söndag 20 juni 2010

Vecka 23 & 24; Fokus fritt följ samt valet och kvalet...

dVi har haft två veckor med härliga morgonpromenader. Naturen kring där vi bor påverkas väldigt lite av människan. Ängarna växer fritt med blommor och gräs, skogen är ofta tät och träden gamla. De flesta stigar är upptrampade av vilda djur, tillsammans med en och annan häst från trakten. Vi njuter morgonpromenaderna, till och med jag känner av myllret av dofter. Morgonstund har guld i mund!

Med sommarvärmen har även fällningen kommit igång. Stora tussar ramlar från Baby, trots daglig kamning. Hennes hals ser numera ut som en riktig skabbräv, lång och smal med några få, sporadiskt utspridda, täckhår kvar. Det är knappt lönt att dammsuga för ett par ögonblick senare är det lika mycket hår igen. Vår grå soffa har antagit en matchande vit färg som envist kilar sig fast mellan trådarna. Till och med Diva har äntligen börjat fälla, en tuss här och där. Det är första gången i livet hon fäller, fram till nu har hon haft kvar sin täta ulliga valppäls.

Hundarna har börjat landa i vårt nya boende nu. Till och med Issen börjar stabiliseras i sin tillvaro. De spenderar mycket tid att leka och spana i trädgården, har hittat trevliga grävplatser och hemliga gömmor där man kan försvinna som ett busigt trick. De måste nästan tro att de kommit till hundhimlen, så härligt det är här! Det finns så mycket utrymme inne också, många rum och fina sovplatser att välja mellan när mörkret börjar falla på. Diva sover fortfarande inne hos oss men Baby och Iss får själv välja vart de vill tillbringa natten. De behöver inte bo ute förrän till hösten.



Diva sex timmar innan ögonproblemen plötsligt var där... Innan jag fördjupar mig närmare i hundträning måste jag berätta om Divas ögon. Ibland händer det saker som får simpla saker som hundträning och internetuppkoppling att blekna. Som sätter en ur spel lite och får en att tänka på vad som är viktigt i livet. Natten till i torsdags hände en sådan sak. Diva väckte mig och var orolig. Jag såg snabbt att det inte stod rätt till med hennes ena öga. Det var tjockt och helt igensvullet. Vi sov tillsammans nere på soffan och David fick ta henne till veterinären på morgonen.

Det flyger så många tankar genom huvudet när någonting sådant händer. Är hennes öga skadat? Vad har hänt? Huggormsbett? Inflammation? Jag har förr sagt att jag inte är speciellt förtjust i blå ögon, men just nu finns det inget jag hellre önskar än att få se två alldeles speciella, blå, pigga, alerta och förväntansfulla ögon... Vår veterinär Ritva sköljde genom ögat, undersökte och medicinerade. Vi fick order om att komma på återbesök efter en vecka. Efter besöket piggnade Diva till lite, ögat blev bättre och hon kunde öppna och använda det ända fram till idag... Men då var det samma visa igen.

Jag skulle sätta mig och blogga lite, när jag märkte att Diva vankade av och an. Hon lade sig, reste sig, kunde inte komma till ro. Hon sökte sig till mig men fann ingen tröst. Jag förstod att hon återigen hade väldigt ont och ringde akuten. Vi fick komma in igen för undersökning och var hemma tre timmar senare med diverse smärtstillande och inflammationshämmande mediciner.

Det är så plågsamt att se min älskade lilltjeja ha så ont... Det var inget alternativ att avvakta utan jag åkte in enbart för smärtlindringen. Min egen smärta, dock, finns det ingen bot på... Att se min lilla virvelvind smyga omkring som en skugga, gömma sig i mörkret och bara svara med ett svagt gnyende när jag söker upp henne för lite kel... Det är olidligt... Hon vill knappt gå ut, men tack och lov så äter och dricker hon bra. Jag vill bara ta henne i famnen, trösta henne och förklara att det snart ska bli bra. Tyvärr har jag inte lärt henne de orden än... Jag vill bara ha tillbaka min älskade lilltjej; hitta henne med en trasig strumpa i munnen, stapla högar med hämtade skor medan jag lagar mat, bli överöst med ivriga blöta pussar och se henne studsa fram i det höga gräset på ängarna.



