lördag 31 december 2011

Gott nytt år, kära vänner!

Årets sista (och bästa) drag


Redan när jag vaknade i morse, förstod jag att det skulle stå en härlig dragtur på schemat. Solen färgade trätopparna röda och världen var vit av frost. Alla hundarna åt och drack ordentligt på morgonen och så var det bara att vänta.

Jag har fått några riktigt bra träningstips på senaste. Bäst av allt var när Jens Lindberget friskade upp mitt minne om vad Ylwa en gång tidigare har berättat. Låt hundarna jobba i galopp! Låt dem vila när de blir trötta och låt dem sedan galoppera igen.

Jag körde hundarna lite så under förra säsongen, men de blev aldrig tillräckligt pigga under vilan för att orka hålla något tempo igen sen. I synnerhet inte i uppförsbackarna. Jag som inte har någon framdrivning alls på vagnen, har inte heller kunnat lätta lasten för dem. Slutsatsen har blivit hundar som håller ett makligt tempo i allmänhet och sedan i princip slutar dra när det börjar gå uppför.

Nu när jag kör sex hundar, finns där plötsligt lite mer kräm. Pila är ju självklart ett välkommet tillskott, hon jobbar stenhårt oavsett hastighet och vill alltid öka. Idag bestämde jag mig för att Pila skulle få gå som ledarhund i sexspannet för första gången. Issen behövde vila skallen lite och jag ville kolla av lite ifall Pila börjar förstå kommandona.

Duktiga, och törstiga, ledarhundarna!
Sagt och gjort, vi stack iväg under en klarblå himmel med strålande sol. Hundarna var väldigt pigga och jag fick vara våghalsig för att lämna vagnen de två första vattnings-stoppen. De är ruskigt starka när de tar i, även om jag står på vagnen med låsta bromsar så drar de iväg mig. Tur jag vet hur man kör i diket...

Jag gruvar mig lite för vagnen... Det tar väldigt hårt på bromsarna att stå och bromsa konstant så som jag gör. Det är trumbromsar, vilket innebär en begränsad livslängd. Nu har vi kommit i läget att frambromsarna har en ständig jämn bromsning. Det händer inget vare sig jag bromsar eller släpper. Hjulen rullar på i sin sega takt oavsett. Jag misstänker att de tyvärr börjar sjunga på sista versen. Då ska de bytas mot en ny typ av broms som tål precis hur mycket som helst. Men det kostar också några papp...

Så än så länge får vi nöja oss med framhjulens konstanta bromsning. Det är ju iockförsig ganska bekvämt för det mesta. Man ska inte underskatta den kramp man får i händerna efter en timmes klämmande på bromshantagen. Gissa om jag är stark i nyporna efter en säsong?

Så satte vi fart. Igår körde vi en dryg mil och snittade faktiskt över sjutton kilometer i timmen. Det var riktigt roligt, hundarna var pigga och jag bromsade jämt utom uppförsbackarna förståss. När de blev trötta, tog vi vattenpaus eller bara stod och pustade en stund. Så blev det fart igen.

Idag tänkte jag ta det lugnare. Ja, jag tänkte egentligen ta det lugnt igår också. Men det är svårt, och känns fel, att hålla nere farten för mycket när hundarna är pigga och ivriga. Jag försöker tänka att vi ska hålla ett tempo som de klarar av att hålla hela vägen. Men det tempot har successivt ökat mer och mer. Så igår höll jag nere dem till sjutton ungefär. Det blev ju också snittet, så det var en bra bedömning. Idag trodde jag ju då att de skulle vara betydligt tröttare. Men inte.

En kort andpaus efter nio kilometer...
Det är lustigt, det där, hur man liksom känner saker när man kör hund. Det är så tydligt hur hundarna känner av varandra i spannet, men jag upplever att jag också börjar känna av dem. Idag när vi startade, kände jag att hundarna var riktigt starka. De skulle orka en längre runda. Vi utgick från sjutton idag igen.

Det är ju ingen hemlighet att det har varit en varm höst. Det är knappt så jag ens vill kalla det vinter. Inte än iallafall. Hundarna har haft svårt att jobba snabbare och det har känts som att vi har varit bättre än i fjol, men sedan fastnat lite i de kortare sträckorna. Det är en ny, och viktig, erfarenhet att se hur lätt det går att öka distansen när temperaturen väl sjunker under nollan.

Så vi satte fart. Pila verkade helt oberörd över sitt uppdrag som ledarhund för ett lite längre spann. Hon och Gunne jobbade på som fasen. Så hände det jag hoppats på. Gunne höll på att välja fel i en korsning och Pila tog över. Hon gjorde precis så som Gunne också brukar göra; hon vände huvudet åt höger, kastade en blick på mig och sedan svängde hon hela spannet. Gissa om jag gick på moln?

När vi hade passerat sista grannen på vägen hem, brukar hundarna slå av på farten. Men idag överraskade de mig. Jag fick stanna en kort stund i sista backen men sedan drog de igång farten igen. Det kändes som att de var helt outtröttliga! Jag släppte på bromsen för första gången och vi var uppe i tjugofem innan jag började ta ner dem igen. Det fanns ingen trötthet i kroppen på dem. Ingen alls. Ljuvliga känsla!

När vi kom hem inspekterade jag sportstrackern. Den räknar ut genomsnittshastigheten i rörelse. Vi landade på 17,94 kilometer i timmen.

Nu kanske jag är tjatig om farten. Men farten är någonting som för mig länge varit oövervinnerligt. Vi har, både på träning och tävling, legat i hastigheter som är en helt annan division än de som står på prispallen. Typ humle och dumle-division. Ungefär dubbla deras tid har vi legat på. Så jag låter mig vara tjatig. Vi börjar närma oss andra divisioner nu och det känns som att hundarna har ännu mer att ge. Det är inte bara roligt för att vi kanske kan konkurrera en vacker dag. Nej, roligast är det för att det märks hur mycket hundarna älskar när det går lite snabbare! Det har hänt så mycket sedan vi fick upp farten lite. Alla hundar har börjat jobba hårdare. De viftar på svansarna när vi står still, förväntansfulla och glada. Och det verkar som att de aldrig vill sluta springa.

