söndag 27 februari 2011

Diva


Det förbjudna har hänt. Det som till varje pris aldrig skulle hända. Divas andra öga har fått en inflammation.

Vi hade en perfekt dag tillsammans. Steg upp tidigt och cyklade en sväng med Diva och Gunne. De höll en jämn och fin fart, och till min glädje så jobbade Diva stundom på väldigt fint. Hemma igen så var hon trött och belåten, lade sig på mattan i vardagsrummet och vilade.

Jag åkte på uppfödarutbildning. Det var otroligt intressant! Såg fram emot kvällen, vi skulle baka pizza och ta det lugnt. När jag kom hem gick jag en kort promenad med Baby och Issen. Diva envisades som vanligt med att inte vilja gå in i huset när hon märkte att någonting var på gång. Hon är så rolig, stannar och tittar på mig där jag står och försöker få henne att göra som jag vill. Jäklar vilken vilja hon har!

Efter promenaden började jag med maten. Satte på radion, det var ett reportage om en slädhundresa. Diva hämtade ett par skor och en handske, precis som hon alltid gör när vi lagar mat. Vi lekte lite med handsken, kampade och vann. När det inte fanns någon handske att hämta, gick hon och hämtade små papperslappar istället. Hon är så söt när hon försöker räcka över dem till mig och de kladdar fast på tungan. Hon tittar på mig med en uppfordrande blick, vet mycket väl att hon varit duktig och kanske kan få någonting gott.

Jag ställer mig för att läsa nästa steg i receptet. Diva lägger sig nedanför mig och precis då ylar det på radion. Jag skrattar åt henne när hon vänder huvudet mot apparaten med spetsade öron. När hon tittar tillbaka mot mig, då ser jag direkt att någonting är fel.

Pupillen är jättestor och grumlig. Jag vet exakt vad det innebär. Jag har sett det förr. Tog direkt fram en ficklampa och lyste rakt in i ögat. Pupillen minskade en knapp millimeter i storlek men var fortfarande abnormt stor. Det bekräftade mina farhågor. Satte mig ner vid datorn för att leta fram numret till Strömsholm. Hela kroppen skakade. Diva gick ut i hallen, kanske för att hämta en ny sko, och när hon ska gå tillbaka in i köket så går hon rakt in i dörrkarmen. Hon blir ståendes, förvirrad och antagligen ganska förvånad. Det har gått ett par minuter sedan hundarna ylade på radion och Divas synförmåga är helt borta.

Jag tog med en gång henne i halsbandet och ledde henne till hundsängen. Där är hon trygg. Hon lägger sig ner. David, som jag precis har väckt - han har jobbat natt - kommer ner. Diva tittar mot honom när han kommer, tycks följa honom med blicken. Förmodligen är det bara ljudet och doften hon uppfattar. Jag får klartecken från Strömsholm att komma in omedelbart. När jag ska flytta Diva från hundsängen, vill hon inte röra på sig. Jag bär ner henne till bilen, håller henne vid öppningen till hundboxen så hon får känna doften och vet vart hon är. Så åker vi.

Jag sade en gång att jag körde hemifrån till Strömsholm på en och en halv timme. Tyckte det lät osannolikt i efterhand, men det stämde. Exakt en timme och fyrtio minuter efter att jag sett Divas pupill förändras, blir vi imottagna av veterinären i Strömsholm. Ni kanske förstår att tiden kan ha en helt avgörande betydelse i det här fallet.

Diva är ju så himla rolig. Inte ens två timmar efter att hon blivit fullständigt blind, kan hon låta bli att vara sådär som Diva är. Kamikaze-Diva. Fullständigt synrubbad skulle hon givetvis absolut undersöka hela veterinärstationen. Bonk, där var ett bord. Bonk, där var en stol. Vid den antibakteriella väskan stod hon kvar en stund och undersökte noggrant men på ett tryggt avstånd. Det var nog en väldigt annorlunda doft. Genom att spåra sig fram, lyckades hon undvika att krocka med väggarna. Förmodligen för att vi sällan går alldeles intill en vägg. En kabel som hängde i undersökningsrummet fick jag lyfta gång på gång när Diva gick runt och undersökte.

Det tog en kvart så blev lilla gumman inlagd med dropp. En kraftig dos av medel som skulle minska trycket i ögat. Jag fann mig själv ståendes utanför veterinärstationen med Divas halsband och ett papper i handen. Vad hände? När jag vände mig om, kände jag lättnad att jag inte såg Diva i korridoren. Det skulle krossat mitt hjärta att se henne försvinna bakom ett hörn, men de hade redan hunnit gå.

Imorse ringde veterinären. Trycket i ögat, anledningen att pupillen blev så stor och en av anledningarna till att Divas öga slutade fungera, hade inte minskat av medicinen. De fick sticka hål på ögat för att tömma på vätska. Nu hade trycket äntligen sjunkit. Diva kan fortfarande inte se någonting, men specialisten säger att det kan ta upp till en vecka innan synen kommer tillbaka. Om den kommer tillbaka. Om.

Jag är glad för många saker. Först och främst är jag glad att jag har lyckats släppa oron för Diva den senaste tiden. Vi har haft så roligt ihop. Att se Diva, att klappa henne, att leka och träna, har inte varit smärtsamt. Det har varit en stor glädje och njutning. Jag är oändligt glad för det. Jag är också glad för att jag, när Diva stod där överraskad av att ha gått in i dörrkarmen, kände mig fullständigt lugn och övertygad om hur jag skulle ta mina framtida beslut. Diva utan syn, är inte Diva. Det är en skugga.

Nu blev det inte så lätt som jag hade trott. Eller kanske till och med hoppats på. Imorgon ska Diva undersökas av specialisten. Eftersom trycket i ögat är så pass lågt nu, kan det bli svårt att se om ögat klarat sig. Kanske de vill behålla henne för observation. Kanske de vill att jag hämtar hem henne och kommer tillbaka om en vecka. Jag vet inte, och ännu en gång är ovissheten det värsta. Jag kommer att åka till Strömsholm en dag. Antingen för att säga farväl till min älskade lilla skruttunge. Eller för att hämta hem en blind Diva som kanske får tillbaka synen, kanske inte.

Oavsett vilket, kommer detta bli en av de mest plågsamma veckorna i mitt liv. En vecka mitt mellan dröm och verklighet, minnen och framtid. Min värld är ett vacuum, där jag stundom bara gråter och längtar efter henne, stundom försöker tänka på någonting annat för att orka andas och överleva. Jag är en extremt empatisk person, men i det här fallet är jag glad att det är jag själv som får gå igenom sorgen. Ni ska veta att jag mår bra, är stark och jag vet att jag kommer leva genom detta. En dag kommer jag ha fina minnen och se stora värden i den här upplevelsen - oavsett hur det nu kommer att sluta. Om jag förlorar Diva kommer jag vara jätteledsen men jag kommer vara lättad att jag gett henne ett fint liv och ett fint avslut där jag inte tvingat henne till ett undermåligt liv på grund av mina egna känslor för henne. Nej, det är ovissheten som är värst. Jag kan inte gå vidare i sorgearbetet förrän jag vet om jag har någonting att sörja. Jag vågar inte hoppas förrän jag vet att det kan bli bra. Min värld är ett vacuum. Men jag andas. Och jag överlever.

torsdag 24 februari 2011

Vecka 6 & 7; Kommandon, Pavlov och tävling på riktigt

Det är lite action här hemma för stunden. Diva började löpa förra veckan och drog med sig både Kinoo och Busan... Ja, vad ska man säga? Lite spänt här hemma, lite småknorrigt och morrigt helt enkelt. Vi får se om även Gunne kommer igång nu eller om hon tänker vänta.

Det bekymrar mig lite, detta med löpen. Det är en vecka kvar till SHAM-draget när vi ska tävla. Inom draghundsporten finns inga restriktioner vad gäller löptikar, men jag vet att många väljer att inte ta med en löpande tik i spannet på tävling.

Kanske det beror på att tikarna jobbar sämre, kanske att man inte vill riskera parning i spannet eller kanske att man inte vill riskera parning med andra spann? I de två första fallen så stör det inte mig nåt värst, jag har inte så många hundar att välja på och hela spannet är tikar. Men det sista... Experterna, har ni något gott råd? Är det oklokt att starta med löptikar i spannet?

För mig är alternativet att stryka mig. Halva spannet är ju i löp! Det skulle inte kännas sådär jättekrisigt, jag skulle kunna ta med hundarna upp och köra en sväng efter tävlingen. Det är ju årsmöte med rasklubben så det blir oavsett att resa dit. Men om det är relativt riskfritt så är det givetvis roligare att vara med på tävlingen. Det känns viktigt att jag och hundarna lär oss rutinerna kring tävling och börjar bygga en tävlingsgrund. Ja, jag och Diva är det väl egentligen. De andra är rutinerade redan!


