Vecka 20; Tid för eftertanke ger insikter...

Äntligen är vi färdiga med stängslet runt hela tomten!

Den här veckan har jag varit lite extra tankfull. Det brukar bli så när jag håller igång och klickertränar, att jag går och filosoferar kring förstärkningar. Det började med att jag återigen kikade in på fortezza-bloggen och läste inlägget om självförstärkande beteende. I korta ordalag handlar det om att vi människor ofta agerar aggressivt trots att det inte ger någon effekt mer än det känns bättre efteråt. Och det är sant, det är vetenskapligt bevisat att det känns bättre att få ett utbrott när man är arg, även om det inte löser problemen överhuvudtaget!

I hundsammanhang kan detta vara ett problem. Inte så mycket själva aggressionen, tror jag, men att vi alltför ofta låter dessa korta utbrott ersätta grundträningen. (nu är det dags att du läser inlägget i fortezza-bloggen, så förstår du med klarhet vad jag menar!) Det är ju i synnerhet sådana situationer där vi inte social/miljö/kontakttränat hunden tillräckligt, som hunden sedan beter sig på ett sätt som vi får utbrott på. I bästa fall påverkar inte utbrottet hunden alls, i värsta fall befäster vi ett beteende som vi egentligen inte alls vill ha (och kanske det även var just därför vi fick utbrottet!).

Innan jag började lära mig om positiv förstärkning, gjorde jag följande: När Baby gjorde rätt, fick hon beröm. När hon gjorde fel, fick hon skäll. Jag märkte att skället inte gav effekt i vissa situationer - då fick jag skälla mer. Men inte blev det bättre för det! Ibland när Baby gjorde hyss var det nämligen min uppmärksamhet hon ville ha. När jag skällde på henne, var den positiva upplevelsen av min uppmärksamhet starkare än den negativa uppmärksamheten av mitt skällande! Är du med?

När Baby blev rädd och kom till mig så tröstade jag henne. Det är en medmänsklig gärning och är helt naturligt! Men genom att trösta henne, förstärkte jag hennes rädsla/smärta/oro. För mig var det skönt att trösta, det ger en varm känsla i kroppen och man känner sig behövd! Tyvärr signalerade jag genom tröstandet att hennes rädsla var befogad.

Så nuförtiden när mina hundar blir skrämda eller gör illa sig, står och skäller när de är fastbundna eller gnäller vid dörren så skiter jag fullständigt i det. Utifrån sett verkar det jättekonstigt, nästan elakt! Inte bry sig om en hund som gjort sig illa och tjuter?! Jag menar att just där och då så gör mitt tröstande absolut ingen nytta. Skadan är skedd och jag kan bara göra det värre genom att börja stryka och greja med hunden. Det är bättre att vänta några minuter till det värsta gått över, kort visitera om det är någonting som behöver tas hand om och sedan lämna det.

Eller när hunden sitter fast och skäller. Jag förväntas tillrättavisa min hund som stör, och när den är tyst förväntas jag fortsätta med "mitt". Ett sådant sätt att uppfostra hunden, uppmuntrar bara till skällande! Tvärtemot; om hunden skäller skiter jag fullständigt i den, medan om den är tyst så pratar jag lite med den då och då, sticker till en godis eller annat. Egentligen ganska logiskt, men inte det naturliga sättet vi tänker på när vi fostrar hundar!

Av olika anledningar har jag tagit tillbaka min anmälan till KlickerTRÄNARutbildningen hos Canis. Jag har sparat pengarna för att gå den nästa år istället. Under tiden har jag funderat på hur jag ska utvecklas i träningen detta år. Det finns många grunder som jag vet att vi saknar och dessa behöver vi jobba på parallellt med grunderna i lydnaden. Vi har luckor i lekandet - jag vill att Diva ska ta alla leksaker jag presenterar, inte bara dem hon gillar bäst. Jag vill att så fort jag presenterar en leksak, ska hon ta tag i den och dra för fullt! Vissa leksaker vill hon dock knappt ta överhuvudtaget, medan vissa leksaker är värda mer än korv så dem vill hon knappt släppa! Behövs finslipas på alltså...

Jag har heller inte ännu riktigt vågat sätta kommando på olika beteenden. Låter kanske lite konstigt, men jag tränar så att jag tar fram beteendet först och sedan lägger ett kommando på det när jag är nöjd med hur det ser ut (är det tänkt iallafall)! Jag kan erkänna att jag väntat onödigt länge med vissa grejor och det är dags att ta tag i detta. Det är främmande för mig bara, jag har aldrig gjort det förut och då går det alltid lite segare - det är lite skrämmande på något sätt. Ett uppdrag att bita i, alltså!

Förutom dessa grunder så har vi börjat jobba lite på platsligget. Jag övar tid, att hon ska ligga länge. Ibland är det riktigt svårt, hon kan liksom inte låta bli att resa sig upp - kanske det väntar lite godis om hon kommer till utgångsposition? Det tog inte länge förrän hon förstod att ligga kvar, så nu är det bara öka tiden och störningarna successivt. Målet är att hon ska ligga still oavsett vad som händer runtomkring henne!



