Ett avslutande inlägg om Diva

Nu är det definitivt. Diva kommer förbli blind. Vi har behandlat hela tiden som vi skulle, men det hjälper inte. Visst skulle synen kunna komma tillbaka, men så länge vi inte klarar att hålla trycket i ögat nere, så kommer synen försvinna ändå. Och som det ser ut nu, är det fullständigt omöjligt. Hon får maxdoser av de kraftigaste medicinerna och det räcker knappt till...

Jag har gjort en liten faktaruta om hur det funkar med trycket i ögat. Det kallas i regel för Glaukom, de här symptomen, och kan antingen vara en sjukdom i sig, eller en följd av någonting annat. I Divas fall är det förmodligen det sistnämnda, för det löper liksom amok med en gång.

När vi kom in till Strömsholm, exakt en timme och fyrtio minuter efter att trycket började öka, så hade Diva 68 i tryck. De behandlade direkt, med dropp rakt in i blodet. Efter en halvtimme hade det ökat vidare till 88. Då stack de hål i ögat för att ha minsta chans att rädda synen. Som ni ser, är det liksom sjukt mycket över det farligaste...

Jag är inte överraskad och egentligen inte heller besviken. På något sätt har det hjälpt väldigt mycket att ha fått uppleva första halvåret med bara ett öga. Eller allt som har hänt egentligen. Det är som en lång, systematisk process. Känslan av att ha förlorat min blivande stamtik, ovissheten om vi någonsin skulle kunna tävla och oron över det andra ögat. Allt det var tärande men tvingade mig samtidigt att bearbeta alla känslorna. Lättnaden jag upplevde när Divas systers öga blev obducerat och man inte såg att det var någon sjukdom där. Då släppte jag oron och började se framåt igen, våga tänka på framtiden. Insikten om att det är relationen som räknas. Upplevelserna på vår första tävling och nu detta. Bitarna faller på plats på ett logiskt sätt. Jag har varit till hundra procent redo för detta.

När jag insåg att Diva var blind, i lördagskväll, kände jag direkt att det var fel att låta henne leva kvar. Hon var så osäker, så rädd. Helt annorlunda än min vanliga tuffa Diva. Jag bestämde mig omedelbart för att om de sade att det var kört, skulle vi ge upp. Där och då. Med en gång.

Så kom vi till Strömsholm. Jag hade inte ens tagit koppel på henne. Men visst skulle väl ändå min lilla skitunge envisas med att gå runt och undersöka, snubbla, lukta och inspektera hela rummet. När hon tröttnade, satte hon sig jämnte mig och försökte ge vacker tass. Krafsade hit och dit till hon hittade vart jag var. Det var Diva som började komma fram...

Sen dess har vi resonerat fram och tillbaka. Hur gör vi? Synen kunde komma tillbaka och det var ju ett drömscenario - om än extremt osannolikt. Det som i så fall skulle komma, var en livslång behandling med ögondroppar av diverse slag. För närvarande får hon ögondroppar åtta gånger om dagen. Ni kanske förstår hur det alternativet skulle förändra våra liv...

När Strömsholm sade att vi ger upp nu, ögat kommer inte bli bättre, då blev jag på många sätt lättad. Kanske först och främst för att jag fick ett besked att förhålla mig till, för en gångs skull. Men också för att jag inte visste hur ett liv med konstant medicinering skulle te sig, och hur mycket av synen som i så fall skulle fungera. Säg att hon bara kan skilja mellan ljus och mörker, och för att fortsätta kunna det behöver hon medicinering dagligen med två-tre timmars intervall. Är det värt det?

Nej, jag har tagit nästa steg nu. Diva är blind. Hur går vi vidare? Natten mot söndagen bestämde jag mig för två saker. Om hon blev helt blind, skulle vi ta bort henne. Och om hon blev så synskadad att det skulle påverka hennes liv, skulle vi ta samma beslut. Men så vaknade jag på morgonen med en enda fråga i mitt huvud; Om Diva fick välja, skulle hon hellre leva eller dö?

Det är inte en jättelätt fråga. Jag tror inte hundar är rädda för döden på samma sätt som vi, även om jag kan tänka mig att de gärna undviker den - fast i så fall mest på grund av den tillfälliga smärta som det oftast innebär att dö. De lever för stunden, våra kära djur. Ibland avundas jag dem...

En av de saker som jag tappert kunde hålla fast vid när Divas blev blind på första ögat, var frågan; har hon ett lyckligt liv? Jag känner min lilla tjej och jag tror mig veta vad hon skulle svara om jag frågade henne vad som gör henne lycklig. Det finns några saker som är en röd tråd i Divas liv, saker hon alltid älskat och ägnat tid till så fort hon fått chansen. Det är leka, springa, tugga och jaga. Klarar hon bara av att göra de sakerna så tror jag hon är fullständigt nöjd med sitt liv.

Jag googlade en hel del på blinda hundar igår, när vi fått beskedet att det är kört. Några saker som var tydliga, var dels att en blind hund kan leva ett mycket bra liv. Det var till och med så att veterinärerna menade att blindhet inte är en orsak att ta bort en hund. Iallafall inte för hundens egen skull. Dels fanns det en mängd tips på hur man kan anpassa hemmet så den blinda hunden känner sig trygg och kan bete sig normalt. Saker som aldrig slagit mig förr, men som var helt logiska. Och dels fanns det en massa råd om att man skulle akta sina hundar hela tiden.

