Vecka 12; Massa shaping, utmaningar och en ond rygg

Hjärnan känns fortfarande skapligt uttömd sedan förra veckans blogginlägg och insikter. Det börjar bli ljusare om dagarna, roligare att spendera tid utomhus med hundarna både morgon och kväll. Tänk så praktiskt det funkar, att det är under den mörka vintern som vi tränar som mest drag och om ljusa sommaren som vi kan göra annat. På vintern finns oftast inte energi så det räcker mycket längre än till att ställa sig på en vagn och åka.

Vintersäsongen börjar ta slut nu. Efter åtta månaders dragträning och många mil, en bra bit över hundra, börjar det bli dags att avrunda så smått och istället börja titta på sommaraktiviteter. Att leva såhär med mina hundar, säsongsbundet, håller min motivation uppe och gör att jag inte tröttnar.

I vanliga fall är jag en (allför) ombytlig person och de gånger som jag frågar mig själv hur jag har kunnat ha hundintresset så intensivt och under så lång tid, är detta svaret. Säsongsträningen ger mig avbrott och förändring i livet, inte bara tillräckligt för att orka men också tillräckligt för att vilja, längta och ge järnet!

Den här vintern har varit kämpig, ja det vet ju ni som följer bloggen. Jag hade ett rejält avbrott från lydnadsträningen men började så smått igen efter inspirationen jag fick av att gå kurs. Utomhus har inte varit att tänka på, med den snömängden vi haft i år. Ja såklart har jag njutit av snön! Men lydnadsträningen har blivit förpassad till detaljträning inomhus och några pass i inomhushall.

Nu har det tinat upp rejält utomhus. Vår lydnadsplan är nästan helt bar och igår passade jag på att inviga den för året. Det är på hög tid att vi börjar träna längre pass av allt och jobba mer med externa belöningar. Och visst visade sig träningen väl behövd när jag satte igång!

Att jobba med externa belöningar är väldigt praktiskt på många sätt. Med extern belöning menar jag att det finns en belöning i form av leksak eller godis utplacerad i närheten av där man tränar. Hunden får sedan vid väl valda tillfällen lov att gå och ta belöningen.

För Issens del är det två saker som vi vinner väldigt mycket på med extern belöning. Dels är det ett bra sätt att kunna jobba med moment under en längre tid utan belöning, han vet ju att där i matskålen finns en superbra belöning som han kommer få sen. Dels är det en ovärderlig störningsträning.

Issen har väldigt lätt för stadga numera. Om jag lägger honom plats, krävs det relativt mycket för att han ska lämna sin position. För att förklara saken lite kort. När man tränar med shaping får man först, med hjälp av klicker, hunden att förstå vad man vill att den ska göra. Så snart hunden förstått vad vi vill ha för beteende, slutar man klicka och börjar istället jobba för att fresta och störa hunden. Om hunden inte låter sig störas, får den belöning. Om den "går på" våra lurendrejerier mister den chansen till belöning. Är ni med?

Detta är en av de allra största fördelarna med att jobba med shaping. Genom att hela lärprocessen går ut på att hunden listar ut vad du vill att den ska göra, får hunden en stor förståelse för momentet. Dels lär den sig rent fysiskt att utföra vad du vill, dels får den en mental upplevelse av momentet helt fristående från själva belöningen (om än belöningen är frikostig och fungerar som en lön för mödan). Dels kan dessutom en skicklig klickertränare lära hunden att göra ett moment med rätt attityd.

När vi tränar platsligg vill jag att Issen ska ligga stilla med kroppen rak och tätt mot marken. Jag vill att han ska ha låg stressnivå och låg beredskap. I ett platsligg förekommer aldrig att hunden ska göra några hastiga rörelser på rätt kommando, självständiga förflyttningar eller annat. Det enda hunden ska göra är att stanna där den är. Precis det, vill jag att Issen ska veta och vara beredd på.