Så avslutningsvis kommer här en liten film från dagens träning. Det var en underbar runda, naturen var så vacker och solen färgade världen röd. Hundarna bara sprang och sprang, backe upp och backe ner. Nu ligger de alla här runtomkring mig och suckar djupt. De är minst lika nöjda som jag med dagen, verkar det som. Jag skulle kunna dö här och nu och bara vara världens lyckligaste!


När världen står stilla


Jag tror jag älskar vintern så mycket för dess stillsamhet. Allt liv stannar av, det blir tyst och naturen ligger i dvala i väntan på värmen och ljuset. De få ljud som hörs, gör mig så otroligt medveten om min egen existens. Det är ren mindfullness när den är som bäst. Fötterna som krasmande landar på den frostiga marken, ljudet när utandningsluften bildar en puff av värme och fukt.

Idag är en helt perfekt vinterdag. Visst kunde jag önska snö, men världen är klädd i en vit tjock päls av frost. Det är sex minusgrader, kanske kallast hittills i år? Hundarna är överlyckliga och springer runt i trädgården, jagar varandra och busar.

I all denna stillhet, när elden sprakar i kakelugnen, suckar jag över det gångna året. Vilket år.... I eftermiddag ska jag sätta mig och börja på en sammanfattning. Vi är äntligen här, i mitt älskade årsskifte, när säcken ska samlas ihop och nya planer ska smidas. Det brukar ta en stund för mig, men så småningom kommer en årssammanfattning att trilla ner här i bloggen.

Men nu är det vinter och allt liv ligger i dvala. Allt vi gör, går i slow motion. Utom kanske draget. Det blir nog att ta med kameran på dagens tur i skogen.

Oh what a day!


Det ser ut att bli en helt ljuvlig sista dag på året!

torsdag 29 december 2011

Andlöst imponerande!!!



Jag har ALDRIG sett någonting liknande i hela mitt hundtränarliv. Detta är en nästan femton år gammal film men du hittar precis alla sjukt imponerande tricks som duktiga hundtränare lär sina hundar idag, plus en hel massa mer. Oj vad vi skrattade när han började "pumpa upp" sin greyhound! Jag har fått en ny stor förebild och så sjukt mycket inspiration att träna nu!

Lämna saker i handen


Issen har inga problem att hålla fast föremål, nästan oavsett vad som händer runtomkring. Att lämna apporten är inget problem, han håller fast medan jag sträcker fram handen, när jag greppar den och ända till jag ber honom släppa. Men vi har en annan brist i vår träning.

Issen lämnar inte saker till mig aktivt. Alltså jag har aldrig lärt honom att det lönar sig att lägga saker i min hand. Han hämtar gärna saker och kommer tillbaka till mig. Men jag får alltid själv ta de sista stegen fram till honom, räcka fram handen och plocka saken ur munnen på honom.

Han släpper gärna, det är aldrig något problem, föremål är inte så mycket värda att han vill behålla dem för sig själv. Men jag skulle gärna vilja träna honom att älska att komma hela vägen fram och verkligen trycka sakerna in i min hand!

Så nu har vi börjat. Det finns ju flera olika saker som är bra att han kan innan själva beteendet är klart. Några av förutsättningarna är att han kan hålla föremål i munnen, att han kan röra sig med dem och att han gillar att vara i närheten av mig med dem i munnen. Dessa saker kan han redan.

Men så var det ju själva detta tryckande. Jag vill ju att han inte bara plikttroget ska lämna föremål i min hand, men jag vill att han aktivt ska söka upp min hand och verkligen älska att trycka dit föremålen!

Issen kan hålla fast hårt även när det ligger roligare
leksaker i närheten. Foto: Emmeli Orrefjord
Så nu har vi börjat jobba med att han först ska trycka sin nos i min hand utan att ha något föremål i munnen. Jag vill att han ska trycka ivrigt och ordentligt, nästan så min hand trycks bakåt. För att klicka rätt, tittar jag på hans nos. Det blir liksom en liten bulle på nosen när han trycker till ordentligt! Jag försöker vara noggrann att klicka när han bara trycker med nosen.

Eftersom vi jobbat mycket med munarbete, är det lätt att han missförstår mig och tror han ska göra någonting med munnen. Jag klickar aldrig när han använder tungan eller tänderna och så småningom klickar jag inte heller om han har munnen öppen. Det ska bli så tydligt som möjligt att det är nosen som ska trycka i handen. Annars är ju risken att han, när han kommer med föremålet, släpper det för att jobba med munnen mot handen.

För att utveckla det vidare, låter jag honom söka upp min hand i olika vinklar och nivåer samt från olika avstånd och i olika fart. Nu har vi kommit så långt att vi har gjort några nostryckningar med föremål i munnen. Det är svårt för Issen. Plötsligt ska han koppla ihop två beteenden som han inte tidigare har utfört samtidigt. Både hålla föremålet och trycka nosen i handen. Först var det väldigt svårt. Han blev passiv och började vänta. Sedan började han bjuda på "sitt vackert" med föremålet i munnen och då förstod jag att vi skulle kunna komma vidare. Jag började jobba mycket i rörelse, då han brukar bli lite ivrigare och mer impulsiv då, och vips kom det; nosdutten med föremålet i munnen!

Men vi jobbar vidare. Det blir några fler pass med bara nostryckningar, för att höja värdet för dem ännu mer. Jag vill att han ska vara helt galen i dem! Parallellt jobbar vi med föremålen, gripande, plockande från marken och avsluta med nostryckningar. Ännu ett praktiskt beteende är på gång att utvecklas, som jag kommer ha nytta av i vår framtida träning!

