måndag 31 oktober 2011

Dragdebut!

Det är alltid lika roligt att se draget tändas i en hund för första gången! Ofta bär hundar på en vilja att dra och i det här fallet märkte matte Emmeli det ganska tidigt på sin Vimse. Hon har uppmuntrat honom och låtit honom jobba frivilligt på promenader. Nu är han nio månader och det blev dags att testa honom på riktigt för första gången!

Jag tror att de allra flesta hundar har ganska så nära till draget. Sedan kan det, precis som allt annat, utvecklas för den som önskar det. Det verkar som att många hundar kan dra, men blir sådär riktigt drag-galna först när de får prova dra tillsammans med, eller efter, andra hundar. Jag tror att mycket av draget bygger på en jaktlust och det skadar ju aldrig att blanda in naturliga instinkter i arbetet med sina hundar.

En orutinerad hund kan gärna hitta på lite av varje när den ska börja dra. För att hålla Vimse på spåret så han inte tvärstannar och börjar lukta, eller svänger helt galet fel, får han gå jämte rutinerade Gunne. Unga hundar är ofta impulsiva och för säkerhets skull kan det vara bra att ha en stabil och lydig hund jämte. Förutom Gunne och Vimse som sprang i tvåspann med Emmeli, körde jag Baby och Pila i tvåspann med. Vi körde strax framför Emmeli så Vimse fick jaga.

Emmeli var nog allt lite nervös innan vi kom oss iväg. Det är en sak att ha en känsla av att ens hund har en egenskap och vilja att dra - men det är en annan sak att få se om det verkligen är så! Nu behövde vi verkligen inte vara oroliga. Vimse betedde sig som vilken ung husky som helst. Han låg i selen och jagade på för fullt. När det gick för långsamt, tog han ut sin frustration på Gunne genom att skälla och hoppa. Det är precis typiskt för när man kör in unga hundar!

"Vad finns det för andra alternativ på hundar, om man vill hålla på med drag?" frågade Emmeli. Ärligt talat tror jag att du kan köra drag med precis vad som helst som har fyra ben. Det är nog enklare med hundar som har en högre aktivitetsnivå. Men med rätt metoder går det säkert att tända en draglust i princip i vilken hund som helst. Eva-Marie beskrev det så fint efter SM, om hur draget tändes i hennes bc; "Charlie, han förstod inte riktigt grejen till en början, men så plötsligt kände jag hur hela han fattade! Det var som när en häst plötsligt formar sig och du känner hur den välver sig under dig. Charlie spetsade öronen och bara fokuserade framåt – underbara lillkillen!"

Nu är definitivt Vimses draglust tänd. Det ska bli roligt att se hur han utvecklas! Emmeli säger att han alltid vill vara först på promenaderna så det är väl lite ledarhundsämne i honom :) Det är fantastiskt roligt att se en så liten hund (jepp, även om han ser stor ut på bilden är han inte mer än fyrtio centimeter) ge allt i selen och ha lina spänd som en gitarrsträng. Älska drag!!

Besök!

Idag har vi Emmeli på besök. Hon tar massor av underbara bilder på hundarna! Emmeli har en förmåga att locka fram det lustigaste i hundarna, det blir alltid många hjärtliga skratt efteråt. Hon kommer säkert att göra något roligt inlägg i sin blogg så småningom, lovar att skvallra!

Helhetsintrycket

En perfekt språngmarsch med helt rätt fokus och attityd! Dock i utställningsringen...
Igår blev jag ju överlycklig för att vi fick en nia på helhetsintrycket. För länge sedan när jag inte hade börjat med lydnaden, var jag på en tävling och tittade. Det var någon där som berättade lite för mig om hur poängen sattes. När vi kom till helhetsintrycket sa personen att där får man i princip alltid en tia.

Jag vet inte om det alltid brukar vara så, eller om det kanske har förändrats de senaste åren. På vår första officiella tävling fick vi en sexa på helhetsintrycket. Jag blev nästan chockad men ärligt talat, om jag hade varit domare hade jag också satt en låg poäng. Issen var inte alls med, ofokuserad och orolig, och jag var nog detsamma. Vi lyste inte direkt av glädje och samarbete.

Där och då bestämde jag mig för att helhetsintrycket skulle bli vår ledstjärna litegrann. Om vi får hög poäng på helhetsintrycket, ja det måste ju betyda att jag hanterar tävlingssituationen bra och Issen är avslappnad och glad. I Pinnarp, på vår andra officiella tävling, fick vi sju och en halv på helheten. Även här är jag överens med domaren. Issen var med, men inte fullt och inte helt så avslappnad och ivrig som han kan vara. I Vadstena kände jag att vi började hitta rutinerna, han var med mesta delen av programmet och mycket riktigt fick vi åtta och en halv poäng på helheten.

Igår på klubbmästerskapet, var jag lite försiktig med uppvärmningen. Jag ville att Issen skulle orka hålla glädjen genom hela programmet. Tävlingsledaren har han tidigare reagerat ganska starkt på, den tävlingen bröt vi efter läggandet. Vi värmde upp väldigt kort och jag räknade med att Issen skulle bli lite låg av tävlingssituationen. Men inte det...

Nej, Issen blev inte låg. Han reagerade på tävlingsledaren, avreagerade och sedan var han som ett fullblod som kommit åt havreförrådet. Han var helyvig! Istället för att sacka efter när han skulle kika på domare och publik, hamnade han före. Han trippade fram jämte mig, som om han inte visste vart han skulle ta vägen, gled ut och kom tillbaka och var helt enkelt alldeles för het för ett fokuserat program.

Läggandet genomförde han jättefint. Av någon anledning tvekade jag lite, jag vågade nog inte lita fullt på honom. Vi fick ett rättvist neddrag för det. Inkallningen var fokuserad och fin, ingången djup om än sned. Tacklingarna verkar vara borta en gång för alla nu, bara jobba vidare med raka ingångar trots störning. Ställandet så lade han sig jättefint... Jag får bara äta upp det helt enkelt. Har tränat noggrannt på att växla mellan ställande och läggande för att få säkra kommandon, men de senaste två veckorna har träningen varit minimal. Tyvärr. Så det fick vi betala för.

