tisdag 16 augusti 2011

Felsignal som redskap i träningen

Det går troll i Issens lägganden. Åtminstone vill jag inbilla mig det. Om sanningen ska fram måste jag komma rannsaka mig själv. För det första så, som jag tidigare också har sagt, tränade jag läggandet på fel sätt i början. Jag gick för sakta fram i shapingen och befäste ett oengagerat långsamt läggande. Alltför sent började vi jobba med läggande i fart och det har vi egentligen inte tränat värst mycket alls. Jag är dessutom överhuvudtaget inte nöjd med hur vårt läggande ser ut.

Men det är inte bara det. Jag har råkat lära Issen att lägga sig på ett dubbelkommando. Jag behöver både säga ”ner” och titta på honom. Annars stannar han bara upp och blir ståendes. På tävling lägger han sig inte alls, förmodligen för att beteendet i sig inte har tillräckligt stort värde för honom, han har ingen förväntan på det. Om man till exempel ser honom i en inkallningssituation eller under linförigheten så viftar svansen i stadgapositionerna. Där har han en hög förväntan. I läggandet gör han inte det!

Issen har alltså inte tillräckliga förväntningar på läggandet och han gör det dessutom dåligt. Så nu har vi tränat lite läggande sen senaste tävlingen. Men gud, jag har bara gjort det värre! Av denna anledning måste jag rannsaka mig själv när det handlar om felsignal. Jag har nämligen fått Issen att ännu mindre lägga sig ner, bara genom att använda mig av en felsignal. Jag ska förklara.

I shaping är det alltid bra att ha en så träningsivrig hund som möjligt. Av den anledningen försöker jag att i största möjliga mån undvika att dämpa mina hundar i träningen. För att lätt få fram nya beteenden är det viktigt att hunden ohämmat kan prova sig fram under shapingpassen. Att bestraffa vissa beteenden kommer i längden leda till en hund som inte tar egna initiativ då den aldrig vet utgången.

När jag shapar mina hundar, ger jag dem två alternativ. Antingen lyckas de och får belöning eller så misslyckas de och belöningen uteblir. De flesta hundar upplever inte den uteblivna belöningen som ett straff, utan tolkar det bara som att den ännu inte utfört rätt beteende. Så fungerar även mina. De fortsätter jobba för att hitta det beteende som lönar sig och så småningom blir det rätt och ger belöning.

Men när man tar träningen ett steg vidare och lämnar shapingstadiet kommer man till en annan fas. När hunden kan sitt beteende och vi vill att den ska fortsätta utföra det med uthållighet, då kan vi hamna i läget att hunden misslyckas med sin uppgift. Här börjar vi prata om det kan bli dyrt för hunden att göra fel. Ett exempel. Vi tränar läggande. Vi har shapat fram att hunden lägger sig snyggt och snabbt så som vi vill ha det. Så snart det är klart, lämnar vi shapingfasen och lägger undan klickern. Nu vill vi att hunden inte bara ska lägga sig, men även stanna kvar i liggande läge!

Vad gör vi då om hunden reser sig? Om vi bara väntar och belönar när den lägger sig igen, har det inte kostat den någonting att göra fel. Den lär sig att den lika gärna kan testa! I stadga- och uthållighetsövningar måste vi alltså på något sätt kunna tala om för hunden att ”hoppsan, nu blev det galet och du har förlorat din chans till belöning”. Det är här felsignalen kommer in och det är här som jag har krånglat ihop mig brutalt.

Felsignal är verkligen en konst att kunna hantera. Inte minst för att vi har lättare för att säga att hunden gör fel, än att vi har slarvat i vår träning. Jag har lite olika felsignaler. Kanske är det inkonsekvent, kanske det hade varit bättre än att bara ha en enda. Jag har inte kommit fram till om jag använder vissa signaler i vissa situationer, men alla har de en sak gemensamt. Min hund reagerar med ökad aktivitet.

Det är detta som är nyckeln till en bra felsignal i en bra grundträning. När hunden tjuvstartar, reser sig från läggande eller annan stadgaövning, då vill vi snabbt ge den informationen om att belöningen har försvunnit! Det blir som en klicker fast omvänt. Ett klick betyder att belöningen är på väg. En felsignal betyder att den kommande belöningen nu försvann.

Hur mycket kan man då "fela" en hund? Vissa hundar kan säkert ta hur många felsignaler som helst utan att sluta arbeta. Andra inte. Men i ett läge där vi känner att vi behöver använda felsignal, ska vi först ställa oss en fråga:

Vet hunden exakt vad vi vill att den ska göra? Man ska gå framåt i en snabb, jämn takt när man shapar. Men när beteendet är färdigt, är det viktigt att man som förare försäkrar sig om att hunden vet vad man vill ha av den, innan man börjar fela beteenden. Det är lätt att slarva i inlärningen så hunden inte har full förståelse för beteendet och sedan börjar ge felsignaler när den misslyckas. Detta riskerar att göra hunden osäker och tappa både i tempo och engagemang, och det är exakt detta som har hänt nu när vi jobbat vidare med läggandet.

