måndag 31 januari 2011

Vecka 3 & 4; Isgata, fartträning och lydnadstvåan...

Först och främst; ett stort TACK till alla er som kommit med kloka och tänkvärda kommentarer på mitt förra blogginlägg om flockliv! Det har varit värdefullt för mig att få ta del av många olika erfarenheter. Vi har ett citat som hänger på jobbet som är väldigt fint; "Du och jag har varsitt äpple. Jag ger dig mitt och du ger mig ditt. Vi har fortfarande varsitt äpple. Du och jag har varsin idé. Jag ger dig min och du ger mig din. Vi har nu inte bara en, men två idéer var!". Det är så fint funtat med erfarenheter att de bara blir fler ju mer man delar dem.

Innan jag kommer närmare in på fortsättningen av flocklivs-såpan, måste jag bara berätta om en ljudbok jag lyssnat på senaste veckan. Det är Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll". Först när jag såg titeln trodde jag den skulle handla om hur man är snäll utan att vara för snäll. Ibland när jag är snäll, känner jag att det är på min egen bekostnad och att jag kanske själv förlorat på det i slutänden. Det menar inte Stefan... Med vetenskapliga experiment uppradade långt över öronen, bevisar han att snällhet enbart sprider sig och leder till bättre och bättre saker. Till exempel visade det sig att personer som fått en komplimang, i mycket högre grad hjälpte en behövande, jämfört med personer som inte fått komplimangen. Beröm, kärlek, ödmjukhet och ren snällhet, ja det visade sig sprida sig vidare universellt omkring dem som fick ta del av detta.

Stefan ställer sig en klok fråga: "Man kan undra, varför människor snålar så mycket på en sådan sak som beröm? Det är ju helt gratis!" Ja varför gör vi det? Jag kan tänka mig att vi ofta är rädda för att själva verka mindre intressanta om vi lyfter upp någon annan. Eller kanske vi inte vågar berömma någon för att vi tycker att de är så duktiga att de inte behöver beröm? Om jag mötte Anja Pärson på en störtloppstävling skulle jag förmodligen aldrig våga säga "Bra jobbat!". För vad kan jag om störtlopp?! Eller handlar det om någonting annat? Vi kanske är avundsjuka på andras framgång? Det är svårt att vara ödmjuk och gratulera någon som just har presterat bra mycket bättre än en själv... Det kan nog krävas en god portion styrka!

Allt blir så olika beroende på vilket perspektiv du har i saken. Jag försöker generellt att tala om det, när jag tycker att någon gjort något bra. Visst finns det tillfällen när det tar emot, sånt är livet. Men bättre berömma ibland än aldrig! Jag kommer ihåg en gång när jag svarat på ett mail, det var en tjej som var intresserad av Siberian Husky som ras. Jag hade svarat att det är ju såklart en draghund, men det kan gå att göra andra saker med den också. Visst, det är en utmaning men inte omöjligt. Strax därefter ringde en uppfödare för att tacka mig för att jag svarat på det sättet! Jag hade aldrig tidigare pratat med henne. Jag blev såklart jätteglad, men ännu mer fylld av beundran att hon ringt till en helt främmande människa för att ge beröm! Fantastiskt!

En annan bok jag läst den här veckan, är den helt underbara "Möta motstånd" av Thomas Fogdö och Johan Plate. Jag skulle inte säga att det nödvändigtvis är en bok om tävlingspsykologi, utan en bok om att hantera livet och motgångar i allmänhet. Thomas och Johan skriver såhär om avundsjuka; "...det föds inga vinnare i ett klimat där den mesta energin går åt till att försåtminera medtävlares framfart, eller hur! Ett sådant klimat föder avundsjuka och präglas av att det mesta av den psykiska energin går åt till att bevaka och kontrollera omgivningen, snarare än att ta ansvar för sin egen prestation." Mycket, mycket klokt!

En annan sak de skriver om detta med att prestera, handlar om när konkurrenterna är jävligt bra. Varför ska vi inte önska våra konkurrenter framgång? Det är ju så mycket roligare att vinna när man vet att konkurrenterna presterat sitt allra bästa - men jag var ännu bättre! Eller tänk att vinna, men veta att konkurrenterna haft ont, fått problem längs vägen eller annat. Den segern skulle inte smaka lika sött.... Eller ännu värre; vinna men känna att man egentligen gjort en riktigt dålig insats. Skulle det inte då sitta bättre med en tredjeplats och veta att du har gjort ditt allra, allra bästa?

Sist, men inte minst, ett citat som påminner om det som jag tycker är allra viktigast när man håller på med sport: "Everyone has a will to win, but very few have a will to prepare." Det var den historiske amerikansk fotbolls-tränaren Vincent Lombardi som sade så. Sensmoralen av det hela, tycker jag, är att stora framgångar aldrig kommer gratis. Visst kan du lyckas då och då på ren tur. Men för att nå långt, och ligga på toppen länge, krävs det otroligt mycket träning i grund och botten. Det kanske låter tungt, hopplöst eller alltför jobbigt. Men för mig personligen är det en motivation!

Jag kommer säkert komma tillbaka till den här boken flera gånger. Den är så liten och smidig men samtidigt full av kloka ord. Jag kommer läsa den om och om igen till den faller sönder i småbitar!


Flocken

Så, tillbaka till detta med flocken. Det är sant som ni alla säger. En del hundar gillar inte varandra, det förstår jag och kan respektera. Jag tror Kinoo och Issen är av det slaget. De är alldeles för lika och det är liksom ständigt tydligt att de inte vill ha med varandra att göra. Det är oundvikligt med slagsmål så fort de är tillsammans i fler situationer. Jag har valt att inte ha dem tillsammans, inte alls, aldrig, för bägges skull och av säkerhetsskäl.

Men det är någonting annorlunda med Diva och Gunne. Jag kan inte beskriva det, men det är en känsla jag har. De två slagsmål som har varit, har varit olyckliga. Men jag tror att det handlar om missförstånd. Jag har varit tanklös och tvingat in en ny, osäker hund och en ung, osäker hund alldeles för nära inpå varandra alldeles för snabbt.

Det är detta med känslor. Och nu, med risk för ännu ett långt sidospår. Vi var på filmvisning hos Hundia förra veckan. Det var en amerikansk expert på hundbeteenden som beskrev en mängd hundsignaler, som dessutom även visades praktiskt i filmen. Det var otroligt intressant! Tyngdpunkten låg på signaler som visar stress, aggressiva signaler och lugnande signaler. De lugnande känner jag till sedan tidigare och visst har jag sett en hund morra förr så det var ingen nyhet. Men det finns ett så mycket bredare spektrum!

Jag kan med 100% säkerhet säga när Issen kommer att hoppa på någon annan hund, bara genom att se på honom. Jag brukar kalla det att han "får runda ögon". Här kommer ett spektra av signaler som han visar, som jag ser, men som jag aldrig riktigt kunna förklara vad jag egentligen reagerar på. Han stelnar, rör sig långsamt och sänker huvudet. Och hans ögon... De blir runda, man ser ögonvitorna och pupillerna vidgas. Allt är standardtecken på att aggressivitet är nära förestående, har jag nu lärt mig. Men allt det har jag redan reagerat på. Jag har bara inte vetat att det var just dessa signalerna!

Så när vi kommer till detta med Diva och Gunne. Det har varit annorlunda; mer mångsidiga och tvetydiga signaler. Det har varit ett kännande efter om det ska bli konflikt eller om de ska vika undan. Det känns som att det finns ett bredare spektra av utgångar. Och mycket riktigt, jag har kunnat sätta ihop dem och köra dem tillsammans flera gånger utan problem. Deras relation är annorlunda än Issen och Kinoos. Deras konflikt rör sig om trånga begränsade utrymmen i kombination med osäkerhet.

