Leva med en pensionär

Det är nu tre år sedan vi avslutade vår agilitykarriär med att plocka hem ett brons i Östgötamästerskapen. Ett andetag från guldet. Babys rygg sade stopp för karriären och sedan dess har det blivit långpromenader och lite drag då och då.

Att leva med en gammal hund är att leva i nuet. Du vet aldrig hur länge den kommer finnas kvar. Baby är egentligen inte så fasligt gammal. Hon fyller tio år i november. Men med den ryggskadan hon har, har hon åldrats snabbt de senaste åren. Massage tillhör de vardagliga nödvändigheterna för att leva en dräglig tillvaro.

Vi är i en brytningsperiod med försäkringarna nu och jag har tagit ett beslut att ändra Babys försäkring till en olycksfallsförsäkring. Det innebär att om min älskade gumma blir allvarligt sjuk, finns ingen återvändo. Det kanske låter korkat, men när man börjar ha skapligt många hundar så blir försäkringarna en kostnad där man måste prioritera rationellt. Och i slutänden, skulle jag nog ta samma beslut med Baby oavsett om jag hade henne försäkrad eller ej. En hund som redan lider av regelbunden smärta men lever en dräglig tillvaro, ligger inte på plussidan med livskvalitet. En sjukdom på det så är det avgjort.

För skojs skull, anmälde jag Baby till polarhundklubbens utställning i Vaggeryd i Småland. Det är billigt att ställa en veteranhund och jag tänkte det kunde vara lite roligt för henne att vara med på någonting för en gångs skull. Det är så sällan som hon får vara i centrum numera.

Under utställningen fick jag mig en tankeställare. Jag studerade Niklas Olsson en stund där han värmde upp med sin hund. Niklas är en riktig proffsig handler som i regel finns med i slutfinalerna. När han så värmde upp genom att leka med sin hund så bara sade det "plopp" i mitt huvud. Hundar som visar upp sig. Hundar som showar. Hundar som gillar att röra sig i ringen. Allt det handlar ju i slutänden om attityd!

Så blev det dags för mig och Baby. Eftersom vi har en lång relation med mycket agilitytävlingar bakom oss, vet jag exakt vad och hur jag tänder Baby. När det var dags för oss att gå in i ringen, satte jag igång henne. Och gud vilken hund hon blev!

Det var som att gamla stolta ivriga agility-Baby fullständigt blommade! Hon tände till totalt, sprang med ett extremt driv och för att inte tala om attityden... Hon var som en terrier i en afghankropp! Vi sprang och jag hade problem med att överhuvudtaget kunna hålla Baby. Hon gjorde bocksprång och lekinviter mitt i farten. Jag ställde upp henne och hon var helt alert. Vi fick jättefin kritik och slutade med betyget "Excellent". Jätteroligt, inte minst med tanke på att hon på de senaste utställningarna fått tvåor på grund av svag rygg!

Så blev det dags för konkurrensen. Vi var fem tikar som gått vidare i veteranklassen, bland annat Ylwas Cembra. Ylwa är en duktig handler så jag tänkte "vi satsar allt så får det bära eller brista!". Baby gick återigen igång och sprang fint. Så kom domaren fram och sade att hon ville se oss springa i andra positioner. Baby blev flyttad till längst fram och jag var ju inte trögare än att jag förstod att nu gällde det. Jag förberedde Baby precis som inför en agilitystart och när hon så fick lov att springa fanns där ingen hejd på henne! Hon blev bästa veterantik och gick vidare!

Allt gick så snabbt efter det. Bästa veteran i rasen, mot en jättefin och trevlig hane. Femte bästa tik totalt vilket jag är otroligt nöjd med i ett startfält om ett femtiotal tikar. Vi höll på att packa oss hemåt för fullt när jag kom på att vi gått vidare till BIS-final. Motståndaren var en samojed med titlar som var fyra gånger längre än dess namn. Handlern hade kavaj och kjol, ja, jag kände väl att det inte fanns så mycket att förlora. Vi sprang för livet igen och hann knappt stanna innan domaren räckte fram Best in Show-veteran rosetten. Till oss. Till Baby. Till min lilla gamla tioåring med spondylos.

Ärligt talat så efter denna fina bedrift så fanns det bara en enda sak i mitt huvud. En enorm glädje över att ha tillbringat så mycket tid tillsammans med Baby, att vi fick springa och vara det team igen, som vi en gång var. Att se henne leva upp, tända på mina signaler och ge allt! Vi fick fina rosetter och det är ett fint minne tycker jag, men roligast av allt var just detta. Att se gamlingen så levande och glad!

Ps. Du får jättegärna komma med tankar, frågor, idéer och förslag! Enklast är att kommentera som "Namn/webadress". Det kan krångla på första försöket men brukar gå på andra!