Apporteringen var sådär, han spottade och jag blev återigen påmind om att jag måste bygga upp värdet för apporteringen betydligt mer. Gjorde om och han höll hårt fast. Hopp över hinder blev faktiskt riktigt bra, även där en djup ingång med det är nästan omöjligt att få raka sättanden när både belöning, störning och frestelser finns på ena sidan planen. Jag behöver utveckla störningsträningen mycket, mycket, mycket mer för att komma åt de där sneda. Det är kanske det allra viktigaste för oss just nu.

Jag försöker att inte rabbla så mycket tråkigt i bloggen såhär, men nu råkade jag visst göra det ändå... Det är mest för att jag ska ha en uppfattning själv och komma ihåg hur det gick. Jag har ju ingen film från den här tävlingen så det är svårt att gå på rent minne i framtiden när jag vill utvärdera träningen. Men vi slutade iallafall med en nia i helhetsintryck. Det kändes riktigt bra. För även om allt blev halvdant när Issen var alldeles för ivrig, så gav vi ett bra intryck tillsammans. Eller som det står i reglerna:

"Vid bedömning av helhetsintryck ska hänsyn tas till samarbetet mellan förare och hund såväl under som mellan momenten. Hänsyn skall även tas till ekipagets uppträdande mellan momenten."

Nu är vi anmälda till en officiell etta om två veckor. Jag har för en gångs skull lagt upp ett ordentligt träningsschema. Vi får väl se om det kan leda någonvart. Platsligget är centralt och där har jag en hög målsättning. Har ett inlägg på gång om just platsligg, denna nöt för oss förare. Men det kommer inte nu, för nu ska vi ut och dra!

söndag 30 oktober 2011

Jippie!!!

Vi fick nio på helhetsintryck!!!

Lydnad

Nu har vi avklarat heat två i årets KM. Kan väl konstatera att vi fick ett välförtjänt resultat... Issen var alldeles för het och alla våra svagheter lyste. Jaja, jag får bakläxa - det är nödvändigt med kontinuerlig träning för att nå resultat.

Reflexvästar

Våra reflexvästar börjar bli rejält slitna nu och kardborrebanden går upp för jämnan...
Har länge gått och grubblat över hur jag ska hitta bra reflexvästar. Har ett gäng från Ullared, med kardborre fram och under magen. Jag har nog aldrig kört ett träningspass utan att västar trillar av, oftast flera gånger. Kardborren runt halsen går upp, västen halkar bak och trillar av över baken så småningom. Jag har blivit expert på att fånga dem i farten, om jag säger så.

Nu snubblade jag över ett inlägg i Olas blogg där han berättar och visar bilder på hur han syr egna reflexvästar. Det blir rejäla västar som verkar sitta som berget. Sedan är det ju alltid extra plus med lite små detaljer och finesser som man kan lägga till.

Förutom västar, har jag även sökt ett tag efter lite rejälare halsband med reflex. Det är viktigt att spannet syns framifrån när vi kommer längs skogsvägarna på kvällarna. Reflexhalsbanden hänger ju med i väder och vind, lera och kyla. Fick tips av Ylwa om en kraftigare variant av reflexhalsband, med utstickande extrareflexer. De är dock lite svåra att hitta och i synnerhet till ett rimligt pris. Men nu har jag gjort det! Hos Börjes finns det eftersökshalsband som har precis vad vi är ute efter. Dessutom till ett sjukt hanterbart pris. Så om allt går vägen är vi snart fullekiperade med reflexer igen!

Regn

Issen är ju väldigt känslig för fukt och värme. Han får lätt klåda som plågar honom dag som natt. Vi torkar honom alltid noggrant när han har blivit blöt och det har haft mycket positiv effekt. Men det bästa av allt är Issens reaktion när handduken kommer fram. Han älskar nämligen att bli torkad, och särskilt i ansiktet! Han gojsar in hela huvudet i handduken, frustar och gnider pannan hårt mot tyget. Det är nog himmelriket för Issen, att få gömma sig i en stor varm mjuk handduk.

Djurplågeri

Baby yrkar på att det är djurplågeri att sätta sockar på en husky. Hon blir helt paralyserad varje gång och kan inte bestämma sig för vilka tassar som tvunget ska vara i marken. Helst av allt skulle hon nog ligga på rygg med alla tassar i vädret... Hade det inte varit för att hon har så känsliga tassar, skulle jag aldrig tvinga på henne dem!

Zzzzzzzz...

Jag har legat och puttat på David en halvtimme för att han ska sluta snarka, men nu insåg jag plötsligt att ljudet inte alls kommer från honom.. Nej, på andra sidan om sängen ligger en liten tant och sover väldigt djupt och gott!

Tuffa Diva


David bläddrade igenom bilder i sin telefon igårkväll och hittade den här på Diva. Hon är drygt fyra månader gammal och hundarna är i fällning. Vi har lagt kompostgaller på soffan så de inte ska lägga sig där och håra ner. Demolition Diva måste såklart lägga sig där ändå, maka ner sig så gott det går mellan kompostgallrena...!

lördag 29 oktober 2011

Att vara sig själv

Med hundarna är det lätt att vara sig själv!
En pappa tog med sig sitt barn till stan. Medan han gjorde sina ärenden, gick barnet och tittade i en leksaksaffär. Där fanns en gubbe gjord av ballonger. Barnet stannade upp och tittade fascinerat på ballonggubben. Till slut gick det inte att låta bli. Barnet puttade försiktigt på ballonggubben. Den föll bakåt mot golvet men gungade lika snabbt upp i stående läge igen. Den här gången blev barnet ivrigare. Med full kraft puttade barnet på ballonggubben. Den kastades snabbt bakåt men gungade lika snabbt tillbaka upp igen. Då kom barnets far. Han frågade barnet hur det kom sig att ballonggubben hela tiden reste sig upp igen. Barnet svarade efter en stunds tanke:
- Jo, pappa, det är nog för att han står upp på insidan.

Det var Christer Olsson som berättade historien på en föreläsning häromdagen. Jag har aldrig tidigare hört honom eller hört om honom, nej jag snubblade över honom på en föreläsning via jobbet. Han är fiskarson från Göteborgs skärgård men blev tidig framgångsrik. Han driver själv några företag och är dessutom rådgivare åt många riktigt stora koncerner. Men det som grep mig i hans föreläsning hade ingenting med ekonomi eller företagsutveckling att göra. Nej, tvärtom.