Att dela ett beteende

Vår extra ridhusträning har fortsatt under veckan. Det är riktig lyx, jag hinner nästan inte med att göra hemläxorna mellan passen! Senaste "köksträningarna" har vi jobbat på läggande under gång. Jag vill att Issen ska dunsa ner i marken när jag säger "ner". Han lägger sig nämligen direkt jag ber honom, men själva vägen ner till marken tar för lång tid enligt min smak. Sagt och gjort.

Jag gick tillbaka till att träna stillastående läggande. Redan där märkte jag att grunden inte var riktigt bra. Ibland lade han sig riktigt långsamt, ibland lite snabbare. Nu har jag shapat fram läggandet ordentligt igen, så han dunsar ner i marken från stående. Det är praktiskt, det där med dunsen, för det är lätt att höra när man ska klicka.

Samtidigt kommer jag ihåg att jag läst någonting om en tjej som tränade just med duns, och senare fick problem när hon kom till mjukare underlag. Jag kommer inte ihåg mer om det, men jag använder klickern och har dunsen mer som ett riktmärke för mig själv. Då kan jag förhoppningsvis undvika att Issen förknippar dunsen med någonting. Det är lite roligt det där, förresten, för Issen har själv kommit på att han kan göra läggande i kombination med hoppstå. Han fäller bakbenen samtidigt som han studsar fram med frambenen och får ett väldigt snabbt, fint läggande!

Då var dunsen på plats och nu kommer utmaningen. Att klara dunsen även i rörelse! Det är lurigt, tycker jag. Det är en helt annan sak att fälla hela kroppen stillastående jämfört med i rörelse. Jag vill gärna ha ett mellanting mellan rörelse och stillastående så man kan öka svårigheten successivt, men antingen är man stillastående eller så är man i rörelse... Jag tror att det är lika stor utmaning att lägga sig i sakta gång som i snabb, så hastigheten är inte till hjälp. Vart kan jag då hitta en brygga där vi kan få många rätta beteenden och framgång?

Jag har för mig att jag en gång såg någon träna läggande under baklängesgång. När hunden går baklänges, är den i rörelse, men det är betydligt lättare att fälla kroppen! Kanske detta kan bli min brygga? Det är just det här som är utmaningen för oss klickertränare. Att hitta sätt att med små steg förbättra och utveckla ett beteende. Det gäller att vara kreativ! Så läggande under baklängesgång får det nog bli. Fortsättning följer!


Känslomässiga genombrott

Det har hänt några saker med lydnaden, framsteg i vår utveckling som jag inte tänkt på förrän nu. Jag var en kväll i ridhuset och tränade med Pirre. Hon filmade när vi jobbade med position i fria följet. När jag nu ser filmen i efterhand, kommer flera insikter till mig!

För det första så har mina planer att alltid utgå från utgångsställningen verkligen fungerat. Det är självklart och naturligt för Issen att inta positionen för att påbörja nästa övning. Det är faktiskt ett stort framsteg. Det är några månader sedan som jag insåg att jag behövde jobba på det sättet, att alltid starta med utgångsställning, för att ha en bra helhetsgrund sedan på tävling. Men jag har inte tänkt vidare på det. Tydligen har det satt sig, både i min och Issens hjärna!

För det andra har träningen med "trial and success" (se förra blogginlägget) verkligen fungerat. Jag har utrymme att belöna mer eller mindre och man ser på hela filmen att Issen har en positiv attityd och vilja att arbeta. Han är inte på något sätt nedslagen, inte ens de få gångerna han blir utan belöning. Tvärtom, jag ser en hund som inte kan få nog av att jobba, som går med svansen som en flagga och tindrande ögon!

För det tredje, och kanske det viktigaste. När vi stod där och skulle börja gå, jag hade Pirre bakom ryggen med filmkameran, och jag tar första steget. Då kom en stor insikt till mig. Vi har jobbat mycket på att gallra ut signaler så Issen ska förstå vad som gäller och när. En av de saker vi kommit längst med, är starten i fria följet. Jag har från början visat med min fördelning av kroppsvikten att vi snart ska gå, och sedan tar jag första steget med vänster ben. Det har varit mina signaler som jag har jobbat in att Issen ska reagera på vid fria följets start.

En av mina absoluta favoritbilder! Foto: Emmeli Orrefjord
När vi så skulle träna dessa små detaljer, fylls jag plötsligt av en känsla. När vi ska starta från utgångspositionen, ja, vad ska jag säga? Jag hinner knappt tänka att vi ska starta. Vi är som en enda kropp! Issen reagerar fullständigt på mina signaler, fast jag inte ens själv märker dem längre! Kika lite extra på filmen. Mina signaler är i många fall helt omärkbara, jag kan inte ens själv se dem. Ändå reagerar han på dem, spänner kroppen och börjar gå precis samtidigt som mig. Det ser snyggt ut, men det är ingenting jämfört med känslan.

Jag har plötsligt fått ett helt galet känslomål för vårt fria följ. Om det kan bli såhär bra i starterna, då måste det kunna bli lika bra i svängarna! Att känna sig som ett med sin hund, att jag bara behöver tänka så vet han vad som är på gång. Det är mitt yttersta mål med fria följet! Och vi är redan där, när det gäller starterna.

Det vi tränar på filmen är svängsignaler. När vi ska svänga, vrider jag först kroppen svagt åt rätt håll, sedan vinklar jag vänsterfoten åt det håll vi ska svänga. Jag svänger alltså alltid först med min vänstra fot. Redan nu är det nästan omärkbart med signalerna, men Issen reagerar på dem. Förresten så är det samma sak med utgångspositionen som jag pratade om här tidigare. Jag har ett speciellt sätt att ställa mig, när jag vill att han ska inta utgångsposition. Det syns faktiskt rätt tydligt! Jag ser ut som en bodybuilder, stel, rak och med armarna lite ut från kroppen. Det har han också hundra procents rätt reaktion på.

Det är det här som är så fascinerande med lydnad och inte minst med lydnad med klickerträning. Eftersom jag har lärt in beteendena helt utan hjälper i grund och botten, kan jag sedan lägga på små små signaler som blir till väldigt stor hjälp för Issen. Istället för att jag hade lärt in beteendena med lockande och stora signaler, som jag sedan måste kämpa hårt för att kunna jobba bort. Med shapingen bygger jag upp Issens självkänsla i ett visst beteende och mina pyttesmå signaler blir sedan ett extra stöd och uppmuntran för honom. Medan jag med lockande hade fått fram ett beteende där jag först gör honom beroende av mig och sedan dessutom i större och större mån måste påfresta hans självkänsla genom att inte ställa upp för honom där han behövde mig. Det är ingen överraskning för mig, att lockade hundar jobbar sämre under press. Tävlingssituationen är förmodligen den situation som den lockade hunden behöver mest stöd, men får minst.


Äpplen och päron

Så var vi i Boxholm och tränade lydnad med Rose-Marie och Hilda. Och det är nu som utmaningarna börjar bli riktigt intressanta. Med ett extra par ögon till hjälp, ville jag nämligen börja finjustera våra höger- och vänstersvängar, fast utan halt. Men hur i hela friden ska Issen kunna skilja på om han ska sätta sig, eller bara vända baken, i en sväng? Han behöver ju veta det i god tid om vi ska få snygga svängar.

Min plan har varit att vända mig, men fortfarande trampa vidare på stället, till han vridit bakdelen och hittat positionen igen. På så sätt är jag fortfarande i rörelse och han kan lätt lära sig skilja på halt och vanlig sväng. Med Rose-Maries ögon på oss, gjorde vi några svängar. Nej, det blev faktiskt inte bra. Det var svårt för Issen att skilja på signalerna.

Men så kom Rose-Marie med en idé! Jag känner mig personligen väldigt anti att man bromsar för mycket eller gör för tydliga signaler till hunden hela tiden. Det blir inte riktigt snyggt. Nu har jag fått ett förslag som jag faktiskt kan tycka är riktigt bra. Istället för att bromsa ner tempot, kan jag minska steglängden några korta steg innan svängen. På så sätt är min kropp fysiskt förberedd att göra en bra sväng samtidigt som Issen får en sekunds förvarning om svängen. Visst gav det resultat snabbt, men jag behöver öva mer på att gå innan det kan bli helt bra.

Det är intressant det här, tycker jag. Jag inser mer och mer hur viktigt det är att göra tydligt för hunden vad man jobbar med. Nu menar jag absolut inte att locka och pocka. Nej, hunden ska i grund och botten redan veta vad den ska göra. Men när beteendet är klart, är det viktigt att koppla ihop det med tydliga signaler som gör att hunden aldrig behöver tveka om vad som gäller. Speciellt med en hund som Issen, som lätt blir osäker, är det otroligt viktigt att det aldrig dyker upp några frågetecken.