Så snart Issen kunde lägga sig ned, började jag träningen för platsliggning. Jag lockade honom med godis och belönade när han inte lät sig lockas. Jag tappade godis, hoppade och studsade, sade diverse olika glada tillrop. Alla gånger Issen behärskade sig, fick han belöning. Jag gick framför, bakom, runt, över honom. Men jag stod också helt still. Vad jag än gjorde, förstod Issen till slut att allt bara var lurendrejeri för att lura honom på godiset. Det finns säkert ett par saker kvar som skulle kunna lura honom att släppa positionen, så visst har vi saker att jobba med. Det är tjusningen med shaping.

Jag kan i ärlighetens namn inte jättemycket om annan slags lydnadsträning än den jag själv gör. Men ibland får jag höra att man inte ska börja med saker därför att det krånglar till det för hunden, att man inte ska göra si eller så för då blir det svårt. Lydnad är svårt, det är fyllt av fällor och detaljer som kan faljera. Att man till varje pris försöker undvika att påfresta hundens kunskaper, känns som att skjuta sig själv i ryggen. Det är ju just vad vi vill, att hunden ska kunna utföra momenten med full precision även i en tävlingsmiljö som kanske är den mest påfrestande miljö vi kommer uppleva i lydnaden. Att påfresta ett beteende gör det mer stabilt! Under förutsättning att hunden har en mental och fysisk förståelse för vad vi vill att den ska göra.

Så, under passiva moment är Issen väldigt duktig på att behålla sin position. Värre är det med aktiva! Det är här de externa belöningarna kommer in i bilden, de jag skrev om tidigare. Som motivation men samtidigt som störning i träningen.

Jag lämnade en näve godis i en matskål vid träningsryggsäcken och började jobba med fria följet. Plötsligt fick Issen extremt svårt att fokusera. Han tittade på allskaffens andra saker än just mig. Glömde bort att vi tränade och började gå promenad istället, gled ut ur position eller stannade och luktade. Issens beteende blev plötsligt väldigt likt så som han blir när vi ska jobba på en ny plats. Disträ och ofokuserad. Mycket bra! Det betyder nämligen att jag äntligen har fått ett effektivt sätt att bättra på det!

Nufsar och lufsar

Jag har fått den stora äran att träna ett gäng vattenekipage några gånger nu under våren. De är nyfikna på lite andra träningsmetoder och jag är givetvis mutbar.

Det är spännande att börja helt från starten med hundar och förare som i stort sett aldrig tränat med klicker eller shaping förut. En av de saker som jag tidigare har fått erfara, är att många är nyfikna på klickerträning men inte riktigt har tålamod att dels låta hunden lära sig jobba på ett så frimodigt sätt och dels själv lära sig jobba på ett så passivt men kreativt sätt.

Jag mörkade ingenting för mina kära träningsoffer utan gick direkt in med korten på bordet. Jag lär er shaping, jag hjälper er utvecklas som hundtränare och ger er verktyg att jobba med era hundar. Ni väljer själva om ni vill använda dem eller ej, men andra träningsmetoder är jag tyvärr inte alls speciellt duktig på.

Till min stora glädje anammades mitt budskap fullt ut och förarna kämpade på med iver och tålamod genom övningarna. Jag kan ju säga att tempo och intensitet på en leonberger/new foundland/landseer inte direkt är en naturlig egenskap. Trots det kämpade de på och kom flera steg framåt under första kvällen.

Jag ser fram emot nästa gång då de ska redovisa hemläxan; att testa fem olika sätt att liva upp sin hund. Det är nämligen väldigt praktiskt om man kan ta korta pauser och liva upp hunden under träningen, så den får vila hjärnan och ladda ny energi för att träna vidare. Shaping bygger på att hunden når ett visst mått av frustration, vilket kräver att den i grund och botten är lite laddad. För hundar som naturlig är väldigt lugna av sig, kan det vara väldigt fint att ha ett ess i rockärmen som laddar upp dem lite!

