onsdag 14 september 2011

Frustrationen och människans bästa vän…

Där kunskapen tar slut, tar våldet vid, heter det. Jag vet inte om det någonsin blir så konkret annars, som det blir inom relationen hund-människa. Jag tror det är få som aldrig fått ett utbrott på sin hund. Kanske det beror på brist på förståelse, kanske på dålig hantering av frustration och ilska, men sannolikt på alla tre. Jag är inget undantag.

Vi simtränade förra veckan. Det var lite halvsvalt ute och jag ville inte lämna en kall och blöt Baby stillaståendes vid bilen. Jag tog på henne ett täcke och lät henne följa med under tiden jag simmade nästa hund. Vi gick längs med kajkanten, jag uppe på land och Diva nere i vattnet. Baby fick ju med mig uppe på kanten, hon hade ju redan simmat, men oj hur hon strävade… Hon trodde ju givetvis att jag skulle lyfta henne i vattnet igen, så hon tog varje tillfälle att hänga i kopplet bort från kajkanten.

Det fungerade en liten stund innan jag började bli väldigt irriterad. Jag ville fokusera på Diva, som var i vattnet, och inte alls behöva bli envist dragen på land. Jag blev irriterad, sade åt Baby på skarpen att sluta dra men inte fungerade väl det. Jag drog henne närmare mig, kortade kopplet men hon hängde bara ännu mer i det.

Detta är en typisk sådan situation där jag lätt kan få ett utbrott. Mest sannolikt i det här fallet skulle vara att jag rycker till i kopplet och ryter i rejält åt henne. Vilket iochförsig är helt irrationellt, eftersom jag redan både dragit i kopplet och sagt till på skarpen. Men förmodligen skulle jag göra det ändå, kanske för att undermedvetet få lätta på trycket i min frustration.

Ja, nu måste jag bara få komma med en kort parentes. Det är nämligen helt lustigt, såhär i efterhand, vilken slags relation jag hade med Baby förr i tiden. Jag behandlade henne verkligen med silkesvantar. Om hon ville gå till höger, gick vi till höger. Om hon inte ville gå in, gick vi en promenad till. Allt baserades på hennes vilja och jag ville vara den bästa mattar av alla.

Samtidigt så kunde jag bli riktigt förbannad ibland. Om Baby plötsligt inte ville gå in, när jag hade en tid att passa, till exempel. Då blev jag frustrerad, stressad och irriterad på henne. Exakt samma beteende som jag lärt henne att hon ska göra, bestraffade jag sedan när det inte passade mig. Hur snällt är det egentligen? Jag kan nästan skratta åt det såhär i efterhand; hur i hela friden kunde jag förvänta mig att hon plötsligt skulle gå hem, snällt och lydigt, när jag lärt henne att stretande leder till att hon får promenera ännu mer? Korkat...

Så, samtidigt som jag curlade min hund till tusen, blev jag regelbundet irriterad och frustrerad på de beteenden hos henne som mitt curlande ledde till. Och det mest intressanta i allt detta är att jag inte ens såg min egen roll i det hela! Jag tror jag upplevde det på något sätt som att jag ställde upp för henne när jag curlade, och sedan ville jag att hon skulle ställa upp för mig när jag hade bråttom eller inte orkade gå mer.

Inte konstigt att jag ibland blev besviken! Jag hade ju förstärkt helt knäppa beteenden hos Baby och sedan ville jag plötsligt, helt irrationellt, att hon skulle göra någonting helt annat än vad jag uppmuntrat henne till. Dömt att misslyckas, helt enkelt.

Men det var en parentes. Det jag grubblar på för stunden, är detta med frustration. Idag kan jag visst det bli frustrerad över att Baby hänger i kopplet. Men jag är mycket väl medveten om att hon gör det för att jag låtit henne och för att det har lönat sig för henne. Med den tanken i bakhuvudet, är det betydligt lättare att hantera problemet. Jag kan då antingen välja att skita i det, låta henne dra och konstatera att jag får göra bättre ifrån mig med nästa hund. Eller bestämma mig för att göra någonting åt det, se till att hon inte får någon lön för drag-mödan och träna bort beteendet. Jag har kunskap som ger mig alternativ och min frustration kan försvinna.

