fredag 29 juli 2011

Miljöpåverkad eller bara en korkad husky?

Det är med kluvna känslor, på många sätt, som jag nu ska försöka sammanfatta vår andra officiella lydnadsstart. Den första var på hemmaplan och jag bröt efter läggandet då Issen var som i en helt annan värld. Mycket har hänt sedan dess. Vi har varit på koncentrationskurs hos Eva Bodfäldt - en kurs som har revolutionerat vår träning och Issens "motor". Jag har också börjat gå en studiecirkel om tävlingspsykologi för att lära mig hantera mina nerver. I praktiken skulle jag säga att under de senaste veckornas bloggsemester har vi utvecklats en hel del, Issen och jag.

Men vad gör det. Vad gör det hur mycket vi tränar, hur mycket jag kan dämpa mina nerver, hur mycket jag bygger upp förväntningar för Issen, när han blir som en varg på tävling? Inte som en varg som går in med kraft och dåd utan som en varg med svansen mellan benen, som misstänker en fara bakom varje hörn och helst av allt vill gå och gömma sig i sin lya?

Det kanske verkar konstruerat. Jag har redan fått hundra tusen råd från alla möjliga håll om hur jag ska råda bot på våra tävlingsmisslyckanden. Men jag har levt med Issen de senaste fyra åren och jag vet hur han fungerar. Det finns ingen quick fix och det handlar inte om lydnadsträning. Ibland får Issen någon slags miljöchock och då fungerar ingenting för honom. Han gör vad han ska, plikttrogen som han är, men han går inte in för det. Hans sinnen är på annat håll, i vakt- och flyktberedskap.

Vi tävlade drag för några år sedan. Issen var på den tiden min duktigaste draghund och jag skulle tävla tvåspann med honom och Baby. Jaja, Baby är ju inte den som drar men hon springer med iallafall. Där ute, mitt i de småländska skogarna, blev Issen så skärrad över hundar och bilar att han klarade helt enkelt inte av att dra. Han sprang artigt framför cykeln, men höll sig nära Baby med slak lina. Vi gjorde fem kilometer på inte så skrytbara tjugosex minuter och sexton sekunder.

Vidare började vi med agility. Det tyckte Issen var skitkul! Hans favorithinder blev slalom, förmodligen för att vi tränade det så mycket och intensivt. Så skulle vi börja tävla. Återigen gjorde Issen mycket plikttrogen vad han skulle; han gjorde banan helt rätt men klarade inte av att fokusera tillräckligt för att klara slalom. Det blev för mycket. Han ville ha koll på allt omkring sig och det gick bra över hinder och genom tunnlar. Men inte i slalom. Jag lade ner agilityn och började med lydnad istället. Det är ju trots allt en helt annan miljö på lydnadstävlingar än agilitytävlingar.

Men men... Nu står vi här igen. Favorit i repris. Jag klandrar inte min lilla älsklingsgubbe. Det är jag som försätter honom i situationer som han inte kan klara av. Frågan är vad jag ska göra med det. Så som tävlingen gick idag, kändes det nästan som djurplågeri. Issen var inte närvarande. Han ville inte. Han jobbade artigt. Visst fanns där några små glimtar av engagemang, av Issen så som han är på träning. Han gjorde fina raka sättanden, en svansviftning här och där, ett par riktigt fina fokuseringar under linförigheten. Men i helhet var han någon annanstans mentalt.

David var med på tävlingen och filmade Issen. När jag ser på filmen såhär i efterhand, ser jag hur Issen har full koll på tävlingsledaren, domaren och skrivaren, en hund som skäller, någon som skrattar i publiken. Allt som händer runtomkring kräver Issens fokus. Vi som har jobbat så mycket med omvänt lockande; jag kan direkt säga att det inte var av intresse som Issen höll koll på alla de här sakerna. Det var av osäkerhet.

Någonstans triggas Issens rädsla igång. Förmodligen redan när vi kommer till tävlingsplatsen. Främmande hundar skäller, folk pratar, tjoar, skrattar, en massa dofter på liten yta. Allt slår som en vägg mot Issen när vi öppnar bildörren. Idag ville han inte komma ut ur bilen när vi var framme på tävlingen. På samma sätt ville han lite senare även stanna i buren. Han söker trygghet runtomkring sig i en miljö som är för mycket för honom.

Men går det att träna? Vi pratar om någonting som heter sensitisering. Det innebär att när en individ - hund, människa eller vad som helst, upplever någonting som blir för mycket; ja då rämnar liksom hela världen. Tänk er en mörk ruggig oktoberkväll. Ni ska gå kvällspromenad i skogen efter att ha sett en skräckfilm. Varenda ljud, som vanligtvis är helt naturliga skogsljud som ni inte skulle reagerat alls på, är plötsligt skitläskiga tecken på spöken, monster, mördare eller vad som helst. Kroppen går på helspänn.