Jag säger inte att jag ska tvinga Gunne och Diva bli bästisar. Men jag har sett hundar i sådana här situationer där det har visat sig att det är situationen i sig, och inte så mycket hundarnas personlighet, som utlöser konflikten. Jag kommer inte att pressa fram någonting. Det är väldigt viktigt att Diva får komma över sin omtumlande period med ögat, nya flockmedlemmar och löp. Det är minst lika viktigt att Gunne får känna sig hemma här och bli trygg i vår vardag. Men kanske, en vacker dag, kan jag ha hundarna inne utan att behöva skärma av hela tiden.


 
Träningen då?

Det har inte varit de mest optimala möjligheterna för träning i mitten av januari. Vädret överraskade oss med några plusgrader och regn, tätt följt av kallt väder igen. Jag och David vågade oss ut på en tur och jag är glad att han följde med. Hundarna sprang försiktigt på vägrenen medan vagnen kanade till höger och vänster så fort jag försökte mig på att bromsa. Följande vecka blev det vila.

När Ylwa frågade om jag ville följa med upp till Ryssjön för att träna, tackade jag ja. Dels ville jag inte att hundarna skulle stå utan träning för länge och dels fick jag givetvis ett perfekt tillfälle att köra tävlingssläden som jag ska låna senare i vinter. Resan, i kombination med den totala träningstorkan här hemma, motiverade mig till att få tummen ur; de ett år gamla planerna på en bilbur skulle sättas i verket!

Jag har räknat mycket fram och tillbaka på hur en bilbur bäst skulle konstrueras. Jag är tyvärr av den typen som ser världen i skräckscenarion, speciellt vad gäller bil. För ett år sedan köpte jag bilen och redan då var planerna om bilbur igång. Men jag kunde inte hitta en konstruktion som kunde hålla för att bli påkörd av en lastbil bakifrån, klarar ett platt fall om jag kör utför en klippa och som har nödutgångar som går att öppna om vi kör ner och hamnar under vatten. Det tog ett år innan jag till slut klarade att face the fact; om något sånt händer kommer det vara kört oavsett.

Så nu blev det bilbur. Efter ett par timmar med fogsvans hos en byggfirma, var ritningarna och grunden klar. Jag och David invigde nya verktygsväggen i garaget och snickrade ihop buren en kväll. Tre stora fack; två uppe och ett nere, fyllda med go halm och med varsitt fönster plus lufthål. Jag får knappt ut hundarna när de väl har fått gå och lägga sig i sina små krypin! Tanken är att det så småningom ska bli en till dörr och en löstagbar mellanvägg på nedre plan, men först måste jag hitta en garderobskorg så jag kan göra ett till galler.

Så, iallafall, iväg till Ryssjön bar det. Resan gick fint och efter lite om och men blev det även värme i baracken där vi skulle bo. Det hade kommit lite snö under dagen men flera spann hade kört spåret före oss så det skulle inte vara några problem att hitta vägen. Ylwa stack iväg och jag fick lite hjälp att starta med broms och ankare.

Hundarna verkade pigga och jag hade Diva och Gunne i led. Tanken var att Diva skulle tända lite på att ha ett spann framför sig. Men nejdå... Det blev dejavu från Stockholmsresan då hon var totalt ofokuserad första träningspasset. Oj jag kämpade med att hålla modet uppe. Gunne slet hårt och jag kunde bara göra mitt bästa för att hålla henne munter. Diva sprang och släpade nosen i snön, tittade på utsikten, hamnade utanför spåret och var bara helt extremt ofokuserad. Usch där och då kunde jag sålt henne för femti öre!

På kvällen var jag otroligt trött, men det blev ändå en halvsömns diskussion med Ylwa om Divas brist på fokus på nya platser (och även ibland hemma). Vi brainstormade så friskt man kan göra när man ligger nedkrupen i en varm sovsäck efter många timmar i friska luften. Av allt vi diskuterade den kvällen, var det en sak som verkligen fastnade hårt i min skalle. Kan det vara ögat?

När Diva förlorade sin syn, märkte vi ingenting. I vardagen avslöjar ingenting i Divas beteende att hon saknar ett öga. Men.... Kan det vara så att hennes brist på syn, på något vis har gjort henne ännu mer fokuserad på att se saker? Problemet, när jag säger att Diva är ofokuserad, är i regel att hon ska titta på någonting. Jag har henne hellre på vänster sida i spannet för då tittar hon på saker åt vänster och det stör inte så jättemycket. När hon går på höger sida, måste hon vrida hela kroppen för att se och det stör desto mer.

Har jag fått ett litet titt-freak? Eftersom det antar extrema proportioner i nya miljöer är det faktiskt helt möjligt att Divas saknade öga till slut har gett konsekvenser i vårt liv. Hur jag ska hantera det vidare, i så fall, har jag än så länge inte den blekaste aning om. Inte mer än att jag inte kan ha henne längst fram i spannet när vi kör ett nytt spår för första gången.

Andra dagen passade vi givetvis på att köra igen. Den här gången flyttade jag bak Diva och lånade två hundar av Ylwa; Berit och Cembra. Berit är en mycket duktig och rutinerad ledarhund så hon och Gunne fick jobba längst fram den här gången. Men vilket gäng.. Antingen var snön väldigt tung eller hundarna trötta. Vi traskade på där i skogen som ett spann med små björnar. Ledarhundarna jobbade på, men resten hade nog tagit lite söndagssemester...

Förutom att faktiskt förstå hur man styr en släde, fick vi med oss ännu en erfarenhet hem. På draghundtävlingar, för att hundarna inte bara ska ligga i bilen hela dagarna, har man ofta något som kallas för stake-out. Det är en lång kätting eller vajer som man spänner upp mellan två träd, med små förgreningar som koppel ungefär. Där kan man sätta fast många hundar på rad och på så sätt låta dem vara ute och njuta kylan lite. Jag lånade en stake-out av Ylwa och hade hundarna där hela dagarna. Kinoo var givetvis väldigt olycklig att hon inte fick följa med in i baracken och kela, men de andra fann sig fint i att sitta fast på det sättet. Diva lade sig i en kringla och sov medan Gunne och Busan satt och spanade. När vi väl ska ut och tävla, är det på stake-outen som hundarna kommer äta och ibland rasta. Även detta provade vi på nu och det gick finfint!

Väl tillbaka i Motala, hade det snöat och frusit lite. Äntligen var vägarna körbara igen! Jag laddade för en sväng med tävlingsspannet en tidig morgon, hundarna var heta och beredda och temperaturen låg på härliga minus tio. Femtio meter kom vi, innan jag märkte att bromsarna var helt låsta. Ingenting gick att rubba dem... Hundarna skrek och ville vidare medan jag försökte slita i vajern, i hjulen och överallt för att låsningen skulle släppa. Men det gick inte. I panik fick jag hämta cykeln och ta åtminstone Diva och Gunne för en runda, de är de vildaste. Föga anade jag, att detta skulle bli början på någonting helt nytt...

Jag trampade på och hundarna sprang. Det var praktiskt att kunna hjälpa dem hålla farten uppe även i de största uppförsbackarna. Vår värsta stigning är fyrtio meter på en kort sträcka. Den backen är en riktigt tung rackare, inte minst mentalt, för hundarna. Vi cyklade på och det gick bra så jag valde att köra förbi vändplatsen och ett par kilometer till. Hundarna var pigga och galopperade på i ett friskt tempo. Men vilken fördel det var att cykla med dem! Plötsligt fick jag en helt annan möjlighet att kommunicera med Diva. Jag vågade mig på att vara bestämd när hon började krångla och fick oväntat snabbt respons. På samma sätt var det lätt att berömma när de jobbade extra fint.