Christer pratade om hur vi människor alltid är så rädda för att inte vara tillräckligt rätt. Gång på gång upprepade han mantrat att där finns inget rätt eller fel, inget bra eller dåligt i våra egenskaper som människor. Nej, det finns bara ”olika”. Det kanske låter självklart men är ändå så djupt tänkvärt.

Jag har själv väldigt svårt att skilja person och prestation åt. Även om jag har blivit bättre på det nu på äldre dagar, hamnar jag med jämna mellanrum i fällan och dömer mig själv efter mina sämre resultat. Jag tror att det är rätt vanligt bland oss svenskar och kanske i synnerhet bland tjejer. Vi gör allt för att duga, se bra ut och ligga på topp i olika sammanhang. Men oavsett vad vi väljer att göra med våra liv, och hur långt vi sedan når, kommer det aldrig att förändra vår personlighet.

Okej, det tjatas massor om att man ska vara sig själv. När jag var drygt femton, umgicks jag med ett lite äldre gäng. De pratade mycket om att hitta sig själv och jag fick bilden av att det liksom var någonting som bara hände om man sökte. Jag sökte och sökte men det sa aldrig ”plopp” för mig. Jag fick aldrig någon sån där plötsligt känsla av självkännedom. Jag harvade på och blev mest bara irriterad och frustrerad av jagandet efter mig själv.

Du och jag på en öde ö... Foto: Emmeli Orrefjord
Nu måste jag göra en parentes, bara. Har ni någon gång mött en människa som egentligen ser helt förskräcklig ut men som har en sån charm och energi så man bara inte kan slita ögonen från den? Eller motsatsen; Har ni någon gång mött en människa som är sådär perfekt fotomodellsnygg – men som bara är som just ett foto, fullständigt utan utstrålning?

Okej jag kanske är grym när jag skriver såhär men jag vill dra det till sin spets för att förklara hur jag tänker om att leva upp till sina egna och omvärldens krav, och att faktiskt vara en härlig person. Utseendet är lätt att ge som exempel för det är så konkret. Det är så totalt olika saker, hur man ser ut och hur man är som person.

Någonstans tror jag att det var där som Christers föreläsning träffade mig. Att vi går omkring och är rädda för att inte vara tillräckligt rätt. Men när allt kommer omkring, är vi faktiskt automatiskt bara helt rätt. Det är insikten som jag sökte efter, men aldrig fann, när jag var femton. Att just jag, med just mina intressen och just mina egenskaper, är expert och bäst på att vara just jag. Och att det är att vara just jag, som gör att jag får och kan utveckla just min personlighet. Jag kan hitta mig själv genom att bara vara mig själv. Våga vara mig själv.

För i slutänden är det nog ändå allt detta med prestation och utseende som hindrar oss från att faktiskt våga vara oss själva. Vi är rädda för att inte vara tillräckligt rätt och därför vågar vi inte vara oss själva. Vi lever ett liv i en prestationsteater och kämpar livet ur oss för att duga och verka snygga/duktiga/tuffa och så vidare, fyll själv i dina ambitioner. Vi fokuserar så mycket på vad vi ska vara, att vi glömmer bort att just vara.

Ibland tänker jag såhär: Om jag var helt ensam på en helt öde ö, vad skulle jag då göra? För det händer faktiskt ibland att jag gör saker annorlunda när där finns människor omkring, än jag skulle gjort om jag vore ensam. Jag gör andra val, tar på mig andra kläder, säger andra saker. Men det är ju i slutänden inte jag. Och ingen kan då lära känna mig. Eller älska mig. Så tråkigt det måste vara att bygga upp så mycket på ytan och bli älskad för det, men innerst inne egentligen vara någon helt annan. Det måste vara väldigt skrämmande för den som en gång drömmer om att kunna vara just sig själv.

Jag är glad att jag ändå fann mig själv till slut. Även om en del av mig själv är att tveka och förirra mig på villovägar, är det ändå mestadels jag som finns där när jag umgås med mina nära och kära. Det är faktiskt också oftast jag själv som ni ser i bloggen. Jag har kommit rätt så långt men visst finns där väg kvar att vandra. Lyckligtvis. Att våga vara sig själv är ju också att lära känna sig själv och att vara stolt över sig själv. Att våga vara sig själv är att stå upp på insidan.

fredag 28 oktober 2011

Det här med dragsele

Molle har precis fått en egen specialsydd nomesele i storlek typ xxxxxxxx-small. Och ja; han står på köksbordet.
Jag får ofta frågor om dragselar. Oftast handlar de om vart man kan köpa dem och hur mycket de brukar kosta. Om man nu vill börja prova drag med sin hund, kan det vara värt att lägga ner lite tid på att hitta en bra sele. Jag skriver tid, för det är sällan några stora pengar att lägga ut. Du kan få en livstids sele för under femhundralappen.

Det kan vara lite svårt att hitta en bra sele, i synnerhet för hundar som är väldigt små eller formade på något annorlunda sätt än polarhundar. Det enklaste är nästan att måttbeställa en eller sy en själv. Vid det förstnämnda är det viktigt att du mäter upp hunden rätt. Företagen som syr selar brukar beskriva rätt så bra hur mätningen ska göras. Tänk på att selen ska vara ganska tight runt halsen! Jag har skrivit lite mer om hur en sele ska sitta här.

Själv har jag måttbeställt selar från MR-koppel, Snowdogs och Zero DC. Jag är jättenöjd med alla tre och selarna håller än idag. Har även köpt några standardselar från Björkis, de är av bra kvalitet med tjockt foder och finns i starka färger som syns i skogen. För ett par månader sedan sydde jag en sele själv, till Issen. Tog bilder under tiden för att göra ett inlägg om hur man syr sin egen sele. Det blir väl dags att damma av dem snart!

Hjärtat

Hur sött får man ligga?

Morgonbesök!

Idag fick vi sällskap av Linda och Silent på morgonturen. Silent är en ettåring med power... Vi har kört några gånger tillsammans förra säsongen och redan då var han stark och duktig.  Idag kändes det att vi hade lite extra framför vagnen, vi fick bägge bra träning i bromsnyporna om jag säger så... Ska bli kul om vi får se Linda och Silent på tävling framöver, Linda spelar ju handboll så vi lär ju få en skaplig match i löpningen iallafall!