Jag kan mycket väl tänka mig att anpassa vårt hem så Diva klarar sig så bra som möjligt. Men, som vissa skrev, att ständigt hålla golvet fritt från saker och stolarna inskjutna, det fungerar liksom inte riktigt här. Jag känner, som vanligt, att vi givetvis kan hjälpa henne. Men vi ska inte dalta med henne. Hon måste lära sig att hålla koll på vart soffan är för att inte falla ner på andra sidan när hon vilar, att känna sig för när hon ska gå uppför trappen och inte springa på för mycket när hon inte vet vad som finns framför henne.

Därför har jag landat i detta beslut. Jag kommer att använda dofter. En äcklig doft ska få känneteckna ett hot eller ett hinder. På några ställen i huset har vi hårda hörn i ansiktshöjd för Diva. Dem märker jag med en äcklig doft. Detsamma med våra grindar. Det är viktigt att Diva snabbt kan få veta om en dörröppning är avspärrad eller ej, utan att behöva gå rakt in i grindarna hela tiden. Jag funderar också på att märka upp stolarna i köket, för de kan stå lite varstans.

En god doft ska få känneteckna mitten av varje dörröppning. På så sätt kan hon tryggt ta sig från rum till rum utan att riskera att gå in i dörrkarmarna. En tredje doft ska känneteckna trappnedgångarna. Den är allra viktigast. Jag vill inte ha en blind hund som trillar nerför en vriden trappa...

På så sätt kan jag hjälpa henne i vardagen, utan att jag behöver dalta, locka, leda eller ens vara närvarande. Synintrycken ersätts av doftintryck. Jag har ingen aning om hur Diva kommer hantera det, hur lång tid det kan ta för henne att lära sig eller om det kommer hjälpa alls. Men jag tycker det är ett rimligt sätt att hjälpa en blind hund så det är helt klart värt ett försök. Dessutom tror jag det är viktigt att komma igång med detta tidigt. Just nu är hon förmoligen extra mottaglig för intryck, då hon håller på att lära sig hantera blindheten.

Vårt beslut är att ge Diva en chans. Hon ska få en chans att anpassa sig och få ett bra liv. Det är jättemycket upp till henne nu, hur hon hanterar situationen. Jag har förstått att det kan ta flera veckor för en hund att anpassa sig. Vi har inte bråttom. Men jag tror också att vi inom ett par månader har slutresultatet för hur gott hon kommer att klara sitt liv.

För att det ska bli så lätt och tydligt som möjligt, att bedöma om Diva har ett bra liv, har jag gjort en lista över sådana saker som hon brukade göra och som jag tycker är typiskt Diva att göra. Jag har försökt hitta mätbara saker, för att inte mina känslor ska få för mycket makt. Det kan komma en dag där jag konstaterar att Diva inte har ett bra liv, att hon inte är lycklig. Då vill jag inte ha tvingat henne leva dåligt i åratal bara för att jag inte velat se sanningen. Här är Divas saker: 

Springa i trädgården

Leka med en annan hund

Dra i spannet

Hoppa upp på, och ner från, saker; hundkojan, stenmuren

Röra sig avslappnat inomhus

Hämta grejer för att få belöning

Tigga kel, pussas

Jaga möss

Utveckla beteenden med shaping

Vara i hundgården utan uppsikt

Hoppa in och ut i hundkoja, bur, box

Vara avslappnad i närheten av bekanta hundar även om de nosar på henne

Allt detta är väldigt lätt att bedöma. Antingen klarar hon det eller ej. Det enda som är abstrakt, är detta med att vara avslappnad. Jag visste inte hur jag skulle kunna skriva det på ett tydligare sätt. Förhoppningsvis kan jag försöka vara klarsynt när det kommer till det.

Nästa steg på schemat är operation i Strömsholm imorgon. Jag frågade om det inte gick att ta bort ögat på vanligt vis, som vi gjorde med det andra. Men tydligen är det inte socialt accepterat att ha en ögonlös hund. Veterinären berättade att man får massa problem med människor runtomkring då. Jag vet inte om det är ett försäljningstricks, men jag har valt att köpa det. Det kan faktiskt stämma. Så Diva kommer antingen få behålla sitt öga, men att man tar bort de celler som producerar vätska hela tiden, eller så får hon en protes. Det beslutet tar vi imorgon bitti när vi träffar ögonveterinären igen.

När vi kommer hem imorgon, börjar vårt nya liv. Vi har valt att lämna tillbaka Busan i förtid, då träningen och omsorgen i allmänhet är väldigt begränsad just nu. Då är vi färdiga, flocken är stabil och förhoppningsvis ska vi slippa fler sjukdomar och problem under ett tag. Jag kommer också att gå tillbaka till mitt standardbloggande, med de långa och mer sällsynta inläggen.

Återigen vill jag rikta ett stort tack till er alla som följt oss. Jag har fått telefonsamtal, mail, kommentarer och chattmeddelanden. För mig har det varit ovärderligt att ha ett så massivt stöd, att ni alla hållt tummarna för oss och frågat hur det gått. Jag är överraskad att det finns så mycket värme och omtanke runtomkring oss alla. Ni har alla stöttat mig genom detta och förmodligen kommer ni göra det även när andra hamnar i svåra, tunga situationer. Det unnar jag alla som upplever sorg och smärta. En stor kram till er, var och en, och ett tack för att ni tagit er tid.