Ja så är det ju detta med att koppla på signal efter att hunden lärt sig beteendet. Jag får relativt ofta frågor om det. Det finns flera anledningar till detta, varav jag tycker att två stycken är extra viktiga. För det första så om du använder kommandot eller signalen under hela inlärningsprocessen, kommer hunden att associera det med samtliga beteenden den gjort under tiden - både de rätta och de felaktiga. Det blir helt enkelt större risk att hunden i slutänden utför fel beteende, speciellt i situationer under press (läs: tävling). I värsta fall upplever hunden stress eller osäkerhet under inlärningen och även detta kommer väckas när du använder kommandot eller signalen.

Hur kan det bli så? Jo, den förklaringen finns i anledning nummer två att vänta med kommandot. Det handlar om Pavlov. För dig som inte känner till denna farbror sedan tidigare, kan jag kort beskriva. Han gjorde vetenskapliga experiment på hungriga hundar. När han ställde fram maten började hundarna nämligen dregla. Pavlov testade att ringa i en klocka varje gång han ställde fram maten. Efter ett tag ringde han i klockan utan att ställa fram maten. Själva klockringningen hade först inte betytt någonting för hundarna, men efter att han ringt i samband med mat, började hundarna till slut att dregla bara av att höra klockan!

Det är på detta sätt som klickerträning fungerar. Du har en bra belöning som hunden älskar. Den får utföra ett beteende och då får den belöningen. Så småningom kommer beteendet i sig självt att få samma värde som belöningen, för hunden. Ett beteende kan alltså bli självbelönande! Om du nu kopplar på ett kommando på beteendet, kommer det vara en signal för hunden att få lov att göra någonting som den älskar. Det blir i princip som att säga "varsågod" till hunden vid matskålen. Konsekvensen av detta blir att du får en hund som går och väntar på att äntligen få lov att göra det rätta beteendet. Som till exempel i läggande under gång.

Tänk att ha en hund som knappt kan låta bli att lägga sig under gång? Så får den äntligen signalen och kan kasta sig ner på marken. En sådan hund jobbar självständigt och med full glädje, förväntan och attityd. Utmaningen, som jag ser det och utifrån vart vi ligger i träningen just nu, är att tala om för hunden att det är just läggande den ska få göra nu. På samma sätt som fria följet. Nu ska du få lov att vända baken! Eller nu ska du få lov att vända baken och sätta dig ner!

En kort parentes i allt detta, och en återknytning av säcken där jag skrev att ett kommando till och med kan utlösa osäkerhet hos hunden. Det är nämligen inte bara beteenden som hunden kan lära sig koppla ett kommando till. Även känslor kan kopplas. På det här sättet kan du, med smart träning, till exempel få en hund som automatiskt blir intensiv när den ser en apportbock och automatiskt lugn när det är dags för platsliggning. Om du nöter ett kommando eller signal när hunden är osäker, till exempel i en inlärningssituation där det krävs extra mycket av den, kan kommandot sedan utlösa osäkerhet igen. Klockan ringer, munnen dreglar.




Bra drag och en hund kort

Vi fortsätter hårdträningen inför tävlingarna. De senaste träningspassen har Busan gått lite dåligt. Det syns ganska tydligt på filmen i förra inlägget. Jag har först trott att det var på grund av att hon börjat löpa, men så en morgon såg jag att hon var lite röd i pälsen på en framtass. Jag undersökte och upptäckte att hon skurit upp simhuden mellan två av tårna! Inte konstigt att hon varit öm och bromsat...

Jag ringde direkt till Busans ägare och pratade med Emma som kan precis allt vad gäller sår. Efter lite konsultation lät jag såret vara men tog på en socka för säkerhets skull. Busan fick sedan vara på spa-weekend hos husse och matte, där hon blev ordentligt omplåstrad och bandagerad med rosa hjärt-prytt bandage. Lilla skrotunge!

Eftersom Busan fått ont, var det bara att träna vidare med tre hundar. Det är viktigt att få ordentlig fartträning inför en sprinttävling så jag ville inte lägga ner det. Baby får ont i ryggen av för mycket galopp och Issen hinner inte ordentligt med i de högre hastigheterna så de har fått stå tillbaka lite med någon promenad då och då istället. Det är ju fantastiskt hur snabbt det går, för Issen har redan börjat få lite hull. Jag måste verkligen anpassa matmängden efter varje enskild dag...


Med tre hundar blir det lite svårare att placera dem i spannet. Det är svårt för en hund att gå som ensam ledarhund en längre stund. Jag har försökt växla, men det har blivit väldigt omständigt då både Diva och Kinoo kan krångla en hel del när de går fram. Nej, det fanns egentligen bara ett alternativ som skulle kunna fungera riktigt bra. Att ha Gunne i singel-led, det vill säga själv längst fram.

Först när jag satte fram henne såg hon väldigt fundersam ut. Hon brukar ställa sig med spänd draglina och vänta på att få börja dra, men nu hade hon vänt sig om helt och hållet och tittade på vart jag tog vägen när jag gick bak till vagnen. Men när jag väl sade "jajamensan" som jag brukar när det är dags att köra, ja då fanns där ingen tvekan längre. Hon vände sig framåt och började jobba. Med muskelknuttarna Diva och Kinoo bakom sig, kunde hon fokusera på att hålla god fart och jobba framåt. Även om det kan vara väldigt mentalt tungt att gå själv, tror jag faktiskt att hon tyckte det var skönt att få jobba ostört för en gångs skull.

Det gick väldigt fint att ha Gunne i singelled och spannet kändes för en gångs skull harmoniskt och jämnt. När tävlingshelgen började närma sig kändes det helt rätt att köra på samma sätt på tävlingen. Jag skulle egentlingen lånat Berit av Ylwa, men efter hur många mekaniska, tekniska och allmänt jävliga problem som helst, blev Ylwa tvungen att stanna hemma. Det gjorde även tävlingssläden jag skulle lånat... Det är i sådana här lägen man verkligen behöver en Freddie, en riktig veteran med en tävlingssläde i bakfickan!

Draghundvärlden må vara lite, men den är naggande god. Visst håller vi kontakt sporadiskt via nätet, eller kanske inte ens det, men på många sätt känns det som att komma in i en enda stor familj när man åker på tävling.

Jag åkte upp och tävlade för första (och enda) gången för två år sedan. Det var jag och Monika som tjatade till oss att få köra linkörning med skidor på två slädhundstävlingar. Vi kände i stort sett ingen då. Men vad gjorde det? Människor var öppna mot oss, välkomnade oss och vi började lära känna många redan då. Nu när jag tänker efter, var det faktiskt då som vi lärde känna ovan nämnda räddare i nöden; Freddie. Vi blev hembjudna på middag till ett par som hade huskies och där minsann fanns också Freddie. Det blev en mycket trevlig kväll och början på en fin vänskap.

Jag funderar på många saker. Först och främst är det fascinerande att människor är öppna på det här sättet. Jag har aldrig upplevt något liknande inom andra (hund)sporter (no offence, ni är jättetrevliga; både lydnads- och agilityfolk!). Kanske det är för att det är en ganska liten skara människor som har huskies i detta avlånga land, och ännu färre som åker runt och tävlar. Kanske det är för att norrlänningar, vilket de flesta är, har lättare att bara vara öppna och bjuda hem folk på det sättet. Kanske det är för att dessa människor en gång var nybörjare och blev stöttade och hembjudna till "de gamle"?

Oavsett vilket har jag tre förhoppningar. Dels att fler ska våga sig ut och tävla och få träffa dessa härliga människor. Och dels att dessa härliga människor ska fortsätta vara härliga och öppna när hundratals nya nyfikna nybörjare börjar trilla runt i spåren! Sist men inte minst, hoppas jag att vi nybörjare i framtiden kommer ihåg allt vi fått och kan föra det vidare till blivande tävlingsekipage.

Så nu har jag ännu ett exempel på denna otroligt trevliga gästfrihet. Ett par telefonsamtal efter att jag blev utan Berit, fick jag ett meddelande av Ylwa. Hon hade ordnat så jag istället skulle få låna Fenrisulven Helga av familjen Antoniusson! En familj som jag sett mycket av i resultatlistor och hört mycket gott om, men själv aldrig träffat ordentligt. Nu blev det ändring på det.



Så var det dags!

Det är en hel vecka sedan jag började skriva det här blogginlägget. Jag bekymrade mig då för löptikarna, men bestämde mig för att tävla iallafall. Till min stora glädje valde David att följa med. Det är en väldigt lång bit att köra med bil, inte minst på hemvägen efter en intensiv helg.

