Ett steg framåt...eller kanske tio?

Nu börjar jag landa efter gårdagens sena kvällstävling i Pinnarp. Jag anmälde till fyra tävlingar när jag ändå var igång för några veckor sedan, vilket innebär att vi har en rätt så intensiv tävlingsperiod just nu. Tanken var väl att jag först och främst vill komma över spärren att tävla och börja lära mig rutinerna kring lydnadstävlingar. I tävlingspsykologikursen blir jag om och om igen påmind om att jag behöver hitta rutinerna och känna mig trygg i vad som händer runtomkring innan jag kan göra mitt bästa.

Efter förra helgens tävling kände jag mig förbannad på många sätt, men inte uppgiven. Jag vet vad Issen har för potential men jag vet också hans svaga sidor. Efter en diskussion med Rose-Marie kom jag fram till att jag behöver tänka långsiktigt och ta ett steg i taget. Det viktigaste just nu är att Issen ska få många positiva upplevelser av tävlingsmiljön, så att han - precis som jag - kan känna sig trygg och veta vad han har att vänta sig. Av den anledningen är det också viktigt att vi inte går in på planen om Issen bär på reaktioner som inte är avreagerade. Vi kan inte gå in och göra ett program när Issen är i helt fel känsloläge. Det kommer givetvis i så fall att vara ett minne som kan försämra både vår tävlingsrelation i synnerhet och lydnadsrelation i allmänhet.

Jag åkte till Pinnarp med inställningen att ta saker som de kommer. För att vara fullt rustad var såklart min coach, manager och trogne vän Emmeli med i bilen. Vi åkte i riktigt god tid för att kunna sitta där och hantera eventuella reaktioner och bli oss själva igen innan tävlingen skulle börja. Och vilket ställe! Pinnarps camping, där skulle jag kunna spendera mina sista år. Det var en nästan magisk plats. Såhär i efterhand påminner den mig om de norska fjordarna. Berg som sluttar ned mot vatten och där, mitt i allt, en camping med en gräsplan och en lydnadstävling. Det var värt resan, att bara vara där.

Ja, det blir lite av min nya strategi. Jag åker till tävlingarna, ser om vi är i fas och är vi inte det får vi stryka oss och ta det lugnt och ha avreageringspicknik istället. Men den här gången var Issen i fas. Minst sagt.

Vi hann knappt bre ut filten så började han tigga om jobb. Precis som på festivalen förra helgen, låg han där med sina tiggande bruna ögon. Emmeli har äntligen satt ord på det jag försökt beskriva, hur hans ögon ser ut när han ger mig den där blicken som bara säger att "matte, nu kör vi!!". Pepparkakor. Hans ögon ser ut som små pepparkakshjärtan!

Så, vi satte oss där på filten och så började Issen tigga med sina pepparkaksögon. Ekipage dök upp, barn lekte, människor skrattade och tjoade. Och Issen tiggde om träning.

Det är en nästan obeskrivlig känsla att gå från Ransäters brutala bottennapp, till festivalen och nu till detta. Är det min hund? Är detta samma hund som jag en gång lade på agilityhyllan för att han inte klarade miljön? Är det samma hund som för en enda vecka sedan inte klarade av att gå en linförighet utan att smyga? Är det samma hund som Curt Blixt drog paralleller med när han pratade om en tjej som jobbat fem år för att hitta "bubblan" med sin hund?

Ja, det är samma hund. Det är Issen med pepparkaksögonen. Numera är det ärligt talat sällan som Issen är någonting annat än just denna arbetsglada livsnjutande härliga kille. Kanske är det därför det har varit extra tungt att gå ut på lydnadsplanen några gånger och inte känna igen honom. Känna att vi har varit tillbaka på ruta ett. Men det var vi inte. Vi tog något steg bakåt. Men va fasen, vi är ju på väg framåt som helhet!

Igår kväll tog vi ett steg framåt. Eller kanske tio. Issen var så tänd. Han studsade fram i linförigheten under uppvärmningen. Han kampade och lekte med fullt fokus och engagemang. Och jag kunde också släppa allt och bara vara där med honom och ha roligt! Visst hände det för någon kort sekund att någonting hände runtomkring. Issen kunde kasta en blick, till och med utan att släppa leksaken, och sedan komma tillbaka till mig med sitt fokus igen. Släppa omvärlden. Vi var i bubblan.

Så var det dags för platsliggning. Issen har en tendens att ligga och vända och vrida på sig lite. Jag klandrar honom inte. Jag har aldrig talat om för honom att jag vill ha det på något annorlunda sätt. Just platsligget har då blivit en sån där sak som satt griller i huvudet på mig. Jag har ibland en förmåga att göra små problem stora. Visst, jag kan säga på ett objektivt sätt att det går snabbt att rätta till. Men jag kommer mig aldrig för.

Platsligget är inte längre en av de sakerna. Ett par kvällar under senaste veckan har vi platslegat upp kvällsmaten. Jag har diskriminerat allt utom huvudrörelser. Förr i tiden hade jag målsättningen att Issen så småningom skulle ligga med hakan i marken under platsen. Nu vet jag två saker. För det första att Issen är jäkligt duktig på stadga. Och för det andra att han har en slags oro i sig och gärna vill ha lite koll på vad som händer runtomkring.