Med det ständigt malande i bakhuvudet, ska jag ändå försöka sammanfatta de två senaste veckornas träning. Det har blivit några små korta pass då och då. Speciellt med Diva, som verkar vara i en riktig disträ period och har väldigt svårt att fokusera. Jag utgår från att det har med åldern att göra och har löst det genom att ha koppel på henne så hennes ofokus inte tar henne allt för långt bort.


Kan det vara så att även husse har något gott, ifall man hittar rätt position? Efter att ha kollat lite på lydnadstävling och förstått att en start inte ligger så himla långt bort, har jag bestämt mig för att jobba mer fokuserat med det fria följet och platsligget. Det är de två tyngsta bitarna tycker jag, det fria följet för att det finns med i de allra flesta momenten och platsligget med utgångspunkt i Issens sociala status. Fritt följ har alltså varit på agendan dessa två veckor.

Jag måste återigen säga att det går så fantastiskt lätt när man arbetar utifrån "Lydnadsträning i teori och praktik". Vi har under vintern arbetat med de tre grundpelarna i fritt följ; utgångsställning (hunden lär sig flytta bakdelen i sidled medan frambenen står fast på samma plats), gå och se upp (du backar och hunden följer dig) och bakdelskontroll (fritt följ fast backande). När jag var på Fanny Gott-kurs i vintras fick jag upp ögonen för hur viktigt det är att belöna en attityd. Detta har etsat sig fast i mina tankar och är något som jag ständigt återkommer till när jag tränar det fria följet. Jag vill att Issen ska gå med styrka i stegen, svansen uppåt och ha en väldigt hög förväntan (och vilja att vara) i området kring min höft.

Så bestämde jag mig för att göra det igen. Koppla ihop delar av ett moment. Jag tränade några utgångsställningar och på filmen sätter jag för första gången ihop det med själva fotgåendet. Lite svajigt är det men jag är definitivt nöjd med det som ett första resultat! Nu fortsätter vi jobba med grundpelarna, men med mer precision, för att få ett så bra resultat som möjligt när jag till slut börjar sätta ihop dem på allvar.

Vi gör oss redo för spår. Foto: Lotta Nilsson Vi har fortsatt med spårträningen i rasande fart. Jag fick följa med trevliga Noomi på spårträning med "de duktiga hundarna". Hon lade även ett kort spår till Diva, med bara ett par godisar i. Vi följde med och studerade en jättetrevligt rottistjej som spårade väldigt fint, fick se lite bevakningsträning och slutligen så var det dags för vårt eget spår... Usch så nervös jag var! Och alla duktiga förare skulle ju givetvis vara med och titta... På med selen och så visade jag spårstarten. Plötsligt var det som att Diva aldrig gjort annat. Hon följde spåret till punkt och pricka, vek av lite vid ett enda tillfälle och kom sedan fram till korvburken! Vi fick mycket beröm och jag var mäkta stolt (och överraskad) över min älskling!

Jag fick några tips av Noomi angående spårandet. Dels tyckte hon att jag ska sluta med godis i spåret. Dels så sade hon att jag borde öka spårlängden ganska mycket och ganska snabbt. Efter tio gånger med en ny hund, är hon uppe i 400 meter. Det är annat än våra 50 meter efter tjugo...! Så nu känns det som att jag står i ett vägskäl. Jag har lagt fyra-fem spår utan godis, och som har varit betydligt längre. Det har funkat, hon har följt dem men jag har inte varit riktigt nöjd med spårandet. Vi har haft lite oflyt i vindrikningen så det blivit sidovind ett par gånger. Det har gått skapligt bra ändå, men ni som känner mig vet att jag inte nöjer mig med skapligt.. Jag vill att Diva ska gå precis i spårkärnan, oavsett vindstyrka- eller riktning. De här gångerna har hon i och för sig följt spåret, men i ett sick-sackmönster och med flera tapp där jag sedan har visat tillbaka henne.

Nu grubblar jag över vilken skola jag ska välja. Ska jag fortsätta med godismetoden med syftet att få ett lugnt och djupt spårande, eller fortsätta med de längre spåren? Det är svårt med en helt ny aktivitet, att kunna se ur ett sådant perspektiv att man kan göra det rätta valet. I vanlig linje med allt annat jag tränar, vore det naturligt att lägga en noggrann grund i flera olika aspekter innan det börjar likna regelrätta spår. Men saken är den att i detta fall är det så mycket som inte går att bedöma eller förstå. Det hunden upplever i sitt nosarbete, kommer jag aldrig kunna känna! Ett tips jag har fått som har etsat sig fast, är att lägga spår på grusväg. Tydligen finns där bara spårkärnan eftersom det inte finns någon vegetation alls. På något sätt känns det som en början till någonting.