Jag tror att hundarna förstår vem jag pratar med, när jag säger deras namn i spannet. Eller jag vet det, det märks på dem att de reagerar och uppmuntras av att jag säger deras namn och beröm. Men med cykel har jag hundarna så mycket närmare och det blir mycket mer fokuserad träning. Väldigt praktiskt, och väl behövt - speciellt när det gäller Diva. Tjugoåtta minuter senare var vi hemma. Då hade jag räknat till mig tre minuters äta-snö och bajspaus. Det var inte en dum tid på tolv kilometer...

Fartträningen blir så mycket mer hanterbar när jag har cykel. Jag tror att hundarna i sig jobbar på bra oavsett fart egentligen, men med cykeln kan jag hjälpa till mer och de får jobba i ett högre tempo. Det kräver andra egenskaper i kroppen, att hålla ett högt tempo en tid jämfört med ett lågt tempo. Jag vill gärna blanda in mer fart i träningen, om än i en något begränsad skala. När jag har tittat på gps:en i efterhand har jag sett att jag kanske tränat aningen för fort. Jag tänker att med farten, ökar också belastningen kraftigt på skelett och leder. Samtidigt är det otroligt svårt att bedöma vilken fart vi kör. Jag vet att om Gunne galopperar, går det i regel snabbt. Hon har en makalös trav. Det är ett bra riktmärke vid fartträning, men visar tyvärr inga övre gränser. Så för att jag nu inte ska slita så himla mycket på hundarna i onödan, ska jag fixa iordning fartmätaren till cykeln igen.

I övrigt så fortsätter jag använda gps:en och telefonen på träning. Det är intressant att följa utvecklingen, och mest intressant tycker jag det är att se vilka hastighetsintervaller vi rör oss i. Häromdagen när jag återigen körde Diva och Gunne, blev jag aningen chockerad när vi haft två toppar på över fyrtio kilometer i timmen. Det är inte möjligt, men efter en del forskande har jag upptäckt ett samband med att jag står upp och cyklar. Det är precis i starten och sedan i uppförsbacken. Förmodligen dinglar eller snurrar telefonen på ett sådant sätt att den registrerat fel fart just på dessa ställen. I övrigt tycker jag vi rör oss i ett bra intervall mellan tjugo och trettio kilometer i timmen, lite beroende på hur terrängen ser ut. Det blir en del stopp för att äta snö och bajsa, men det är livet. På samma sätt har jag mätt upp när jag kört med Kinoo och Busan. De ligger i aningen lägre hastighet, men desto jämnare tempo.

Nu är planen att köra mer snabba pass, mer i par och lite mindre långpass sista veckorna innan tävlingarna. När jag kör hundarna i par, får jag - förutom bättre möjligheter att träna draglydnaden - en bra överblick över hur de jobbar. Jag ska ju placera dem i spannet på tävling också. Just nu lutar det åt att Busan och Gunne får gå fram första dagen - Busan har visat sig ha en extrem tävlingsinstinkt - och Diva och Gunne andra dagen. Kinoo skulle jag egentligen helst haft framme med Gunne, men Kinoo är stark i både kropp och vilja. Det är inte så bra, i kombination med hennes extrema människokärlek!



Lite lydnad...

Argh, jag har så mycket mer att skriva om! Klockan går alldeles för fort och det blir nog inte helt accepterat om jag kommer sent till jobbet för att jag bloggat halva natten... Vi har återigen träffat Ros-Marie och Hilda för ett träningspass. Jag fick lite bakläxa på våra sättanden, Issen svänger till lite med baken då och då och hamnar snett. Det hänger förmodligen fortfarande ihop med att vi tränat för mycket på klossen så han tror att svängen alltid ska vara där, oavsett om jag själv svänger eller ej. Något att jobba på lite iallafall!

Vi började med rutan på allvar också. Förra gången skickade jag honom rakt ut, bara fritt och rakt fram, några gånger. Nu gjorde vi samma sak med en ruta. Han sprang mellan konerna och nu, ännu ett träningspass senare, måste jag säga att han verkligen har en uppfattning om utrymmet mellan dem! Han är dessutom uppenbart förväntansfull redan när han ser att de står där på planen. Mycket bra! Vi har börjat så smått på att han ska springa ut mellan konerna oavsett min egen placering och nästa projekt är att han ska röra sig i rutan. Det här har nog varit veckans höjdpunkt!

Vi lade ett par platsligg och Issen låg fint, trots att Hilda var relativt nära. Det känns skönt att det inte påverkat honom så mycket när den andra hunden kom fram. Däremot när jag ställde mig på större avstånd, reste han sig. Detta måste vi träna mer på hemma, utomhus. Vi har trots allt i stort sett bara tränat på max fem meters avstånd, längre bort än så kan jag inte stå inomhus.

Visst är det lite annat smått och gott här och där som vi tränat på också, men det finns en annan, viktigare, insikt som jag måste skriva om nu. Det handlar om lek. Alltså leken är så himla viktig. Den envisas med att återkomma till mig gång på gång. En bra lek, gör allt. Thomas sade på en kurs en gång att "om inte hunden kan leka på ett nytt ställe, hur ska den kunna göra ett lydnadsprogram?" Mycket klokt sagt.

Issens lek är inlärd och baseras på kamp. Han håller emot och drar, i utbyte mot att få godis till slut. Det är i grund och botten inte en äkta lek för honom, även om den innehåller mycket förväntningar på grund av godiset. Sist jag gick kurs, fick jag i läxa att utveckla leken. Det har jag inte gjort. Det är lustigt på sätt och vis. Jag har vetat, i evigheter, att det är något av det viktigaste av allt med leken. Men jag jobbar sällan med den...

Jag känner mig inte riktigt bekväm i leken, faktiskt. Jag tycker det är svårt att vara människa, som ska kommunicera med en hund och dessutom leka, när den i grund och botten inte ens har ett föremålsintresse. Men nu är det faktiskt såhär, att man blir inte bättre om man inte övar. Jag har bestämt mig för att plugga på lite om lek nu närmaste tiden för att få inspiration. Detta är någonting jag behöver satsa och lägga extra tid på en period, helt enkelt!

Den senaste tiden har jag funderat över, och observerat, hur jag leker med hundarna. Det är som sagt i regel kamplek, ibland puttar jag också på dem samtidigt. Jag och Issen har lite bollkastning, det tycker han är roligt. Det är väl i grunden vad vi har. Men jag vet ju hur hundarna leker med varandra. Huskyn leker väldigt mycket med framtassarna. Det borde inte vara värst svårt alls att utveckla lek utan leksak. Dessutom har jag insett att jag låter mycket när jag leker, medan mina hundar i stort sett alltid är tysta. Jag borde hålla mun lite oftare, så behöver inte hundarna bli förvirrade över varför jag morrar och grejar när vi ska leka. Efter att ha sett filmen om hundens signaler, är det ännu intressantare att leka. Det märks så tydligt när leken blev lite för konstig (mänsklig?).

Nej, hörni nu är det faktiskt bums marsch i säng som gäller. Det kommer en dag imorgon också, och då ska vi ut med storspannet igen. Dragträningen får, trots allt, det största fokuset för stunden. Efter tävlingarna blir det lite mer hobbyturer för motion och nöje igen. I lydnaden börjar den mesta träning bli sådan som kräver lite mer utrymme. Jag har bokat in ett par tider i ett ridhus här i närheten så jag kan träna lite extra. Det är kul att ha ordentligt med yta att träna på då och då, faktiskt. Vardagsrummet börjar kännas aningen trångt...

Ett par böcker ligger och glöder uppe vid sängen också. Dels "Släpp kontrollen" som handlar om hur man tränar aningen nervösa hundar att hålla fokus och dessutom "Drivkraft och motivation". Usch vilka val och kval jag ställs inför; vilken bok ska jag börja med?! Ett delikat lyxproblem såhär på vintern när man har lite extra tid att läsa böcker under de mörka kvällarna. So long!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

tisdag 11 januari 2011

Vecka 1 & 2; Flockliv och förväntningar

Man kan inte direkt påstå att vi har en lugn stund här hemma numera... Vår flock liknar ett direktsänt avsnitt ur "Glamour" eller nåt. Jöss vad jag har fått grubbla på detta med flockliv de här veckorna! Grubbla, observera och i vissa fall även ingripa.