Jag har grubblat länge över mitt mål med tävlingarna i år. En självskriven målsättning är givetvis att få rutinerna att flyta ordentligt. Det är en sak att värma en hund och starta ett agilitylopp, men när fyra hundar ska kopplas till en släde och startas med två minuters intervall efter andra spann - ja då är det lite att tänka på...

Det är inte bara det. Hundarna ska få i sig vätska i god tid innan start, helst hinna göra det mesta av sina behov och dessutom vara skapligt varma lagom till startident. Släden ska vara redo, ihopsatt med samtliga linor och ankare klart. Själv ska jag vara klädd med hjälm, säkerhetsbälte och tunna sportkläder i ganska stark kyla. Såhär i efterhand fattar jag inte hur jag trodde jag skulle klara allt detta utan Davids hjälp.

Jag läste Sandras blogg efter tävlingen och kan bara skratta igenkännande. För visst är det väl så, att man omöjligt bara kan åka till en tävling för att träna. Åtminstone om man har någon slags gnutta av tävlingslust i kroppen. Jag har känt att det inte skulle räcka med ett rutinmål med tävlingen. För att jag ska göra mitt bästa, vill jag även sätta ett resultatmål. Efter en stunds resonemang med mig själv bestämde jag mig för att satsa på att köra milen under en halvtimme. Det är ett ganska realistiskt mål, med tanke på hur det har gått på träning hittills.

Till min stora glädje åt och drack hundarna faktiskt helt okej fast vi var på en helt ny plats. Både Diva och Gunne har en tendens att matvägra när det är för mycket som händer runtomkring. Men inte den här gången. Det bådade gott för tävlingen! Rutinerna flöt på fint och vi var i god tid men någonstans hoppade en halvtimme bort. Vi hann inte rasta hundarna ordentligt... När vi spände dem för spannet hade ingen av mina tre skitit. Det är ett ganska dåligt utgångsläge när man ska köra en mil i ett rätt så bra tempo...

Vi kom till start i lagom tid. Hundarna fick se två spann sticka iväg, det var min plan att de skulle få se de andra för att bli extra taggade att jaga ikapp. Det funkade. Hundarna var väldigt heta när tiden räknades ner för vår start. Så bar det iväg.

Om jag hade kunnat ana hur det skulle vara att stå på en vallad tävlingssläde på stenhårda spår, vete katten om jag hade ställt upp till tävling... Jag gled både till höger och vänster, for som en vante över spåret. Fullständigt utan kontroll. Hundarna jobbade på medan jag tappert försökte hålla mig på spåret. Det kändes som att åka utför med längdskidor. Varför har man inte stålkanter på slädmedar? Är det för skaderisken?

Så småningom ledde spåret in i skogen. Här stod träd precis i spårkanterna, jag fick parera för att inte skrapa sidorna i dem. Så började svängarna... Jag vet inte hur många kraftiga svängar det var på banan. Men vi sladdade till höger och vänster. Efter ett tag började Gunne kika bak på mig. Jag tror hon undrade vad jag höll på med... Efter en sväng sladdade jag så kraftigt att jag kom av spåret. Det sa bara poff så låg jag i snödrivan. Upp igen, snabbt som attan, och vidare. Jag var halvt omtumlad och halvt panikslagen...

Det var inte en sådär jätterolig upplevelse faktiskt. Inte så mycket för min egen säkerhets skull, men jag märkte att hundarna blev berörda av att jag inte hade någon kontroll. Inte Diva då, hon påverkas fortfarande väldigt sällan av någonting. Men de andra. De jobbade på fint men kikade bak på mig med jämna mellanrum. Halvvägs i banan började jag kunna hålla balansen sådär skapligt iallafall.

Så såg jag ett ekipage komma bakom oss. De hade en god och jämn fart, närmade sig sakta men säkert. När vi kom till en raksträcka lät jag dem köra om. Vi tog plats några hundra meter bakom dem och fortsatte köra. Det var trevligt att låta hundarna jaga ett annat spann, de fick fokusera mer framåt och jobbade på fint. Vi kom ikapp, fick stanna och vänta och kom ikapp igen. Jag valde att inte köra om, men det var frustrerande att känna hundarna så pigga när vi var tvungna att stanna hela tiden.

Vid målgången var hundarna fortfarande pigga och glada, men jag var jättebesviken på mig själv. Dels för att jag fallit två gånger och gjort hundarna osäkra. Dels för att jag inte körde om igen så de fick jobba i sitt naturliga tempo. Det kändes inte alls bra, även om rutinerna funkat vid starten. Usch jag var så sur på mig själv! Men så pratade jag med Ylwa på telefon. Hon sade att det där med omkörning är inte alls självklart ett bra alternativ. Även de mest rutinerade kan hamna i situationer där det är svårt att avgöra vilket som är bäst att göra. Min besvikelse rann av mig väldigt snabbt. Jag hade nog gjort rätt iallafall, som lät mina osäkra hundar tänka på att jaga någon annan istället.

Det är lite lurigt det där med omkörningar. Om du inte har överlägsna hundar, kan det krångla rejält. Hundarna blir nämligen extra tända när de kan jaga ett annat spann. Om du blir omkörd av ett spann, kan dina hundar plötsligt jobba betydligt hårdare än när de springer utan att jaga någon. Samtidigt har spannet som jagat dig, precis kört om. De ledarhundarna har plötsligt ingen att jaga. Det är jättevanligt att ett spann som kört om, tappar fart. Det blir en oändlig historia, där spannet framför alltid kommer att bromsa spannet som ligger bakom och jagar. Man turas om att köra om och får fortsätta på det sättet fram till mål. Om inte ett av spannen är rejält mycket snabbare, så de som jagar inte orkar hänga på.

Så blev det dags för dag två. På morgonen hamnade jag i en frukostdiskussion om slädkörning som skulle visa sig vara precis vad jag behövde. Det slutade med en praktisk genomgång av svängteknik med Siberian Husky-dagarnas Annika. Vi fick många goda råd om viktfördelning och fotplacering.

För att göra dagen ännu bättre, åt alla hundarna och hann gott och väl rasta innan start. Vi skulle slippa stanna för att skita! När vi stod på startlinjen kände jag mig betydligt mer redo och förberedd. Men hundarna verkade inte sådär fullt tända...

Vi satte av och redan i första svängen märkte jag skillnad. Tack och lov! Jag kunde nu bestämma vart i spåret släden skulle gå, förbereda för svängar och dessutom undvika sladd i nästan alla kurvor. Hundarna jobbade på i galopp, men det kändes inte sådär som det brukar göra när jag skriver "starka" i träningsdagboken. Det var liksom inget ös. Jag manade på dem och hjälpte dem så gott jag kunde samtidigt som jag svängde och höll balansen. Andra dagen startar man alltid i placeringsordning så jag visste att jag mest troligt varken skulle bli omkörd eller behöva köra om någon. Det kändes tryggt. Vi gick i mål med en jämn och fin fart efter en kort travstund i mitten av banan. Det kändes fantastiskt bra och jag var jättenöjd med hundarna! De hade allihopa jobbat på med spänd lina och nästan bara i galopp.

Mitt lyckorus pågick alltmedan vi tog hand om hundarna, pysslade om dem, stretchade, vattnade, packade och gjorde oss klara för hemfärd. Så var det dags för att få resultaten. Jag visste att vi kört bra, så jag var väldigt nyfiken på hur bra det gått, tidsmässigt. När jag fick se tiden blev jag chockad. Tjugonio minuter och femtiotvå sekunder. En knapp minut snabbare än igår. Jag hade nog väntat mig någonting kring tjugofem. Trött, sliten och hungrig så hade jag inte mycket motståndskraft. Vi lämnade Nornäs och jag hade en sur känsla i magen. Gick det inte snabbare?

Såhär i efterhand förstår jag att det inte gjorde det. Det fanns två tecken som jag borde reagerat på under loppet. Dels så håller inte Kinoo spänd lina när det går närmare trettio kilometer i timmen. Under loppet var hennes lina helt spänd. Dels så kunde jag sparka på. Jag hinner aldrig sparka på när det går riktigt snabbt. På så sätt borde jag förstått att hundarna inte gav allt när de sprang. Och det var väl heller inte så konstigt. Förmodligen var de kloka och tog det lugnt när de visste att jag haft problem med att styra släden.

Även om jag blev besviken på tiden, så klarade vi faktiskt målet med åtta sekunder. Och vi hade mer att ge. Det är roligt att veta. Hundarna gick sådär och ändå gjorde vi skapligt ifrån oss. När vi kom i mål på söndagen var hundarna pigga och ivriga att fortsätta. De hade inte tagit ut sig.

Innan jag bjuder på vår målgång på söndagen, vill jag bara rikta ett stort tack till alla er som ställt upp och gjort den här tävlingen möjlig för oss! Det är bland annat Freddie, familjen Antoniusson, Lowlandssleddogs kennel, David, Maja, Annika, Maria och Jörgen, Ylwa och Eva. Tack för att ni finns!