Jag har försökt hitta tydliga sätt för mig att se om jag jobbar på rätt sätt med Issen. När det gäller felsignal skulle jag säga att det finns två sätt att veta att den fungerar. För det första så har vi ett direkt facit i hundens första reaktion. Går den ner i tempo och blir mer passiv av en felsignal, ja, då har vi förlorat på det. Hunden var inte redo att felas, förmodligen för att den inte riktigt förstår vad den ska göra. Det är när hunden har full förståelse för sin uppgift och vi börjar fresta den, det är då vi kan lägga in felsignalen.

En hund som vet vad den ska göra, men fuskar eller tjuvstartar av iver, den kan tränas med en felsignal. Den kommer att reagera med en aktivitetsökning, det ska tydligt synas att felsignalen väckt frustration. En felsignal, rätt använd, ska leda till att hunden omedelbart gör ett nytt och mer intensivt försök!

För det andra så ska en felsignal, rätt använd, aldrig behöva användas flera gånger i rad. Då har inte uppgiften varit tillräckligt tydlig för hunden. När en hund har en tydlig uppgift som den förstår till fullo, kommer vi även få följande reaktion. Säg att hunden reser sig från sitt läggande. Om vi har gjort ett bra grundarbete och har en fungerande felsignal, kommer hunden omedelbart att lägga sig ner igen när vi har gett felsignalen!

Det finns lägen där felsignal fungerar väldigt bra i vår träning. Säg att vi gör en inkallning med en extern belöning i form av en godisskål som står på planen. Om jag kallar in Issen och han springer mot godisskålen istället för emot mig, kan jag lätt säga ”oj” och han kommer att ändra riktning mot mig. Vi har gjort många inkallningar och Issen vet vad som lönar sig och har hög förväntan på det. Jag behöver inte säga nej eller fy eller någonting sådant när han rör sig mot belöningen utan lov, med det enkla ”oj”-et har jag verbalt trollat bort belöningen för honom! Han vet att han inte får den, för han gjorde fel!

So far so good. Men vad är det som har gått fel i läggandena? Jo, för det första är vi inte färdiga med beteendet – jag är inte nöjd med farten och tekniken i läggandet. För det andra så har Issen ingen värst förväntan i läggandet. Båda faktorerna pekar på att jag bör gå tillbaka till att shapa läggandet för att få upp hans förväntan och få den fart och precision jag vill ha. Så har jag också gjort, men jag har blandat ihop kaka och tårta. Jag har nämligen klickat för ett bra läggande, men gett felsignal för ett dåligt!

Eftersom Issen inte riktigt vet vad jag vill ha av honom – shapingen är ju inte klar – ger felsignalen omvänt effekt. Den tar ner honom i tempo, gör honom osäker och försiktig. Felsignalen får samma effekt som ett straff! Under de omständigheterna är sannolikheten väldigt låg för att han ska öka tempot i läggandet. Istället går det sämre och sämre för varje omgång.

Lyckligtvis har jag nu kommit fram till vad det är som är troll i vårt läggande. Jag måste gå tillbaka till shapingen med hull och hår och jobba vidare. Detta kräver mycket och noggrann träning, då gamla felinlärda beteenden lätt kommer tillbaka när man sedan är under press, som till exempel på tävling. Jag behöver bygga upp en maximal förväntan på läggandet så att Issen verkligen älskar momentet. Så, back to basics igen. En nyttig erfarenhet!

4 kommentarer:

  1. Jag har jobbat mycket med öppen hand-stängd hand med Kaia. Så länge hon ligger ner är handen med godis öppen, reser hon sig så stängs handen o chansen till belöning försvinner, väldigt tydligt. Fungerar bra i stadgebeteenden tycker jag. Det är min bästa felsignal. Jag har en muntlig åxå men den tycker jag inte fungerar lika bra, än :)

    SvaraRadera
  2. Jag brukar också använda "omvänt lockande" när jag påbörjar stadgaträning, men jag försöker ta bort det så snabbt som möjligt för att inte skapa ett beroende! Det är i nästa steg som felsignalen kan vara bra att ha :)

    SvaraRadera
  3. Mitt läggande med Gajjen lyckades helt plötsligt när jag fick tipset att trampa ner lite hårdare med vänster ben (det närmast hunden) samtidigt som jag komenderade "ligg". Ett dubbelkommando som inte domaren ser om man gör det snyggt... Ibland är det bara nåt litet som behövs

    SvaraRadera
  4. Det har du rätt i, det finns många riktigt smarta sätt att förtydliga kommandon utan att det märks! I min önskevärld skulle jag dock se att Issen älskade att lägga sig, så mycket att han bara väntar på minsta lilla signal som "ger honom lov" att göra det. Det borde vara det bästa sättet att få högt tempo och attityd i ett moment. Nu återstår att se om jag kan bygga upp den känslan hos honom. Annars får jag nog testa att trampa! :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.