onsdag 18 maj 2011

En liten risk - en stor vinst

Jag fick frågan här för ett tag sedan, varför jag har valt att försöka ta en till kull på Kinoo. Vi kommer nämligen göra det till hösten. För det första så uppskattar jag jättemycket att direkt få den frågan, istället för att folk snackar och spekulerar bakom ryggen. Det rör mig inte speciellt mycket, detta med skitsnack, däremot blir jag imponerad när främmande människor faktiskt vågar fråga mig sådana ärliga saker rakt ut!

Hursomhelst. Kinoo är mamma till Diva. Blinda Diva. Dawn, som är Divas syster, har samma ögonproblem. Men än så länge har hon kvar synen på sitt ena öga. Det är alltså stor sannolikhet att ögonproblemen ligger i generna. Trots allt detta, har jag tänkt ta en kull till på Kinoo.

Varför? Jag förstår att det vid blotta tanken kan verka fullständigt orimligt och korkat. Det kan nog även verka impulsivt och ogenomtänkt. Det kan verka känslomässigt och desperat.

Hade du frågat mig för ett halvår sedan, hade jag sagt att jag aldrig kommer att avla. Att bara de bästa hundarna ska avlas på för att hela tiden förbättra en ras. Att jag själv aldrig skulle kunna sälja en valp eller riskera någon av mina hundar för att få några fler. Jag hade ingen koll egentligen, men det var så jag kände och det kändes naturligt.

Så gick jag uppfödarutbildningen. Lägligt nog pågick den exakt den helgen som Diva blev blind. Jag ska inte skriva om allt jag lärde mig där, för det har jag redan gjort i ett tidigare inlägg. Summa sumarum var det två saker som avgjorde att jag bestämde mig för att själv börja med avel och att avla på Kinoo. Dels att David Selin sade såhär: Hunden är ett djur som lever i vårt samhälle. För att den ska få det så bra som möjligt, är det viktigt att den blir omtyckt. Det finns alldeles för få som avlar på egenskapen att charma människor. Det är kanske den viktigaste egenskapen någonsin för våra hundar idag!

Jag vet att det låter skitkorkat. Jag vet att det låter som att man kan para i princip vilken hund som helst, bara för att den är gullig. Jag har många gånger suckat djupt över annonserna på blocket där hundägare efterlyser någon att para sin hund med "för att den är så himla fin". Vem i hela friden tycker inte att ens egen hund är den finaste i världen? Men jag tror David menar någonting annat.

En hund som inte kan kommunicera med människor, eller är (ursäkta) riktigt ful, kommer få det mycket tuffare i livet än en hund som gärna kelar och umgås med människor. Oavsett vart den hamnar, om det inte är i en hundgård med en stor flock andra hundar, så kommer den hela tiden att vara marginaliserad av de allra flesta i samhället. Hunden är ett domesticerat djur och så som vi lever med dem här i Sverige, är faktiskt den sociala egenskapen otroligt värdefull för att en hund ska få det bra.

Den andra orsaken var att David berättade hur naturen gör för att hålla en art så frisk och sund som möjligt. I naturen är det nämligen aldrig de extrema som fortplantar sig. Det är mainstreamdjuren. Jag har skrivit mer om det i ovan nämnda inlägg så jag går inte in djupare på det här. Mer än att dra slutsatsen att avel som enbart utgår från elitdjur, ökar risken för att få negativa defekter i samma grad som man får positiva effekter. Mainstream är bäst.

Det är inte bara det. Självklart ska man inte avla på sjuka hundar. Men om vi skulle gallra ut alla hundar ur avel som bär på anlag för någon sjukdom, då skjuter vi oss själva i ryggen. Avelsurvalet minskar och inaveln ökar. I slutänden leder det ambitiösa avelsarbetet bara till ännu mer sjukdomar. Även detta har jag skrivit mer om i tidigare inlägg.