Ett försök till avrundning

Nu börjar bloggprogrammet haka sig, jag har förmodligen skrivit alldeles för mycket... Men jag vill inte avsluta utan några ord om en föreläsning jag var på häromdagen. Det var Tobias Gustavsson som kom och föreläste hos Klickerklok. Tobias forskar på hundar, rovdjur och inlärning bland annat. Det var en väldigt intressant föreläsning på många sätt! Några speciella godbitar som jag fått med mig och måste filosofera om, kommer här.

Tobias pratade en del om träningsmetoder. Inte specifikt om metoderna i sig, utan mer allmänt om metoder. En sak som var väldigt intressant, som jag varit inne och tänkt på lite förut, är detta med relation och träning. Tobias sade att du kan vara hur duktig tränare som helst, om du inte har en bra relation till din hund kommer det inte gå bra oavsett. Jag började träna Gunne så smått när jag fick hem henne. Jobbade lite med enkla klickerövningar i kombination med lek, så som jag gör med både Iss, Diva och Baby. Men leken fungerade verkligen inte. Hon gjorde bara lugnande signaler oavsett vad jag gjorde. Jag försökte att inte vara så intensiv, att leka med attraktiva saker så som rådjursklövar och annat. Nej, hon ville inte leka.

När jag hade tänkt på det en liten stund stod det glasklart för mig. Här kommer hon till ett helt nytt ställe, nya hundar, nya rutiner och ny husse och matte. Så börjar plötsligt matte slänga omkring med grejer och bete sig skitkonstigt... Nej, det går inte att bygga upp lek på ett bra sätt med en husky om man inte först har en trygghetsrelation. Till råga på allt har Gunne själv valt att det är husse som gäller, inte matte. Hrm, så jag har lite att jobba på.

En annan sak som avgör om vi är bra tränare eller ej, är vår förmåga att sätta oss in i hundarnas sinnesvärld. Genom att ha förståelse för hur de ser på tillvaron, kan vi använda de redskap och signaler som passar bäst utifrån deras förutsättningar. Till exempel uppfattar hundar förmodligen inte färger så som vi gör, så färger som signal är alltså bra att undvika. Mycket klokt och en viktig del som kan vara avgörande för framgång i träningen.

Två instinktiva insikter fick jag också bekräftelse på under kvällen. Dels att rädsla är så stark motivation att den slår ut allt annat. Ingen överraskning, men skönt att ha vetenskapligt bekräftat. Och dels att när en förväntan blir för stor, tar instinkterna över! Det var en nyhet för mig. Kanske det är en kombination av dessa som gör att Issen löper amok när vi är på agilitytävlingar.

Slutligen bara rörde vi kort vid en diskussion som jag tyckte var väldigt intressant. Jag själv brukar säga att klickerträning är så effektivt därför att hunden får lista ut vad den ska göra och därmed förstår det. Nu verkar det som att de lärde tvistar om huruvida hundar i klickerträning verkligen förstår vad de gör, eller om de gör det mer eller mindre instinktivt. Till exempel kan man fråga sig om Pavlovs hundar dreglar när klockan ringer, därför att kroppen lärt sig reagera med dregel eller därför att hunden tänker på mat.

Jag vet inte om vi någonsin kommer att få svar på den frågan. Och jag frågar också mig själv; spelar det någon roll? Jag får jobba och utvecklas, likaså får min hund. Vi får en bättre relation, byggd på jämlikhet och kreativitet. Jag blir glad och min hund verkar glad. Jag tror det räcker för mig.

Nu får det faktiskt vara nog. Jag kommer förmodligen få klagobrev från blogger snart för att jag tar upp för mycket av deras hårddisk. Så är det när det finns mycket att fundera på. Det är först i ordform som det blir ordning på tankarna! Nu är dessa två veckor ordnade och ligger på plats i hjärnan. Till helgen är det uppfödarutbildning - nejdå jag ska inte föda upp någonting men det ska bli väldigt intressant - och det lär ju inte göra tankeverksamheten mindre... Men först blir det vila. Jag är fortfarande vansinnigt trött efter helgens kyla, rörelse, känslostormar och brist på ordentlig mat. Godnatt!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

söndag 6 februari 2011

Vecka 5; Relationer, belöningsplacering och barmark

Oj så många goda skratt jag har fått den här helgen. Livet med hund är så fyllt av glädje! Och vilka spelevinkar jag lever med... Hundar har liksom inga gränser i sitt sätt att njuta livet. Det är bara pur äkta lycka. Det kan vara stora saker, som att återse en gammal vän, men också en liten kotte i trädgården och lyckan är gjord för en stund.

Jag önskar jag kunde vara mer som hundarna. De sörjer inte det som flytt och gruvar sig inte för vad som komma skall. Nej, det är Carpe Diem i stora mått som gäller. Att spendera dagarna med en flock hundar, påminner mig om vad som är viktigt i livet. Att leva här och nu, att njuta av det lilla som finns i vardagen. Eller det stora.

Det känns som att de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, är de då jag existerat precis bara för stunden. Det behöver inte nödvändigtvis vara stora händelser, nej, nästan tvärtom. Det är de små ögonblicken när jag bara stannar upp och inser att livet är så himla underbart. De ögonblicken när jag vill stanna tiden, när jag önskar att jag kunde ta ett mentalt fotografi och återvända en gråmulen dag. Att kunna leva i nuet är en styrka. Mig händer det bara då och då att jag verkligen upplever tillvaron, men det är nog dessa stunder som har blivit de allra starkaste för mig.

Jag har börjat läsa en bok som kommer att förändra mitt liv. Det har hänt två gånger förut. Första gången var för tio år sedan, när jag läste Noam Chomskys "Manufacturing Consent". Redan några sidor in i boken visste jag att jag aldrig skulle kunna se på världen som förut. Den boken är anledningen att jag började ifrågasätta, flyttade tillbaka till Sverige och pluggade journalistik, hamnade i Motala och slutligen här, med min kära flock.

Den andra boken var "Tävlingslydnad i teori och praktik". Det var samma sak här; bara några få sidor in i boken, visste jag att hela mitt synsätt på hundträning skulle förändras för alltid. Mycket riktigt; idag börjar i princip all min hundträning med shaping, vi har utvecklats i rekordfart och en stor del av bloggen, samtal och diskussioner jag har idag, handlar om just detta.

I helgen har jag börjat på bok nummer tre, som kommer att förändra mitt liv. Efter tjugosex sidor stod det klart för mig. Så många poletter som föll ner, så många tankar som samlats och summeras - och jag har knappt bara börjat läsa... Jag ska berätta mer, men först måste jag berätta om Issen.

Issen är inte en aggressiv hund. Hur konstigt det än låter... Det är svårt att beskriva. Issen har attackerat många hundar, och  nu känner jag mig som en sån där hundägare som säger "nämen sådäääääär har han aaaaldrig gjort förut...?!" samtidigt som deras lilla ettriga monster hoppar på en annan hund. Issen biter andra hundar och jag tänker aldrig förneka det. Jag gör medvetna val varje dag för att undvika att det ska hända igen. Om vi möter främmande hundar, låter jag dem sällan hälsa på Issen. Vid matning är han alltid själv i ett rum. Iss är en hund som kan bita, och många har sagt till mig att jag en vacker dag nog kommer att ta bort honom på grund av detta. Men Issen är ingen aggressiv hund...

När Issens tänd(ens)er började uppdagas, höll jag själv på att skicka honom till himlen. Jag förstod mig inte alls på honom, skämdes och ville verkligen inte ha med honom att göra. Jag kände mig frustrerad och hjälplös. En hund som i ena stunden kan hälsa på, och leka med, en annan hund. Men i nästa stund attackera den och bita hejdlöst... Det var så jag upplevde det då. Att Issen var en opålitlig och aggressiv hund. Men sedan började jag studera honom.

Jag har berättat tusen gånger att vi testade Issen och jag läste massor av böcker. Jag förstod att det var av rädsla som Issen bet, att han försökte försvara sig när han blev osäker. Det var ett genombrott och på den vägen är det. Jag har fått lita på mina känslor, det jag sett och tolkat i hans beteende och de erfarenheter vi fått. Det har slutat på ett ganska så bra sätt faktiskt för jag tror att Issen är en relativt harmonisk hund idag.