Med Baby har allt ändå gått skapligt bra. Hon har fortfarande sina olater, men det är helt och hållet mitt fel. Däremot har inte vår relation tagit någon större skada av mina små frustrationsutbrott och min inkonsekvens. Och nu kommer jag in på nästa parentes.

Hundar är fantastiska djur. Det finns djur som lever tillsammans med andra djur, i ren egennytta. De får mat, skydd eller annat. Så är det även med våra hundar. Hos oss får de mat och skydd. Men hundarna nöjer sig inte där, och det är det som fascinerar mig så otroligt med dessa fantastiska djur.

Hundar vill faktiskt leva tillsammans med oss. Det handlar inte bara om mat och lä mot vind och vatten. De vill faktiskt vara i närheten av oss, de vill bli berörda, de vill att vi ska se dem och bry oss om dem. Är det inte fantastiskt? En helt annan art, som ser ett egenvärde i att faktiskt umgås med oss!

Många gånger tänker jag att hundar har ett fantastiskt tålamod. Tänk allt vi utsätter dem för! De gör allt för att förstå oss men ibland undrar jag hur mycket vi gör för att förstå dem… En hund som lever i vårt samhälle, får knappt lov att kommunicera som en hund! En morrning eller tandvisning så stämplas de som problemhundar som ska tas bort eller tuktas. För att inte tala om en hund som gör utfall, eller kanske till och med biter.

Hundar är experter på att lära sig både vårt kroppspråk och vårt verbala språk. Det sägs att en vanlig familjehund förstår mer än hundra ord. Jag är inte överraskad. Däremot är jag överraskad över i hur liten mån vi människor faktiskt engagerar oss för att lära oss våra hundars språk. Hade vi gjort det, hade de allra flesta hundproblem aldrig uppstått.

Tänk att, förutom att kräva att hunden ska klara att leva i vår miljö, på betong och asfalt, flera trappor upp i en miljö som är totalt annorlunda från naturen, att den ska läsa vårat kroppspråk och lyda vårt verbala språk. Förutom allt detta, ska den dessutom inte bete sig som en hund! Vart är givandet i denna relationen, egentligen? Jag undrar många gånger varför hundarna stannar hos oss…

Så, tillbaka till frustrationen. Nästa hund var Issen. Och Issen klarade inte av mitt sätt så som Baby gjorde. Issen är en väldigt känslig hund, han läser noggrant sin omgivning och vill gärna att allt ska vara bra. Inte bara vill. Han är en lite orolig hund, så han behöver faktiskt att allt ska vara bra. Men det har jag inte gett honom.

Jag förstod inte förrän efter alldeles för länge, hur det egentligen stod till med Issen. I lördags var vi på utställning och domaren frågade varför vi hade kastrerat Issen. Jag svarade att vi var unga och dumma, och jag menar det verkligen. Vi trodde att en kastrering skulle lösa Issens problem. Vi visste helt enkelt inte bättre. Men det Issen behövde var trygghet. Inte att bli stympad.

Jag gav honom aldrig trygghet. Jag förstod honom inte. Jag visste inte hur jag skulle tolka hans signaler och jag tvingade in honom i situationer som han absolut inte klarade av. Sedan blev jag arg, besviken och frustrerad över att han gjorde (drabbades av) utfall. Jag kände mig som en dålig matte, inte för att jag tvingat in honom i en situation som han inte klarade utan för att jag hade en så oberäknelig hund. Hur tänkte jag egentligen? Om jag ändå kunde vrida tillbaka klockan… Jag skulle gjort så mycket annorlunda.

Jag förstod inte Issen, överhuvudtaget. Han var otrygg, rädd och inte alls mogen för alla de situationer jag utsatte honom för. Min mening var väl, jag ville vänja honom. När det blev för mycket för honom försökte han antingen fly eller illa fäkta – vilket han än valde så trodde jag att det var fel på honom. Jag såg inte min roll i det hela, att jag pressade honom för hårt.

