Dagen efter...

Vad hände igår egentligen? Ja alltså jag är ju givetvis medveten om att vi var och tävlade lydnad för första gången. Men efteråt? Jag kände mig så konstig. Uttömd. Både på energi, inspiration och lust. Jag kände inte alls sådär som jag skulle ha velat; nöjd med vår första insats och motiverad att fortsätta jobba.

Det skulle vara en vägledning för mig igår, en vägledning om vart vi ligger i träningen och om vart jag behöver lägga krutet framöver. Protokollet med poängen och domarens kommentarer skulle bli min guide. Men herregud jag som var så övertygad om att vi skulle ligga åtminstone i nederkant av förstapris!

Självklart känner jag en press. Jag skryter jämt, ja det vet ju ni som följer bloggen, om att shapingen är så överlägsen träningsmetod, om att det minsann inte är så svårt att träna en husky, om att lydnaden går så bra och är nästan helt klar. Att gå ut från lydnadsplanen med ett protokoll på 140 poäng, ja det kändes lite som en kalldusch.

Jag får helt enkelt rannsaka mig själv. Vad hände? Har jag helt misstagit mig om vår nivå? Har jag överskattat oss så brutalt? Det saknades liksom tjugo poäng för att ens vara i närheten av ett förstapris. Jag tror jag kände mig rätt så tagen efter det. Rätt så nedslagen. Rätt så hopplös.

Så nu frågar jag mig; vad gick fel? Vart rasade poängen bort? Del efter del har jag gått igenom momenten i huvudet och på protokollet. Vad gjorde vi dåligt? Vad behöver vi träna mer på? Och om jag tänker på längre sikt; hur vill jag själv att det ska se ut? Ställandet till exempel kunde jag inte önskat mig ett bättre. Det var verkligen helt perfekt. Domaren och jag var inte överens och det kan jag acceptera. Jag skulle inte gjort det annorlunda om jag fick drömma.

Platsliggandet var Issen så gudomligt duktig. Jag upptäckte senare på kvällen att han har kraftig klåda på ryggen. När jag ser på filmen såhär i efterhand ser jag hur han gång på gång kastar bak huvudet av irritation men snabbt fokuserar på sin uppgift igen. Han kämpar hela tiden för att ligga kvar och titta på mig. Till slut kastar han sig bak på rygg och rullar sig och lika snabbt ligger han stilla på sin plats igen. Det gick så snabbt att det knappt syns på filmen. Inom loppet av en sekund skulle jag tro. Sedan ligger han kvar resten av platsen, om än fortfarande mycket irriterad. För mig, bevisar det återigen vilken otrolig vilja Issen har att göra saker bra.

Tandvisningen kändes jättebra. Han försökte inte ens backa, han hade en skön attityd fram till domaren och var i allmänhet på mycket bra humör. Linförigheten var värre. Någonstans strax därinnan tappade jag Issens förväntansfulla ivriga ögon. Jag tror det var uppvärmningen. Eller så var det miljön. När vi stod där och skulle påbörja linförigheten, var Issen i en annan värld. Han brukar vara det när jag känner stress, press eller nervositet.

Han gick kanonfint så länge vi gick rakt fram utan att någonting hände. En av våra absolut största styrkor är just Issens position. Han håller den mycket precist, utan att jag behöver göra någonting alls. Men varje halt och varje sväng, tappade vi kontakten för en kort stund. Tillräckligt kort för att det skulle bli slarvigt. Jag tror det har att göra med kommenderingen. Issen ser sig omkring litegrann för varje rop. Lyckligtvis är kommendering ganska lätt att träna mer på.

Språngmarschen gick som förtjänat. Issen gjorde det bättre än han gjort på den lilla träning vi haft och höll sig faktiskt vid min sida om än långt fram. Jag kommer ihåg hur jag kände att kopplet hängde där vi sprang, det var en skön känsla att Issen var kvar med mig. När det var dags för helt om halt, var vi redan framme vid startplatsen och Issen började lukta på träplattan som markerade den. Han tappade helt bort mig. Det är väl förtjänat, jag vet att det är en svaghet i vårt fria följ, att Issen tror att det är över när någonting förändras i miljön runtomkring. Det är precis samma sak om vi går från nyklippt till veckogammalt gräs eller om vi kommer nära skogsbrynet - då slutar Issen jobba.