Tomten 2012


Hej kära Tomten! Kan vi skita i julklapparna i år och spara till nästa år istället? För i så fall önskar jag mig en asdyr vindsäck i grymmaste färgen så jag kan sova ute precis var och när som helst. Tack!

torsdag 27 oktober 2011

Zinat Pirzadeh


"I Sverige låser man in soporna och kvinnorna ligger i bikini på gräsmattorna.
I mitt hemland låser man in kvinnorna och soporna ligger på gräsmattorna..."


Jag var på föreläsning med Zinat Pirzadeh ikväll. Det var en gripande timme med blandat skratt och gråt. Zinat berättade om sin uppväxt och mötet med Sverige. Om hennes farföräldrar, det omaka paret där farfar var hundrafemtiotre över marken och farmor strax under två meter lång. Han var iallafall bra på att klättra, sade hon, för de fick tolv barn tillsammans. Hur hennes mormor vägrade använda burka och hittade sina argument i koranen; oattraktiva kvinnor behövde inte. Moralpolisen fick frågan av den åttiotreåriga damen; är jag attraktiv? För om du ska fängsla mig så får du först bevisa det! För att inte tala om när Zinat skulle söka jobb i Sverige. Hon använde synonymordbok och råkade söka tjugotre jobb där hon beskrev sig själv som en glad kåt tjej. Kåt var en synonym till levnadsglad!

Samtidigt rätt som det var, var vi inne i hennes äktenskap, med misshandel och flykt. Och när hon fick skramla pengar för att få hämta sin döda bästa väninna. För att få ut kroppen, var man tvungen att betala för ammunitionen som regimen hade "slösat"... Jag brukar inte ha mycket för sådana här hemska historier. Inte för att jag inte bryr mig, men jag tycker liksom inte det är sliskigt med andras olycka. Men Zinat är en vinnare, en överlevare. En komiker. Och här står hon och skämtar medan det  är satt ett pris på hennes huvud.

Hon har skrivit en bok som är rykande färsk. Fjäril i koppel. Om hon skriver lika bra som hon uppträder, kommer jag inte att kunna slita mig från den. Nu ligger den här, precis under blomman jag fick av henne. Där ska den få ligga ett par dagar innan jag sätter mig ner med en varm kopp te. Men jag vågar mig på att rekommendera den redan nu. Den kan liksom inte bara vara dålig. Den hette först "Flickan och vargen". Zinat fick en hundvalp när hon var liten. När hunden blev stor, bet den alla utom henne. När den fick en skada och hon tog den till veterinären blev han yxtokig. Det var en varg. Hur kunde hon veta? Jag hoppas få läsa hela historien och en massa mer, alldeles strax.

Mattis blogg


 
Jag har börjat följa en mycket intressant och givande blogg; Mattis blogg. Förutom en mängd bra recensioner på drag- och friluftsutrusning, inspirerande naturbilder och träningstips, finns också många bra filmer. Här är en, där han selar och startar ett hundspann. Jag blev så himla inspirerad av filmen, han jobbar så lugnt och sansat och hundarna är helt kontrollerade fast det är drag på gång. Så nu har jag börjat sela hundarna ute, tillsammans, och ska prova starta inifrån trädgården istället. Förhoppningsvis får vi lite lugnare starter, då jag ofta upplever att hundarna jagar upp sig när jag tar ut dem två och två till vagnen.

Galna ettåring!


Det blir lite mer action än vanligt när man har en ettåring hemma.
I synnerhet när hon har fått en åtråvärd tuggknut!

onsdag 26 oktober 2011

Kärlek förändrar

Issen och Gunne jobbar stenhårt på SM i Nybro! Foto: Maria Pålsson
När vi skulle ta in Gunne i flocken var jag lite bekymrad. Ett halvår tidigare hade vi misslyckats med att introducera Kinoo; Issen och hon började gruffa direkt och det hade liksom aldrig riktigt gått över. Jag vill helst inte ha flocken uppdelad, utan uppskattar om hundarna accepterar och kan leva med varandra. Det fungerade inte alls med Iss och Kinoo – och det fungerar fortfarande inte.

Så skulle vi ta in Gunne. Jag var nervös och orolig att det inte skulle fungera med Issen. Men den här gången blev det totalt annorlunda. Issen hann knappt fått syn på Gunne förrän han började fjäska och göra sig till. Gunne var osäker i sin nya miljö, morrade och ville hålla avstånd. Issen backade artigt men fortsatte sin flörtiga lek. Han blev nog vad vi människor skulle kalla kär vid första ögonkastet.

Sedan dess söker sig Issen till Gunne. De ligger ofta tätt tillsammans på en matta eller i soffan. Issen har en ganska stor personlig sfär och gillar vanligtvis inte att ha hundar särskilt nära förutom vid lek. Med Gunne verkar han dock inte ha några problem alls. Han ligger gärna så att de rör vid varandra.

Issen ligger gärna alldeles nära Gunne
Det visade sig vara väldigt lyckosamt att få in Gunne i flocken. Issen blev plötsligt tryggare och säkrare på sig själv. Han kunde börja vara i hundgården utan att bli galen, om han bara fick vara med Gunne. Och han började dra…

Issen har egentligen aldrig varit en riktig draghund. Så snart vi fick lite för mycket fart eller körde mer än några enstaka kilometrar, började han bromsa. Jag tänkte att det var för att han är lite väl tung i kroppen; tjugosex kilo är mycket massa att bära på. Han har också ett lite lustigt sätt att röra bakkroppen, Ylwa sade det rätt bra efter en utställning, att han springer som en schäfer! Visst har Issen fått gå med i spannet, men mest för motionens skull. Vi har fokuserat mer på lydnad och agility.

Men så kom då Gunne in i flocken. Jag kommer inte ihåg när jag egentligen insåg vad som hänt… Kanske när jag och David körde varsitt tvåspann? Det kom sig i alla fall att jag, en vacker dag när vi skulle träna, av någon anledning satte Gunne och Iss som ledarhundar. Så bra som spannet gick då, har de aldrig tidigare gått.