Men nu har jag börjat läsa Boken. Nu ska jag inte gå som katten runt het gröt längre. Boken heter "Släpp kontrollen lös" och översattes till svenska förra året. Den är i huvudsak riktad till agilityekipage där hundarna har problem med aggression, oro, stress och/eller rädsla och därför inte klarar av att prestera på tävling. Jag har som sagt inte läst mer än en fjärdedel av boken. Men det finns några saker jag vill dela med er. Författaren, Leslie McDevitt, skriver nämligen om någonting som hon kallar för "Reaktiva hundar". Såhär skriver hon:

"Reaktivitet kommer av ängslan som i sin tur kommer när hunden känner sig osäker på någonting. Reaktivitet är ett sätt att söka information. En reaktiv hund springer mot något eller någon han är osäker på och skäller, morrar, gör utfall och väsnas. Ofta misstas detta beteende för aggression men en reaktiv hund vill inte skada, han försöker ta reda på hur farlig situationen är. Hans sätt att undersöka situationens farlighet blir intensiv på grund av den höga adrenalinhalt han har. Om en reaktiv hund blir säker i en viss situation blir han mindre ängslig och reagerar därför mindre. Ibland säger man att ett reaktivt beteende beror på att hunden är dominant, därför att man anser att en hund som rusar mot retningen vill ta kommandot över den. Så är absolut inte fallet. Reaktiva hundar är ängsliga och deras reaktion är häftig för att de överreagerar.

Tydliga regler är därför nödvändiga för ängsliga hundar. De behöver veta vad som ska hända och de behöver veta att de är trygga. Om man inte hanterar ängsligheten (eller om man fysiskt korrigerar en överreagerande hund) kan reaktiviteten eskalera till aggression. Mycket, men inte all, aggression är rädslerelaterad. Reaktivitet och rädslerelaterad aggression är olika nivåer av reaktion på en stressfylld situation. Rädslerelaterad aggression uppkommer när hunden försätts i en situation som är svårare än han kan hantera med normal reaktion. Då orsakar hundens ängslan att han reagerar alldeles för starkt."

Tack, Leslie! Äntligen någon som uttalar det som jag känt och försökt förklara så länge! Issen är inte en slug, elak och oberäknelig hund. Han är en ängslig liten kille som inte klarar av att hantera situationen ibland. Det är detta jag har lärt mig; att inte försätta honom i situationer som han inte kan hantera. Och nu när det står där i boken, så tydligt svart på vitt, så har jag fått ett klartecken att jag tänkt och hanterat saken helt rätt. Jag har nämligen lagt märke till, att när Issen attackerar en annan hund så slutar han så fort jag ropar till. Men inte nog med det. Han flyr! Han flyr situationen med svansen mellan benen, och oftast kommer han raka vägen till mig och gömmer huvudet mellan mina ben.

Ni som har varit med om hundslagsmål vet att en arg hund inte slutar, knappt ens när man handgripligen försöker få stopp på den. Men det har alltid varit tydligt på Issen att hans attacker inte handlat om ilska eller annan skit. Han har helt enkelt bara fått panik. Och nu har jag fått ord på det, bekräftelse på att mina teorier stämmer och även om det egentligen inte är någonting nytt för mig, har en sten fallit från mitt hjärta. För det här problemet går att hantera.

När det är sagt, måste jag berätta om Issen och Gunne. Issen har haft en ganska så orolig period sedan augusti då Kinoo kom in i flocken. Issen och Kinoo är inte bästa vänner, inte någonstans. Jag har tidigare berättat att jag tror det beror på att de är alldeles för lika; deras största intressen är mat och uppmärksamhet från människor. Det blir helt enkelt en krock.

I slutet av december kom så söta Gunne in i flocken. Jag tog det väldigt försiktigt med Issen och ville inte pressa honom, eftersom han redan var berörd av Kinoo. Men Issen tog eget initiativ och närmade sig Gunne. Och oj vilken sida han plockade fram! Issen blev plötsligt världens charmör. Han gjorde sig till på tusen sätt, för att få Gunnes uppmärksamhet. Gunne var missnöjd och osäker i sitt nya hem så hon morrade bara åt honom. Men Issen fortsatte envetet med sina inviter, på tryggt avstånd.

Det har gått en månad nu, sedan Gunne kom hit, och Issens känslor har inte svalnat. Däremot har jag i allt störra grad låtit honom umgås med Gunne. Hon har blivit tryggare här, är mer lekfull och inte alls så försiktig. Issen har lugnat sig och nöjer sig med att nosa henne i öronen med djupa andetag, eller puffa lite på henne när hon ligger och vilar. Det är helt uppenbart att han fortfarande är väldigt förtjust i henne. Ni skulle se honom!

Men det är inte bara det. Sedan Gunne kom in i flocken, har Issen blivit generellt betydligt mer lugn, harmonisk och glad! På en månad har det inte varit tillstymmelse till oro, jag har inte behövt övervaka honom eller avbryta någonting på grund av att han blivit osäker.

Nej, Issen har genomgående varit glad och munter! Det känns avlägset att se honom smyga, stelna, gömma sig eller få runda ögon. Jag säger inte att det är borta och jag slarvar fortfarande inte med säkerheten här hemma. Men det är helt klart en avsevärt skillnad på Issens allmäntillstånd. Speciellt när han är i närheten av Gunne.

Om du är intresserad av att läsa mer om början av Issens utveckling, finns det blogginlägg från den tiden här!


Relationer och en hård insikt

Jag tänker inte lämna boken ännu. Det var nämligen en till sak som verkligen etsade sig fast i min skalle när jag läste dessa första kapitel. Det handlar om våra relationer till våra hundar. Jag skrev i förra inlägget om hur man kan förhålla sig till sina konkurrenter på tävlingar. Men det finns någonting betydligt viktigare som jag inte alls kom att tänka på just där och då. Hur vi förhåller oss till våra hundar...

När jag skaffade Baby var det för att jag ville dela mitt liv med en hund. Min och Babys relation är väldigt speciell och jag känner henne verkligen utan och innan. Men från början var hon en skitsvår hund. Hon släppte inte alls till, nej, hon var fullständigt ointresserad både av mig och av andra människor. Jag lade ner min själ på att lära känna denna lilla knepiga ärta och få igång henne att börja leva igen.

Jag hade inga egna krav på Baby. Min inställning var helt och fullt att jag ville lära känna henne och att vi kunde ha roligt tillsammans. Vi började med agilityn, som en aktivering, och hamnade så småningom på tävlingar. Det var en lång process men tyngdpunkten låg hela tiden på vår relation, att jag älskade denna lilla hund.

När jag skaffade Issen hade jag ambitioner. Han var, och är, en väldigt lättlärd hund som är tacksam att träna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; en sådan husky kommer jag nog aldrig mer att få. Men vår relation har varit en berg-och-dalbana. I omgångar har jag känt att jag har velat ge upp, att vi aldrig kommer att komma någonstans, jag frågar mig vad i hela friden jag håller på med. Jag har blivit besviken på Issen så många gånger. Det är ju korkat att lägga ner hur mycket träning som helst på en hund som kanske aldrig kan tävla, för att han är så påverkad av miljön. Och ibland tycker jag det är korkat att ens behålla en hund som har sådana negativa sidor, i flocken.

När jag skaffade Diva hade jag ännu större ambitioner. Jag valde ut henne för att kunna träna, tävla och till och med arbeta skarpt med henne. Det har varit min tanke från första stund jag såg henne. Och jag ska komma närmare in på detta, när jag har berättat om vad som stod i boken. McDevitt själv, berättar nämligen om hur det var när hon skaffade sig en ny hund. Hon hade stora ambitioner om att tävla och tränade hunden ända från valpstadiet. Men så, vid ett och ett halvt års ålder, fick hunden en obotlig ryggskada. McDevitt blev förkrossad, liksom alla hennes planer och drömmar. Hennes vänner sade åt henne att lämna tillbaka hunden, men hon ville inte det. Däremot lade hon all träning på hyllan. Det kändes meningslöst, nu när hon visste att de inte skulle kunna tävla.

McDevitts historia liknar till mångt och mycket min egen, min egen historia med Diva. Men hon har tänkt vidare, och det är nu som det börjar bli riktigt intressant. Och riktigt känsligt. Hon konstaterar nämligen, att hon enbart byggt upp en "presterande relation" till sin hund. På bara något år, hade hennes attityd mot hundar förändrats fullständigt. Istället för att älska sin hund som den var, tog hon avstånd från den. De började tävla rallylydnad istället. Men så en dag fick McDevitt en insikt. De hade varit på tävling och det hade gått riktigt bra. Men när hon tittade på sin hund, där de gick med segerrosetten, insåg hon att hunden bara ville därifrån. Han hade gjort allt hon bad om, av pliktkänsla, men inget mer. Han trivdes inte alls med tävlandet. Såhär skriver hon:

"Så Ru blev 'bara en familjehund'. Många av mina vänner tyckte detta beslut var helt galet. Vi hade just vunnit. Varför ville jag inte fortsätta och göra honom till rallylydnadschampion? 'För att han inte vill', sa jag. När jag tagit bort prestationskraven på Rumor och återgått till mitt tidigare förhållningssätt till hundar - att lära känna och glädjas åt honom sådan han är, låta honom göra saker som han tycker om att göra - så har vår relation fördjupats." "...Visst hade jag älskat Rumor men mina planer, förhoppningar och drömmar för hans del hade kommit i vägen för att jag verkligen skulle lära känna honom. Eftermiddagen efter rallylydnadstävlingen såg jag honom med nya ögon och jag började uppskatta honom för den han var."

