söndag 30 maj 2010

Vecka 21; Avslutar draget, påbörjar räddningen!

Imorse tog vi onekligen en av säsongens absolut sista dragrundor. Jag har på känn att de kalla mornarna nu kommer försvinna rätt så snabbt när juni börjar... Jag har sagt det förr och jag säger det igen; vi har aldrig haft förmånen att träna såhär långt in på sommaren och det har varit ett sant nöje! Jag tror även det har varit väldigt bra för Diva att vi har hunnit lägga så pass mycket grundträning redan nu. Det känns som att jag kan börja nästa säsong med ordentlig träning för nu har jag två väl fungerande hundar som tar kommandon och jobbar som ett bra team!

För Issen har den här tiden också varit väldigt värdefull. Han har svetsat samman med Diva till ett team och jag lägger mer och mer märke till de stunder när han kämpar på för att hålla ordning på henne. Numera blir han inte låg av hennes impulsiva försök att lukta, jaga, titta och så vidare. Jag berömmer honom med hans namn när han jobbar på framåt och det har funkat jättefint. Han är en klippa och jag vet att Diva kommer ta efter honom när hon blir lite mer vuxen. Det känns skönt!

måndag 17 maj 2010

Vecka 20; Tid för eftertanke ger insikter...


Äntligen är vi färdiga med stängslet runt hela tomten!

Den här veckan har jag varit lite extra tankfull. Det brukar bli så när jag håller igång och klickertränar, att jag går och filosoferar kring förstärkningar. Det började med att jag återigen kikade in på fortezza-bloggen och läste inlägget om självförstärkande beteende. I korta ordalag handlar det om att vi människor ofta agerar aggressivt trots att det inte ger någon effekt mer än det känns bättre efteråt. Och det är sant, det är vetenskapligt bevisat att det känns bättre att få ett utbrott när man är arg, även om det inte löser problemen överhuvudtaget!

I hundsammanhang kan detta vara ett problem. Inte så mycket själva aggressionen, tror jag, men att vi alltför ofta låter dessa korta utbrott ersätta grundträningen. (nu är det dags att du läser inlägget i fortezza-bloggen, så förstår du med klarhet vad jag menar!) Det är ju i synnerhet sådana situationer där vi inte social/miljö/kontakttränat hunden tillräckligt, som hunden sedan beter sig på ett sätt som vi får utbrott på. I bästa fall påverkar inte utbrottet hunden alls, i värsta fall befäster vi ett beteende som vi egentligen inte alls vill ha (och kanske det även var just därför vi fick utbrottet!).

Innan jag började lära mig om positiv förstärkning, gjorde jag följande: När Baby gjorde rätt, fick hon beröm. När hon gjorde fel, fick hon skäll. Jag märkte att skället inte gav effekt i vissa situationer - då fick jag skälla mer. Men inte blev det bättre för det! Ibland när Baby gjorde hyss var det nämligen min uppmärksamhet hon ville ha. När jag skällde på henne, var den positiva upplevelsen av min uppmärksamhet starkare än den negativa uppmärksamheten av mitt skällande! Är du med?

När Baby blev rädd och kom till mig så tröstade jag henne. Det är en medmänsklig gärning och är helt naturligt! Men genom att trösta henne, förstärkte jag hennes rädsla/smärta/oro. För mig var det skönt att trösta, det ger en varm känsla i kroppen och man känner sig behövd! Tyvärr signalerade jag genom tröstandet att hennes rädsla var befogad.

Så nuförtiden när mina hundar blir skrämda eller gör illa sig, står och skäller när de är fastbundna eller gnäller vid dörren så skiter jag fullständigt i det. Utifrån sett verkar det jättekonstigt, nästan elakt! Inte bry sig om en hund som gjort sig illa och tjuter?! Jag menar att just där och då så gör mitt tröstande absolut ingen nytta. Skadan är skedd och jag kan bara göra det värre genom att börja stryka och greja med hunden. Det är bättre att vänta några minuter till det värsta gått över, kort visitera om det är någonting som behöver tas hand om och sedan lämna det.

Eller när hunden sitter fast och skäller. Jag förväntas tillrättavisa min hund som stör, och när den är tyst förväntas jag fortsätta med "mitt". Ett sådant sätt att uppfostra hunden, uppmuntrar bara till skällande! Tvärtemot; om hunden skäller skiter jag fullständigt i den, medan om den är tyst så pratar jag lite med den då och då, sticker till en godis eller annat. Egentligen ganska logiskt, men inte det naturliga sättet vi tänker på när vi fostrar hundar!