Jag har haft ett stort genombrott med Issens apportering. Han kan hålla saker i munnen när jag håller fram dem åt honom och han kan själv lyfta saker från marken - men när han lyfter från marken och jag ska få dem av honom, släpper han innan min hand når fram... Så när jag skulle träna lite lättsamt sådär, så trillade bara poletten ner! Det är pinsamt på många sätt, att jag inte sett lösningen när den hela tiden funnits där framför näsan på mig! Så här kommer en fullständig presentation av hur du tränar din hund att ta upp saker från marken och hålla fast i dem till du säger tack!

Det är två olika beteenden du klickar in. Dels att hunden lyfter saker från marken och dels att hunden greppar och håller saker som du presenterar.

1. Lyfta saker från marken
Lägg saken på marken. Klicka och belöna sedan för beteenden i följande ordning (hoppa gärna över punkter i början om hunden själv går snabbare fram!):
a. Tittar på saken
b. Luktar på saken
c. Sätter munnen mot saken
d. Slickar på saken
e. Gapar mot saken
f. Öppnar munnen mot saken
g. Griper om saken
h. Lyfter saken pyttelite och sedan mer och mer över marken
i. Håller saken över marken flera sekunder
j. Håller saken över marken även när du rör händerna i luften kring hundens huvud.

2. Greppa och hålla saker du presenterar
Håll fram saken framför hunden. Klicka och belöna sedan för beteenden i följande ordning (hoppa gärna över punkter i början om hunden själv går snabbare fram!):
a. Tittar på saken
b. Luktar på saken
c. Sätter munnen mot saken
d. Slickar på saken
e. Gapar mot saken
f. Öppnar munnen mot saken
g. Griper om saken
h. Håller fast saken medan du släpper en millisekund
i. Håller fast saken medan du släpper, puttar, drar i och håller saken igen, först under kort tid men sedan flera sekunder.

Tänk på att alltid kräva lite bättre och lite bättre beteende för varje klick! I alla övningar får hunden bara belöning om den gör beteendet ända till den får klick eller loss-kommando!

Sedan kommer det roligast av allt: Baklängeskedja! Det är inte så svårt att lista ut vart detta ska ta vägen. När du presenterat saken några gånger och hunden gripit om den, kan du släppa saken till marken. Hunden lyfter upp så som den lärt sig, du kan röra dina händer kring hunden och helt naturligt börja putta och dra i saken och hokus-pokus; en brygga är lagd mellan de olika beteendena!!

Håll tillgodo :)

Avslutningsvis har jag grubblat över varför jag reagerar med en motvilja när jag egentligen vill träna. Eller egentligen var det inte just det jag grubblade över utan den insikten kom precis nu! Jag har funderat på min stressnivå när jag tränar hundarna. Dels blir jag väldigt andfådd och dels väldigt svettig och nu snackar vi ett par minuters träning! Pulsen bankar på och jag blir uppe i varv på ett stressigt sätt. Jag tror det är främst detta känsloläge som gör min hundträning till ett orosmoment och nu i denna stund har jag insett att det är just den känslan som ger mig motvilja att träna!

Detta hänger ihop med lekträningen. Ju mer jag har förstärkt kampleken, desto mindre behöver jag själv jobba för att ta en paus. Ja, för leken är just en pausaktivitet! Det optimala vore om jag kunde hålla leksaken eller kanske dra i den lite och ha hunden som en igel på den. Då kan jag lite kort planera nästa träningsmoment medan hunden sköter lekandet själv. Så som det fungerar nu, använder jag all energi - både fysisk och psykisk - till att få hunden intresserad av leken.

Återigen ett förstärkningsdilemma som har gett en insikt denna vecka. Diva kampar om leksaken fram till att hon förstår att jag har godis. Då slutar hon kampa och leksaken är inte alls intressant. Är det en anledning att ge upp lekandet? Nej, inte alls! Eftersom hon blir så godisfokuserad bör det i realiteten bara bli enklare att träna in lekandet. Hon får nämligen bara godiset om hon drar hårt i leksaken! Så länge hon bara tittar på godiset händer ingenting. Men när hon drar i leksaken så "plopp" kommer godisen. Ganska snabbt kommer leksaken i sig få betydligt högre värde för henne, då hon kommer att direkt associera den med godiset som hon älskar! Kan det bli bättre?

Nu får det räcka med filosofiskt babbel för den här gången. Avslutningsvis vill jag nämna att sommarens badträning med Diva är inledd - ett bad med badgalna Artic och ett bad med pinnkastning. Imorse kunde jag med nöd och näppe hålla henne när hon fick syn på Vättern! Arbetet fortsätter och till midsommar hoppas jag ha en badgalen hund :) Diva har nu också tydligt kommit i tonåren. Hon är mer disträ, oengagerad och knepig än tidigare. Men om du läst inlägget såhär långt kan du nog gissa att jag inte bryr mig om det :)

Kramelikram!

Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!