Det är väldigt intressant det här med flock. För ett tag sedan hörde jag någon säga att när man skaffar sig femte hunden, blir det en riktigt flock. Jag vet inte om man kan säga det på ett så bokstavligt sätt. Vad betyder det, att det blir en flock? När jag hörde det sägas på det sättet, tänkte jag spontant att hundarna blir lite mer starka ihop och lite mer avvisande utåt, mot andra hundar och säkert i vissa fall även mot människor.

Men kan flock innebära någonting mer? Eller någonting annat? Jag tänker att det är en slags familjestruktur med olika roller representerade. Det blir en symbios, en samverkan. Precis som man växer ihop med varandra när man lever med andra människor, växer hundarna ihop med varandra i en flock. Man hittar sina platser kanske man kan säga. Här hemma har det mesta av hushållsarbetet delats upp mellan mig och David på ett naturligt sätt. Jag är bättre på vissa saker, han på andra. Jag gör hellre vissa saker och han andra. De gånger som det blivit konflikt, är när vi bägge gillar vissa saker eller hatar vissa saker. Då vi inte är riktigt överens om vem som ska göra vad.

Jag har tidigare i mitt liv levt i kollektiv. När man lever på det sättet, blir det litegrann som en flock tror jag. Man får jargonger, samhörighet, lär känna varandra på ett sätt som människor utanför inte gör. Man formas som person, blir "en av dem" istället för en enskild person. Kanske det är så en flock formas fram? Som privatperson kan man ha många olika vänner men det är inte alla som passar att bjuda hem till kollektivet. Och varför skulle man göra det? Där har man ju sin flock att umgås med!

Ja jag spinner iväg helt galet nu. Försöker få lite ordning på mina tankar. Det råder nämligen kaos här hemma för stunden, eller som jag tidigare kallade det; såpopera. Jag är väldigt mån om att det ska vara lugn och ro i vårt hus, i vår flock. Visst är det för hundarnas skull, men även för att jag själv inte alls trivs bra i en orolig miljö. Det räcker med att tillvaron är kaosig överallt annars!

När vi fick hem Kinoo, skar det sig mellan henne och Issen. Såhär med några månader i bakfickan, har det egentligen inte varit värre med dem två än mellan Issen och de andra. Killen är opålitlig i vissa situationer och hundarna hanterar det uppenbarligen på olika sätt. Eller har det mer med mig att göra? Både Baby och Diva har råkat ut för Issens vresiga humör. Baby håller sig undan från honom några dagar efteråt medan Diva skakar på sig och glömmer direkt. Det är två väl fungerande sätt att sköta saken.

Men Kinoo är inte alls nöjd med Issens beteende. Hon glömmer inte och hon håller sig inte undan. Istället är hon väldigt tydlig med att hon inte vill ha honom i närheten. Jag förstår henne! Samtidigt så kommer de aldrig att hitta till någon slags symbios så länge jag håller på att separera dem och krångla. Eller så kommer de aldrig hitta symbios om jag låter dem vara tillsammans och riskerar konflikter. Eller så kommer de aldrig hitta symbios alls.

Jag är fullständigt öppen för tanken på att vissa hundar inte gillar varandra och so be it. Det har funkat med Issen och Kinoo, vi behöver inte ha dem tillsammans i många lägen alls. Okej, lite irriterande att tänka på ibland. Men ändå fullständigt hanterbart. Värre är det med Diva...

Det är nu som intrigerna börjar. Gunne kom in i flocken och blev snabbt vän med Kinoo och Baby. De lugna gamla tanterna tog väl hand om nykomlingen. So far so good. Jag gick ett par promenader med Diva och Gunne, också helt fritt från problem. Diva har liksom aldrig riktigt haft några sociala problem så jag väntade mig heller inget annat. Efter en promenad fick de bägge komma in i huset. Då hände plötsligt någonting. Diva, min demolition Diva, förvandlades plötsligt till Monstret Diva.

Med ett avgrundsmorr började Diva vakta träningsväskan, varpå Gunne tappert försöker morra bort Diva från en av de få trygga platserna hon fått. Det tar bara någon sekund så hoppar Diva på Gunne med hull och hår. Jag bryter direkt, slänger in Diva i vardagsrummet och sätter galler emellan. Gunne verkar vara lite mer rutinerad och har fått in ett fint bett i Divas tass. Det är fascinerande hur träffsäkra de kan vara i all kalabalik. Diva däremot har greppat nackskinnet på Gunne. Det blev dubbelt blodvite.

Efter det, hade jag dem bara tillsammans i trädgården för att de ska få mer utrymme och mindre saker att vakta på. Så häromdagen small det igen. Diva fick återigen ett bett i tassen, medan Gunne nu fick en smäll från en tand, precis jämte ögat. Det var bokstavligen nära ögat, vi pratar millimeter. Det är en sak när man känner att hundarna slåss koncentrerat och biter i tassar och öron. Men nu har Diva spelat ojuste spel två gånger och jag vill inte riskera mer. Skaderisken blir alltför stor och det sista jag vill är att hundarna ska göra varandra illa. Så nu får de inte umgås överhuvudtaget....

Jag vet inte, kanske jag har varit extremt naiv. Fem tikar i en flock... Jag har uppenbarligen varit bortskämd med att ha hundar som väldigt lätt tar till sig andra hundar. Vid besök av vänner, har det aldrig varit något problem att blanda hundarna hejvilt. Ja, det skulle väl vara Issen då, i några enstaka fall. Nu ryker intrigerna heta i min egen flock, här hemma. Att få besök av andra hundar känns för stunden helt inaktuellt...

Samtidigt är huskyn en ras som är känd, och avlad på, för just den egenskapen att de är väldigt öppna och vänliga mot andra hundar. De har det lite i blodet, det där med att vara snälla mot varandra. Men hur i hela friden har det gått till att Diva har blivit ett sånt monster? Gissa om jag har en miljon teorier... Allt från att det är löp på gång, till att det till slut har kommit ikapp henne hur Issen stundom har varit under hennes uppväxt. Smärta, blindhet eller helt enkelt bara att hon börjar bli vuxen. Det vete fåglarna. Men jag hoppas innerligt att det bara handlar om att ett löp är på gång. På så sätt skulle problemen lösa sig själv med tiden och jag behöver inte härja mer än att bara hålla dem ifrån varandra en period.

Jag fick ett par inputs angående detta med flock. Först var det Susan Hansen, en draghundtjej som jag är ytligt bekant med på facebook, som vänligt men bestämt tackade nej till några tävlingshundar för att det var så omständigt att integrera vuxna hundar i flocken. Det är nog första gången som jag överhuvudtaget har sett det på det sättet. Att det skulle kunna vara ett problem, detta med att bara sätta in en ny hund. Jomen det är klart jag har tyckt det tidigare, men det är ju först och främst med hänsyn till Issen och hans lite speciella egenskaper. Inte att det skulle vara ett kollektivt problem.

Min andra input fick jag av Pirre som jag rådfrågade angående Monstret Diva. Hon sade att det kan ta upp till ett år att integrera en vuxen hund i en flock. Ett år!!! Jag är kluven av känslor. Dels för att det är en lång jobbig tid att arbeta med, men också för att då finns det faktiskt hopp för Issens och Kinoos relation. Och Diva och Gunnes. För just nu är det en rätt så omständig situation här hemma, med tre separata flockar.