När Diva blev dålig i ögat och vi till slut fick operera bort det, var det just drömmarna som var den tuffaste smällen. Alla drömmarna som gick i kras. Jag kommer ihåg hur det gång på gång poppade upp i mitt huvud och krossade mitt hjärta; alla planer som vi nu gick miste om. Alla gånger jag varit stolt över hur Diva klarat situationer, därför att det visat på extraordinärt bra egenskaper för en arbetshund. Allt var förstört.

Men Diva finns kvar. Hon kan inte bli en räddningshund, men hon lever, här, i min flock, i mitt liv. Hon har inte haft några drömmar, hon har bara velat ha ett bra liv. Och oavsett hur många ögon hon har, finns det ingenting som säger att hon inte kan ha det. Ett bra liv.

Jag vill inte säga att jag skäms. Men när jag var som mest förkrossad sade min käraste vän åt mig att jag kommer se en mening med detta en dag. Och nu gör jag det. Tänk om Diva aldrig fått sitt problem med ögat. Om vi fortsatt träna lika hårt och ambitiöst. Om hon blivit räddningshund, brukschampion. Om hon blivit gammal. Och jag först då, om någonsin, insåg att jag egentligen aldrig sett min lilla älskling för den hon är? Det är en skrämmande tanke...men inte alls orealistisk. Min relation med Diva var en presterande relation, där min vilja att se henne för den hon var kom i skymundan bakom alla mina drömmar och planer. Jag har inte förstått det så klart och tydligt förrän nu. Divas blindhet, tillsammans med den här boken, har förmodligen räddat min relation till mina framtida tävlingshundar!


Bokstäver på pappret

Ett exempel på hur Divas blindhet påverkat min relation till mina hundar kom när jag tog över Gunne. Det var många som gratulerade mig då och jag är jättetacksam för alla era lyckönskningar och önskar ingen ogjord! Men jag måste förklara en sak. Jag vet att Gunne är champion. Inte bara så. Hon är en av få huskies i Sverige som är både utställningschampion och polarhundchampion. Det är jättefina meriter och jag respekterar dem högt. Men när jag tackade ja till att ta över Gunne, var det inte för hennes meriter. För min del kunde hon lika gärna vara oprövad. Jag vet inte om det låter kaxigt men det är inte så jag menar det. Jag blev förälskad i Gunne första gången jag såg henne och har sedan dess känt väldigt djupt för henne. När jag tackade ja till Gunne, var det för att hon var just Gunne. En liten ängel i mitt hjärta.

Ja, jag erkänner. Det är första gången i mitt liv, som meriter varit fullständigt oviktiga. I agilityn var det en ständig jakt på pinnar, i lydnaden satte jag senast förra året som mål att ta ett LP1. Visst, absolut har det ett värde att ha de här meriterna. Det kan dessutom vara en bra morot i träningen. Men jag fick höra några ord från en  tävlingspsykologiföreläsning en gång (Eva Marie, var det du som höll den?); "Kom ihåg att det är samma hund du har med dig hem, som du hade med dig till tävlingen". Förut betydde det citatet för mig, att den träning du har i bakfickan när du går in på tävlingsbanan, ger det resultat du förtjänar. Men nu betyder det mer än så. Det betyder att din bästa kompis är din bästa kompis både före och efter tävlingen, oavsett vad för siffror som står i protokollen. Vår relation till våra hundar är (förhoppningsvis) så oändligt mycket mer än dessa små papper.


Träningsdagbok - förhoppningsvis!

Min träningsdagbok för draget fungerar kanonbra och den är jag jättenöjd med! Värre är det med lydnadsträningen... Har testat flera olika tidskrävande sätt, med samma resultat. Det har inte fungerat i praktiken när jag spenderar halva träningspasset med att skriva träningsdagbok.

Bloggen är tänkt att vara en veckosammanfattning av träningen, men den är ju mycket mer fokuserad på mina tankar och känslor kring träningen än själva träningen i sig. Jag har märkt att vi då och då går för sakta framåt i träningen just på grund av att jag inte har någon översikt över de olika delarna och momenten.

När Mia frågade hur jag för dagbok över klickerträningen, började min hjärna arbeta igen. Ska jag verkligen inte kunna hitta ett sätt som fungerar? Jag tog mig samman och satte mig ner en dag och här kommer resultatet: För att kunna föra dagbok på ett enkelt och inte för tidskrävande sätt, bestämde jag mig ganska snabbt för att inte bokföra varenda träningspass. Det blir ett här och ett där, ibland flera små varje dag. Det blir dels för små detaljer för att jag ska kunna hålla fokus i en dagbok och dels tar själva bokföringen till slut mer tid än själva träningen. Jag vill inte känna att jag inte har tid att träna, för att jag inte har tid att föra dagbok!

Jag bestämde mig för att dagboksföra de "stora" lydnadspassen, det vill säga de där jag åker hemifrån och kör ett riktigt rejält pass. Det är oftast dessa där jag sätter ihop delarna av momenten och kedjar flera moment i rad - jag får alltså börja se resultatet av träningen. Här är det lätt att dela upp passet i olika delar och sedan för varje del anteckna tankar, hur vi ska gå vidare och sist men inte minst; hemläxan! Såhär blev det (min ambition är inte att lägga in klickerdagboken i bloggen varje vecka, men jag vill visa bildligt hur jag har gjort):


Genom ett sånt här upplägg, kan jag sedan sträva efter tydliga framsteg när jag småtränar hemma mellan passen. Själva bokföringen hjälper mig också komma ihåg vilka som är de viktigaste övningarna att jobba med när jag kör nästa omfattande träningspass, istället för att jag tappert sitter i bilen på väg dit och försöker komma ihåg vad vi gjorde senast.

Som ni kanske ser, jobbar vi ganska mycket med signalkontroll just nu. Att skilja mellan läggande och ställande under gång, vänstersvängens signaler jämfört med högersvängens signaler, stilla sittande och väntan på inkallning eller läggande och så vidare. Det är en utmaning att jobba med signalerna för det kan bli många fel. Säg till exempel att vi har tränat väldigt mycket platsligg på senaste. När vi står stilla i fotposition, ska jag kommendera Issen att lägga sig ner och sedan ska jag gå iväg. Så ska vi träna lite fritt följ. Vi står stilla i fotposition men nu ska Issen plötsligt vara beredd på att gå när jag börjar röra på mig. Det är två vitt skilda beredskapslägen för honom. Men hur ska han skilja på dem? För att lära sig, måste han misslyckas och göra fel. Och misslyckas, det är känsliga saker för Issen.

Det finns ett begrepp som heter "trial and error" som i grund och botten handlar om att man slutar utföra beteenden som man inte uppnår någonting med. Till exempel slutar en hund tigga vid bordet om den aldrig får någon mat där. När vi så var på kurs hos Klickerklok, sade Thomas att Issen nog är en "trial and success"-hund. Han behöver lyckas, för att hålla modet uppe helt enkelt! Sedan jag började jobba på det sättet, upplever jag att träningen blivit roligare och mer framgångsrik. Istället för att sluta belöna beteenden som inte var riktigt riktigt bra, har jag belönat dem med en dålig belöning. De bra beteendena får bättre belöning och de bästa beteendena får givetvis kanonfin jackpot-belöning! Allt från en torr matkula till ett kast med pipbollen, alltså! På så sätt behöver Issen aldrig riktigt misslyckas, men han motiveras ändå till att göra bättre och bättre ifrån sig.

Det är en noggrann balansgång det där, i klickerträningen. Balansgången med att belöna endast de bästa beteendena för att ständigt få en utveckling framåt. Det är extremt lätt att vara feg och belöna för säkerhets skull. Då tappar hunden glöden att utveckla beteendet och man kör fast. I gengäld, om man är alldeles för kräsen och belönar väldigt sällan, kan hunden tappa glöden för att belöningen aldrig kommer. Konsten är alltså att se de små framstegen och vara noggrann att hitta och belöna dem!