Ps. Om ni tittar på Issens öga på övre bilden, ser ni att vi redan är på god väg till att han älskar nostryckandet helt galet! :)

onsdag 28 december 2011

Jajamensan!



Håll tummarna för drag!


Idag står termometern på tre grader och det verkar bli klarblå himmel.
Håll tummarna att det håller i sig så vi kan få komma ut i skogen en sväng!

tisdag 27 december 2011

Yaba daba fällning!


Vädret är helt fel i år. Vi skulle tränat hundarna igår men det var för varmt. Idag är det ännu varmare. Hundarna får springa runt i trädgården, klättra på stenar, gräva och hitta på bus. Det är inte i närheten av träningstemperatur.

Det är den tjugosjunde december idag och hundarna är i full fällning. Det hänger ut stora kokor av hår från bakbenen. Jag försöker ta ett grepp då och då, vilket alltid slutar med en hand full av polar ull. Behöver jag säga att dammsugaren konstant ligger framme?

Klickerklok


Jag har börjat förstå att det finns några luckor i min och Issens träning. Vi har ju tränat ganska mycket ändå, under de senaste två åren. Men jag har varit nybörjare och vi har lärt oss tillsammans alltmedan tiden har gått.

Det blev så tydligt för någon vecka sedan när vi skulle göra övningar på nya balanskudden. Jag klickade några gånger för att Issen tittade och satte framtassarna på kudden. Men så plötsligt började han bjuda på sitt, sitta vackert och ligg. Mitt i träningen.

Jag vet att när en övning blir lite mer krävande, kan hundar gärna testa lite alternativa, lättare, beteenden för att se om det kanske lönar sig att vara lite lat. Men efter två års klickande, bör Issen vara klokare än så tycker jag. Har vi påbörjat ett tydligt shapande med en balanskudde så är det ju bara det som lönar sig. Men Issen har inte riktigt den förståelsen ändå.

Det är väl detta som är klickerklokhet. Att hunden ganska snabbt förstår vilken typ av beteende som är på utveckling och fortsätter jobba med det. Med Issen så händer det ofta att han byter beteende till någonting lättare, mitt i shapingen. Jag tror inte att jag har belönat det tidigare. Men däremot har jag varit dålig på att klicka ofta för små utvecklingar. Det har blivit mycket väntan i träningen och jag är nästan övertygad om att det är därför som han lätt byter beteende.

En av mina största missar när vi började klickerträna, var min oförmåga att se de små små framstegen i de olika beteendena. Och att därifrån gallra ut de sämre försöken. För att förklara så konkret som möjligt, ska jag ge ett exempel. Säg att vi tränar "backa". Jag började klicka för att Issen lyfte en tass. Nästa steg var att klicka för att han tog ett steg bakåt. Nästa steg var att klicka för att han tog två steg bakåt. Det är en ganska logisk och enkel uppdelning av ett backningsbeteende. Men det fungerade inte.

Det ska mycket till för att en hund, genom ett klick för ett tasslyft, ska förstå att den ska ta ett helt steg bakåt. Det är nästan omöjligt men går absolut om man har en väldigt kreativ och klickerklok hund. Det är dock sällsynt att man har det, i synnerhet när man just har börjat träna sin hund. Det enda som hände, för min del, var att han aldrig lyckades ta två steg och jag istället fick gå tillbaka och klicka för ett steg. Därmed lärde han sig att ett steg "dög" och tog aldrig det till nästa nivå.

Om jag idag skulle lära ut "backa", skulle jag dela upp det såhär. Först skulle jag klicka för all slags aktivitet där Issen för tyngden bakåt. Först efter flera klick, kommer första tasslyftet. Den bakåtlagda viktförskjutningen i kombination med tasslyft, leder ganska snabbt till första steget bakåt. Sedan börjar jag klicka för olika tasslyft, bak- eller framtassar beroende på vilket som är svårast för hunden. Jag klickar samtidigt för all slags viktförskjutning bakåt, men gallrar snabbt bort alla viktförskjutningar som slutar med sättande eller läggande. Jag belönar hela tiden i stående läge.

Nu börjar vi närma oss att hunden tar två steg bakåt. Så snart jag märker att Issen får en förståelse för att det är förflyttningen bakåt som jag är ute efter, börjar jag ändra position. Jag sitter, står på knä, står upp, jag är vänd mot honom, från honom, med sidan mot honom. Vi byter plats och rum som vi tränar i. Allt detta bygger upp Issens förståelse för att det är backandet som jag är ute efter, inte någonting annat. Inte att flytta sig på mattan, inte att flytta sig från mig, utan just själva rörelsen att förflytta sig bakåt.

Längre än så har vi inte kommit på våra två träningspass. Nästa steg blir att Issen får förflytta sig bakåt när jag står på lite avstånd från honom. Samtidigt börjar jag bygga upp att han ska ta fler och fler steg.

Som ni kanske förstår, är det en livsviktig erfarenhet och förmåga hos en klickertränare, dels att kunna dela upp ett beteende i en mängd olika små beteenden. Dels att kunna jobba framåt med alla dessa parallellt och låta de sämre falla från hela tiden. Dels att hela tiden lägga på ny utveckling mot ett färdigt beteende. Den förmågan har inte jag haft förut. Och därför har Issen helt enkelt inte fått möjligheten att bli klickerklok.

När vi stod där med balanskudden och Issen plötsligt bytte beteende, märkte jag också en påtaglig förändring i hans frustration. Jag vill gärna att han ska bli lite frustrerad, det skadar inte för då försöker han bara ännu mer. Men den här gången blev det tvärtom. Hans frustration gjorde honom passiv. Och det var då jag kom att tänka på vad Maria Brandel sade när vi var på tävlingstränings-clinic.