I min drömvärld löser sig allt, Diva lugnar sig, alla blir kompisar och Gunne och Kinoo låter Issen hållas. Vi kan ha flocken samlad, behöver inte ha kompostgaller och greja hela tiden, utan hundarna kan ligga och vila lite här och där i huset. Kanske är det möjligt, kanske inte. Det är det egentligen bara tiden som kan utvisa.


En buffrande roll

Jag har visst helt glömt bort att berätta ännu en intressant sak angående flockliv. Det handlar om Kinoo. Hon har flera gånger visat mig att hon är en mycket klok dam. Jag skulle nog likna henne med tjuren Ferdinands mor. Hon har helt enkelt en känsla för saker som är svår att beskriva, men mycket intressant att studera.

Vid två tillfällen har jag sett Kinoo ställa sig mitt emellan Diva och Gunne. Det har varit helt konfliktlösa situationer men ändå väldigt tydligt språk från Kinoo. Gudarna vete vad som rört sig i hennes hjärna, men någonting vet hon som inte jag vet. Hon har ställt sig där och stått stilla, tittat varken på den ena eller andra. Som en sköld, en antivåldsaktivist eller kanske en lugnande vän. Jag brukar kalla Kinoo för "min kära gamla vän" och hon har återigen visat sig vara väl förtjänt av den titeln.

När jag berättade det för Davids mormor och morfar, hur Kinoo ställt sig mellan dem, fick jag höra en liknande och mycket intressant historia. De hade en gång en gammal labradorblandning på besök. Medan han ännu var kvar, kom även en schäfer. Den sistnämnde var en lite mer orolig typ. På den tiden var mormor och morfars yngsta barn fortfarande liten och sårbar. Labradoren hade då ställt sig, tydligt och markant, som en båge runt barnet. Som en sköld. Jag vet inte med er, men sådant här fascinerar - och berör - mig så otroligt!


Utveckling

Sedan jag fick hem Gunne, har hon fått gå flitigt i led. Hon är min överlägset bästa hund, i huvudsak för att hon är fullt fokuserat på draget när hon jobbar. Både Kinoo och Diva är duktiga på att dra, de är starka och snabba, men de tappar fokus då och då. Det gör inte Gunne.

Gud, vi har mött allt möjligt nu senaste träningspassen. Bilar, traktorer, hästar, hundar... Det finns ingenting som berör Gunne. Jag är överraskad över hennes arbetsmoral. Inte så att jag hade väntat mig att hon skulle vara dålig, men hon är extraordinärt opåverkad av miljön runtomkring. Fokuserad som Issen med drag som Diva. Jag tror inte jag behöver beskriva närmare hur viktig hon är för spannet.

Däremot har kommandona varit intressanta. Hon kan höger och vänster, det är det ingen tvekan om. Precis som jag någon gång läst i Ylwas blogg, vrider hon huvudet åt det håll jag bett om, precis som en bekräftelse. Men sedan har det blivit intressant. Kinoo har varit på ett extraordinärt olydigt humör och näst intill konsekvent valt fel håll när jag kommenderat. Och Gunne har helt uppenbart blivit förvirrad av detta.

Det har blivit många stopp i korsningar där Kinoo bestämt sig för att gå fel. Jag har valt att uppmuntra Gunne vid varje ansats hon gjort åt rätt håll. Första gångerna tittade hon bara, men sedan började någonting komma fram. Hon blev mer och mer bestämd. Kanske mer och mer självsäker, eller bara mer säker på mitt sätt att säga kommandona. Senaste träningsrundan slutade det med att Gunne mycket bestämt tog kommandot och drog med sig Kinoo i de sista svängarna. Gissa om hon fick mycket beröm!

Jag är fascinerad över den respons jag fått på denna lilla träning. Det är en kommunikation utöver det vanliga för mig. När Gunne tvekat och jag har stöttat henne med rösten, har jag så tydligt kunnat se hur det stödet har lyft henne. Hon har tagit beslut trots de andra hundarnas olydighet, bara ökat tempot och så in på rätt väg. Jag tror vi kommer bli mycket goda vänner, jag och Gunne. Det känns redan som att vi är ett team.


Ett revolutionerande inköp

Efter jul passade jag på att köpa en ny mobiltelefon. Min gamla har väl varit i sådär halvskapligt skick sedan Diva flitigt använde den i apporteringsträningen som valp. När jag sökte mobiltelefon var det några saker som jag bestämt ville ha. Den får inte vara för stor utan ska lätt gå ner i en ficka, den ska ha pekskärm så jag kan gå ut på nätet och annat roligt och den ska fungera med pulsklocka. När jag sprang mycket i min ungdom, använde jag pulsklocka i min träning och var väldigt nöjd med det. Genom att hålla vissa pulsnivåer i träningen, får du maximalt ut av den. Till exempel ska du ha en lägre nivå på pulsen om du vill bränna kalorier och en högre om du vill få bättre kondition. Om man, som jag, inte har sådär våldsamt mycket tid över till egenträning, är det roligt att kunna göra det bästa av den tiden!

Pulsmätaren är inte inköpt än, men jag har ändå hunnit ha mycket roligt med telefonen. Bland annat har jag börjat använda det program som hör till pulsmätaren. Det är ett gps-baserat program som registrar all möjlig data kring ett träningspass. Två gånger senaste veckan, har jag använt det när jag tränat hundarna och jag måste säga att det har varit ytterst intressant!

Det senaste fartpasset såg till exempel ut såhär, hastighetsmässigt. Jag tycker det är otroligt intressant. Min hastighetsmätare till träningsvagnen fungerar fortfarande inte, så för att få en uppfattning om vart vi ligger fartmässigt har jag fått utgå från hur lång tid och sträcka vi kört. Det är inte helt rättvisande då det blir både skit- och drickstopp längs vägen och det är omöjligt att säga hur mycket det påverkar medelhastigheten.

När jag körde fyrspann med Gunne i led första gången, räknade jag sekunderna för varje stopp. När jag sedan tog bort dem, kunde jag konstatera att vi gjort åtta kilometer på tjugofyra minuter. Det är en mycket bra tid, för att vara oss! Men nu, med den nya telefonen, kan jag se så otroligt mycket mer! På hastighetskurvan syns det att vi nästan konstant befinner oss mellan tjugo och trettio kilometer i timmen. Vid fem tillfällen går kurvan i botten, det är då vi har stannat för skit eller att dricka. Förutom dessa stopp, finns det två tillfällen då vi ligger tydligt under tjugo kilometer i timmen.

Jag måste säga att jag blev väldigt överraskad när jag fick se denna kurva efter träningspasset. Min uppfattning har varit att vi ligger i femton-arton kilometer i timmen någonstans. Men det är betydligt bättre än så! När hundarna har verkat trötta och jag stannat för att de ska få äta snö, har de i själva verket sprungit närmare trettio kilometer i timmen... Behöver jag säga att jag blev chockerad? Så nu började jag fundera; vad var det som hände dessa två tillfällen under vägen - då vi ligger under tjugo kilometer i timmen?

I detta program finns också en funktion där du kan följa spannet på en karta och se vilken hastighet som hålls. Jag testade och kunde snabbt skratta åt min korkade hjärna... Första gången det gick långsamt, var såklart vid vändplatsen! Lite svårt att hålla tjugofem knyck när man vänder på ett spann..... Andra gången det gick långsamt, var då Diva halkade och jag fick tvärnita. Vi hann inte stanna innan hon var uppe på benen igen och vi körde vidare. Vi var nere i femton kilometer i timmen och det var därför kurvan gick ner.

