Efter många missförstånd blev det "vi"...

Iss har nog varit den hund i mitt liv som har fått lida mest för min okunskap. Häromdagen sade Emmeli "tänk att det är samma hund som vi pratade om för ett par år sedan när vi diskuterade kring att ta bort honom!" Det är så längesedan att jag nästan glömt bort den tiden... Tiden när Issen var en mardröm.

Iss var visserligen lite osäker på andra hundar redan när vi fick honom, det förstod jag relativt snart. Men det var först på agility-SM på Öland som jag förstod vidden av hans problem. Han gjorde flera rejäla utfall mot andra hundar och attackerade en liten hund så vi fick ha munkorg på honom. Det skulle bli en mysig semesterresa men blev en känslomässig mardröm. Min nya agilityhund var helt knäpp i skallen...

Jag var helt redo att ta bort honom, där och då. Jag var rädd för hans beteende, det skrämde mig, skämde ut mig och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det. Jag började reagera med ilska; rycka i kopplet, trycka ner honom, skälla ut honom efter noter. Det var skönt för stunden, omgivningen kunde se att jag gjorde någonting åt problemet och det kändes bättre inombords för mig då jag fick reagera och uttrycka all min frustration och besvikelse.

Jag skäms egentligen inte för hur mitt beteende var just då. Jag visste helt enkelt inte bättre. Däremot har det gett konsekvenser som jag ständigt måste leva med.

Tänk om jag hade mött Pirre på Hundia då? Allt hade gått så mycket bättre... Men jag hade inte de kontakterna då och vi gjorde vad vi trodde var bäst. En hundpsykolog utredde Issen och drog slutsatsen att vi skulle jobba med personspår och aktiveringsleksaker. Hur kunde jag betala för det? Vi hade aldrig problem i skogen eller med aktivering. Vårt problem gällde andra hundar. Vi provade göra MH men fick avbryta för Issen avreagerade aldrig. Det slutade med att vi började om helt från början i träningen med andra hundar.

Det är en lång historia och jag ska inte berätta den igen. Men jag vill erkänna att jag betett mig förjävligt mot Issen i många situationer där han egentligen hade behövt mitt stöd som en trygghet. Det har tagit lång tid att reparera och jag tror inte att vår relation ännu är helt läkt.

Issen är en fantastiskt rolig hund att träna. Vi har jobbat en hel del senaste åren! Men Issen är också en väldigt känslig hund. Kanske det är därför som han fortfarande reagerar med överslagshandlingar eller lugnande signaler när vi tränar. Men jag har en annan teori.

Issen är som sagt rolig och lätt att träna. Men det betyder också att jag alltid går in i ett träningspass med en viss förväntan. Hemma går det i regel alltid bra, men så på en ny plats är det en helt annan sak. Jag vet inte vad som kommer först, hönan eller ägget. Men det som händer är att Issen hamnar lite i sin egna lilla värld, kan man säga.

Vi kan gå i ett fritt följ och rätt som det är glider Issen iväg och försvinner i dofternas värld. Jag kan kalla på honom ut från buren men han ligger lugnt kvar. Vi leker men Issen stannar upp och bara stirrar bort. Han hamnar i någon slags avlägset universum, där han passivt bara glider iväg bort från mig. Och jag börjar misstänka varför.

Det är nämligen så att i de situationer där han blir lite otrygg, har jag även här övergett honom. Det är klart att om jag vet att han kan göra någonting riktigt snyggt, vill jag ju givetvis att han utför det lika snyggt när jag ska visa upp det för någon! För Issen blir det lite främmande att nya personer ser på, kanske det till och med är någon hund i närheten. Och vad gör jag då? Ja för det första ställer jag mycket högre krav på honom då, än hemma. Och för det andra så blir jag så besviken, nedstämd och frustrerad när Issen plötsligt inte alls gör det som jag förväntat mig!

Jag har kommit fram till nu, efter mycket grubblande, att vi behöver vara vi oavsett vad som händer. Jag fokuserar nu mycket mer på att tillbringa tid tillsammans än på själva miljöträningen. Det är mig själv jag tränar! Jag tränar på att ligga och kela med Issen, trots att vi kan göra ett jättefint fritt följ inför kompisarna. Jag tränar på att tala om för honom att jag älskar honom, oavsett om han klarar att jobba eller ej. Det är jag som har förstärkt hans osäkerhet och jag har ett solklart kvitto på det. När vi är ensamma och tränar, oavsett vart vi är, går det alltid sjukt bra.

Så nu släpper jag kraven. Egentligen är det fantastiskt att Issen fortfarande lär mig så extremt mycket, att han kämpar med mig trots allt jag gjort mot honom. Nu är det ju inte hela världen att bli besviken på sin hund, även om Issen faktiskt blir märkbart ledsen av det även på lång sikt. Men att hunden, trots mattes upprepade besvikelser, faktiskt kämpar för att bli bättre - ja det tycker jag är nobelt.

Jag har börjat hantera våra "misslyckanden" annorlunda nu. Jag spelar ett spel, mest för mig själv, där jag säger "men så tokigt det blev nu då!" och slår ut med armarna. Spelet får mig att känna mig busglad och oftast får det samma effekt på Issen som gör ett nytt och bättre försök. Om det inte får samma effekt utan Issen fortsätter vara ofokuserad (läs: undvika pressen eller lugna matte), sätter jag mig ner och kelar med honom en stund. Ägnar tid åt att bara vara vi och ha det fint ihop. Jag har nämligen märkt att efter en liten stunds mysigt kel, får Issen mandelögon och bjuder in till träning! Det tolkar jag som en förlåtelse så kan vi köra igen :)

David har filmat ett pass med fritt följ som vi körde häromdagen. Det är rent råmaterial så alla missar och alla lyckanden är med. Jag har reagerat på några saker när jag har tittat på filmen i efterhand. Ni får gärna bolla tillbaka om ni har någon liknande erfarenhet eller idéer kring detta!

- Det är uppenbart att Iss ogärna tittar på mig när vi ska köra igång fria följet. Jag tror att det är ett typiskt kvitto på en situation där han inte känner sig helt trygg. Jag ska jobba mer med att hitta en bra energinivå för oss när vi ska träna fritt följ. I en av omgångarna på filmen, har Issen precis den energin jag vill ha. Ganska tidigt i filmen, där han skäller till lite just innan vi börjar gå. I övrigt pendlar det.

- Jag går i stort sett samma väg varje gång. Det är pinsamt och en konsekvens av att ingen tjatar på mig. Suck, det blir bara bakläxa; gör om gör rätt till nästa gång.

- Vid de allra flesta tillfällena där jag tappar Issen, har jag slarvat i mitt kroppspråk!

- Vi jobbar här med extern belöning. Det är därför Issen ibland får för sig att han ska lämna positionen helt. Det är en värdefull störningsträning för oss, det förstod jag nästan direkt när vi började med det. Jag ger bara "godis"-signal när Issen jobbar riktigt fint. Jag har stora förhoppningar om den här typen av träning; det passar Issen bra och jag kan med största säkerhet säga att det kommer bli en rolig lek för honom framöver - att göra sitt bästa för att få godiset som finns bortom banan.

Sådär; håll tillgodo!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!