Jag kommer inte ihåg exakt hennes ordalag. Men detta är mina ord på den förståelse jag fick just där och då. När en ung hund ska lära sig shaping, är det viktigaste att den lär sig metoden. Att den lär sig att det lönar sig att försöka igen! Om den misslyckas och inte får klick för sitt beteende, är det jätteviktigt att den får klick för nästa - just för att den ska lära sig att det är "försöka igen" som lönar sig och inte att bli passiv!

Detta tror jag att jag har ställt till oreda med i min och Issens shapingutveckling. Jag har inte själv haft förmågan att se de pyttesmå framstegen, utan väntat på de stora stegen. Det har blivit väldigt mycket väntan, har väckt för mycket frustration hos Issen och slutat med att han nästan gett upp. Jag har blivit frustrerad och har också gett upp. Helt enkelt ingen bra lösning.

Idag har jag en hund som börjar pipa och skälla så snart ett nytt beteende ska utvecklas. Det är väl förtjänt, jag har ju tränat honom att misslyckas. Så nu håller vi på att jobba med basic shaping igen. Utifrån våra nya förutsättningar, min utvecklade förmåga och ett enormt tålamod. Vi kör några olika lätta shapingövningar, tricks, parallellt med att jag har börjat nosa lite på andra lydnadsmoment så som vittring (hehe; nosa!), fjärrdirigering och sidförflyttningar.

Jag har kommit fram till att jag börjar bli pissless på lydnadsettan. Så snart klarar vi förhoppningsvis att lägga en plats ordentligt så vi kan få vår uppflyttningspoäng och göra nåt roligare, nåt med lite utmaning i. Men just nu är det skönt med en paus i allmänhet, med lite tricks och småshaping. Ett riktigt jullov!

måndag 26 december 2011

Livet i Björkliden


Baby och Diva ligger och slappar vid granarna.


Gunne dyker upp och funderar vad som står på?


Det verkar mysigt så hon sätter sig tillsammans med dem.


"Hej Diva, det är jag, Gunne!"


Det är mysigt att vara tillsammans!


Men vem kommer nu? Pila!


Vad är det för spännande som händer här?

Nu dyker Issen också upp!


Diva vilar lugnt i all uppståndelse.
Issen lägger sig tillsammans med de andra i solen.

Men så plötsligt knakar det till bland granarna...



...och vips är alla hundarna ute på jaktäventyr igen!


söndag 25 december 2011

Lady och Lufsen

Gunne och Issen. Foto: David Holm

Idag åt jag ett kex och självklart flockades hundarna runt mig. Det händer ofta och så även denna gång. Gunne var väldigt nyfiken och strax slöt Issen upp. De andra hundarna håller sig alltid lite undan när Issen är intresserad av mat, det händer att han är redo att försvara sin del och de är kloka nog att vara försiktiga. Gunne, däremot är aldrig bekymrad. Och hon har sin anledning. Issen skulle aldrig röra henne.

Så plötsligt utspelar sig följande, precis framför mig. Issen börjar nosa på Gunne, noggrannt. Först i örat, sedan längs med halsen och ner på bogen. Gunne vänder på huvudet, mot honom. Han tittar på henne och hon börjar slicka honom på nosen. Inte i mungiporna, så som hundar kan göra när de vill vara vänliga, nej, på nosen, på morrhåren och kinden. Issen lyfter så sin framtass och lägger den försiktigt på Gunnes huvud medan hon tvättar hans nos. Så sitter de en stund. Hon pussar och han håller tassen på hennes huvud, precis mellan öronen. De är bägge helt ointresserade av mitt kex.

Det rör mig så djupt. Jag vet inte vad som är forskat om hundars känslor och hur de uttrycker sig mot varandra. Jag kan ganska mycket om hundspråk men detta var svårt att tolka utifrån de beteenden jag läst om, sett och hört om. För mig är det bara ren ömhet och ömsesidig kärlek. Det är bara helt ljuvligt att se och uppleva!

Livet


En långledighet är minst sagt vad jag behöver just nu. Känslan att vara hemma med hundarna, kunna spendera tid, kela och bara vara tillsammans är så läkande för själen. I slutet av varje år tänker jag mycket över livet, men i slutet av detta år tänker jag nog mer än vanligt... Magkatarren blev (ännu) ett uppvaknande och jag är i allmänhet väldigt sliten. Då är det obeskrivligt gott att bara ligga i soffan med varma goa polarhundar överallt!

Vi var ute i skogen och körde igår. Det blev ett väldigt trevligt träningspass med hela flocken och husse. Hundarna var starka, pigga och glada. För ovanlighetens skull sken solen och det var någon enstaka plusgrad bara. Det var så fint alltihopa, att glida fram i skogen. Jag saknar ljuset, att kunna njuta av utsikten längs vägarna. Det är otroligt skönt att vi snart går mot ljusare tider.

Ikväll blåser det så det knakar i huset. Hundarna är nöjda och suckar tungt i sömnen. Det känns som att vi är på en spa-resa. Vila, samvaro, närhet. Det är så mycket som återvänder till kroppen då. Lust att vara ute, att röra på sig, att hitta på saker. Livet är så inrutat att det är svårt att vara spontan. Samtidigt trivs jag med att göra det jag gör, både i arbetslivet och privat. Någonstans måste det finnas en väg, en möjlighet att leva och överleva samtidigt. Men det är väl en del av livet, att ständigt balansera. Det är en konst som kräver mycket övning, tror jag bestämt.

Lilla stora Gubben


Issen är en ganska stor hund. Han går att klappa när man står raklång och jag klarar knappt av att bära honom. Men ändå när han ligger ihopkurad jämte mig i soffan, känns han så liten, så liten och sårbar att det nästan värker inuti mig. Då får plötsligt hela han plats i min famn och jag stryker honom i den mjuka pälsen bakom öronen. Lilla, stora, gubben min.

lördag 24 december 2011

Go(sig) Jul

Efter en lång dag av trevlig samvaro och god mat, plus en tur i skogen förståss, är vi alla lagom mogna för en stund i soffan. Hoppas ni har haft en fin jul! Nu vill Pila bestämt ha tillbaka min "kelhand" så det får vara färdigbloggat för denna gång. Kram!