Av olika anledningar har jag tagit tillbaka min anmälan till KlickerTRÄNARutbildningen hos Canis. Jag har sparat pengarna för att gå den nästa år istället. Under tiden har jag funderat på hur jag ska utvecklas i träningen detta år. Det finns många grunder som jag vet att vi saknar och dessa behöver vi jobba på parallellt med grunderna i lydnaden. Vi har luckor i lekandet - jag vill att Diva ska ta alla leksaker jag presenterar, inte bara dem hon gillar bäst. Jag vill att så fort jag presenterar en leksak, ska hon ta tag i den och dra för fullt! Vissa leksaker vill hon dock knappt ta överhuvudtaget, medan vissa leksaker är värda mer än korv så dem vill hon knappt släppa! Behövs finslipas på alltså...

Jag har heller inte ännu riktigt vågat sätta kommando på olika beteenden. Låter kanske lite konstigt, men jag tränar så att jag tar fram beteendet först och sedan lägger ett kommando på det när jag är nöjd med hur det ser ut (är det tänkt iallafall)! Jag kan erkänna att jag väntat onödigt länge med vissa grejor och det är dags att ta tag i detta. Det är främmande för mig bara, jag har aldrig gjort det förut och då går det alltid lite segare - det är lite skrämmande på något sätt. Ett uppdrag att bita i, alltså!

Förutom dessa grunder så har vi börjat jobba lite på platsligget. Jag övar tid, att hon ska ligga länge. Ibland är det riktigt svårt, hon kan liksom inte låta bli att resa sig upp - kanske det väntar lite godis om hon kommer till utgångsposition? Det tog inte länge förrän hon förstod att ligga kvar, så nu är det bara öka tiden och störningarna successivt. Målet är att hon ska ligga still oavsett vad som händer runtomkring henne!



Jag har haft ett stort genombrott med Issens apportering. Han kan hålla saker i munnen när jag håller fram dem åt honom och han kan själv lyfta saker från marken - men när han lyfter från marken och jag ska få dem av honom, släpper han innan min hand når fram... Så när jag skulle träna lite lättsamt sådär, så trillade bara poletten ner! Det är pinsamt på många sätt, att jag inte sett lösningen när den hela tiden funnits där framför näsan på mig! Så här kommer en fullständig presentation av hur du tränar din hund att ta upp saker från marken och hålla fast i dem till du säger tack!

Det är två olika beteenden du klickar in. Dels att hunden lyfter saker från marken och dels att hunden greppar och håller saker som du presenterar.

1. Lyfta saker från marken
Lägg saken på marken. Klicka och belöna sedan för beteenden i följande ordning (hoppa gärna över punkter i början om hunden själv går snabbare fram!):
a. Tittar på saken
b. Luktar på saken
c. Sätter munnen mot saken
d. Slickar på saken
e. Gapar mot saken
f. Öppnar munnen mot saken
g. Griper om saken
h. Lyfter saken pyttelite och sedan mer och mer över marken
i. Håller saken över marken flera sekunder
j. Håller saken över marken även när du rör händerna i luften kring hundens huvud.

2. Greppa och hålla saker du presenterar
Håll fram saken framför hunden. Klicka och belöna sedan för beteenden i följande ordning (hoppa gärna över punkter i början om hunden själv går snabbare fram!):
a. Tittar på saken
b. Luktar på saken
c. Sätter munnen mot saken
d. Slickar på saken
e. Gapar mot saken
f. Öppnar munnen mot saken
g. Griper om saken
h. Håller fast saken medan du släpper en millisekund
i. Håller fast saken medan du släpper, puttar, drar i och håller saken igen, först under kort tid men sedan flera sekunder.

Tänk på att alltid kräva lite bättre och lite bättre beteende för varje klick! I alla övningar får hunden bara belöning om den gör beteendet ända till den får klick eller loss-kommando!

Sedan kommer det roligast av allt: Baklängeskedja! Det är inte så svårt att lista ut vart detta ska ta vägen. När du presenterat saken några gånger och hunden gripit om den, kan du släppa saken till marken. Hunden lyfter upp så som den lärt sig, du kan röra dina händer kring hunden och helt naturligt börja putta och dra i saken och hokus-pokus; en brygga är lagd mellan de olika beteendena!!