Jag kommer lära mig otroligt mycket av att arbeta med dessa härliga ekipage! Jo, jag gav i läxa att testa fem olika sätt att liva upp sin hund. Inte nödvändigtvis lyckas med det. Jag har nämligen upptäckt att det är skitsvårt att utveckla lek eller liknande under press. Om man helt kravlöst provar på lite olika saker, är det mycket större chans att hitta någonting där både hunden och en själv trivs!

Det är lite roligt med vattenträning också. Jag läste igenom reglerna för de fyra olika klasserna häromdagen. I princip alla moment baseras på apportering eller en slags budföring. Tänk så underbart mycket man kan slipa på detaljer när det är så begränsat med utbud! Jag upplever ofta tävlingslydnaden som så bred och varierande att det är svårt att få grepp om vart man står i det hela, speciellt när man börjar från början. Det är så ofantligt många detaljer, positioner och delar som ska stämma. Nej, det ska bli roligt att jobba med vattenlydnaden!

...och så raka motsatsen

Förutom nufsarna och lufsarna, har jag också börjat dejta världens goaste lilla bordercollietjej; Loppan. Matte Barbro har läst på flitigt om shaping och grundfärdigheterna för tävlingslydnad. Mitt uppdrag i det hela, är att vara observerande ögon. Fast jag kan ju såklart inte hålla munnen...

Det är väldigt utvecklande att iaktta en annan klickertränare och komma med kritik, synpunkter och idéer. Det blir egentligen ganska lite fokus på hunden i sig, utan mer på att utvecklas som hundtränare. Hundens kunskaper utvecklas ju automatiskt alltmedan man arbetar med sig själv!

Loppan är också en väldigt spännande hund, klok och läraktig men också försiktig och eftertänksam. Jag tror vi alla kommer lära oss mer om hundträning av Loppan! Det känns också roligt att följa en valp i sin utveckling igen eftersom jag aldrig riktigt hann komma någonvart med Diva innan hennes ögonproblem började. Det finns så mycket att lära och precis som i alla andra hundsporter är det roligt att drömma om hur man ska jobba med nästa valp för att det ska bli så bra som möjligt!

Apropå valpar så måste jag ju trilla in på detta ämne som snurrat runt i skallen då och då utan att riktigt få komma ut. Folk säger att man inte ska träna lydnad med valpar men jag håller inte riktigt med. När lydnadsträningen baseras på valpens eget initiativ, som en enda stor lek med husse eller matte, ja vad är då felet? Med positiva metoder är träning en naturlig del av valpens liv och den lär sig tidigt att ha tålamod, jobba för belöning, leka med människor och behärska sig själv.

Utmaningen Gunne

Barbro är en klok och kunnig agilitymänniska och har, tillsammans med Emmeli fått mig att sätta igång med agilityträning med Gunne. Vi har ju redan tränat lite smått och gott då och då så det är kul med fler utmaningar. I senaste blogginlägget skrev jag lite om hur viktigt det är med timing, kreativitet och modighet för att vi klickertränare ska lyckas. Men det finns ju även grunder som hunden behöver förstå, för att shapingen ska fungera. Det blir extra påtagligt för mig nu när jag jobbar med att shapa en ovan hund. Här är några saker:

Aktivitet: En oklickad hund vet för det första inte att det är den själv som måste ta första steget. Att om den förhåller sig passiv, får den heller ingen belöning. Därför är det klokt att i början klicka för ganska många olika beteenden. Att klicka för aktivitet, helt enkelt!

Klickerklok: En oklickad hund känner inte till regeln att om den får ett klick för ett specifikt beteende, är det just det beteendet den sedan ska fortsätta utveckla. Den kan till exempel få ett klick för att dutta nosen mot en hand men sedan prova backa, sitta, stå på bakbenen, lyfta framtassen och så vidare. Därför är det viktigt att någonstans i ovanstående ”klicka för aktivitet”-träning även lära hunden att fortsätta utveckla de beteenden den börjat med.

Extinction burst: För att detta ska fungera, rent praktiskt, krävs att hunden tänder på träningen. Därav hemläxan till nufsarna och lufsarna. Det handlar återigen om extinction burst. För att göra en kort resumé, kan man säga att extinction burst är den frustration som uppstår när någonting som förut har lönat sig, plötsligt inte gör det längre.