Issen jobbade och slet. Stora Isse-gubben galopperade där jämte lilla nätta Gunne. Vilket team! Bägge är extremt lydiga kommandohundar och nu plötsligt började Issen att dra. Han drog, drog och drog. Vi slog våra snitthastigheter med hästlängder från förra året och det verkade inte finnas någon ände på Issens energi.
Issen vågar inte själv hälsa på Pila, men Gunne har precis
gjort det. Issen undersöker noggrannt alla dofter på Gunne.
Hade någon sagt åt mig för ett år sedan, att Issen skulle bli min mest betydelsefulla hund i spannet, då skulle jag bara skratta. Men när han går med Gunne, då är han fullständigt oumbärlig. Han är stark, snabb och extremt lydig. Jag kan inte begära mer. Mitt enda problem just nu är att jag inte har fler av honom.

Jag skulle lätt plocka ut honom som förstahandsval både att tävla kickbike, cykel och löpning med… Ska jag någon gång tävla i fyrspann är han och Gunne givna ledarhundar.

Det är en solskenshistoria, det här. Det är så otroligt fascinerande att se hur en liten nätt dam på sjutton kilo kan fullständigt vinna en stor försiktig killes hjärta och förändra honom totalt. När Issen är med Gunne verkar ingenting kunna skada, oroa eller beröra honom. Och jag önskar att jag hade lyckats fånga deras ömhet mot varandra på bild, men jag kan inte ställa mig bakom kameran när det händer. Issen puffar och snufsar i Gunnes päls, tvättar henne i ansiktet och lägger sig precis jämte.

Jag är så otroligt glad att dessa två hundar är jämnåriga. Det betyder att de kommer att få tillbringa mycket tid tillsammans i livet! Framtiden får utvisa hur sagan slutar, men en sak är säker. Issen har växt på ett sätt som jag aldrig vågat tro. Tack vare lilla söta Gunne-gumman!

Ps. Issen är mycket bättre i magen nu. Han har fått vila och fasta hela dagen under uppsikt. På eftermiddagen gjorde han nummer två i trädgården och nu verkar han betydligt piggare. Puh!

Föreläsning

Är på en extremt intressant föreläsning med Christer Olsson. Har en miljon tankar, hoppas få bloggtid snart så ska ni få veta mer!

Ont i magen :(

Igår tyckte jag att Issen såg lite svullen ut om magen. Mycket riktigt, han har varit ynklig hela natten och morgonen. Många hundar döljer smärta. Det gör inte Issen. Han piper och jämrar sig, lägger sig på rygg med magen i vädret. Jag har masserat magen lite, dem känns spänd och uppblåst. Vi tog en kort lugn cykeltur nu morgonen så jag hoppas det ska släppa lite. Stackars lilla gubben!

tisdag 25 oktober 2011

Lycka

Foto: Emmeli Orrefjord
Ta alltid ut lyckan i förskott!
...om det sedan inte blev
som du tänkt dig,
har du iallafall varit
lycklig till dess.

Kakmonster

Idag blir det en kelstund med kakmonstret Sauron och hans kakmonster-matte Mia. Vi spånar på träningsupplägg för nästa års barmarksdrag. Det har varit en lärorik helg och jag kan knappt bärga mig att fortsätta träningen!

Världens bästa


Det här är min älskade sambo David. Det är han som hjälper mig med hundträning, matning, rastning och små och stora beslut. Det är han som följer med och handlar på tävling och hjälper till på utställningar och allskaffens träffar. Det är han som själv har tagit gröna kortet i höst och nu börjat tävla ett eget spann. Det är han som stöttar och peppar mig, ser till att det finns mat på bordet och att huset är varmt när jag kommer hem efter långa blöta kalla träningspass eller arbetsdagar. Det är nog inte svårt att förstå; utan honom hade mitt liv sett fullständigt annorlunda ut.

Men han nöjer sig inte med det. Idag har han överraskat mig med att boka en helkroppsmassage till mig efter jobbet. Jag måste nypa mig i armen... Hur i hela friden ska jag kunna återgälda honom?! Förslag?

måndag 24 oktober 2011

Mentalt guld!!

Ett ansiktsuttryck säger mer än tusen ord...
Någonting har hänt. Sedan blogginlägget om mental mjölksyrenivå, har någonting hänt. Utan tvekan. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att peppa mig istället för att sänka mig. Så även i helgen.

Jag och Diva startade i löpningsklassen. Banan var drygt två och en halv kilometer lång, smått kuperad med mjukt underlag. Det här är vad jag har tränat för det senaste halvåret. Lugnt, metodiskt har jag byggt upp muskulaturen runt mina knän och till slut vågat mig på ett intervallpass löpning i veckan. För att göra en lång historia kort, trodde jag aldrig att jag skulle kunna springa så ofta igen. Men det har gått!

Jag är långseg. Ingen sprintmänniska. Jag kan jobba envist och målmedvetet under lång tid men jag har svårt att ta ut mig helt. Min personliga målsättning med årets SM var att komma i mål och känna att jag har gett allt. Att jag inte har någonting kvar att ge. Det är en känsla som jag sällan har känt, men som jag vill jobba fram. För det är ju faktiskt en förmåga, att ge allt.

Första dagen hade jag slarvat med uppvärmningen. Det kändes snabbt i musklerna. Diva var lite berörd av miljön och ville inte riktigt springa. Mia och Gunne kom ikapp ganska snart och vi tog sällskap en bra bit. Det var skönt, vi hade bägge rejält med håll och peppade varandra i alla plågor. Diva kunde jobba fokuserat med Gunne och fick hjälp att hitta vägen. Det var en bra erfarenhet för henne!

Det är så fantastiskt skönt att känna en bana. Jag visste ju hur den gick ungefär och det är en otrolig mental hjälp för mig! Planen var att öka tempo var femhundronde meter men jag gick ut alldeles för hårt. Första femhundra och sista kilometern gick riktigt snabbt. Det är lustigt det där. Promenad i en uppförsbacke samt knytning av ett skosnöre räddade min lördag. Två mikrostopp. När vi hade åttahundra kvar kunde jag sista biten utantill. Det peppade mig enormt! Jag klarade av att hålla tempot i rygg på Mia hela vägen upp i mål.