Av de två anledningarna har jag bestämt mig för att han ska få ha huvudet uppe. Däremot vill jag inte att han ska fälla baken åt varken höger eller vänster, eller trampa med framtassarna. Så vi körde två kvällspass med platsliggning. Jag försökte verkligen utmana honom men lyckades bara få honom att misslyckas två gånger av drygt åtta. Efter en enda diskriminering låg han där som en stenstaty. Omöjlig att rubba. Enda gången han misslyckades var när jag och godisskålen stod som ett V i förhållande till honom. Han lade sig aningen snett från början och när jag gick ut rakt åt sidan, föll han ned med baken för att kunna titta på mig. Haha där lurade jag honom allt!

Ibland känner jag mig så korkad i efterhand. Att jag går och drar på och inbillar mig att sådana här saker ska bli så omständliga att träna. När jag väl får tummen ur så är det ju ofta snabbt åtgärdat och fixat, problemet. Lustigt, det där med tankens kraft...

Så, tillbaka till tävlingen. Vi fick ligga fem hundar åt gången. Issen var duktig och lade sig ner på kommando. Det var en sådan känsla att lämna honom, gå iväg och sedan vända mig om för att se hundarna ligga där på rad med den fantastiskt vackra utsikten bakom sig. Det kändes som att jag hade kunnat stå där och bara njuta i timmar. För första gången gick de två minutrarna alltför snabbt. Vi fick återgå och Issen väntade lydigt på att få lov att sätta sig upp. En tia.

Vi fick startnummer två så det var inte länge till det var vår tur igen. Jag lekte lite med Issen och han var verkligen med till hundra procent. Det kändes så bra! När vi stod utanför planen och väntade på vår tur, bara satt han där och tittade på mig. Underbara hund! Jag kände mig trygg och säker.

Den känslan höll i sig genom hela programmet. Trots allt, måste jag nästan säga. Det var omständigheter som nog skulle kunna få den mest rutinerade att vackla. Men för varje sak som hände, fanns bara en tanke i mitt huvud; det här är bra träning. Där och då fanns inget annat. Allt kändes bara som en kul utmaning. Vi blev pressade och det var nyttigt för jag fick till slut känna på att stå för min sak.

Jag tror mycket av min lydnadstävlingsnervositet beror på att jag inte känner att jag har kontroll på planen. Jag vet inte vad jag får lov och inte får lov att göra. Jag vet inte när och hur jag får bete mig på olika sätt. Jag har inga färdiga tävlingsrutiner utan måste skapa mig dem genom att just tävla. Igår var en bra möjlighet för mig att veta hur jag vill ha det.

Jag ska inte tala i gåtor. Det var en mycket orutinerad tävlingsledare. Jag tror inte att hon någonsin hade kommenderat ett lydnadsprogram tidigare. Jag hade säkert kunnat klaga på arrangörerna. Hade jag varit där för att ta vårt sista förstapris hade jag kanske sett saker ur en annan synvinkel. Men även om det blev rörigt, och väldigt hastigt i synnerhet i linförigheten, känner jag att jag gick därifrån en erfarenhet rikare. Nästa gång kommer jag säga ifrån när jag inte är beredd på ett moment. Nästa gång kommer jag förvarna om att vi har en ganska så rask takt i linförigheten när jag ser att planen är väldigt liten. Nästa gång kommer jag inte att skynda bara för att tävlingsledaren gör det.

Vi fick drygt tjugo kommenderingar på en och en halv minut, i fria följet. Med två-tre sekunders mellanrum skulle vi svänga höger, vänster, halt och marsch. Ja, det började iochförsig med att tävlingsledaren sade fel och vi fick börja om från början. Sedan hamnade vi utanför banan och kommenderades rakt mot publiken. Så blev det hundslagsmål. Man kan nog säga att allt hände, som hade kunnat hända. Men det spelade ingen roll.

Visst blev Issen lite fundersam, liksom jag, när vi plötsligt skulle gå rakt ut i publiken. Visst stannade han upp och kollade läget när vi hörde hundarnas skall. Visst var han tvungen att kolla av tävlingsledaren när hon gick runt bakom oss. Men gång på gång kom min älskade lilla gubbe tillbaka till mig och jobbade fokuserat vidare. I den sekunden som vi vände från publiken, in på planen igen, och Issen kom upp till min sida - då hade jag vunnit högsta vinsten. Han hittade tillbaka till mig trots alla omständigheter som inträffade i det mest annorlunda linförighetsprogram vi någonsin gjort.

Genom hela programmet så går Issen med svansen i vädret. Även om han tappar fokus under korta ögonblick, söker han sig hela tiden tillbaka till min sida för att jobba vidare. Även om han misslyckas med vissa delar av momenten - sätta sig vid halt, komma direkt på kommando - så misslyckas han med svansen i vädret. Och inte bara det. Den viftar av förväntan!

Det är min hund. Min älskade, rädda lilla skrutthund! Det är min hund med den attityden som han har när vi tränar. Det är min hund så som jag önskar att alla andra också ska få se honom. Det är min älsklingsgubbe som alltid gör sitt allra allra bästa.

Så visst fanns det vissa uns av miljöberördhet kvar. Han behöver kolla av läget lite innan han gör sitt jobb. Men tiden av att kolla av är så minimal i förhållande till vad den en gång var. När han kunde se en farbror och sedan inte klara av att jobba under resten av dagen. Vi har bantat ner det till några få sekunder här och där. Och visst kommer det bli mindre. En vacker dag kommer vi vara i bubblan. Bubblan där det bara är vi, där vi jobbar tillsammans hundra procent, där ingenting runtomkring kommer att påverka vår glädje. För en vecka sedan kändes det som en lång väg. Idag känns det desto bättre. Det kommer att bli bakslag, det vet jag. Men vi är på väg framåt. Och igår tog vi ett stort steg. Eller kanske rent av tio.