Läggandet gick inte alls. Jag får äta upp den tiden jag lagt på ställandet på senaste, det hade inte skadat om jag ibland lagt in något läggande. Det känns lyckligtvis inte som något stort problem, Issen skiljer klockrent på kommandona under baklängesmarsch men jag har slarvat med repetitionerna i vanlig position.

Inkallningen var jättefin. Som vanligt, tittade Issen bort när jag skulle ropa men han kom direkt med en fin och härlig fart. Han gjorde också en väldigt bra ingång, snabbare än vanligt. Men vad hände sen? Han stannade upp och tittade mot publiken. Jag blev väldigt överraskad, ja nästan så jag inte kunde förstå det. Det tog en stund innan han "kom tillbaka" till utgångsställningen igen.

Ställandet, som jag skrev förut, var klockrent. Det märktes tydligt att vi lagt mycket energi på det. Det var rakt och omedelbart, han stod helt still och väntade ända till jag gav kommando. Då avvaktade jag ändå lite extra med kommandot för att testa honom mot tävlingsledarens kommendering. Ja, ställandet var nog höjdpunkten på dagen.

Vid apporteringen fick Issen för sig att det var belöningsdags. Jag får faktiskt ta på mig skulden en del för det här. Jag behöver träna på att bete mig tävlingsmässigt även mellan momenten. Gång på gång lämnar jag utgångsställningen utan minsta förvarning och traskar iväg på ett helt annat sätt än jag borde. Så även innan apporteringen. Issen är som fäst med en gummisnodd från buren, han vill ha sin belöning nu. Nej jag kallar in igen och vi gör apporteringen. Det är första gången Issen släpper en apportbock och jag är inte överraskad. Varför har jag aldrig tränat på att räcka fram en apportbock som någon annan hund just gripit? Det blir bakläxa.

Hoppet över hinder är jag jättenöjd med. Issen svarar direkt på kommando och hoppar fint, men vårt gamla problem med tacklingarna gör comeback. Ett tydligt exempel på varför det är så otroligt viktigt att jobba fram beteendet korrekt relativt snabbt. Under miljöpåverkan och flera moment i följd, avslöjas slarvig träning omedelbart. Så även för oss.

Vi förtjänade vår poäng. Vi har många brister i träningen. Men nu när jag så uttömmande ändå erkänt mina känslor, så har jag en behållning. Vi fick en dålig poäng, men vi har en bra grund. Det finns detaljer vi behöver utveckla ännu mer men tyngdpunkten ska definitivt ligga på tävlingsträning. Hade Issen och jag varit avslappnade hade vi sluppit många surt förlorade poäng. Inte minst under fria följet. Avslappning är inte någonting som kommer automatiskt. Det behöver tränas. Och det ska vi göra.

Men ändå känns de där tiorna långt bort... Och här kommer någonting annat med i bilden. Jag har en surt förvärvad egenskap att.....ja, att ha väldigt höga krav på mig själv. Ni brukar påminna mig om det när jag skriver sådana här inlägg. Min ambition i lydnaden är att komma upp i eliten. Det är många delar av våra moment idag som inte håller för det. Både detaljmässigt och som helhet. Det är också tyvärr vissa delar som jag lärt in galet. Jag har gått för långsamt fram, med konsekvensen att ett ofärdigt beteende har blivit befäst.

Det finns en hel del att jobba med, helt enkelt. Lyckligtvis tycker ju både jag och Issen att träningen är väldigt rolig och underhållande. Det känns skönt att ha lite utmaningar att bita i framöver. Vi kommer också att börja jobba mer fokuserat med tvåans moment. Jag vill bygga vidare och utveckla vår grund, både för att blanda in lite nytt och för att kunna jobba mycket mer med uthållighet och fokus sedan inför kommande klasser.

Jag blir inte klok på det här inlägget. Jag försöker hela tiden komma till en slutsats men kommer på mig själv att hamna i en massa uppmuntran hela tiden. Det är ju fantastiskt intressant, i synnerhet eftersom min slutsats går ut på att jag går och dras med en gammal egenskap att tycka att jag är dålig. Nu verkar jag aldrig komma till den slutsatsen i mina resonemang, då jag uppenbarligen hela tiden envisas med att istället sätta nya mål, tänka framåt och se utmaningar istället för hinder. Så nu ger jag upp och ger vika för min nya trevliga egenskap, att peppa mig själv istället för att hänga upp mig i gammal mossig dålig självkänsla. Så det så. Godnatt.