Ja jag måste säga att det är väldigt intressant att se fartträningen utifrån det här perspektivet. Jag skriver fartträningen, för jag skulle aldrig komma på tanken att sitta och mäta hastighetskurvor när vi är ute på långturer och puttrar på runt i skogen! Det är egentligen bara i just fartträningen som detta är intressant. Förresten, en till sak som är väldigt intressant är höjdskillnaden. Vi har en rätt så rejäl backe som vi måste uppför varje träningspass. Jag tycker den är jobbig och det tycker hundarna också. Nu kan jag konstatera att den är trettiofem meters höjdskillnad. Det är en rätt så bra backe... Mycket intressant, som sagt! Fast jag tycker det är bra jobbat av spannet att ändå hålla tjugofem kilometer i timmen uppför en sån backe. Höstens styrketräning har gett bra resultat.




Tankens kraft och självuppfyllande profetior

En till sak som har varit intressant och rolig, är att inse vilka fördomar jag har om mina egna hundar. Förra året när jag cyklade mycket med Issen, jobbade jag hårt för att få upp farten. Vi kom dock aldrig upp i mer än tjugofyra kilometer i timmen. Det verkade som att Issen inte, rent fysiskt, klarade av att springa snabbare! Han har en kraftig benstomme och lite mer att bära på än de andra så jag tänkte inte mer på det. Fast det blev ett mantra i min skalle, detta att han inte klarar högre hastigheter.

Så körde jag sexspannet och körde ganska så lungt. På en raksträcka fick jag ett sms och tog upp telefonen ur fickan. Hundarna jobbade på i en fin lång galopp. Då står där på telefonen: Trettiofyra kilometer i timmen. Herregud! Det var väl inget som helst problem för både Issen och Baby att hänga med i den farten!

Det är någonting som händer i min hjärna ibland. Eller faktiskt rätt så ofta. Jag bara köpte att Issen inte kunde springa snabbare och det blev mitt mantra. När jag pratar om Issen och Baby som draghundar, säger jag jämt att de inte riktigt håller. De drar ojämnt och klarar inte farten. Men det är ju bara skitsnack! De är faktiskt rätt så duktiga ibland. Och de klarade tydligen av att springa femtio procent snabbare än jag någonsin vågat tro...

Det är just detta. Jag vågar inte tro. Jag vågar inte tro att mina hundar ska kunna konkurrera med "de duktiga". Vi utgår från oss själva och tränar utifrån våra egna förutsättningar. Det tycker jag man ska göra. Men jag har en helt skev bild av vad vi egentligen har för förutsättningar!! Vi har kört och haft roligt hela hösten och det tycker jag är huvudsaken; att man njuter av samvaron och att vara ute tillsammans. Men vid tanken på tävlingar har det känts som att vi kör i en helt egen jumboliga. Det är inte sant. Vi kanske inte kan konkurrera med de bästa, inte än, och inte med det träningsupplägg vi haft i år. Men mina hundar är verkligen inte dåliga!!!

Tyvärr är detta verkligen återkommande i mina tankar om mig själv och mina hundar. Förra året gav mig åtskilliga överraskningar när jag märkt att vi har varit duktiga i olika sammanhang. Det trodde jag varken om mig själv eller hundarna! Egentligen, såhär till vardags, tycker jag det är praktiskt att inte gå omkring och känna sig duktig hela tiden. Att vara duktig, är i allmänhet alltid relaterat till någon eller någonting annat. Jag trivs bra med att leva mitt liv och inte relatera så himla mycket hela tiden. Det är skönt att fokusera mer på glädje, gemenskap och de små vardagliga framstegen.

Men jag gillar också att tävla. Det är roligt att pressa sig till max, på ett offentligt sätt ibland! Jag gillar också att få bra resultat. Det kan vara roligt att känna att bra träning lönar sig! Det är klart att mitt stora framsteg är att slå mina egna personbästa av olika slag, men det är också roligt att ibland kunna slå någon annan. Inte minst för att jag är galet förtjust i att få små souvenirer från tävlingar.

I Nybro, när jag sprang med Diva, blev jag rent ut sagt överraskad när vi faktiskt hade varit snabbare än två andra ekipage. Ärligt talat lade jag inte märke till det förrän flera veckor efteråt när jag av någon anledning fick se resultatlistorna igen. Det är just detta. Och jag har en teori.

Jag gillar att slå från underläge. Det känns tryggt och det blir dubbelt av det goda. Till exempel kan man liksom aldrig misslyckas om man kör agility med en husky. Om man misslyckas, då var det inte för att hunden var dåligt grundtränad eller föraren för slarvig. Nej, då är det för att det är en husky. Däremot om man lyckas så får man ju dubbelt med beröm! Inte bara äran att vinna, men även att lyckas med en hundras som inte har det jättenaturligt att arbeta med människor på det sättet. Mer av det goda och samtidigt en gardering mot misslyckanden, alltså.

Men nu inser jag att det också finns stora nackdelar med detta. Om jag ständigt tänker att jag slår underifrån, vem ska då ta ansvar när jag misslyckas? När ska jag rannsaka mig själv och säga att "detta gjorde jag faktiskt riktigt dåligt"? Det är det mindre problemet. Det större problemet är att hela tankesättet skapar en världsbild där mina framgångar bara beror på lyckliga tillfälligheter och inte alls på grundlig och genomgående långsiktig träning... När ska jag lyckas för att jag är jag, och för att min hund är just en husky?

Ja, detta tål att tänkas på. Men jag märker att jag alltid utgår från att vi inte är tillräckligt bra. Det tycker jag är ett dåligt utgångsläge, faktiskt.


Rallylydnad på gång!

Jag och Baby vann ju en rallylydnadskurs på Hundia förra året. Nu har den äntligen börjat! Jag känner ofta att jag inte lägger den tid på Baby som hon kanske helst skulle vilja och förtjäna. Baby är en väldigt speciell hund att träna, då träningen alltid sker på hennes premisser och villkor. Rallylydnad är lite lättsamt och roligt, med många beröringspunkter med agilityn. På så sätt kände jag att det kommer passa henne perfekt!

Så var vi på första passet. Vi fick öva kontakt, gå fot, sitt och lite annat smått och gott. Det var nästan pinsamt. Jag hade helt och hållet glömt bort hur mycket Baby kunde. Inte hade väl hon några problem med att sitta fot, ja inte sitta fint eller spela död eller bakdelskontroll eller nåt annat heller. Hon bjöd beteenden så det stod härliga till! Såhär i efterhand när jag pluggat kompendiet lite, undrar jag varför i hela friden vi inte börjat med detta tidigare. Det är ju bara skitlätt, roligt och passar perfekt för min lilla skruttgumma!

Nä jag hoppas verkligen att vi fortsätter med den här roliga sporten. Kanske det kommer några tävlingar i trakten i framtiden. För inte vore det väl helt fy skam att tävla lite också. Baby har ju inte varit ut på någon bana på flera år nu. Det tycker jag gott att hon kan få göra comeback och stå i rampljuset igen :)


Platsligg action och en kort lista

Vi har äntligen varit och tränat inomhus med Rose-Marie och Hilda igen! Hemläxan inför detta pass var att påbörja framåtsändandetanken för att kunna börja träna rutan. Dessutom ville jag lära Issen vänta på att få ligg- och sittkommandot och inte förekomma mig när vi gör ett helt platsligg.

Framåtsändandetanken var lätt att plocka fram hos Issen då det sitter naturligt i honom från agilityträningen. Ett par korta pass och sedan testade vi i hallen. Han hade inga problem att springa rakt ut i bra fart, åtminstone tjugo meter. Ingen av oss hade med koner så vi kunde inte börja stoppa dit rutan, men visst känns det aktuellt. Det blir nästa gång!

Platsligg gjorde vi ett fullständigt med kommendering och allt. Hilda fick ligga cirka tjugo meter bort, så det enda som inte var tävlingsmässigt var avståndet mellan hundarna. Issen skötte sig exemplariskt, väntade på kommando och låg helt still i tre minuter. Han fällde inte ens baken åt sidan! Det var riktigt bra faktiskt. Han var väldigt fokuserad på mig och kastade ett öga mot Hilda bara ett par gånger. Återgången och resten gick också fint så nu är det bara väldigt små detaljer som behöver jobbas på.