När vi tränar raka sättanden, får Issen gång på gång chansen att sätta sig ned. Om han sätter sig lite snett, säger jag bara bra, tar ett par steg framåt och ger honom en ny chans. Om han sätter sig skapligt får han en godisbit, gärna placerad på ett sådant sätt att han får förväntningar i den riktning han ska jobba för att sitta rakt. Om han sätter sig helt rakt, får han många godisbitar, klapp, beröm och kanske till och med leksak. Så jobbar vi oss framåt. Hade Issen varit lite tåligare, kanske han inte fått godis för de halvbra sättandena, utan bara ett muntligt beröm. Endast de allra bästa sättanden hade belönats med godis och lek. Utvecklingen hade förmodligen gått snabbare då, men i Issens fall hade det även fått konsekvenser av osäkerhet och förlust av glädje och attityd. Det är det inte värt!


Belöningsplacering nyckeln till många framsteg!

Jag har slitit lite med Issens ställande under gång på senaste. I klickerträning gör man ofta så, för att det ska vara tydligt för hunden, att man utgår från rörelser. I ställande under gång ska hunden bara stanna, vilket inte är en speciell rörelse - tvärtom; det är avsaknad av rörelse! För att göra det enkelt för hunden kan man då lära den någonting som kallas "hoppstå", nämligen att hunden hoppar upp lite lätt med framtassarna i luften för att sedan trampa ner dem i marken samtidigt och bli stående. På så sätt blir ställandet en tydlig rörelse och hunden kan lättare förstå sin handling.

Jag har lärt Issen att trampa med framtassarna på kommando. Stillastående går det finfint, men så när vi ska börja träna på det i rörelse... Han trampar, men tar sedan ett steg framåt med ena tassen. Så vill jag inte ha det! Det kommer att se slarvigt ut, som att han inte lyder kommandot, om han stannar med framtassarna men sedan tar ett extra steg framåt. Jag vill gärna bli av med det beteendet! Men hur i hela friden ska det gå till? Till att börja med ville jag specialbelöna de gånger som han inte tog det där lilla steget framåt. Men det var sällan, kanske bara en gång av fem-sex. Det är inte tillräckligt för att han ska förstå vad jag vill ha! Jag fick grubbla vidare... Men så kom jag till en stor insikt!

Varför tar Issen ett extra steg framåt efter han gjort hoppstå? Jo, därför att han har en hög förväntan framåt! Det är inte så konstigt, för han är alltid vänd mot mig och det är jag som har godiset. När han gjort ett hoppstå har jag tagit fram godisen och gett den till honom. Självklart längtar han framåt, mot mig, då! Och här är ett kanonbra exempel på hur belöningsplacering kan lösa ett stort problem. Genom att sluta ge godis från handen och istället kasta godiset mellan hans framben, förändrade jag Issens förväntan till att istället ligga bakåt. Med en bakåtriktad förväntan, började Issen plötsligt göra perfekta hoppstå! Varför skulle han ta ett steg framåt, när belöningen kommer bakom? Problem solved med belöningsplacering!


Tävlingsbara men inte tävlingsklara

Draget fungerar sisådär just nu. Jag ska inte klaga, halva Sverige kan inte ens gå utomhus utan skridskor. Våra vägar är relativt körbara iallafall. Lite regn, blåst och sol har gjort att mycket av isen har smält och grusvägen skymtar fram. Periodvis är det isigt men bonden har lagt ordentligt med grus så det går att köra, om än lugnt så inte hundarna riskerar att halka och skada sig.

Jag skulle gärna vilja träna mer fart med cykeln, men nu vågar jag mig inte ut med den alls. Det räcker med en liten isfläck just där jag behöver bromsa så slår jag halvt ihjäl mig... Nej, det har blivit vagnträning den här veckan och så lär det fortsätta. Det är lite trist, för det sätter begränsningar i min träning. Den blöta grusvägen gör vagnen tung medan istäcket gör att jag måste hålla farten nere. Vi är alltså mitt uppe i en höstträning just nu! Långsamt och tungt, inte optimalt inför en sprinttävling, men jag är ändå tacksam att vi har möjlighet att köra alls.

Nu när jag ser tillbaka på veckan som varit, inser jag att vi kört ganska mycket. Fem pass, närmare bestämt. Diva, Busan och Gunne har gått över sex mil. Det är lyx, med tanke på omständigheterna. Kinoo har rivit sig på nosen och såret har envisats med att blöda ett par träningspass. Hon fick vila i början av veckan för att få läka ordentligt och även om det inte är helt läkt ännu, är det ändå betydligt bättre.

Jag har grubblat över hur jag ska placera hundarna i spannet sen när vi tävlar. Diva är min bästa hund, näst efter Gunne. Men Diva tappar lätt fokus, speciellt i nya miljöer. Inte alls bra utgångsläge på tävling, speciellt inte för Gunne som blir oerhört störd av Divas påhitt.

Busan har inte riktigt hängt med på sistone. Jag vet inte om det är löp på gång eller om någonting annat händer i hennes skalle eller kropp. Hon springer med, men jobbar inte. Jag testade henne i led med Gunne ett pass den här veckan men hon bromsade till den grad att jag till slut var tvungen att sätta bak henne. Längre bak i spannet springer hon iallafall med. Kinoo däremot funkar väldigt fint fram tillsammans med Gunne. Oftast är hon lydig och lyssnar på mina kommandon och om hon inte är det, drar Gunne numera helt ogenerat henne med sig åt rätt håll. Det måste Gunne göra oavsett vilken av hundarna som är jämte henne fram, men hon verkar vara mer bekväm med att ta intiativet över Kinoo.

Kinoo hade ju varit given som ledarhund tillsammans med Gunne, om det inte vore för funktionärerna... När vi tävlade i Nybro, ville ju Kinoo stanna och kela med varenda funktionär längs banan... Jag kan inte säga annat än att det tog skapligt bra med tid att behöva dra henne med sig förbi varenda funkis! Det blir jobbigt även för Gunne, om jag har Kinoo fram under tävlingen. Fast det verkar ändå, trots allt, vara det bästa alternativet för stunden. Även om det är funktionärer på några enstaka ställen längs vägen, är det bättre med de stoppen än ständiga störningsmoment i form av tittande Diva och bromsande Bus.

De senaste passen när jag har kört Diva bak, måste jag säga att det ändå har varit en skillnad. Hon började löpa häromdagen, som jag länge väntat på, och kanske det hjälper lite också. Men hon har jobbat bättre nu än hon gjort på länge. Mer fokuserad, även om hon då och då kikar åt sidorna eller vädrar lite så slutar hon inte dra utan jobbar fint framåt. Då är det acceptabelt, tycker jag. Jag försöker undvika att ha henne som ledarhund i den mån jag kan och nu när Kinoo går så fint så slipper jag grubbla över det alls.

Jag fick besök av Monika och Spiken häromdagen. Spiken är en himla duktig draghund och Monika har tålmodigt kämpat på med deras träning. Det är inte lätt att träna en ensam husky, det är mentalt betydligt enklare för dem att springa i grupp. Men Monika är inte dum. Hon kör med springer som Spiken drar i, samtidigt som hon styr honom med koppel och halsband! Ett hett tips till dig som bara har en hund och gärna vill kunna träna drag på ett säkert sätt. Med en orutinerad hund framför dig, kan du lätt råka ut för att den springer åt fel håll, ut på vägen, ner i diket, stannar eller annat som kan orsaka diverse skador både hos dig själv och hunden. Samtidigt är det inte roligt att skälla på hunden hela dragturen, för att den är ofokuserad. Nej, detta är faktiskt en himla smart lösning.

Och visst har det gett resultat! Spiken jobbade som ledarhund tillsammans med Gunne. Han var jättenoggrann att hålla höger kant på vägen och behöll fokus hela träningspassen. Till och med då han blev riktigt trött och inte orkade hålla linan sträckt, låg ändå öronen bakåtslickade och fokuset var framåt. Det var jätteroligt att se, och inte minst roligt för Gunne att få jobba med en annan fokuserad hund!


En sista fundering

Jag har den senaste tiden fått några förfrågningar om att hålla klickerkurser. Om det finns någonting jag går igång på, så är det att dela mina erfarenheter med andra. Kanske inte kommer som någon överraskning för er som är trogna bloggläsare...! Jag känner att jag har skapligt grepp om shaping-processen och hur man får fram roliga saker med klicker. På en skala ett till tio, skulle jag definiera mig som en femma om jag skulle beskriva hur duktig klickertränare jag är. Det finns definitivt saker jag kan bli mycket bättre på, tack och lov, men jag känner att jag har relativt bra koll på helheten iallafall.  

Men nu har jag börjat grubbla... Jag vet att jag är en duktig pedagog, det är en egenskap som jag burit på och utvecklat sedan jag var liten. Men kan man vara en bra tränare, om man inte haft några resultatmässiga framgångar? Alltså det är klart att man kan vara bra på att lära ut, men skulle du själv lägga pengar på att gå lydnadskurs för någon som inte ens startat i en lydnadstävling än? Det är den saken jag grubblar över. Hur viktiga är tävlingsresultat, som meriter för en instruktör? Vad tycker du objektivt sett?

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!