Snälla hundar


Till hundarna från svärmor! <3 Gissa om det kommer bli kalas ikväll?

Köttvatten; mums!


Om man tycker att det är för lite action på julafton, kan man alltid börja dagen med att halka i ett lerhål och hälla fem liter köttvatten över sig som en dusch... :P Är väldigt glad över min regntäta mössa och jacka just nu!

måndag 19 december 2011

Mörker


Det är verkligen mörkrets tid nu. Det är mörkt när jag åker till jobbet och det är mörkt när jag kommer hem. Näst intill alla hundträning sker i mörker. Hundarna är fullt munderade med reflexer av alla de slag, häromdagen slog det mig att vi nog ser ut ungefär som ni vet den reklamen där det kommer en hel konkarong med juleljusprydda lastbilar till byn.

Även om mörkret gör dagarna tunga, är ändå träning i mörker ganska mysigt. Hundarna får så påtagligt mycket mer ansvar att sköta sitt jobb. Jag ser sällan om där finns djur i närheten, exakt vart vägarna korsas och ibland har jag inte ens någon aning om vart vi befinner oss. Hundarna bara jobbar, lyssnar och springer fram genom skogarna.

En annan sak som är mysigt med mörkret, är att man blir så medveten om sin omgivning. Okej, jag vet att det låter som en paradox. Men vi människor har en tendens att bli så himla syninriktade. I mörker tar de andra sinnena över. Jag känner dofter och hör ljud som jag inte annars gör. Känner temperaturväxlingar och skillnader i fuktighet. Märker hur hundarna påverkas av de olika miljöerna vi jobbar i. Det är spännande, det ger en extra dimension till träningen!

Nog om det positiva med mörker. För i slutänden tar mörkret kål på mig. Jag blir tröttare och alla dagens sysslor går långsammare. Det är svårare att hålla motivation uppe, motivation att göra allt ifrån borsta tänderna till att äta och träna. Det blir inte lättare när snön aldrig lägger sig ordentligt. Det är inte bara mörkt, men verkligen becksvart.

Om tre dagar vänder det. Dagarna blir längre och en av de finaste tiderna på året väntar. Den kalla sköna ljusa vintern. Må nu snön bara komma till jul och sedan stanna ett tag. Okej, jag vet att det blir kallt och blött, men det blir åtminstone ljust. Och hundarna förståss, de blir ju helknasiga när snön äntligen lägger sig!

söndag 18 december 2011

Fri tid


Idag är det vilodag för hundarna, med lite enstaka trädgårdsarbete på schemat. Gunne ser till att muren är i ordning inför vintern medan Kinoo och Pila ansar småbuskar. ;)

lördag 17 december 2011

Myskväll

Ikväll slappar vi i soffan och kollar på teve. Och lyssnar, förståss ;)

Tillbaka till Strömsholm

Nils, Lena och Gunne. Det var Nils som räddade Divas liv för snart ett år sedan.
I måndags var vi på Valla djurklinik för att ögonlysa Gunne. Tanken är att hon ska få valpar till våren, antingen hos oss eller hos Ylwa. Eftersom hon är tremänning med Diva, ville vi försäkra oss om att hon inte bär på några konstiga anlag eller sjukdomar som inte ska avlas på.

Sagt och gjort. David åkte in med Gunne och ögonlysningen var ingen komplicerad affär. Men veterinären tyckte hon såg någonting konstigt i kanten av näthinnan ändå, någonting hon aldrig sett förut... Utan att få något besked, blev det en remiss till Strömsholm. Gissa om tankarna flög i huvudet efter det...

Så igår morse infann vi oss på Strömsholms regiondjursjukhus igen. Det börjar kännas som att jag kan köra dit i sömnen, så många gånger har vi varit där. Kanske tio-femton gånger senaste året. Jag trivs ändå där, även om det många gånger har varit väldigt känslomässigt laddade upplevelser just där. Gunne skötte sig exemplariskt och väntade tålmodigt på sin tur medan vi kelade lite.

Så var det dags. Domedagen? För att förklara dramatiken så ska jag bara lite kort berätta om berg-och-dalbanan vi kryssat oss igenom senaste två åren.

När jag skulle köpa valp för två år sedan, var tanken att jag skulle skaffa en stamtik. Alltså en tik som man bygger all sin avel på. Den tik som så småningom ska vara mormors mormor till alla mina finaste duktigaste hundar. Jag tittade massor på olika kombinationer men fastnade till slut för en särskild parning. Följde dräktigheten med iver, ultraljudet sade minst fyra valpar och jag var tredje i kön. Det såg ljust ut.

Jag glömmer aldrig den tidiga morgonen jag vaknade av ett sms. "Första valpen fastnade, bägge valparna dog...". Jag blev helt knäckt. Det blev ingen valp alls, inte en enda, i min efterlängtade kull. Jag sörjde, bestämde mig för att vara utan valp men så i sista stund kom jag fram till att jag skulle besöka mitt andrahandsalternativ. Divas kull. Det var faktiskt hundar från väldigt fina och duktiga linjer. Så kom det sig att jag faktiskt köpte Diva. Jag fick min stamtik till slut.

Men så efter ett år blev Diva sjuk. Återigen krossades mina drömmar. Alla drömmar. Jag hade levt ett år tillsammans med den lilla krabaten och jag var väldigt nöjd med hennes utveckling. Hon hade liksom allt jag kunde önska, både som draghund och arbetshund i övrigt. Jag fick lära mig mycket, som jag redan har berättat om, men drömmen om en stamtik var borta.

Vi fick Divas mamma som kompensation. Kinoo. En välrutinerad draghund med en underbar mentalitet. Sakta började där tanken växa. Kanske vi skulle kunna ta en kull på henne, med en helt annan hane, och få någonting att gå vidare på därifrån? Allt vi lärt oss dittills bekräftade att det skulle gå bra, att inte generna skulle bli fel den här gången. Men så blev vi anmälda och efter många rådgivningar med SKK tog vi till slut beslutet att inte avla på Kinoo. Den gamla linjen skulle dö ut.