Men så skulle vi lägga igen. Den här gången fick Issen ligga på standardavstånd från en rutinerad lydnadshund. Jag ville se hur han klarade situationen. Men så reste sig den andra hunden och gick fram till Issen... Stackars lilla gubben, han låg där helt tappert och stirrade på mig medan hon luktade på honom och till och med började slicka honom på... ja det allra heligaste. Issen HATAR att bli slickad där, det har flera gånger hänt att han formligen attackerar hundar som försöker närma sig. Nu låg han där, helt stilla och bara stirrade på mig...

Husse till den andra hunden försökte tappert kalla in sin hund men utan framgång. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting så jag gav Issen fri-kommando, varpå han reser sig upp och börjar trava mot mig. Den andra hunden följer efter och då gruffar Issen till, men inget mer. Ojoj... Jag lät honom gå direkt i buren och belönade precis hur mycket som helst. Han skötte situationen helt exemplariskt trots en extrem störning. Men stackaren... Sedan ville han inte ligga kvar i positionen fler gånger...

Först kände jag mig stolt att Issen klarat situationen så bra, men sedan när vi provade lägga om ett par gånger och Issen reste sig i princip direkt, ja då började jag oroa mig. Hur lång väg kan vi ha tillbaka till det fina platsligget igen? Resan hem var under djupa tankar... Jag hade en pratstund med kloka Eva som sade att jag ska låta bli att rita upp självuppfyllande profetior. Det är ju helt sant. Jag tänkte om, och insåg ganska snabbt att detta var en bra erfarenhet. Jag har god tid på mig att träna vidare på platsligget tillsammans med andra hundar och dessutom komma på en bra strategi att hantera situationen om det händer igen. Tänk om det hänt för första gången på tävling? Det hade varit betydligt jobbigare att hantera, ta itu med och träna vidare på i efterhand.

Jag skulle kunna rabbla upp och berätta om allt vi gjorde nu, men jag skulle förmodligen aldrig själv orka läsa igenom det igen. Istället blir det en kort lista så jag åtminstone kommer ihåg ungefär vart vi befinner oss;

- Fritt följ; behöver träna mer med kommendering, Issen blir väldigt störd. I övrigt fina svängar och position.
- Inkallning; jag har börjat kasta boll bakom mig för att bryta mönstret där Issen tacklar mig i ingången. Funkade finfint! Får göra om det då och då för att få stabilitet.
- Tandvisning; körde omvänt lockande och ett par belöningar, Issen fattade galoppen. Utveckla vidare nästa gång!
- Läggande under gång; gjorde hela momentet och det gick fint. Jobba på att få ett snabbare läggande, Issen stannar till direkt men själva färden ner från stående går lite för långsamt.
- En extra punkt för avlämningen av bollen! Har tränat ett par gånger hemma i vardagsrummet. Issen släpper gärna bollen en bit ifrån mig. Numera plockar han upp den igen och lämnar. Jag har valt att låta honom göra så, för ibland (oftare och oftare) lämnar han den direkt till mig istället. Så även ett par gånger under detta träningspass!

Gud vilken bildtorka jag har! Behöver uppenbarligen ta med kameran på träningspassen framöver... Hursomhelst har jag nu gett oss lite hemläxa till nästa gång. Det börjar bli på hög tid att kedja ihop flera moment, så jag har bestämt att vi ska vara klara med ställandet till nästa gång. Då finns det en hel del som kan börja sättas ihop!

Det börjar bli riktigt roligt med lydnaden nu. De små små byggstenarna börjar falla på plats och bilda en helhet. Det är tydligt vart våra detaljbrister finns, men för stunden prioriterar jag att sträcka tiden och få ihop längre och längre pass. Detaljerna har vi gott om tid för ändå, och det har dessutom visat sig gå väldigt snabbt att få till dem när jag väl lägger några minuter på dem. Det ska nog bli någonting vettigt av det här också!


En avslappnad avslutning

Jag har visst glömt berätta att Issen har fått två julklappar av våra nära och kära! För det första boken "Släpp kontrollen lös" som jag skrivit om då och då i bloggen. Först fanns den bara på engelska och jag suger verkligen på att läsa engelska. Nu kom den på svenska i december och självklart fick vi den i julklapp! Ser mycket fram emot att läsa denna omtalade bok som verkar helt skräddarsydd för Issen.

Vi fick också en till intressant julklapp. En cd-skiva med musik som fungerar lugnande på hundar! Det är utvald klassisk musik som en psykoterapeut har listat ut ska vara extra bra för oroliga hundar. Jag och Elina testade den lite kort på Baiky och kanske det vara ett lustigt sammanträffande men från att vara ett vilddjur, hade han gått och lagt sig innan första låten var över! Nu ska skivan testas även här i flocken, så får vi se vad för effekt vi kan uppnå. Jag kan iallafall redan avslöja att den fungerar mycket lugnande på fröken matte i egen hög person. För mig kan musik vända en dag från dålig till bra eller vice versa. Det är helt otroligt vilken inverkan dessa toner kan ha på oss, våra känslor, våra humör och sist men absolut inte minst; våra minnen!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

söndag 2 januari 2011

Årskrönika 2010

Januari

Januari var månaden då jag började blogga på ett nytt sätt, noggrannt och med ett tydligt syfte. Jag var åskådare på en kurs för Fanny. Med mig hem fick jag många insikter om bland annat vikten av lek, frikommando, burlekar, belöningsstrategier, kriterieökning och en lösning på Issens springande. Diva gjorde sin dragdebut, spårdebut och fick vara ensam hemma för första gången. Jag köpte min nya fina bil.


Februari

I februari gjorde jag och Issen för första gånget ett par nollade agilitylopp på tävling. Vi började titta på hus och blev förälskade i Björkliden, men visste ännu inte att vi skulle få flytta hit. Jag skadade ryggen och var halvt invalidiserad till jag träffade en naprapat som grejade till den åt mig. Issen får en väldigt ljudlig period och jag bestämmer mig för att aldrig förstärka beteenden när han samtidigt låter.


Mars

I mars får vi besked om att Björkliden ska bli vårt nya hem! Diva får sitt livs första löp och utforskar världen på allvar genom att börja rymma. Lyckligtvis hinner hon aldrig långt innan vi får tag på henne. Jag tävlar agility med Issen igen och kan konstatera att lösningen på Issens springande verkligen fungerade. Jag ska börja gå klickerTRÄNARutbildning men hundarna får kennelhosta. Lyckligtvis blir utbildningen försenad och till slut väljer jag att ta tillbaka min anmälan. Diva får sina första selavtryck i pälsen!



April

I april tillbringar vi varje ledig stund ute i huset för att få ordning innan vi flyttar in. Hundarna får inviga hundgården men får i övrigt inte göra jättemycket. Jag tar det tunga beslutet att lägga agilityn till sidan med Issen och istället satsa helhjärtat på lydnaden. Divas kropp börjar komma ikapp sig själv och hon blir riktigt fin!



Maj

I maj kan jag konstatera att stretchingen har gett Issen mycket bättre muskellängd och steg i traven. Jag besöker en lydnadstävling och inser att nivån inte alls behöver vara så hög på ekipagen. Babys träning visar sig ha gett muskler och vi börjar ordentligt med vilt- och personspåren igen. Hundarna får extra beriktning i hundgården och vi hägnar in hela tomten så de kan springa och leka ibland. Med Issen får jag ett stort genombrott i apporteringen då jag plötsligt kommer på hur jag ska lära in avlämnandet och fem minuter senare sitter det. Den sista maj tar vi dragsäsongens sista runda och det är fortfarande åtta grader varmt på mornarna. Jag och Diva besöker räddningshundträning och Diva visar framfötterna genom att vara väldigt orädd.