Det är ju inte ljuden i sig som egentligen är problemet. Vi skulle aldrig reagera på de ljuden en solig sommarpromenad. Nej, problemet är att man kollade på en skräckfilm innan. Eller att man har fått negativa associationer till mörker, regn eller annat. Så tror jag det är för Issen. Någonting blir för mycket för honom i början av tävlingen och efter det blir liksom varenda liten grej runtomkring läskigt. Tävlingsledaren, mattes nervositet, publiken, hundarna, tältet, you name it.

Det går inte att träna bort sensitisering. Om en hund reagerar på det sättet på någonting, finns där inget utrymme att jobba bort. Ju mer man jobbar, desto mer känslig kommer hunden bli. Tyvärr. Så, finns det hopp för oss? Ja, iallafall om jag får önska. Tävling är ju faktiskt inte ett statiskt tillstånd. Tävlingsplatsen är en lugn och harmonisk plats ända till någon timme innan det är dags. Älskade Rose-Marie kom med det mycket tröstande förslaget att jag faktiskt kan åka dit några timmar innan. På så sätt få Issen lära känna platsen i lugn och ro. Han får vara där när hundar och människor successivt dyker upp. För det kanske finns ett sätt för oss att klara detta. Vi kan förekomma sensitiseringen.

Kanske det kan bli så att Issens problem är att hamna på en aktiv tävlingsplats. Att det är den upplevelsen som knäcker honom. Att komma till en plats först, som blir tävling sen, kanske inte alls triggar igång sensitiseringen? Det återstår att se.

Okej, jag måste följa upp den naturliga fråga som uppstår nu. Är det inte dumt av mig att hålla på att tävla med Issen om det nu är så obehagligt för honom? Svaret är ja. Det är urbota dumt av mig att utsätta Issen för den här sensitiseringen gång på gång. Det ska jag inte. Frågan är om jag kan komma runt det. För det är så enkelt att jag vill tävla. Jag gillar att tävla, jag gillar spänningen, jag gillar att sätta tävlingsmål, jag gillar att åka runt och träffa folk.

Issen gillar inte att tävla. Inte under de här omständigheterna. Nu vill jag veta om han gillar att tävla under andra omständigheter? Han älskar ju lydnad, älskar att jobba och blir heltokig om det går för länge mellan passen. Det borde inte vara en omöjlighet att utveckla det vidare. Jag är tävlingsivrig, men inte så ivrig att jag inte kan lägga ner mina planer ifall det visar sig att Issen sensitiseras av det mesta. Jag vill dock inte gå så långt att jag konstaterar det ännu.

Så; inför den här tävlingen har jag verkligen tänkt på min attityd. Jag fokuserar på glädje, att ta saker lättsamt, att visa Issen att jag finns där och att jag tycker han är duktig. Jag vet inte hur mycket av detta han hinner ta åt sig mellan sina spaningsvarv. Men förhoppningsvis något. Så dagens tävling var väl bortkastad på så sätt. Issen hade redan börjat sensitiseras innan vi tog ut honom ur bilen. Det var dömt att bli en tempolös upplevelse.

Men jag hoppas Issen har med sig någonting iallafall. En känsla av att jag inte blev besviken eller arg på honom. Att jag såg att han faktiskt verkligen försökte och stundom gjorde riktigt fina saker. Han gick flera gånger jämte min sida trots att den väldigt farliga tävlingsledaren stod bakom oss. Han satte sig rakt flera gånger trots att det innebar att jag skymde sikten för hans monster. Han gjorde näst intill allt som han skulle, bara med mycket mycket mycket lägre tempo. Det var en klok domare som noterade i helhetsintrycket: "Önskar mer fart". För det är farten och engagemanget som saknas.

Då glider vi sakta in på detta med kluvna känslor efter den här dagen. Jag är nämligen sjukt nöjd med min egen insats på planen. Jag var fullständigt ointresserad av poäng - ja även ointresserad av Issens prestation. Mitt fokus var till hundra procent på att stötta honom genom programmet. Det fanns ingenting annat som var viktigt för mig just där och då. Och jag kunde se hans tappra duktiga försök, istället för att bara se det låga tempot.

Tyvärr var det inte detsamma med dem runtomkring. Hur en kunnig hundmänniska inte kan se skillnad mellan en gravt miljöpåverkad hund och en slarvigt tränad hund, det är för mig en gåta. Eller slarvigt tränad hund. Faktum är att tävlingsledaren tyckte Issen skulle gjort bättre ifrån sig framför ett par skidor. Kanske det. Men i min värld är Issen en duktig lydnadshund som är relativt värdelös som draghund. Av någon anledning tog jag väldigt illa vid mig av hans ord.

