söndag 31 oktober 2010

Vecka 43; Överraskningar till höger och vänster

Den här veckan har varit en dragets vecka. Vi har avverkat inte mindre än åtta och en halv mil sedan förra helgen! Jag fortsätter att överraskas och njuta av våra fantastiska dragmöjligheter, med ett rutnät av grusvägar som verkar i stort sett oändligt. Ju mer jag tänker på det, desto lyckligare blir jag över att ha haft sådan tur. Jag skulle inte byta vårt läge ens mot ett snörikt!

Än så länge har vi inte kommit i osämja med någon heller. Får-epoisoden för några veckor sedan verkar glömd, fårägarna hälsar glatt på oss och om vi möter dem stannar de för att varna ifall fåren är ute. Perfekt läge! Jag har rekat runt lite mer kring vägarna och det verkar inte finnas speciellt många fårgårdar, lyckligtvis. En av våra rundor har jag fått lägga om, då de har får på lösdrift på gården. Det gör jag gladerligen, för jag gillar skarpt den typen av djurhållning!

Älgjakten verkar ha lugnat ner sig. Vi har passerat åtskilliga älgtorn under diverse tider på dygnet och har inte sett till någon jägare alls. Kanske de redan har skjutit av årets kvot, eller så är de bekväma och jagar bara i helggryningarna. Däremot hade jag en mindre trevlig upplevelse i torsdags när vi nästan var hemma efter Korta Rydsrundan. Rätt som det var, reagerade hundarna nyfiket när vi passerade en äng. De spetsade öronen och tittade noggrant. Det gjorde jag också och jag kunde knappt tro mina ögon..... En lång rad med vildsvin kom galopperandes tvärs över ängen. Det såg ut som bufflar på naturfilm. En, två, tre, fyra, fem, sex, SJU stycken vildsvin, jämnstora som små shetlandsponnysar. Jag manade på hundarna och innan vägen svängde såg jag att svinen ställt sig i en klunga mitt på ängen, stirrandes efter oss. Gah!

lördag 23 oktober 2010

Vecka 40, 41 & 42; Drag, motivation och rangordning

Numera är världen vit om mornarna, gräset frasar under fötterna och rutorna måste skrapas innan det går att åka till jobbet. Hundarna spenderar mycket tid ute och de är nästan lika ivriga allihopa när det vankas dragtur. Issen talar ljudligt om att han är redo, står vid grinden och viftar på svansen.

Det är så roligt att se Issen och den förändring han har gått igenom senaste tiden. Förut när vi skulle dra, högg han omkring sig och hade svansen långt in mellan benen när det var dags att starta. Han ville dra, men ivern slog över och blev för mycket. Nu har han växt i sin identitet och i samma takt har kroppen kommit i form igen. Det "lilla extra", hullet han har burit på i somras, är helt borta och han är rent av riktigt stilig.

Busan har börjat löpa och blir regelbundet tuktad av Kinoo som inte är helt nöjd med att ha henne tätt inpå. Inte för att Busan bryr sig, hon travar glatt vidare till nästa hund och hoppas på lek. Jag tror hon trivs fint att springa runt i trädgården på jakt efter en mus eller en lekkamrat. Vi har också ökat tiden för henne i hundgården, då och då spenderar hon hela dagen där tillsammans med de andra tjejerna. Det verkar inte gå någon nöd på någon av dem, de ligger där och solar. Men när vi kommer hem är lyckan nådd; de piper och studsar högt upp i luften till dess jag öppnar dörren och de får flyga ut i våldsam fart.

söndag 3 oktober 2010

Vecka 39; Hundgårdshundar och återfall

Ibland tänker jag att folk som inte är intresserade av hundar måste ju tycka att en annan är helknäpp. Hela våra liv kretsar ju kring dessa små lurviga djur. Stora, små, långhåriga eller lockiga spelar ingen roll. För många människor är hunden en bästa vän och för många människor är hunden den enda vännen.

Jag var hästtjej när jag var liten och föga intresserad av hundar. Vi hade en familjehund och visst kelade vi lite ibland men det var inte mycket mer än så. Nej, hundar betydde inte mycket för mig. Det var hästarna som var intressanta.

När jag tänker tillbaka på den där tiden i livet, för lite mer än sex år sedan, när jag bestämde mig för att skaffa hund så kan jag inte komma ihåg varför jag plötsligt vände. Jag bodde på den tiden tillsammans med ett par andra tjejer, varav en hade en schäfer. Jag ägnade knappt någon tid alls åt denna hund, kommer knappt ihåg att den bodde där. Det var först när jag skulle ta med den hem efter skolan en gång, som jag började se de positiva sidorna med att ha hund.