Tänk på hissknappen. Du åker hiss till våning två varje dag och hissen har alltid fungerat. Så plötsligt en dag när du trycker på knappen till våning två, så händer ingenting. Vad gör du? Jag slår vad om att du inte sätter dig ner i hissen för att vänta på bättre tider. Förmodligen kommer du trycka på knappen flera gånger, hårdare, snabbare. Du kommer sedan att testa knapparna till de andra våningarna. Erkänn! Du har fått en extinction burst.

Extinction burst är kanske den viktigaste förutsättningen för att shaping ska fungera. Om inte frustrationen väcks kommer du bara passivt sätta dig i hissen och vänta. Detta är utmaningen med en oklickad hund. När den inte får klicket den väntar sig, är risken stor att den sätter sig och väntar på att du ska göra jobbet. Det gäller att du har byggt upp en grund där hunden förstått att aktivitet lönar sig, samt att du har en belöning som hunden tycker är väl värd att jobba för.

Omvänt lockande: För att följa upp beteendet och jobba mer med stadga, behöver hunden förstå konceptet med störningar. Jag ska inte gå närmare in på det, för jag har ju redan skrivit rätt så mycket om själva grejen i början av inlägget. Hursomhelst behöver hunden förstå att olika störningar bara är lurendrejeri.

Frikommando: I samband med stadgaträningen, är det viktigt att ha en signal för hunden som betyder "nu har du varit duktig tillräckligt länge, nu får du äntligen lov!". Det kallas ett frikommando. Kommandot innebär att hunden får lov att släppa positionen och ta belöningen, för att sedan återgå till arbete. Det är alltså inte samma sak som ett hopp-och-lek eller nu-är-träningen-över kommando. Frikommandot är ett belöningskommando med en tanke bakom, som används under träningspassets gång.

Lek: För att få fart och tempo i träningen, behålla kontakten men ändå låta hunden vila hjärnan lite, är det väldigt praktiskt om vi har utvecklat lite olika former av lek. En kort lekpaus hjälper enormt i träningen när hunden blivit lite trött i skallen.

Burlek: Sist, men inte minst, är burleken en sådan grund som jag inte förstår hur man kan leva utan. Att träna hunden att älska sin bur, är otroligt praktiskt när man behöver ett avbrott för att det går dåligt, för att man måste tänka, för att byta moment i träningen eller vad som helst när man vill pausa hunden utan att behöva passa på den och utan att bryta den fina team-känslan som blir när man har hundra procent fokus på varandra.

Det är dessa grunder som är praktiska och viktiga att utveckla om man vill jobba mer aktivt med shaping i inlärningen. Jag kanske har missat någonting, men det mesta innefattas nog i detta. Det är där jag står med Gunne idag. I en läroprocess om inlärning.

I grund och botten är det dock kvaliteten på belöningen som avgör om hunden vill börja arbeta eller ej. Här har jag fått en bra utmaning med Gunne. Hon är måttligt intresserad av mat och extremt ointresserad av föremål. Jag har kommit på några få saker som faktiskt fungerar på henne. Dels att kasta godis som rullar utmed marken. Det är jättespännande tycker hon! Dels om jag backar och har godis i handen, jobbar hon intensivt mot mig. Det är bra, då har jag möjlighet att belöna både till och ifrån mig själv.

Slutligen har jag upptäckt att hon är svartsjuk. När jag tränar de andra hundarna tänder hon till rejält! Vid närmare eftertanke var det just detta som även fick igång Baby till slut på tävlingarna. Jag retade upp henne genom att leka med en annan hund och sedan var hon så sjukt fokuserad och arbetsmotiverad på banan! Vi får se när jag får ett bra läge att testa svartsjukan lite mer ingående och se vad det kan göra med vår träning.