Nu kanske det låter som att jag hatar mig själv för allt detta. Det gör jag inte. Jag visste inte bättre, jag kunde inte läsa honom, inte förstå hans beteende eller sätta in det i ett större sammanhang. Det är fyra år sedan Issen kom till oss och det har tagit mig nästan fyra år att förstå och kunna hjälpa honom. Jag har såklart en sensmoral med hela denna långa tankebana. Det hände nämligen någonting förra veckan, någonting som jag aldrig upplevt förut.

Ja, jag ska berätta. Men först måste jag älta lite till, om min och Issens relation. När Issen fick sina utfall eller försökte fly, blev jag frustrerad. Jag kände mig hjälplös, jag skämdes för min hund, hur andra tittade på honom. Jag skämdes för att jag behöll en så knäpp hund och inte tog bort honom.

Ja, så var det faktiskt. Jag skämdes för att jag inte dödade Issen. Men omvärldens press var en av de starkaste faktorerna som drev min frustration. Känslan av att folk tittade på mig och tänkte att jag inte hade koll på min knäppa hund. Det var en så stark skam att den nästan drev mig till att gå till handling.

Nu gick det lyckligtvis inte så. Jag ryckte i kopplet, jag tröck ner Issen, jag slet honom i nackskinnet och skällde på honom. Orden känns främmande, men det var så jag behandlade honom när han ”blev aggressiv”. Det var inte ett acceptabelt beteende, helt enkelt. Jag försökte straffa bort det och det bröt ner vår relation fullständigt.

Det är en lång historia sedan dess. Jag började läsa och lära mig mer om hundars beteenden och har gått igenom många stora genombrott i min förståelse för hundar i allmänhet och Issen i synnerhet. Jag började jobba med att bygga upp vår relation, att bli en trygghet för Issen istället för en oberäknelig individ. Att förstå och förebygga hans rädsla.

Även det senaste året har varit viktigt för oss, även om jag kommit en bit i utvecklingen. Jag märkte hur mina förväntningar och min frustration påverkade vår träning negativt. Hur Issen hela tiden gav mig lugnande signaler när vi skulle gå fritt följ, till exempel. Det blir så tydligt när man lär sig mer om hundars beteenden, det blir tydligt vad de känner och upplever och det är inte alltid positivt.

Att se sanningen i vitögat och erkänna för sig själv att ens hund inte är trygg tillsammans med en själv, är inte särskilt roligt. Men det finns bara två saker man kan göra; låtsas som ingenting eller erkänna det för sig själv och göra någonting åt det. Vi hade inte kommit hela vägen fram. Issen var fortfarande inte helt trygg med mig. Det var ett faktum, och jag fick svaret som ett brev på posten när jag tittade på honom i träning.

Under en period fick jag ta bort allt vad misslyckanden hette i träningen. Även om man inte jobbar med straff inom klickerträningen, så kan man undanhålla en belöning när hunden misslyckas. Jag fick sluta med det. Jag fick belöna allt. Däremot kanske Issen fick en hård liten matkula för ett dåligt försök medan han fick saftig köttbulle för ett bra försök. Så fick vi jobba, samtidigt som jag fick släppa mina krav ännu mer. Frustrationen kunde inte vara en del av vår relation, helt enkelt.

Så plötsligt började Issen bli het. Han gick igång så bra på träningarna att han knappt var påverkbar. Ingenting kunde göra honom låg! Rätt som det var, hade jag väldigt mycket hund att jobba med. Jag kunde ”fela” honom utan att han började göra lugnande signaler.

Det krävde att jag släppte allt. Precis allt. Jag har, och kommer alltid att ha, en hund som blir berörd. Jag kan hjälpa honom reagera, avreagera och hantera sina känslor. Men det kan jag inte göra om jag är för inriktad på en prestation. Prestationen måste alltid komma i andra hand. Efter Issen, så som han är. Eller som svärfar säger; en liten rädd pudel i en stor huskykropp…

Det är smärtsamt. Att lägga ner massa tid och energi på att träna en hund, att se kompisarna passera och klättra upp i klasserna, se dem uppnå sina mål och nå resultat för sin träning. Mina resultat kommer alltid vara annorlunda. Med Issen. Han är en sjukt duktig hund. Med rätt omständigheter är han helt gudomlig. Kanske han kan bli så på konstant basis en vacker dag. Det kan nog gå, om bara jag klarar av att fortsätta fokusera rätt och stötta honom genom allt.

