annan shejpingövning. Tack för idag!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

tisdag 16 november 2010

Vecka 44 & 45; Tävling och nya harmoniska steg

Det är någonting som har lossnat i träningen just de här senaste veckorna. När jag vågade börja byta lite positioner på hundarna i spannet är det som att de, var och en, har påbörjat en positiv utveckling. Det liknar ingenting jag någonsin upplevt förut. Hundarnas jobb sinsemellan gör att de stärks och blir bättre. Jag har knappt ett finger med i spelet utan står som en åskådare och ser dem ta steg för steg framåt.

Busan har fortsatt som ledarhund och går längst fram stora delar av vår träning. Då och då blir hon lite disträ, precis på samma sätt som Diva, och får då förmånen att gå bakom och jaga en stund för att vila hjärnan. Hon verkar trivas väldigt bra i vår flock, bor ute med de andra tjejerna om dagarna och ligger i soffan nattetid. Vinterpälsen har börjat komma och jag vet inte om det är muskler eller hull men lite rund har hon allt blivit!

Sedan förra helgens tävlande, har jag blivit grymt biten. Det är som att det har blivit en helhet nu, att cirkeln är sluten. Under min agilitytid med Baby var tävlandet så prestationsinriktat. Jag hade inte samma självdistans och tänkte inte på samma sätt på den tiden. Ett par års tävlingsuppehåll med fokus på annat, har tydligen förändrat saken. Men först ska jag berätta om tävlingen förra helgen.

söndag 31 oktober 2010

Vecka 43; Överraskningar till höger och vänster

Den här veckan har varit en dragets vecka. Vi har avverkat inte mindre än åtta och en halv mil sedan förra helgen! Jag fortsätter att överraskas och njuta av våra fantastiska dragmöjligheter, med ett rutnät av grusvägar som verkar i stort sett oändligt. Ju mer jag tänker på det, desto lyckligare blir jag över att ha haft sådan tur. Jag skulle inte byta vårt läge ens mot ett snörikt!

Än så länge har vi inte kommit i osämja med någon heller. Får-epoisoden för några veckor sedan verkar glömd, fårägarna hälsar glatt på oss och om vi möter dem stannar de för att varna ifall fåren är ute. Perfekt läge! Jag har rekat runt lite mer kring vägarna och det verkar inte finnas speciellt många fårgårdar, lyckligtvis. En av våra rundor har jag fått lägga om, då de har får på lösdrift på gården. Det gör jag gladerligen, för jag gillar skarpt den typen av djurhållning!

Älgjakten verkar ha lugnat ner sig. Vi har passerat åtskilliga älgtorn under diverse tider på dygnet och har inte sett till någon jägare alls. Kanske de redan har skjutit av årets kvot, eller så är de bekväma och jagar bara i helggryningarna. Däremot hade jag en mindre trevlig upplevelse i torsdags när vi nästan var hemma efter Korta Rydsrundan. Rätt som det var, reagerade hundarna nyfiket när vi passerade en äng. De spetsade öronen och tittade noggrant. Det gjorde jag också och jag kunde knappt tro mina ögon..... En lång rad med vildsvin kom galopperandes tvärs över ängen. Det såg ut som bufflar på naturfilm. En, två, tre, fyra, fem, sex, SJU stycken vildsvin, jämnstora som små shetlandsponnysar. Jag manade på hundarna och innan vägen svängde såg jag att svinen ställt sig i en klunga mitt på ängen, stirrandes efter oss. Gah!