Kära gamla vän

Apropå Baby, trodde jag nästan att hon skulle ta sin sista suck häromdagen. Hon var påtagligt stel och ville knappt göra någonting. Jag tog in henne för att massera lite men hon ville inte ens låta mig röra vid hennes rygg. Det bådade inte gott.

Hon fick ha på sig Back on track-täcket över natten och på morgonpromenaden, sedan gjorde jag ett nytt försök. Den här gången fick hon med på att bli masserad och jag fick jobba genom ryggen ordentligt.

Baby har brosk mellan några kotor i ryggen. När musklerna blir spända, trycker brosket på nerverna och gör ont. Då går hon och spänner musklerna ännu mer och det blir en ond cirkel. Av den anledningen går vi ofta promenader med täcke och jag masserar en eller ett par gånger i veckan för att underhålla musklerna.

När vi var och hälsade på Davids mormor och morfar i helgen, pratade vi lite om Babys värk. De sa att de själva ofta upplevde att lederna värkte mer på våren när värmen började komma. Ja, varför inte? Jag köpte glukosamin och har börjat ge det till både henne och Kinoo. Det har tidigare lindrat i perioder som Baby haft ont. Nu verkar hon betydligt bättre i ryggen och det känns skönt. Jag vill absolut inte att hon ska gå omkring och ha ont.

Jag har också masserat Issen regelbundet senaste veckorna. Det är så lustigt och intressant det där med hundarnas kropp. De andra hundarna har sällan problem med spända muskler, men på Issen kommer det som på beställning så snart vi har tränat och ibland även under vila. Jag håller på att undersöka om Issens spänningar även kan ha ett samband med att han lägger på sig hull och är vresig i perioder. Om man har ont, rör man inte på sig mer än man måste och dessutom är det väldigt svårt att hålla ett gott humör, tänker jag.

Jag fick ett bra tips häromdagen, att man kan ge hundarna glutamin. Det fungerar ungefär som glukosamin fast det verkar på musklerna istället för lederna. En ökad blodgenomströmning skulle hjälpa Issen att få mer avslappnade muskler och kanske ett bättre liv. Jag har bestämt mig för att göra ett försök även här.

I grund och botten gillar jag inte att hålla på med en massa tillskott till fodret. Men samtidigt inser jag att vissa hundar har speciella behov som inte de andra har. Det skulle vara ohållbart att ge ett fullfoder med extra b-vitamin, glukosamin och glutamin till fem hundar. Jag vågar inte tänka på prislappen. Dessutom är det svårt att bedöma hur mycket de får i sig när de äter så varierande mycket beroende på träning, allmänt tillstånd och aptit. Nej, det känns faktiskt lättare att ha ett tillskott vid sidan av, då har jag kontroll över vem som får vad och hur mycket.

Familjelivet

Jag har funderat mycket över hundgårdar senaste tiden. Så snart tjälen gått ordentligt ut marken ska vi börja bygga två nya gårdar. Tanken är att alla hundarna ska ha möjlighet att bo ute. Jag har mest funderat över hur jag ska placera hundarna. Det känns viktigt att de trivs ihop och gillar varandra. Baby och Gunne är båda väldigt ödmjuka men tar väldigt illa vid sig om någon annan hund blir arg. De skulle definitivt passa bra att gå ihop.

Jag skulle gärna ha Kinoo och Diva ihop. Kinoo kan i perioder vara ganska vresig, inte minst nu när hon är skendräktig. Jag är rädd om Diva, som kanske inte kan kommunicera eller försvara sig fullt ut i alla lägen. Kinoo har alltid varit mild mot just Diva, förmodligen för att hon känner att det är hennes dotter. Frågan är om vänligheten är helt pålitlig…

Issen vill jag antingen ska bo själv, eller med Gunne. De två är väldigt förtjusta i varandra och har gått tillsammans nu senaste veckorna. Gunne tar fram det bästa av Issen, minst sagt! Det skulle vara mycket intressant att se hur de utvecklas av att vara tillsammans mer.