När vi passerat mållinjen, hade jag bara en enda sak i skallen. Att jag skulle ta mig bort från målområdet. Det är inte särskilt smart att stupa precis på linjen, det kommer ju ekipage bakom. Någonstans några meter bort såg jag Freddie Åkerlind. Han var domare. Jag tog sikte på honom och vinglade dit. Där tog kraften slut. Jag satte mig och kände värken sprida sig i låren...

När jag hade tagit hand om Diva, fått på mig kläder och ätit en halv chokladkaka, gick jag upp för att kolla på tiderna. Fjorton minuter och tjugosju sekunder. Det är en ruskigt dålig tid. Det är samma tid som jag hade förra året, otränad. Men den här gången blev jag inte besviken. Nej, min hjärna hanterade situationen helt annorlunda!

Jag konstaterade att jag sprungit ungefär en kilometer utan draghjälp, gått en uppförsbacke och tagit ungefär tjugo sekunders skoknytningspaus. Snabbt hade jag satt ett nytt mål för morgondagen: under fjorton minuter. Jag skulle gå i mål med en tid som började på tretton. Punkt slut. Jag visste att jag kunde det, om jag sprang och inte stannade längs vägen. Hör ni? Jag visste att jag kan! Jag satte ett nytt mål att jobba fokuserat mot, utan att ens vara i närheten av mental mjölksyra!

Så blev det söndag. Jag vaknade lite stel men ändå jäkligt peppad. Starttiderna hade ändrats så vi skulle starta med trettio sekunder mellan varje ekipage. Jag visste att det skulle hjälpa Diva att ha purfärsk vittring i spåret. Brenda slog mig med ungefär tjugo sekunder på lördagen så även där hade jag en morot; att komma ikapp och slå henne. Min inställning var hundra procent positiv och förväntansfull.

Jag värmde upp ordentligt. Cyklade tjugofem minuter, ner till Nybro och tillbaka. Knälederna kändes varma och mjuka. Jag var beredd på prestation! I starten var Diva fokuserad. Hon hade gått dagen före och kände sig nog trygg på vad som komma skulle. Brenda stack iväg och en halv minut senare var vi igång.

Det dröjde inte länge innan jag skymtade Brenda. Femhundra meter ungefär. Hon hade cyklat precis innan och var väldigt trött i kroppen. Vi tog sällskap en bit och hundarna jobbade på fint. Diva tvekade inte en enda gång, hon gick totalt in i arbetsmode, lade på sin galopp och bara drog. Vi blev omsprungna ett par gånger och allt flöt på problemfritt. Det blev bra erfarenheter för Diva!

Nu kände jag kraft i kroppen. Vi höll ett bra tempo, jag kände att jag låg relativt nära min maxfart men också att jag kunde andas djupt och sansat. Diva hjälpte mig med farten och jag kunde fokusera på att hålla en ordentlig steglängd för att bromsa så lite som möjligt. Vi hakade på ett av de snabbare ekipagen och drog ifrån Brenda så småningom. Snabbare än jag hade anat, kom vi till åttahundrametersskylten. Där började jag öka.

I min skalle fanns ingenting som hette vila. Det fanns ingenting som hette trötthet. Jag kände hur benen värkte, men jag fick syre och jag visste att jag kunde öka. Den känslan, den ska vara min målsättning framöver! Känslan av att jag klarar mer, mer, mer! Vi närmade oss målet, jag plågades men jag NJÖT! Vi ökade ännu mer och flög över mållinjen. 

Precis som på lördagen stapplade jag mig iväg några meter och rasade ihop. Jag kramade och pussade Diva som hade varit så otroligt duktig och dragit mig hela vägen. Hon var kelig och ville tvätta mig i hela ansiktet. Vi satt bara en liten kort stund men jag började känna värmen rinna ur kroppen. Jag blev iskall, frös, huttrade. Tog mig ner till bilen, fick på Diva ett täcke och mig själv kläder. Vi stapplade runt lite och blodet började flyta i kroppen igen. Jag kände en djup glädje och lycka att jag hade uppnått mitt allra största mål; att ge allt jag hade. Det var ingen tvekan om att vi gjort det.

När medvetandet började återfinna sig, gick vi upp till resultatskärmen. Där stod tiden. Tretton minuter och fyrtiotre sekunder. Jag hade nått mitt mål. Inte bara målet för dagen, men det var även mitt personbästa på banan. Det kändes helt fantastiskt att få någonting konkret att ta på, ett bevisa på att jag verkligen hade gjort mitt bästa. Det var mitt bästa. Personbästa.

Jag känner mig lite fånig men jag gick omkring på moln efter det. Tretton och fyrtiotre är ingen anmärkningsvärd tid på två och en halv kilometer. Men för mig är det mitt allra allra bästa. Jag hade inte kunnat bli gladare för en guldmedalj! Jag tog ut mig helt, jag vet inte om jag någonsin har klarat av det förut. På grund av mina mentala spärrar. Men igår gjorde jag det. Jag tog mentalt guld!!!

Lagkänsla!


Lycka är att få dela en upplevelse med några av sina bästa vänner!

B som i bryta


Jag och Kinoo var anmälda till klass B i helgen; cykelklassen. Hon är väldigt trevlig att cykla med då hon har lätt att hålla fart och ändå är relativt stark. Min målsättning var att hålla mig på cykeln hela vägen. Det finns två backar på banan som jag inte klarade mig uppför alls förra året, utan jag fick kliva av och gå. Nu har jag cyklat till jobbet då och då, övat på att växla och kört lite spinning. Det kändes rätt okej faktiskt, jag var mentalt inställd på att klara det!

Jag fick hjälp i starten av jättetrevliga Simon som höll Kinoo. Det kändes bra, hon var riktad framåt och verkade inte särskilt intresserad av publiken. Kinoo är ju väldigt förtjust i kel och det har visat sig att hon gärna tar en liten kelpaus när hon ser snälla goa människor längs vägen. När startskottet gick, började jag trampa. Jag hade förberett rätt växel och det kändes bra. Men vad gjorde Kinoo? Hon vände om helt och hållet. Hon skulle gå hem.