Håll tillgodo :)

Avslutningsvis har jag grubblat över varför jag reagerar med en motvilja när jag egentligen vill träna. Eller egentligen var det inte just det jag grubblade över utan den insikten kom precis nu! Jag har funderat på min stressnivå när jag tränar hundarna. Dels blir jag väldigt andfådd och dels väldigt svettig och nu snackar vi ett par minuters träning! Pulsen bankar på och jag blir uppe i varv på ett stressigt sätt. Jag tror det är främst detta känsloläge som gör min hundträning till ett orosmoment och nu i denna stund har jag insett att det är just den känslan som ger mig motvilja att träna!

Detta hänger ihop med lekträningen. Ju mer jag har förstärkt kampleken, desto mindre behöver jag själv jobba för att ta en paus. Ja, för leken är just en pausaktivitet! Det optimala vore om jag kunde hålla leksaken eller kanske dra i den lite och ha hunden som en igel på den. Då kan jag lite kort planera nästa träningsmoment medan hunden sköter lekandet själv. Så som det fungerar nu, använder jag all energi - både fysisk och psykisk - till att få hunden intresserad av leken.

Återigen ett förstärkningsdilemma som har gett en insikt denna vecka. Diva kampar om leksaken fram till att hon förstår att jag har godis. Då slutar hon kampa och leksaken är inte alls intressant. Är det en anledning att ge upp lekandet? Nej, inte alls! Eftersom hon blir så godisfokuserad bör det i realiteten bara bli enklare att träna in lekandet. Hon får nämligen bara godiset om hon drar hårt i leksaken! Så länge hon bara tittar på godiset händer ingenting. Men när hon drar i leksaken så "plopp" kommer godisen. Ganska snabbt kommer leksaken i sig få betydligt högre värde för henne, då hon kommer att direkt associera den med godiset som hon älskar! Kan det bli bättre?

Nu får det räcka med filosofiskt babbel för den här gången. Avslutningsvis vill jag nämna att sommarens badträning med Diva är inledd - ett bad med badgalna Artic och ett bad med pinnkastning. Imorse kunde jag med nöd och näppe hålla henne när hon fick syn på Vättern! Arbetet fortsätter och till midsommar hoppas jag ha en badgalen hund :) Diva har nu också tydligt kommit i tonåren. Hon är mer disträ, oengagerad och knepig än tidigare. Men om du läst inlägget såhär långt kan du nog gissa att jag inte bryr mig om det :)

Kramelikram!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

torsdag 13 maj 2010

Vecka 18 & 19; Tillbaka till vardagslivet och träningen!

Efter en tumultartad och kaosig period av husköp och flytt, försöker jag nu komma igång med vardagsträningen igen. Jag har haft lite extra ledigt senaste veckan och har äntligen börjat komma igång med spårandet igen. Baby och Iss har fått gå två sporadiska blodspår, något som gjorde dem väldigt glada. Det märks att de gillar att spåra och de har helt olika stilar! Baby spårar noggrannt och lugnt, Iss rusar iväg och får springa runt lite då och då när han tappar spåret av bara farten. För mig är det inte så noga hur de spårar, jag lägger spåren främst för att de ska få använda nosen lite och gå spontant i skogen. Det är intressant att se att de, med så olika stilar, ändå når fram till klöven bägge två!

Med Diva har jag påbörjat personspåret nu. Vi började ju lite smått i vintras när hon bara var några månader gammal, men jag körde fast lite och vågade inte fortsätta då jag märkte att hon delvis gick på synintrycket. Det är svårt att gå "osynliga" spår i djup snö..! Nu har vi satt igång igen iallafall och hon har då minsann inte glömt. Jag har lagt ett till tre spår varje dag nu under ledigheten. Det känns som att det kan vara bra att starta intensivt för att få igång ett bra sug och bra rutiner för spårandet!

Jag lägger korta spår på fälten och är noggrann med att det ska vara medvind. På så sätt kan hon inte vittra sig framåt, utan måste lukta noggrannt på marken. Just nu prioriterar jag att hon ska spåra i ett lugnt tempo och med nosen nära marken. Om vi så småningom ska spåra människor på riktigt, är det viktigt att hon inte chansar och rusar framåt i spåret! Jag har grubblat över om jag vill lägga godis i spåret eller ej. I vintras var jag helt inställd på det, men sedan har jag börjat tveka på om det är så bra. Jag vill ju inte gärna göra henne beroende av godis i spåret! Samtidigt har jag läst att det är ett jättebra sätt att få ett noggrannt och djupt spårande. Diva har inga problem med själva spårandet, så godiset är i första hand just ett sätt att förstärka tempot och djupet. Om hon rusar iväg eller vädrar för mycket, kan hon missa godbitarna!