Ja det är lite att fundera på men det lär dröja någon månad innan gårdarna är klar och jag behöver bestämma mig. Jag tror i alla fall det kan vara bra för hundarna att få en ordentlig kompis att gå i par med, som fungerar på längre sikt, inte minst om jag så småningom ska ha lite familjeliv här hemma.

En avrundning apropå allt

Avslutningsvis måste jag berätta om dragkursen. Hundia i Mjölby har haft ett par introduktionspass i drag där jag har föreläst och visat lite. Nu ska vi ha en riktig kurs på tre tillfällen där vi övar mer praktiskt. Deltagarna har varit allt möjligt annat än de traditionella draghundraserna. Det har varit schäfer, bordercollie, grand danois, dvärgschnauser, dobermann, staffar och en massa mer.

Nu när vi ska börja dra mer i praktiken, har vi märkt att det är jätte, jättesvårt att hitta selar som passar till dessa hundar. Några har måttbeställt men fått hem selar som har varit på tok för stora, små, långa eller korta. För att vi skulle kunna genomföra dragkursen på ett bra sätt, har vi så bestämt oss för att samlas och själva sy selar till hundarna.

Sagt och gjort. Vi träffades en kväll i förra veckan och började. Till vår hjälp hade vi några färdiga beställda selar där vi kunde studera konstruktionen. Jag har ju sytt en dragsele tillsammans med Emmeli så lite erfarenhet hade jag ju. Men gud det blev en rejäl utmaning!

Vi gjorde misstag efter misstag och när allt verkade som att det var klart, upptäckte vi att selarna inte passade alls, trots alla noggranna uppmätningar. Suck! Jag hade inte anat att det skulle vara så svårt! När vi började närma oss halv elva, det var en vanlig vardagskväll, insåg vi att vi inte skulle hinna klart. Det var bara att åka hem med ett misslyckande i bagaget.

Men skam den som ger sig! Vi tänkte på saken ett par dagar och bestämde oss sedan för att göra ett nytt försök. Istället för att ses i stor grupp, bokade vi upp dejter med hundarna var för sig. Igår var det så dags för mig att sy sele till Daimler, en slovensky kopov.

Vårt nya koncept fungerade! Efter lite utprovning och ihärdig sömnad var selen klar. Och den var klar med råge. Jöss så snygg den blev! Och vilken passform! Det blev annorlunda än vi tänkt oss, men faktiskt ännu bättre. Det blev en kombination av vanlig x-backsele och h-backsele. Den sitter väldigt lätt och löst runt kroppen, men när man spänner upp den sitter den som slickad! Daimler har så pass djup men smal bröstkorg så vi lät selen vara bred mellan frambenen för att sitta stabilt. Det, i kombination med formen på ryggen, gör att selen är fullständigt oglidbar när den väl är i arbete.

Nu återstår att hitta polyesterband med invävd reflex och knallorange bävernylon så ska jag sy sele till Issen. Äntligen kommer han få en sele som verkligen passar hans luriga kroppsform!

Försöka duger?

Jag tänkte jag skulle försöka blogga lite oftare för att det inte skulle behöva bli så himla långa inlägg. Jag vet inte hur det egentligen skulle gå till. När jag väl börjar tänka, är det rätt så kört och allt spinner iväg långt bortom twitter-världens räknade tecken. Jag är helt enkelt hopplös. Så det blir inte kortare inlägg bara för att jag bloggar oftare. På sätt och vis ett misslyckande, men alla dessa tankar är en viktig del av min egen bild och utveckling av hundträningen. Så jag får helt enkelt fortsätta att försöka blogga oftare, om än det blir lika förbannat långa inlägg varje gång.

Som en sista avslutning gör jag ett nytt försök att visa filmen om Divas anpassning. Jag hade en jättebra låt som var poppig och rolig men det var nåt skivbolag som inte tyckte det var så bra idé att jag lånade den utan att ens be om lov. Så jag bytte.

Ps 1. Jag har gett upp med fotoboken som jag skulle göra om året 2010. Det finns inga bokkonstruktioner som rymmer allt jag skriver på ett år. Än i alla fall.

Ps 2. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!