Kvar hade vi Gunne. Självklart var planen redan från början att vi skulle avla på henne, men inte så tidigt. Det kanske låter desperat, att vi hela tiden själva vill avla, men verkligheten är sådan att när man jobbar med hundspann finns där begränsat med pengar i förhållande till hur många hundar man behöver. Vi kommer att behöva två nya valpar det närmaste året för att hålla spannet vid liv. Det är tjugo tusen kronor som ska hostas upp. Om man inte själv avlar.

Så i det här läget var vi nu, igår morse när vi stod på Strömsholm och skulle ögonlysa Gunne igen. Av våra sex hundar finns det en enda som möjlighen kan gå till avel. Det är Gunne. Nu är vi inte desperata så. Hon är som sagt en jätteduktig hund. Hon tillhör den lilla klick av svenska Siberian Huskies som är både draghundchampion och utställningschampion. Klart vi ska avla på henne. Om hon är frisk i ögonen...

I salen fanns både Lena som hade ögonlyst Gunne på Valla, Nils som tog hand om Diva när hon blev sjuk och Maria som vi har träffat med Diva för länge sedan. De är Strömsholms experter, helt enkelt, och några av sveriges duktigaste ögonspecialister. På sätt och vis kändes det skönt att ha dem där, bara för att få ett klart och tydligt svar av någon som faktiskt kan sin sak.

Nils kikade och sade direkt att där fanns både ludd och korvar i kanterna av Gunnes näthinnor. Jag är ingen expert, men jag kan föreställa mig ungefär hur det såg ut. De turades om att titta noggrannt, hämtade en tjock bok och började bläddra, tog fram kamera och fotograferade. Det verkade vara väldigt intressant helt enkelt. Så fick vi beskedet.

Gunne har små cystor i kanten på näthinnan och dessutom några veck. Det blev en väldigt uppståndelse för att de aldrig tidigare sett detta på just den här typen av ögon och det var extremt sällsynt att man kunde fotografera det. Men på Gunne gick det att fotografera och jag är inte jätteöverraskad. Gunne har verkligen världens största ögon! Så det var lite som att de fann en skatt när vi stod där på bordet och lyste till höger och vänster. De blev helt exalterade, specialisterna!

Det var lite roligt faktiskt, när vi stod där. Maria sade att Gunne var en så himla duktig hund som bara stod där helt stilla medan alla tittade på henne med lampor i ögonen. Hon stod verkligen helt still och tyst. Nils svarade snabbt: "Ja, men det är alla hennes hundar!". Jag blev varm och stolt i kroppen. Mina duktiga voffsar. Det är klart det värmer extra när en specialist faktiskt kommer ihåg de stunder man delat.

På en stor whiteboard i rummet, hängde bilden som jag skickade in på Diva, om ni kommer ihåg? Ett tackkort till dem alla men i synnerhet till Nils. Han berättade att de hängt upp kortet och visade till andra hussar och mattar som förtvivlat fått beskedet att deras hund är blind. De kunde då berätta att livet som blind hund inte alls behöver vara särskilt tråkigt eller dåligt. Nej, att det faktiskt kan fungera riktigt bra. Det gör mig nästan rörd till tårar, att Diva kan vara med och stötta och hjälpa andra som hamnar i den mardröm vi har gått igenom.

Men nu var det ju Gunne som stod där och blev ögonlyst och fotograferad. De höll på säkert en halvtimme, bläddrade i boken och pratade språk som jag inte riktigt förstod. Med jämna mellanrum förklarade de för mig på svenska vad de diskuterade. Så blev vi till slut färdiga och jag fick den slutliga förklaringen; Det är ingenting onormalt, varken med cystor eller veck. Det är helt normalt för en hund som har några år på nacken. Det är ingenting som är varken ärftligt eller farligt, det kommer aldrig att påverka synen och kommer inte att sprida sig.

Gissa om jag pustade ut? Efter dessa år av upprepade motgångar känns det som att kanske karman börjar rinna tillbaka till oss igen. Gunne är ögonlyst helt utan anmärkning, hon har jättefina ögon och absolut inga fel. Och nu har hon dessutom bidragit till att hjälpa veterinärerna lära sig ännu mer om hur ögon kan se ut inuti! Jag är så stolt och glad. Jag kommer nog alltid att ögonlysa mina hundar framöver, just för att dra mitt strå till stacken i kampen mot och forskningen om ögonsjukdomar.

Så nu har vi fått ett klartecken. Ögonen är bra. Då avvaktar vi bara löp och beslut om parning. Både jag och Ylwa vet vilka hanar vi vill para med, och när löpet kommer beslutar vi vem som tar kullen. Sen ska vi såklart gå igenom en massa fler saker innan vi faktiskt står där med våra älskade lurviga små. Men så mycket mer otur kan man väl inte ha? Jag tycker faktiskt vi förtjänar lite flyt nu, att äntligen få lite smått tillskott till flocken. Vår andra, och kanske tredje, valp <3

torsdag 15 december 2011

Ett privilegie


Issen är inte sådär överdrivet mycket för närhet. Men så plötsligt händer det att han ställer sig jämte sängen och "ber om lov". Det går ju inte direkt att motstå... Nu har han lagt sig tätt intill som i en halvsked. Mysigt <3

Den tiden är förbi...


Vi ska renovera vårt kontor nästa vecka så jag håller på att rensa friskt i alla sparade papper. Så dök plötsligt detta upp. Pappret där jag för första gången svart på vitt förstod att Divas ena öga var förstört.

Usch, även fast det är länge sedan och jag ändå har kommit över det mesta, så gör det ont att påminnas om tiden då Diva var sjuk. Ja, jag skriver VAR sjuk. Nu är hon inte längre sjuk utan bara handikappad. Funktionshindrad. Men fullt frisk, pigg och glad.