Sedan jag fick tipset av Ylwa att använda back on track-täcket till Baby, har jag sett en radikal skillnad på hennes rygg. Jag har inte masserat henne överhuvudtaget på två veckor, ändå är hennes rygg i bättre form än på riktigt länge! Jag kan inte komma ihåg när jag sist såg henne svanka när hon gick. Ryggen är rak och stark!

Jag ska banne mig investera i ett back on track till Issen också. När jag skulle känna lite på honom häromdagen upptäckte jag att hela han var full av knutar. Det var riktigt illa. Jag har försummat hans massage när jag har fokuserat mer på Baby och sedan glömt av att han också har ett behov av regelbunden värmning. Jag gav honom en rejäl omgång och har var betydligt mer avslappnad efter det. Det är intressant, för han påverkas inte bara fysiskt av att vara spänd i musklerna. Han blir även vresigare och mer oberäknelig! Det är nog tyvärr många hundar här i världen som misstas för att vara aggressiva när de egentligen lider av smärta...



Jag har haft några projekt i trädgården också. Först hittade jag en helt genial blogg på nätet, http://fortezza.doggyblogg.se/, med superbra tips på hur man kan berika hundgården. Jag snodde en massa idéer och tillbringade en heldag i hundgården med hammaren och skruvmejseln i högsta hugg. Resultatet blev en godisvägg där hundarna får balansera på stubbar för att nå godiset, lite tegelstenar, ett cykeldäck och ett cementrör som alla fungerar som godisgömmor och sist men inte minst en slang som sitter på ett snöre på stängslet (se bilden!). Hundarna har ivrigt provat de olika övningarna och det verkar ha höjt värdet på att vara i hundgården!

Sen har vi passat på att sätta stängsel nu när vi haft några dagar ledigt. Själva stängselsättandet var väl ingen match direkt, desto värre var det med att överhuvudtaget kunna sätta det! Stundvis såg vår tomtgräns ut som en berg-och-dalbana, på ett ställe låg grenar och kvistar motsvarande en halv majbrasa och vid stenmuren hängde stora buskar över kanten... Efter rejält med svett och diverse skador är vi nu äntligen färdiga! Släppte ut hundarna för premiärlek och jag tror aldrig jag sett dem njuta så!! De sprang i full fart över stock och sten, upp och ner, tog en paus för att gräva lite efter möss och sen satte de fart igen.

Diva fick omedelbart en favoritplats, nämligen stenmuren! Det passar väldigt bra, då hon behöver träna på att klättra på ojämnt och stundom vickande underlag - det är ju ett av intagningsproven till räddningshundutbildningen sen. Hon travade hit och dit på muren och verkade tycka det var jättespännande! Precis som jag misstänkte, valde Baby ut den stora stenen som utsiktsplats. Där kommer hon ligga och spana och njuta av livet många gånger! Skälla på någon förbipasserande då och då så det blir lite ordning på "byn", hihi!

Iss har ingen favoritplats än. Kanske bakom huset, där han kan gräva stora gropar. Men det han allra helst sysselsätter sig med, är att springa. Runt, runt huset, en sväng runt tvätthängaren, ett varv runt trädet och runt huset igen. Tänk om jag kunde släppa honom lös i skogen, det skulle vara himlen för honom. Springa ohämmat över stock och sten. Nu är vår trädgård nog det mest himlalika han har upplevt, åtminstone i vårt gemensamma liv. Det känns roligt att kunna låta honom få utlopp för det han älskar så mycket!

Diva har fått följa med allt mer på olika äventyr. Vi åkte till Söderköpings brukshundklubb och tittade på appell-lydnadsprov. Det var intressant att se och motiverande för träningen. Jätteduktiga ekipage och trevliga människor som svarade på alla möjliga frågor jag hade! Vi har också varit och besökt lite olika vänner och så får hon barn-träna. Inte riktigt som på bilden då, utan träna på att umgås med barn! Svågern har en son på dryga året och Diva har hjälpt till med barnpassningen genom att städa upp allt han tappat på golvet och noggrannt tvätta hans mun efter maten. Hon är väldigt försiktig och artig minsann - hon tar mat ur handen på honom utan att knappt vidröra fingrarna! När hon får någonting av mig, då hamnar halva handen i munnen... Hon verkar förstå att han är liten och ömtålig och det känns väldigt roligt att hon är så duktig. Varken Baby eller Iss går nämligen att ha i närheten när det är så små barn på besök.