Juni

I juni börjar Issen äntligen känna sig helt hemma i Björkliden. Vi spenderar en underbar kväll vid Vätterns strand och när vi vaknar på morgonen är Divas öga förstört. Men det vet vi ännu inte om. Hela juni behandlar vi med olika metoder som inte ger någon effekt. Vi tränar spår med Noomi och Baby får följa med på en fantastisk dagsutflykt till Omberg med kollegorna. Jag går också kurs för Thomas. Med mig hem har jag insikter om hur jag kan vidareutveckla vår lek, apportering, framförgående, hur jag kan få Issen att gå nära mig i fria följet, vi börjar med burlekar på allvar och jag börjar få upp tempot ordentligt under träningspassen.

Juli

I juli åker vi till Helsingborg och jag överraskas över hur duktig Issen är i en lägenhet full med hundar. Vi går vårt första hela klass ett lydnadsprogram och det blir alldeles för långt så efter det får Issen en svacka i träningen. Vi lär känna Elina och Baiky, det blev en lång och fin vänskap för alla parter! Jag tror att Diva hamnar i trotsperiod men vet ännu inte att hennes "glömska" beror på blindhet på höger öga. Vi hittar vårt underbara sandtag, simtränar hundarna i vättern och jag anmäler Diva till ett MH i oktober. Diva fyller ett år och firar dagen med att jaga reda på sin första mus. Baby vinner en rallylydnadskurs hos Hundia.



Augusti

I augusti åker jag och Eva med hundar upp till Östersund och deltar i exteriörseminarium hos kennel Vargevass. Det är otroligt givande och ger många nya tankar. Vi tillbringar ett par dagar på fjället innan vi reser vidare till Divas uppfödare. Med oss därifrån får vi Kinoo, som jag ska låna som extra dragkraft över vintern. På vägen hem hälsar vi på Ylwa för första gången och sedan reser jag vidare till Strömsholm för att få beskedet; Diva är allvarligt sjuk och kommer förmodligen vara helt blind inom ett år. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, tappar all inspiration att träna lydnad och spår. Vardagen går ut på att hantera sorgen och spendera lugn tid med hundarna. I slutet av augusti får vi njuta vår första dragrunda för säsongen. Jag behandlar Issens sommarklåda med aloe-vera spray och den försvinner omedelbart. Vi opererar bort Divas öga och jag bestämmer mig för att inte tävla lydnad med Issen i år. Sista helgen i månaden har vi Siberian Husky-dagarna där jag får återse många kära ansikten och Diva vinner sin första dragtävling tillsammans med Exxa.


September

Jag börjar så smått träna igen, på klubbens tisdagspass. Diva sköter sig utomordentligt bra och koncentrerar sig noga. Vi börjar dragträna på allvar och hundarna är pigga och glada. Jag köper en fyrhjulig vagn från Polen och kan börja köra fyrspann. Jag går återigen igenom hundmatsdjungeln och bestämmer mig för att byta till Doggy professional för att få ett torrfoder som bas. Vi tillbringar en helg i Bjursås på huskyspecialen och det blir många kära återseenden. Men Diva stryker jag från utställningen då hon fortfarande är i karens sedan ögonoperationen. Jag har två domaruppdrag i agility; klubbmästerskapen på Klubbarps hundklubb och Motala brukshundklubb. Det är jätteroligt och jag blir sugen på att börja med agilityn igen. Jag bestämmer mig för att ställa upp i barmarks-SM med Diva och börjar springträna. Jag läser boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" och någonstans börjar jag leva med sorgen för Divas sjukdom. Divas uppfödare bestämmer sig för att erbjuda oss Kinoo som kompensation då Diva blivit sjuk, och erbjudandet tas glatt emot här hemma. Hon blir vår för alltid.


Oktober

I oktober lånar vi Busan för att ha med i spannet fram till maj. Jag beställer tjeckiska selar och tar upp spåret med Diva igen. Baby drar sig undan och jag blir orolig, men så kommer jag ihåg att det bara är vanlig höstglädje och utevilja. Jag och Diva startar i SM efter en turbulent vecka och får med oss ett fint minne hem, från vår första riktiga tävling tillsammans. Diva får också träna ett lopp med Liac som är en rutinerad draghund. Vi gör också MH, efter många om och men, som visar sig vara mycket intressant. För första gången i livet ser jag Diva bli rädd för någonting, nämligen spökena. Jag går på föreläsning med David Selin och kommer till många insikter angående rangordning och ledarskap. Ett kärt återseende blev det också då Jörgen, Eva och Jennie kom upp en helg för att köra drag. Jag och kära Emmeli åkte på tidernas längsta dragtur då vi körde vilse i skogarna kring Övre Forsa. Slutligen fick jag beskedet att Diva inte alls har den allvarliga ögonsjukdom vi först fick höra om. Ingen vet riktigt vad hon har, men det är iallafall inte den.


November

I november tävlar vi för andra gången tillsammans, jag och Diva. Jag har börjat rehabilitera mitt onda knä och det ger effekt. Förutom löparklassen, tävlade jag också i cykling med Kinoo. Hon visade sig vara mycket snabb, men också mycket människokär. Varenda funktionär skulle det kelas med! Jag spenderar lite tid med Gunne under tävlingen och mina känslor för henne blir bara ännu starkare. Diva vinner sitt livs första egna halsband på lotteri. Jag känner en stor glädje över att köra drag och har hittat en ny värdefull inställning till träning med hundarna. I november går jag också på två föreläsningar med Eva Marie Wergård. Där får jag många värdefulla inputs kring ämnet "Hur lär djur?".

December

I december blir vildingen Diva aningen mer kelig och mattekär. Hon börjar komma på inkalling igen och vill gärna vara med flocken igen, efter en lång musjägarperiod. Kinoo blir sjukskriven två veckor efter att vi tagit bort ett par bölder på hennes hals. Jag går återigen lydnadskurs för Fanny och Thomas. Den här gången får jag med mig insikter om tidsstretching, inlärning av rutan, stadgeträning, kedjning och tävlingsträning. Jag börjar undra om Issens klåda beror på träningsstress, och ser till att vår träning sker under lugna förhållanden. Klådan försvinner. Vi sätter ihop vårt livs första hela moment och börjar träna regelbundet med nyfunna vänner från lydnadskursen. En helg spenderar jag med Kinoo och Baby på Stockholms hundmässa där Kinoo charmar halva befolkningen. Nästa helg åker jag till Ylwa och kan konstatera att mina hundar är bra grundtränade i draget. Med oss hem, följer älskade Gunne som nu blivit min. Innan året hinner ta slut, kör vi våra första riktiga fartpass som går helt underbart bra.




Epilog

Det har varit ett känslomässigt kaosartat år. Divas sjukdom tog udden av allt och påminde mig om meningen med livet. Men det var också ett otroligt lärorikt år. Från att bara ha läst en bok om klickerträning, till att ha en relativt omfattande kunskap i praktiken. Det har varit en fantastiskt spännande (och stundom asjobbig) resa! Jag hatar att vara nybörjare på saker men nu är det värsta över och det roligaste kvar; att bli ännu bättre. Det här året blev också året då min ultimata dröm gick i uppfyllelse; jag kan numera kombinera bra dragträning med bra övrig träning. Jag behöver inte längre välja. Detta är året då världens finaste hundar har hamnat hos mig, tack vare nyfunna och numera mycket goda vänner. Tack för att ni har sett min kärlek till hundarna och låtit mig få detta stora förtroende! Jag känner att jag har utvecklats som människa det här året. Rejält. Det är tack vare dessa underbara hundar jag har omkring mig, men även tack vare er; ni som kommenterar, diskuterar, funderar, bollar och tränar med mig.

Ett stort tack till er alla, för att ni förgyller min vardag!