Kinoo är en frisk mainstreamhusky. Hon drar, är uthållig och relativt snabb. Hon är inte snabbast men helt klart duglig. Hon har en bra stark exteriör, kanske lite tung, kanske lite kort överarm. Men helt klart duglig.

Så, Kinoo är en frisk mainstreamhusky. Inte dålig och inte elit. Hon är alltså ett helt okej avelsmaterial. Men frågan kvarstår; hon bär på ett ruskigt snuskigt anlag att få valpar som tappar synen innan två års ålder.

Det finns några fakta som har gett mig anledning att tro att Kinoos anlag inte kommer att gå vidare i nästa kull. För det första rådfrågade jag specialistveterinärerna på Strömsholm om avel. De sade att jag givetvis inte ska avla på Diva (det kommer för övrigt aldrig att komma på fråga!) och inte göra om samma kombination av avelsdjur igen. Alltså inte para Kinoo med Divas pappa igen. I övrigt är sjukdomen så extremt sällsynt (3-5 huskies om året) att risken är liksom microskopisk att det skulle ske i en annan kombination. Det är i princip samma risk som att vad som helst annat dyker upp i vilken som helst annan kombination.

En annan sak som ger mig anledning att tro att den här parningen skulle bli annorlunda, handlar om inavel. Kinoo har ganska tät inavel på vissa ställen i stamtavlan. Det har Divas pappa också.  Genom sådan slags avel, dubbleras lätt dåliga anlag och det ökar sannolikheten för att det blir sjuka hundar i längden. Det kan alltså vara en orsak till att Divas sjukdom slog till just här och just nu. Med en annan hane, från helt andra linjer, bör risken vara precis noll.

Den tredje anledningen som gör att jag vågar riskera att para Kinoo, är rena fakta. Kinoo har nämligen tre kullar. Ur de två andra kullarna, som nu är fullvuxna, har nämligen samtliga valpar synen kvar. De två kullarna är med två helt andra hanar. Den aveln har själv bekräftat ovanstående vetenskap.

Så, nu har jag förklarat varför Kinoo är helt okej avelsmaterial och hur i hela friden jag vågar avla på henne. Men jag har fortfarande inte förklarat varför jag jag vill ha valpar på just henne.

Det finns en egenskap som Kinoo har, och ger, som är väldigt värdefull för mig. Det är den mentala biten. Ni som har följt Divas utveckling från att hon blev blind, vet nog redan vad jag pratar om. Det handlar om en anpassningsförmåga och ett mod. En förmåga att ta livet med en klackspark och definitivt en förmåga att charma människor.

När Diva blev blind, började jag leta efter hundar som liknar Kinoo och Diva i mentalitet. Jag ville ha mer av den biten. Jag ringde på en kull och var ärligt intresserad, men det var svårt att få en uppfattning om hur hundarnas mentalitet när jag själv aldrig träffat eller sett dem. Så plötsligt frågade jag mig själv: När jag har exakt det jag är ute efter här hemma i mitt eget hus, varför inte använda det? 

På den vägen är det. Visst är jag medveten om att folk kommer snacka. Men jag vet också att veterinärer, genetiker och forskare vet vad de pratar om. Deras ord väger tyngre. Jag vet också att jag är ärlig om detta. Jag kommer inte mörka läget för någon valpköpare och jag är öppen om mina tankar. Brenda, Divas uppfödare, har stöttat mig genom allt det här med Diva. Hon har heller inte mörkat problemen utan hela tiden varit öppen om vad som hänt hennes valpar. Jag har uppskattat det enormt mycket och hennes stöd har varit ovärderligt. Hon är en förebild för mig.

Så det blir förhoppningsvis en kull små pigga modiga kelgrisar till hösten. Förhoppningsvis får de vara friska (från alla möjliga sjukdomar) och bli duktiga draghundar som kan förgylla våra vintrar framöver. Förhoppningsvis kommer de att charma människorna omkring sig och göra oss lyckliga. Och ge oss ett gott skratt då och då!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.