Slutligen vill jag gratulera Divas kullsyster, Dawn, som plockade ett CERT på SPHK:s utställning i Junsele i helgen! Hon är en jättesnygg tjej (lik Diva, förståss!) och gjorde det riktigt bra när hon slog öppen- och bruksklasstikarna vid nio månaders ålder! Grattis!!!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

söndag 2 maj 2010

Vecka 17; Värmen knackar på...

dVi fortsätter att köra så ofta det går, men sommaren närmar sig oundvikligen... Ett par mornar har det varit för varmt att köra och temperaturen fortsätter stiga. Vi tar många pauser och hundarna får gå ner i diket och dricka och svalka av sig. Jag behöver bara säga "dricka" så dyker de ner i diket med en gång, det märks att det är en efterlängtad nedkylning. Med lite extra lerinpackning håller kylan kanske lite längre, tycker Diva...

Hon sköter sig bra nu när vi drar, lillskruttan. Lekandet är nästan helt borta, bara litegrann i början när hon är extra uppspelt. Resten av turerna jobbar hon på för fullt, i uppförsbackarna slackar Iss efter så jag hjälper henne lite för att hon ska få hålla tempot. Det är hundra procent galopp som gäller, jag vet inte om det är vanligt bland unghundar att de inte travar så mycket eller om Diva bara är en galoppör...? Hon har ännu ett ganska kort travsteg och hon har inte tidigare velat tänja ut bakbenen riktigt efter dragrundorna, men jag ser framsteg varje gång.

Issens stretching har lett till att han fått ett mycket mer balanserat rörelsemönster och stärker musklerna på rätt sätt. Det är intressant att se hur ett ganska ineffektivt rörelsemönster kan förändras genom att tänja på rätt muskler! Han har numera en lång och avslappnad trav. Tidigare vred han knäna inåt i traven och hade väldigt korta "biceps" (vet inte hur jag ska beskriva det bättre!) vilket gjorde att han inte kunde sträcka ut frambenen ordentligt.

Apropå Issen så har vi haft besök av Davids pappa i helgen. Han är en av Issens absoluta favorit-farbröder! Jag misstänker att det delvis beror på att han aldrig kan motstå en bedjande tass ;) Det är också roligt att se hur Issen söker sig till honom, vill gärna ligga på en fot eller sitta jämte. Det händer sällan att Issen tyr sig till en man på det sättet.

I övrigt så är Issen fortfarande instabil. Jag har medvetet undvikit att ta med honom till sociala sammanhang, utan han får vara hemma och känna rutinerna och vänja sig i lugn och ro. Däremot är det skönt att jag sällan är orolig för hans beteende längre! Förut fick jag väldiga adrenalinpådrag, oro, rädsla med mer när han betedde sig dumt. Numera ligger jag alltid steget före. Jag vet exakt vad han kommer att göra och exakt när. De små signalerna han ger, sätter automatiskt igång mitt sätt att hantera det! Iss är en sådan hund som jag aldrig skulle lämna till någon annan en längre stund. Både för hans egen, och för andras skull. Det är också en av de största anledningarna till att jag inte utökar flocken. Han är en joker som alltid kommer att vara ett orosmoment. När man har många hundar fungerar inte det.

Jag var på studiebesök på en lydnadstävling häromdagen och det ledde till insikter. Jag är uppenbarligen (som vanligt) alldeles för ambitiös i träningen... Jösses vilka fria följ de hade! Den ena hunden stod stilla på planen och luktade i backen medan föraren gick, den andra gick en meter bakom men passerade sedan föraren - med ett koppelryck som följd - när det var halt som gällde. Hmm och jag går runt och tycker att Iss går två centimeter för långt fram eller fem grader vinkel ut med baken... Det kanske inte blir alltför svårt med LP1 iallafall då...!

Idag har vi spenderat lite tid på ängen, Baby och jag. Hon fick tassa runt och jaga möss en bra stund. Det är en av hennes favoritsysselsättningar! Hon står länge och lyssnar, så plötsligt studsar hon iväg i ett rävskutt. Ner med nosen i marken, långa djupa andetag och spetsade öron. Så sätter hon igång och gräva! Nosa...och gräva. Nosa...och gräva. Om hon fick skulle hon nog stå där och jaga små möss jämt!