Jag fick dra henne med mig och så småningom började hon springa jämte cykeln. När det blev lite nedför började hon söka sig framåt och i första riktiga uppförsbacken var hon faktiskt rätt duktig. Men sen... Hon bromsade ner och började springa jämte cykeln. Hon fortsatte bromsa och hamnade bakom cykeln. Jag började fundera över hur reglerna ser ut egentligen. Jag tror inte ens man får cykla framför sin hund.. Jag trampade på iallafall, hoppades att hon bara fått för sig någonting och skulle börja dra så småningom.

Efter en kilometer sprang Kinoo fortfarande efter cykeln. Vi kom till nästa rejäla backe. Jag förberedde mig mentalt på att trampa uppför den helt utan hjälp. Men det blev värre än så. Bakom cykeln sprang Kinoo och såg på mig med olyckliga ögon. Jag började trampa uppför men hon ville stanna helt. Nu började jag fundera på att bryta. Allt kändes bara fullständigt helkorkat.

Så kom Brenda ikapp. Hon höll en fin fart och körde om. Jag försökte haka på för att se om lilla Kinoo kanske ville springa när hon fick jaga någon annan? Jodå, hon började springa framför cykeln. Hon drog inte, men hon sprang iallafall. Vi låg en bit bakom Brenda ett tag, så stod där funktionärer på banan igen. Kinoo bromsade och så var vi igång. Fortfarande kretsade en massa tankar i mitt huvud. Vad är fel? Okej, hon brukar vara lite disträ vid funktionärerna men att hon slutar jobba helt och hållet det är liksom inte vanligt. Fast det hände faktiskt exakt samma sak dag två för ett år sedan...

Är det mentalt? Miljön? Har hon ont någonstans? Är det hennes ålder? Hon fyllde faktiskt nio år för en vecka sedan. En hög ålder att prestera i för en trekullsmor. Tankarna kretsade i huvudet samtidigt som jag mer och mer kände att det var orättvist att tvinga henne runt banan. Vi kom till en lång nedförsbacke och Kinoo började springa smått framför igen. Springa. Inte dra.

När backen tog slut, skulle vi korsa en väg. Där stod också funktionärer. Jag hade redan bestämt mig. Vi skulle bryta. Det var okej, sa funktionärerna och vi fick gå av banan. Vägen ledde till parkeringen och när Kinoo såg bilen, började hon dra. Hon ville direkt in och lägga sig i sin bur. Lilla älskade gumman... Det var verkligen någonting som inte stämde alls.

Visst kunde vi ha cyklat i mål. Vi hade fått en pallplats i klubbmästerskapet för det. Men det var inte värt det. Ingenting hade varit värt det. Kinoo ville verkligen inte. Jag är så glad att jag bröt och lät henne få vila istället. Även om tårarna rann för att jag inte fick genomföra vad jag tränat för, av besvikelse och oro, så kändes det så rätt. Såhär i efterhand är jag glad att jag har börjat få ett sådant fokus. Att tävla är roligt, spännande och jag älskar att få priser. Men om hunden inte vill så är det inte värt det.

Efter en hel kvälls grubblande och diskussion med Brenda och David, föll poletten ner. Det har hänt några gånger under höstens träning att Kinoo slutat dra helt. Inte bara slutat dra så att linan blir slak, men slutat dra så att hon halkat bak och sprungit jämte nästa par hundar. Hon har bromsat. När vi pratade om det började jag söka gemensamma nämnare och plötsligt stod det fullständigt klart för mig. Temperaturen. Hon är känslig för värme. Jag brukar till och med ha henne som vägledare när vi är ute och kör, för hon börjar se sig om efter mig när hon behöver vatten. Samtliga gånger som hon börjat bromsa, är gånger när vi legat nära temperaturgränsen. Tack och lov för att hon bromsar. Annars hade hon kanske varit överhettad flera gånger om nu.

På söndagen var det betydligt kallare. Kinoo var sig själv igen och ville ivrigt komma ut ur sin bur. Eftersom vi bröt, fick vi inte cykla mer men det är skit samma. Det är skönt att se henne vara sig själv igen. Jag kommer nog inte tävla mer barmark med henne. Hon vill hellre springa när det är kallt. Men det är skönt att ha en förklaring på allt. Gud vet all skaffens oroliga tankar som jag målade upp i min hjärna ute i spåret. Jag ber nog veterinären kolla henne lite när vi ändå ska vaccinera, men min övertygelse är att det är temperaturen som är anledningen. Min lilla pärla!

söndag 23 oktober 2011

Älsklingarna


Hundarna var trötta idag men de kämpade på och tog sig runt med ett leende. Mina finaste älsklingar! Den här helgens tävling har väckt så mycket tankar och vi diskuterade länge på vägen hem. Jag lovar jag ska berätta, men just nu är det svårt att fokusera. Det värker i precis hela benen och David vill väldigt gärna gå och lägga sig. Jag skulle verkligen behöva en rejäl massage; antecknar på listan över saker att förbereda nästa år! 

Hemåt


Nu har vi packat bilen och börjat dra oss hemåt. Det märks att vi har många hundar och inte optimalt med plats i bilen. Det blir nog att börja se efter en takbox. Det har varit en fantastisk helg med många upplevelser och goda vänner. Vi har ont överallt och lider av sömnbrist, men sitter här och ler! Fast nu ska det bli skönt att komma hem och lägga benen på soffan.. För alla i flocken, tror jag nog.

Ps. Vi är även trötta i skallarna. Det var väldigt nära att vi åkte hem utan Issen. Hade tagit med honom på rastningsrunda och knöt honom utanför sekretariatet då vi skulle hämta diplom. Så glömde vi honom där, gick iväg och tog farväl av vänner. Hundra meter från bilen slog det mig att Issen satt kvar vid sekretariatet. Det hade säkert gått en halvtimme. Usch, jag skämdes så jag höll på att sjunka genom jorden. Men där satt han kvar, artigt, och väntade på oss. Tack och lov att vi kom ihåg! Jag skulle aldrig kunna sova utan Isse-gubben min <3

Slut

Jag. Har. INGENTING. Kvar. Att. Ge.

Stafett

Om en kvart går startskottet för stafetten. Diva verkar inte supertaggad... Får se om det blir skillnad när selen åker på?

