Diva, tre månader senare

I förrgår var det exakt tre månader sedan Diva blev blind. Det känns nästan som att det är länge sedan, som att jag knappt kommer ihåg livet med en seende Diva. Det har blivit vår vardag och vårt liv att ha det som vi har det idag.

Jag funderar på vad som har hänt i våra liv sedan dess. Har mycket förändrats? Har vi förändrats? Har Diva? Jag ställer mig många frågor och har funderat mycket de senaste dagarna, men det är ett enda minne som återkommer gång på gång. Känslan av att ligga ensam i sängen och inte ha Diva vid min sida. Det var så oerhört smärtsamt. Och hur smärtsamt det än var, kommer det ändå inte i närheten av känslan av att sedan faktiskt ha henne där igen, pussandes, suckandes och sovandes med en djup andning. En enorm känsla av lättnad.

Vår vardag har förändrats, men det har också blivit precis som jag skriver; vår vardag. Att ropa på Diva i trädgården, tyst avvakta till hon hamnat mellan trappräckena och sedan knäppa lite med fingrarna som en bekräftelse. Att klappa på hundgårdsdörren när det är dags att hoppa in. Att prata under inkallningarna för att visa riktning. Det har blivit till en vana, de där små sakerna. Faktiskt i så stor grad att jag gör precis samma sak även med de andra hundarna. Klappar händerna och knäpper med fingrarna ideligen.

Visst har Diva förändrats. Hennes personlighet har inte förändrats överhuvudtaget. Hon är lika kamikaze, lika vild och äventyrlig fortfarande. Men vissa saker har förändrats i hennes beteende. Dels så är hon betydligt lättare att kalla in. Hon kommer i princip alltid när jag ropar, oavsett när eller var. När hon springer efter bollar och leksaker kommer hon tillbaka med dem direkt. Det är en intressant förändring, just det var något som jag slet rätt så hårt med när Diva kunde se. Hon ville helst inte komma till mig med sakerna. Det förändrades över en natt när hon blev blind.

Diva är mer hårdhänt när hon blir ivrig. Hon kan nafsa rejält när jag kommer hem, då hon förr i tiden pussade bara med tungan. Hon nafsar aldrig så jag får riktigt ont, får blåmärken eller så. Men hon kan gott nypa till mig i näsa eller öron. Detta beteende måste jag grubbla lite mer över. Det skulle vara intressant att få veta varför det har blivit så, och om det har något samband med blindheten.

Hennes luktsinne har uppenbart utvecklats. Jag "gömmer" ibland godis i vardagsrummet så får hon söka. I början närmade hon sig varje godisbit i spiraler. Idag går hon nästan alltid rakt på. Vi ser också dagligen hur hon använder luktsinnet för att navigera och undersöka miljön. Det är med största säkerhet nosen som gör att hon kan ha så rikt och bra liv som hon har idag.

Vi började träna sök. Jag hade anmält oss till sökkurs redan innan Diva blev blind. Efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att gå den trots Divas blindhet. Det var verkligen början på någonting nytt. Diva älskar att vittra! Vi har tränat en handfull gånger sedan dess och det är väldigt intressant att se hur hon utvecklas. En period efter blindheten åt Diva dåligt. Jag har haft en teori om att hon inte upplever samma flockpress som en seende hund kan göra vid matning. Att hon av den anledningen, precis som en ensam husky, ätit dåligt. Direkt efter tredje omgången med sök, glufsade Diva i sig all mat och sedan den dagen har hon ätit varenda måltid.

Det finns en sak som har förändrats radikalt med Diva sedan hon blev blind. En negativ sak, kan man säga. Hon har blivit extremt beroende av mig, i huvudsak, men även David och resten av flocken. Hon i princip skriker rakt ut om vi lämnar henne någonstans utan trygghet. I bilen går bra, i buren eller på andra bekanta ställen. Men inte på nya platser utan någon anknytning. I ärlighetens namn tror jag inte att det har så himla mycket med hennes blindhet att göra.

När jag hämtade Diva från Strömsholm efter två dygn, var hon näst intill knäckt. Jag har aldrig sett Diva bli berörd av någonting överhuvudtaget, men efter de dygnen var hon sänkt. Personalen berättade efteråt att det inte fanns någonting som kunde lugna Diva. Hon skrek och ylade konstant, smet ur bur och box, kröp ur koppel. Hon gick inte att kontrollera. Jag är inte överraskad. Diva är en driven och kreativ hund. Men de två dygnen var nog oerhört tunga för henne. När vi sedan lämnade in Diva för operation, lämnade jag aldrig djursjukhuset. Mycket riktigt var det omöjligt för dem att hålla Diva lugn på uppvaket. Efter en kvart fick hon ligga ute hos mig i väntrummet istället för att kunna lugna sig.

Jag vill bara säga att jag inte på något sätt tycker Strömsholm har gjort ett dåligt jobb. De har varit fantastiska i allt! För att inte tala om att det är deras förtjänst att Diva lever idag. Nej, jag tror bara det var en väldigt olycklig kombination att lämna en nybliven blind flockhund med smärtor, i en helt främmande miljö långt hemifrån. Det gör jag aldrig om. Men jag kommer nog att få leva med konsekvenserna av det, resten av Divas liv.

I övrigt är Diva precis som hon brukar. Busiga ivriga rackarhunden Diva. Hon har smitit ur trädgården fyra gånger på tre olika ställen. Hon är den som busar igång och härjar med de andra hundarna. Hon är den som stjäl strumpor och trosor, snytpapper och bläckpennor. Hon är den som skedar med mig när vi ska sova. Diva fortsätter vara Diva, precis som hon alltid varit. Lite förståndigare, lite vuxnare och lite mer lyhörd. Vad som är ålder och vad som är blindhet får jag aldrig veta. Men det är helt klart min Diva.