Att väcka någonting inom en...

Det finns en sak som har gäckat mig och fått mig att tänka mycket på senaste. Det är Gunne. Jag tror att många skulle sagt, om denna lilla fina tjej, att hon är omöjlig att träna. Inte någon värst aptit, absolut inget föremålsintresse. Jag började med aktiveringsleksaker när hon kom till oss, men till ingen nytta. Hon konstaterade lugnt att där inne i kulan låg en massa mat. Inte utanför. Så var det klart och hon gick och lade sig i soffan.

När jag skrev inläggetom raser, fick jag många kommentarer och funderingar tillbaka. Det var väldigt intressant och jag fick grubbla vidare. Min slutsats blev att det som är avgörande för om en hund är lätt att träna eller svår, är huruvida det finns många saker som hunden åtrår eller ej. Utifrån detta perspektiv skulle Gunne vara en relativt svår hund att träna, med låg aptit och noll föremålsintresse.

När jag började klickerträna Gunne, körde jag några korta pass där jag bara klickade för aktivitet i allmänhet. Gunne blev lätt passiv, stannade upp och väntade. Det är typiskt för en vuxen hund som inte är van vid shaping. Jag försökte undvika att hamna i det läget och jobbade vidare. Så efter några dagar bara hände det. Gunne fick en helt vansinnig extinction burst!

Plötsligt bjöd Gunne på sitt, ligg, krypa framlänges, krypa baklänges, rulla ner på höger sida och rulla ner på vänster. Allt skedde inom loppet av fem sekunder. Då förstod jag två saker. För det första att jag hade väckt någonting inom Gunne. Och för det andra att hunden framför mig förmodligen skulle bli min mest lättränade (och krävande) hund någonsin.

Det är nästan tråkigt att träna Gunne. Hon lär sig så extremt snabbt. Efter ett eller två klick är hon redo för nästa steg. Det har gett utmaningar för mig som tränare. Ofta får jag själv ta en paus för att komma på hur jag ska gå vidare. Gunne jobbar på ett mycket explosivt och kreativt sätt. Men hur roligt är det att träna in ett tricks när hunden förstår efter fem klick? Trettio sekunders aktivering… Så mycket blev det…

Gunne lärde sig jobba för godis. Men jag skulle verkligen behöva kunna leka med henne som belöning! Hur i hela friden ska det gå till? En femårig siberian fullständigt utan föremålsintresse? Jag slog vad med mina kursare i vattenträningsgruppen att vi skulle få våra hundar att gripa och dra valfritt föremål efter tre veckor. Nu var det bara att ligga i hårdträning!

Jag upptäckte av en slump att Gunne är extremt förtjust i tuggben. I sin gamla flock var tuggbenen de stora troféerna och lycklig var den som fick tag i ett! När jag för första gången tog fram ett tuggben till Gunne, såg jag direkt att någonting hände med henne. Hon blev helt utom sig och ögonen var uppspärrade av iver! Gunnes tuggbensmani var min port in i munarbetet.

Under dessa tre veckor fick Gunne ett ben om dagen. Jag höll fram benet, Gunne högg tag som en hyena och jag höll fast. Inte förrän hon drog, släppte jag benet. Jag höll längre och längre och Gunne fick dra hårdare och hårdare. Ibland höll jag benet med en hand, ibland med två. Till slut drog Gunne så hårt att jag inte kunde hålla emot längre.

Nu började jag växla mellan två ben. Gunne fick dra i det ena, jag klickade och så fick hon äta upp det andra som belöning. Hon förstod snabbt leken, och lika snabbt började jag växla. Ibland höll jag fram ett ben som hon fick dra i och ibland höll jag fram något annat föremål! En penna, en trumpinne, en hoprullad tidning och annat i lagom benform. Gunne drog, jag klickade och hon fick sitt ben som jag hade i andra handen. Jag klarade utmaningen!

Men hur i hela friden skulle jag gå vidare därifrån? I ärlighetens namn så tappade jag stinget lite. Munarbetet fick stå till sidan, till förmån för hoppteknik och kontaktfältövningar. Det kändes oändligt långt bort, att kunna leka och kampa med Gunne.

Så häromdagen hände plötsligt någonting. Jag hade lagt min klicker på ett staket. Rätt som det var, reagerade jag på en rörelse i ögonvrån. Det var Gunne som hade rest sig på bakbenen och tog klickern i munnen! Det vara bara en kort sekund så släppte hon och det var över. Men Gunne hade jobbat med sin mun, hon hade frivilligt öppnat den och greppat klickern!

En värme spreds i min kropp. Kanske det var en slump, men kanske det var en bekräftelse att vårt arbete med tuggbenen hade väckt någonting inom Gunne? Jag gjorde ingen stor affär av det sedan. Förrän igår. Jag ställde ifrån mig en toarulle och upptäcker till min stora förvåning att Gunne tar rullen i munnen och bär iväg med den! Okej, bara ett par meter. Men hon bar. Helt tydligt. Nu förstod jag att det verkligen hade hänt på allvar. Gunnes munarbete är väckt!

Idag kunde jag så inte låta bli. En mycket het Gunne tiggde om att få jobba. Jag tog fram klicker, godis och en papperstuss. När jag släppte tussen på golvet tog det inte länge förrän Gunne lyfte den! Klick och godis! Hon lyfte den fem gånger och jag varierade tiden innan klicket för att redan från första början göra henne uthållig. Det var dagens arbetspass.

Det är så otroligt spännande, sådant här! Att vi med rätt ingångspunkt kan få en fullständigt föremålsointresserad hund att ivrigt gripa saker med munnen. Det ligger inte långt bort, att föremålen får större värde för Gunne. Det är redan på gång. Det roligaste av allt, är att den här utvecklingen skedde helt av sig själv efter att jag avslutat tuggbensträningen. Det tog Gunne några veckor och sedan började hon spontanapportera. Ah det är ju grymt!!!