Då Baby lätt hamnar i skymundan i allt tränande, fick hon följa med när vi hade personaldagar på Omberg. Det blev en heldag ute i naturen och hon fick njuta all uppmärksamhet av personalstyrkan. Gissa vem som trivdes! Jag hade också förmånen att för en gångs skull få se något annat än hennes bakdel. Min kära kollega Eva gick gladeligen runt i naturen med damen. När vi mötte en hund fick jag chansen att ta en bild på en Baby som alltför sällan ser dagern. Gud vilken vacker hund jag har, när hon väl visar upp sig! Nio år gammal och med kroniska ryggproblem, men en sådan ståtlig tjej hon är.

På senaste tiden har gamla minnen från agilitytävlingar gjort sig påminda. Vi, jag och Baby, hade tre fantastiska år tillsammans på banan. Vi fick så många goda vänner, många som jag fortfarande idag håller kontakten med, och har samlat ihop en inte helt oansenlig hög med rosetter som numera delvis är tätt inpackade i en stor ikea-ram och ska sättas upp på lämplig plats för inspirationens skull. Agilityn gjorde så mycket för mig och Baby, för vår relation. Från att vara en halvt apatisk introvert husky till att vara en lagmedlem i en flocklek. Genom agilityn fick vi vår relation som sedan har vuxit sig så stark.

Jag kommer ihåg, och det hände vid ett flertal tillfällen, när jag var mitt uppe i banvandringen och plötsligt hittar min hund mitt i banan. Ni som känner till agilityreglerna vet mycket väl att detta innebär en omedelbar diskning från kommande lopp, men vi lyckades charma domarna och få nåd varenda gång. Som tur var, vann vi ofta nya koppel när Baby hade bitit av de gamla i längtan efter matte, eller agility, eller både och...

Jag kommer också ihåg när vi var en millimeter från att gå segrande hem från Östgötamästerskapen. Det var ett av de sista lopp vi gjorde, banan var riktigt lurig men vi löste alla problem på ett snabbt och effektivt sätt. Vi låg fint till från första loppet och i andra loppet kände jag vinnarinstinkten. Jag var så trygg med Baby, jag var inte nervös utan visste exakt vad vi var kapabla till. Och jag visste att vi kunde vinna. Vi tog oss igenom banans luriga passager och kom till den avslutande tunnel med två hopphinder efter. I min iver, släppte jag henne förmodligen endast ett enda steg för tidigt och hon tvekade för en sekund innan tunneln. Fem fel och en bronsplats är inte alls illa pinkat, men tänk så lätt vi hade kunnat slå alla bordercollies, flattar, tervar... Att komma och ge er en match, med en siberian husky, var en riktigt härlig känsla!

Så Baby får avsluta detta inlägg med hennes alldeles egna film som jag gjorde då vi avslutade agilitykarriären, som ett minne om "den vita faran" och den tiden när även en husky kunde ge vallhundarna på moppo!



Kommentera gärna! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

2 kommentarer:

  1. Wow, så fint Issens fria följ är!!
    Inget att klaga på, vill gärna se det live!
    Man behöver inte välja skola, om inte de ena funkar då tar man det andra. Om varken eller fungerar då mixar man. Man tar det som passar bäst ur varje "påse" :D Man kan oxå använda båda.
    Känslan av att komma med en Sibbe och slå Rottisar, Golden och Flat och faktiskt vinna är fantastisk!! Jag lever fortfarande på Stenungsund förra året när Ronja vann :D
    Det är bara för oss att träna vidare så vi kan visa att det går med Sibbe oxå!!
    Tack för inspirerande bloggande och stora kramen på dig!

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt!

    *Dreglar* om ändå Neo hade kunnat göra så.. Sneglar mot Issen.. Haha, ja krävs väl att man börjar träna på det då till att börja med.

    Som vanligt, bra läsning och intressant att få följa dina tankar. Det får en att på nått sätt börja fundera själv.

    kram kram.

    //Sandra, Neo och Shin

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.