När jag senast höll det där pappret i min hand, och Diva i andra, visste jag ingenting om vart framtiden skulle bära oss. Men det var mörkt, allt var bara mörker. Om jag ändå hade vetat då, hur bra det skulle sluta trots allt. Det är ju så ibland. När man står där i mörkret är det svårt att föreställa sig att det faktiskt kan finnas en ljusning, en glad framtid. Men det gör det ju. Jag har upplevt många mörker men det har alltid slutat bra, positivt och jag har blivit starkare och gladare över livet efteråt.

Just nu har jag det också ganska jobbigt. Min kropp börjar säga ifrån på allvar, att jag inte kan pressa mig så hårt som jag gör. Jag har nästan slutat hålla kurser och privatlektioner, sagt upp styrelseuppdrag och andra fritidssysselsättningar. Senaste par månaderna har det bara varit jobb och träning - av mig själv och hundarna. Det har varit en fin tid, vi har spenderat många sköna timmar i soffan framför teven eller ute i skogen på härliga turer. Jag har börjat hårdprioritera och det känns fint.

Men det räckte inte. Min kropp har förvarnat mig med trötthet och återkommande förkylningar. I helgen kapsejsade min mage i en magsäcksinflammation. Tack och lov hade jag mina älskade vänner med mig, de både bufflade in mig raka vägen till behandling på sjukhuset och satt där och skrattade med mig under tiden. Nu har jag fått medicin och är betydligt piggare, även om det märks på hundarna att de inte riktigt fått springa så mycket som de velat den här veckan.

Igår pratade jag med min miniboss på jobbet. Jag är så himla glad för mitt jobb ändå. Det är intensivt och ofta pressat men i slutänden handlar det nästan bara om hur vi väljer att hantera situationerna. Jag fick stöd i mina tankar och faktiskt utrymme att hantera min situation bättre än tidigare. Det kommer att bli bra.

Ibland är ju livet såhär. Vi kör bara på utan att tänka. Det var länge sedan jag började prioritera bort roliga saker; allt jag gör är roligt och mycket mer därtill. Nu har jag fått prioritera bort i princip allt utom det mest grundläggande; min egen och hundarnas hälsa. Men det gör faktiskt ingenting. Det känns nästan som en vinst, ärligt talat. Livet är till för att levas, inte för att rusa igenom. Så nu önskar jag bara att min kropp ska hålla med om att det här livstempot faktiskt är helt okej fint.

Ta hand om er!

#15: Platsligg ute när husse plötsligt dyker upp 2 minuter


Jag fick ett jättefint bloggtips häromdagen, ett inlägg som handlade om skillnad på störning och störning. Så nu har vi börjat blanda in lite mer sannolik platsliggningsstörning i längre stilla ligg. Idag fick husse dyka upp och "hitta" Issen på gräsmattan, prata lite, sedan förstå att vi tränade och gå vidare. Gårdagens träning där golvmoppen plötsligt föll (med hjälp av en liten putt) visade att en enskild händelse lätt rubbar Issens fokus och gör honom för ivrig igen. Dagens träning gick betydligt bättre så vi får väl se hur vi kan bygga vidare. Lustig är att i allt detta har Issen börjat klara av att ligga stilla längre tid igen. Skönt!

Morgonstund har guld i mund


Diva har hittat en morgonskatt att leka med och tugga på!

tisdag 13 december 2011

Pip



Den senaste tiden har det kommit sig att Issen har börjat pipa helt förskräckligt. Där kommer ljud i alla möjliga situationer; hungrig, törstig, kissnödig men också ivrig i allmänhet och förväntansfull på lydnadsplanen i synnerhet. Inte särskilt önskvärt, om ni frågar mig... Visst kan det hända att vi har uppmuntrat honom förr i tiden, det är ju lite gulligt med huskysarna när de pratar och det är inte så ofta det händer. Nu är det dock inte lika gulligt längre, att vakna av hummel-hummel klockan sex på morgonen.

Värst är det ändå på lydnadsplanen och särskilt när jag ska shapa någonting. Det är på något sjukt sätt som om att jag har lyckats få fram frustrationen men inte det fokus som krävs hos Issen för att utveckla sitt beteende. Det blev extra tydligt för mig när vi tränade på balanskudden. Jag klickade upp Issen ett par gånger där han klev upp med alla tassarna. Så tog vi en liten paus och det blev dags igen. Jag klickade för att han tog upp framtassarna men väntade sedan för att han skulle gå upp med baktassarna också. Då hamnade Issen i frustrationsläge big time.

Istället för att hantera sin frustration så som man gärna önskar att en shapad hund ska göra och utveckla beteendet vidare, fick Issen fnatt. Han började hoppa med tassarna på kudden, studsa som en boll i luften, fick för sig att han skulle hoppa upp på fåtöljen och allt möjligt. Samtidigt som han pratar och piper i ett. Där och då insåg jag att vi har en jättestor brist i vår träning. Issen är inte klickerklok. Eller shapinglugn. Eller vad man vill kalla det. Hans frustration blir inte konstruktiv utan låser honom. Och det är min träning som gjort honom sådan.

Ju mer jag klickertränar, desto mer respekt får jag för metoden. Förut var jag sådan som menade att alla hundar kan klickertränas och det menar jag väl ännu. Men jag funderar mer och mer över hur lämpligt det är att shapa en hund när man inte riktigt har koll på redskapet man har i handen. Jag inser alltmer hur viktigt det är att hela tiden hålla en balans. Balans mellan aktivt och passivt, frustration och fokus, kontakt och självständighet och en miljon andra saker. Det är så skarpt träningsredskap att det lätt kan försvåra saker i längden.