Hoppsan, där blev det visst även en uttömmande tävlingsparentes. För så känner jag för tävling just nu. Varken bu eller bä. Det var inte alls vad jag egentligen skulle komma till. För det har hänt någonting nu.

När jag kom hem en dag i förra veckan, stod alla tjejer som vanligt och hoppade mot grinden för att få hälsa på mig. De pussas, trängs, buffas och vill bli klappade. Issen håller sig vid sidan av, det är sällan han hälsar överhuvudtaget. Han gillar ju att bli klappad, att vara nära men inte riktigt hela vägen. Just dessa komma-hem-stunder vill han inte riktigt komma fram.

Men den här gången var det annorlunda. När tjejerna skingrats, kom Issen. Han gick mot mig med öronen bakfällda, dragna mungipor, viftande svans och det där kärleksfulla uttrycket i ögonen. Jag skäms på sätt och vis för att säga det, men detta var första gången han gjorde så. Det var första gången som Issen hälsade på mig som sin trygghet, som han valde mig till sin naturliga ledare.

Häromdagen satt jag i soffan och kollade på teve. Ja, det händer ibland, faktiskt. Issen kom och ville kela. När man börjar klappa honom, vänder han alltid bort huvudet och gör lugnande signaler. Men inte denna gång. Han fullständigt vräkte sig i min famn. Han lade sitt huvud mot min mage och njöt av beröringen. Det kändes så djupt i mitt hjärta när jag insåg att han var trygg. Fullständigt trygg. Tänk att det har tagit flera år för mig att förstå honom. Och nu känner han sig äntligen trygg med mig. Min älskade lilla (fast egentligen ganska stora) skrutthund!

4 kommentarer:

  1. De begär så lite av oss hundarna, TRYGGHET, mat, vatten, motion och KÄRLEK. Många begär så mycket av sin hundar utan att ha förberett dem för vad de vill att de ska göra. Hundar kan säkert lära sig hundra ord men vi kan också lära oss att bli bättre på att förstå hundarna. Bara av att sitta och titta på dem och att umgås med dem lär du dig massor av. Varje hund är en individ och de uttrycker sig lite olika. De har olika behov och prioriterar olika saker, precis som människor. Misstag gör vi alla. Det gäller att då försöka komma till insikt, att lära sig av misstagen. Att undvika att göra om samma misstag och sedan att använda det som en erfarenhet som gör att du kan utvecklas framåt tillsammans med hunden. Vad gäller tävling så mät dig mot dig själv. De som andra ser som ett litet framsteg kan vara ett jättestort kliv framåt för dig. Att gå runt och fundera på vad andra tycker och tänker om dig är ett mycket bra sätt att inte komma framåt. Lägg energin på din egen och din hunds utveckling. Titta på andra för att lära dig och få inspiration, inte för att mäta dig. Allting måste få ta sin tid.

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen mej i det du skriver... Sjukt bra det Ylwa oxå skrev, gav ännu det en "kick" i baken hur man bör tänka. Tack! Jag gjorde MH-test i helgen som var. En uppgift var att fig. Skulle gå iväg med Stella, då går hon motvilligt med honom vänder sig om och tittar på mej. Och jag blir helt varm i kroppen, nästan att jag fäller en tår, för då känner jag att hon inte ville släppa tryggheten med mej. Sedan om det är bra eller dåligt, det struntar jag i. ( ska till lägga att jag bara haft henne sedan feb. och hon blir 2 år i okt. /Gabriella

    SvaraRadera
  3. Du är så underbar!! Tillåt dej att utvecklas tillsammans med Iss och se vart det tar er. Ni är båda så fina. Kram Rose-Marie

    SvaraRadera
  4. Mycket intressant läsning och visst tusan känner man igen sig i varje ord du skriver.
    Det är först i efterhand som man reflekterar över vad man egentligen har pysslat med :)

    Ser fram emot att läsa mera om eran vardag.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.