Ännu värre blev det vid prisutdelningen. Man kan tycka att alla skulle behandlas lika. De fina vallarna fick uppmuntrande ord om bättre lycka nästa gång. Om än de landade på fina åttiotre poäng i lydnadsklass tre så var det tydligen bara otur. Vi, däremot, fick en liten fin pik om att vintersäsongen kanske passar oss bättre.

De ville säkert bara vara roliga och fyndiga, inte minst som tävlingsledaren också är en erkänd dragtävlingsdomare. Men det var inte roligt för mig. Så ovälkommen och narrad har jag aldrig känt mig på en tävling och jag kommer aldrig mer att åka dit och tävla igen. Nu hoppas jag för mitt liv att "stämningen" kommer vara bättre på de kommande tävlingarna vi ska på. För jag börjar allvarligt talat bli #¤#¤#¤#¤# less på att alltid få höra samma gamla vallarvisa. Jag gör precis vad jag vill med mitt liv och om jag tycker det är roligt, stimulerande, spännande, utmanande och fräckt att träna lydnad med en husky så kan jag inte bara få göra det utan att få höra hur värdelösa hundar det är?

Det värsta är att en så miljöpåverkad hund som Issen, tyvärr verkar bekräfta folks fördomar att huskies är korkade. Jag vill inte måla fan på väggen men jag har grava misstankar om att våra lyckanden framöver kommer att betecknas som tur medan våra misslyckanden kommer att bekräfta huskyns korkadhet. Precis som ett misslyckande med en bordercollie är otur och ett lyckande tyder på en väldigt duktig hund. Hänger ni med? Läs mellan raderna och bespara mig detta eviga jämförande av raser så vi kan ha lite roligt och träna hund ihop istället. Tack.

Ps. Här kommer vårt lydnadsprov, uncut edition. Naket och rakt på sak. Lydnad med en (extremt miljöberörd) siberian husky.

5 kommentarer:

  1. Hej vad fin kontakt ni två har sins emellan när han inte ser monstrena. Men jag tycker man ser att han är okoncentrerad o nervös och inte som de sa att han är otränad. Han gäspar ju stort när du går ifrån honom. Jag ser mycket likheter på issen o Nero fast kanske lättare för dem som har urhundar att tyda deras signaler? Tycker själv att det är lättare att tyda signalerna hos urhundarna än andra. Jätte spännande läsning o tack att du visar film =). Två frågor varför tog dommaren issen på huvudet när hon ville se på tänderna? och får man inte prata med hundarna under tävlingen? Kram Carina o Nero

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Oförtjänt med alla nollor. Vissa moment borde blivit 5 han utför dem iallafall och då ska han ha betyg synd på linförigheten där ställde det sträckta kopplet till det. Jag "tycker" han ser miljöpåverkad ut men inte värre än det borde gå att jobba med. Tid tar det säkert men ni har ett bra sammarb i grunden och han litar på dej. Håller med förra inlägget prata mer med honom ta lugnande i honom mellan mom det får man.Intressant att få höra vad du får med dej hem från kursdagen. Vi hörs Kramar Rose-Marie

    SvaraRadera
  3. Vet ju inte hur det kändes på plats, eller hur han såg ut i verkligheten men tycker att det ser ut som att han reagerar väldigt mycket på den manliga som kommenderar?

    SvaraRadera
  4. Carina; Jag vet faktiskt inte varför hon klappade honom. Kanske var som en vänlig gest. Jag upplevde, där jag stod, inte det som att Issen tog illa vid sig heller. Man får prata med hunden mellan momenten men under momenten får man bara använda rösten för att ge kommandon. Men där och då var det inte det viktiga för mig. Jag pratade mycket med Issen för att stötta och uppmuntra honom i en svår situation. Tack för dina funderingar!
    P&S; Ja, han reagerar kraftigt på tävlingsledaren. Det hade han nog gjort oavsett om han burit på rädsla redan innan, men förmodligen i mycket mindre grad. Bara träna mer positivt med manliga tävlingsledare alltså! :)

    SvaraRadera
  5. Lovis hade inte ens varit kvar på plan...

    För mig har räddningen varit hemmatävlingar med känd tävlingsledare. Då har hon vågat prestera. Men hon är å andra sidan egentligen inte miljöpåverkad utan det är väldigt bundet till det där långsamma långa när folk tittar på henne, hon fixar ju agilitytävlingar.

    Det finns CD-skivor med kommendering, kanske är det manliga röster där? Kan ju vara bra om man tränar själv menar jag!

    Jag såg honom ju ur ögonvrån på Motala BK häromveckan och det här var verkligen inte samma hund!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.