Det är lite som att ha en pendel i gungning. Man måste putta på när pendeln gungar i rätt riktning, annars är det risk att den slår runt. Och rätt riktning är alltid in mot mitten, mot balans. Det är så sjukt lätt att i all iver utveckla ett beteende i en viss riktning utan att tänka på vad som är det motsatta beteendet och att det är lika viktigt. Jag har varit så glad att Issen är en "het" hund och jag gillar sådant, så jag har ju inte velat träna på ett sådant sätt som tar ner honom i energinivå. Nu har jag istället en hund som piper för jämnan.

Så vi jobbar vidare med pipet. Jag är stenhård och nolltolerant. Men det är en utmaning. Issen låter i regel just precis när han tar i som mest i sitt arbete. Det är vid de allra snabbaste ställandena, bästa läggandena, snyggaste ingångarna och så vidare. Jag vågar inte ge en felsignal i en sådan situation, för hur vet jag att Issen förstår att det var ljudet jag inte gillade? Han kan ju mycket väl få för sig att det var hans insats i momentet som blev fel. Det vore ju väldigt trist.

Nej, istället har jag funderat över vad jag kan göra, som kostar honom mycket utan att såra honom så väldigt. Jag testade att bara bli helt passiv när han pep, men han fortsatte bara att arbeta precis som om det var en del av träningen. Det var svårt att hitta någonting där jag faktiskt tydligt lämnar träningssituationen för en kort stund. Men så!

Det finns en sak som gör mig fullständigt ointressant för hundarna. Det är när jag sitter med telefonen. De vet mycket väl att jag är i min egen värld då och inte kommer att uppmärksamma dem. Så jag har numera telefonen i beredskap på träningen. Så snart Issen piper, tar jag upp telefonen och låtsas knappa lite. Några sekunder bara. Issen har varit tyst vid samtliga efterföljande försök. Jag tolkar det som att detta är ett bra sätt att jobba för stunden iallafall. Men som sagt, med skarpa metoder krävs mycket variation för att inte bli låst. Så jag behöver nog hitta några andra kreativa saker. Som att kanske börja prata med någon, öppna datorn eller kolla på teven.

Jag märker också att arbetet med tempoväxlingar har stor effekt på Issens ljud. Det blir mer konkret i de snabba bytena mellan aktiva och passiva beteenden. Där ska det också bli roligt att se vidare vart vi tar vägen!

Fällning?!


Men alltså vad är nu detta? Fällning mitt i december?!

En luciahälsning

Våran lilla stjärna-tärna <3

måndag 12 december 2011

Beundran och ett gott skratt


Jag är sjukt imponerad, för att inte tala om hur ont jag har i magen efter att ha skrattat mig igenom denna underbara julhälsning! Se, lär och njut!

På och av


En sak som jag fick med mig hem från tävlingsträningsclinicen hos Maria Brandel, var att jobba mycket mer med tempoväxlingar. Alltså att hunden ska kunna gå från en lugn aktivitet (läs: moment) till en aktiv aktivitet och vice versa. Issen har väldigt svårt för det. Han är liksom antingen i superactionshaping-mode eller i förstenat omvänt lockande-mode. Ett exempel är att han har väldigt svårt att göra ett snabbt läggande i platsliggningen ifall vi får vänta länge innan vi blir kommenderade.

Jag har funderat på om detta beror på huskyns egenskaper. Vem sjutton var det som pratade om olika rasers minne? Det var sjukt intressant iallafall. Det kan mycket väl ha varit Curt Blixt. Jo, att de olika hundraserna har minnen som är anpassade till deras arbetsuppgifter. Till exempel att en bc snabbt kan lämna ett tidigare givet kommando för att övergå i ett nytt, då det är till fördel i vallningen. Jag har inte tänkt på det någonting djupare, mer än att jag har funderat på hur huskyns minne kan vara konstruerat.

En hund som ska dra släde timme efter timme, backe upp och backe ner, i tät skog och över öppna vidder. Hur fungerar en sådan hunds minne? Jag kan på sätt och vis föreställa mig att det lönar sig med ett rejält långtidsminne. Någon måste ju hitta hem igen! Nu kan man väl tvista om huruvida våra hundar har det sinne som huskyn hade för hundra år sedan. Men min tro är att våra svenska hundar ändå har en god portion av de gamla instinkterna kvar. Ni som kör långdistans, vad säger ni?

Ja jag vet inte om jag bara ursäktar mig. Issen har som sagt svårt att växla mellan på och av. Antingen är det på och då är det rejält på. Eller så är det av, och då är det rejält av! Jag har aldrig jobbat särskilt aktivt med just den här växlingen så det står på min lista över saker att göra nu under vintervilan. Och idag började vi.

Vi lekte med en kamptrasa, växlade med ett annat föremål, tränade snabba intensiva gripanden. Så höll jag undan leksakerna och tränade några byten i fjärren; sitt och ligg. Första gångerna kom där rejält med ljud, i synnerhet i bytet mellan ligg och sitt. Men så blandade jag in lite omvänt lockande för att hitta rätt mood och mycket riktigt. Vi fick till flera riktigt fina, intensiva men fokuserade byten.

På med leken igen och in med en växling. Den här gången ett platsligg. Trettio sekunder utan någon som helst störning. Och hunden ligger där blickstill. Kan det vara så enkelt att detta bara är en sån lek som Issen behöver fatta så kan han själv reglera intensiteten? Jag skulle inte bli sådär ruskigt överraskad faktiskt. Han är ju väldigt förtjust i omvänt lockande, det är hans favoritlek. Tänk om detta kan bli det!

Genom att i lek och enkla övningar växla mellan intensitet och lugnt fokus, lär sig hunden att hantera olika tempon tätt inpå varandra! Detta är helt uppenbart nyttigt för Issen att öva på. Och det har vi tänkt fortsätta med, både i smått och stort under vintern!

#13: Platsligg med bakdelsputtning och sedan blickstilla 1 minut

Mörker


En nypa frisk luft med tanten på kvällskvisten :) Det märks att vi är inne på årets mörkaste tid nu...