Baby har följt med på våra dragturer och varit igång rejält nu på sistone. Idag när jag kammade henne lite, kände jag plötsligt att hon har fått frambensmuskulatur! Hon har, under en längre period, varit väldigt tunn kring frambenen. Det är så lätt att vrida sig eller skada sig på annat sätt när musklerna är för tunna så jag har försökt jobba på det. Och nu, äntligen, börjar det ge resultat! På den tiden vi körde agility var ju Baby väldigt muskulös men det är svårt att hitta liknande aktivitet som inte belastar ryggen för mycket. Nu har jag hittat lite backar här och där i området, så det blir lite mer backträning framöver. Jag har också börjat kasta boll åt henne. Explosiv träning skapar större muskler! Det sägs ju att man inte ska kasta boll regelbundet åt hundar, för deras stressnivå höjs så pass mycket och kan bli kronisk. Nu är det ju så att Baby har en extremt låg stressnivå, så min evil plan är att hon ska få lite mer stresshormoner i kroppen och därmed också bli piggare!

Diva har, till skillnad från de andra, äntligen fått en riktigt händelserik vecka! På grund av kennelhostan har hundarna varit mer eller mindre isolerade från omvärlden i över två månader. Det är en känslig period för Diva eftersom hon är tonåring och fortfarande behöver mycket social träning. Så nu tog vi chansen att socialisera lite! Först var vi på majbrasa i Nykyrka. Där fanns det mängder av barn som blev jätteförtjusta i Diva och ville kela massor. Diva stod stilla och skötte sig jättebra medan även de osäkra barnen klappade försiktigt. När någon ställde sig framför henne fick de massor med pussar! Det var nästan som att hon lugnade sig när hon märkte att barnen var så ivriga. Annars brukar hon ju vara som en studsboll till höger och vänster!

Nästa projekt var hunddag på brukshundklubben. Det var utställning och diverse andra aktiviteter. Diva hälsade på några hundar och ville busa, avvisade artigt när hannarna ville uppvakta lite för mycket och lade sig lekfullt ned på rygg när de osäkra hundarna inte vågade komma fram. Vi tränade lite på att springa utställningstrav och ställa upp. Inte hade hon glömt! Det var en händelserik och rolig upplevelse.

Sist, men inte minst, fick hon följa med på marknad. Det fanns så mycket spännande där! Korv, rökt kött, hundgodis och så massor av hundar förståss! Det märks att lilla gumman börjar bli vuxen nu, för vi kunde passera flera hundar utan att hon knappt brydde sig. Hon gick snällt förbi, även små skällande terriers. Det mest intressanta var ändå att det var lerduveskytte alldeles intill. Det small rätt så ofta och rätt så högt. Diva visade inga tecken på att vara berörd, utan traskade på som vanligt. Då kan vi bocka av det på listan över "saker vi ska klara för att kunna tävla bruks!" :)

Det som var mest spännande på marknaden var nog ändå kaninutställningen. Oj, så roligt det var! Tyckte Diva, alltså. Om vi tyckte det såg gott ut med våffelstånd, kan ni ju tänka er vad Diva tyckte om kaninutställningen. Massor av burar med kaniner av alla färger och former! Hon hade nog inte haft någonting emot att beställa en eller två stycken att ta med sig hem, hehe...

När vi skulle gå från marknaden passade vi också på att hälsa på en shettis som stod i en hage. Det är första gången Diva träffar en häst på nära håll! Den var nyfiken och kom fram för att lukta. Passande nog, var det gunnebo-stängsel till hagen så jag behövde inte bekymra mig för några bett. Från Diva, alltså. De luktade på varandra, Diva stelnade till lite men försökte sedan bjuda in till lek!!! Haha, det var en rolig syn! Jag skulle gilla om hon vänjer sig vid hästar för vi har många här i trakten och rätt som det är, kommer vi möta någon när vi är ute och drar.

Nu är vi inne i maj och ännu en vecka vår är avklarad. Snart kommer sommaren.... Jag har längtat efter den, nu när det har varit mörka tråkiga dagar, men när solen ligger på tycker jag nästan det blir för varmt. Redan nu. Hundarna är förståss överens om det. De ligger på taken på kojorna och ser ut som att de solar. Det går inte att träna drag i många dagar till nu. Jag har måttat upp så vi kan sätta staket snart och hoppas att vi får tid till det innan för mycket sommar kommer. Någonstans behöver hundarna göra av med den överskottsenergi som lagras när de vilar! Jag föredrar att de springer runt i trädgården lite, framför att saker och ting inne i huset "går sönder"... Nä, det ska nog trots allt bli skönt med lite sommar. Vi kan ju alltid gå ner till sjön och bada :)

Kram!


Bookmark and Share


Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!