Återhämtning

Nu är David klar för idag. Hundarna vart trötta men de gick i mål med gott humör. I skallen kretsar nu tankar kring träning, tävlingsträning och rutiner. Vi har mycket att lära till nästa år! Nu återstår stafetten; sista en och en halv kilometern jag springer på ett tag ;)

Personbästa!!!

Min allra finaste bästa lilla tjej var så fokuserad och modig idag och jag övervann mina mentala spärrar. Resultatet blev personbästa!!! Jag går på moln nu, har så ont och är så laddad inför nästa år!! :D

Bajs

Bajs kan vara avgörande på tävling. Ett bajsstopp tar tid och ofta tappas placeringarna snabbt. Gunne bajsar lyckligtvis direkt, så Mia kan pusta ut! Det blir nog underbart väder idag och hundarna är taggade. Start om en timme!

Morgonmys

Kvar över sex får hundarna komma ut och sitta tillsammans en stund. Diva och Gunne är så söta, de sitter ofta tätt. Häromdagen hittade David dem båda i hundkojan. Älskade tjejerna mina!

lördag 22 oktober 2011

To be continued...


Vi har haft en lång härlig dag tillsammans, vi, hundarna och alla vänner. Men nu verkar Gunne ha lite problem med ett öga. Så innan jag bloggar mer om allt, ska vi skölja och rengöra. I korta drag så bröt vi cyklingen, David gjorde finfint ifrån sig med kickbiken även om det inte var någon direkt konkurrensmässig tid och jag maximerade mig själv i löpningen så som jag hade planerat. Men jag berättar mer om det sen. Nu ska Gunne få min odelade uppmärksamhet.

Ottan


Det borde vara olagligt att vara uppe klockan sex... Issen kikar fram under sängen och verkar inte alls lika missnöjd. Han känner nog att någonting är på gång. Kanske frukost? Nu ska hundarna ut och rastas innan det bär iväg till tävlingsplatsen. Än så länge är jag inte nervös. Det kanske till och med går ner lite frukost i magen?

fredag 21 oktober 2011

Resa..

Fyra timmar i bil börjar kännas i kroppen. Snart är vi framme, det blir nog skönt för alla att sträcka på benen och få mat och vila.

Förväntan

Gissa om det är några som vill följa med?

Morgonstund...


...har guld i mund heter det ju. Imorse var det två minusgrader och klarblå himmel. Det gick liksom bara inte att låta bli en morgonpromenad. I eftermiddag bär det av till SM. Jag har tänkt bildblogga tätt därifrån! Men först ska jag jobba lite och packa klart. Det är inte lite som ska tänkas på innan en tävling. Mycket utrustning, mat, kläder och reservdelar som ska med. Men det sak nog gå bra. Vi har ingen brådska. För övrigt är jag inte värst nervös, även jag som vanligt har svårt att få ner maten. Har laddat ordentligt med mat och sömn hela veckan så jag ska klara helgen. Det ska bli otroligt roligt att tävla igen men roligast ska det ändå bli att få träffa alla glada draghundmänniskor. Vi ses!

torsdag 20 oktober 2011

Pytte, pytteliten


Det är en fantastisk stjärnhimmel ikväll. Jag älskar att bo på landet och få se himlen täckt av ljus. Samtidigt upplever jag världen som så liten. Tänk, vi är så oändligt obetydliga i allt detta stora! Våra bekymmer, våra besvär och problem ter sig nästan skrattretande lättsamma när man ser upp mot stjärnorna och förstår att vi är så små att stjärnorna inte ens ser oss. Att kura ner i sängen nu känns tryggt och skönt. Jag gör inte större skillnad än ett dammkorn på en sandstrand ändå.

Sista passet


Diva och Kinoo gick i led och skötte sig alldeles utmärkt.

Igår kväll körde vi sista träningspasset innan SM. Det blev sexspann med hela flocken och David. Som vanligt, är det fascinerande hur en extra hund lyfter hela spannets styrka! Vanligtvis kör jag själv med fem hundar, nu satt även David på vagnen. Trots det verkade hundarna knappt märka av den extra vikten. Diva gick som ledarhund, det var premiär i ett så stort spann - åtminstone sedan hon blev blind. Jag har börjat lära mig hur jag ska gå tillväga med styrningen; att säga svängkommandot samtidigt som hon vittrar korsningen verkar vara det bästa. Pila var lika duktig som första gången hon sprang; hon jobbade på och ville hela tiden öka farten. Jag måste säga att det är en så otrolig känsla att se och känna ett sexspann utvecklas. Hundarna lyfter och motiverar varandra på ett fascinerande sätt. Jag tror vi är någonting stort på spåren!

Försökte ta en bild på Pila men hon var så ivrig och kunde inte stå still. Duktiga lilltjejan!

onsdag 19 oktober 2011

Fram med näsdukarna!


Jag har en förmåga att bli djupt berörd av solskenshistorier om slädhundar och förare. En cirkelledare på jobbet kom in idag med denna artikel till mig. Den handlar om en skelettsjuk indianpojke som började köra drag med kasserade draghundar och till slut blev väldigt framgångsrik. Sådana här historier ger mig alltid en så djup respekt för slädhundar och relationen mellan dem och sin förare. Såklart blir ju historien ännu mer rörande då jag själv har en "handikappad" slädhund som varje dag bevisar att ett funktionshinder inte är större än vad man gör det till!

Inget ont...


...som inte för någonting gott med sig, heter det ju. När Diva blev dålig, var världen helt svart för mig. Så många frågor, så mycket förtvivlan, sorg och maktlöshet. Det var första gången jag gick igenom någonting liknande, att faktiskt drabbas av en katastrof.

Hade jag vetat då, om allt gott som detta i slutänden skulle föra med sig, ja då hade världen kanske ändå tett sig något mindre svart i det ögonblicket. Att se Diva överleva, ta sina steg framåt, att uppleva glädjen i vardagslivet. Att så många människor har stöttat oss och brytt sig om oss. Och att katastrofen skulle leda till att många ytliga vänner plötsligt blev så mycket mer.

Än idag för vår olycka goda saker med sig. Det är som att olyckan har blivit mycket mindre olycka och mycket mer lycka, om ni hänger med? Jag tänker sällan på livet innan blindheten, utan ser Diva som den hon är idag. Och jag är så tacksam för alla er som faktiskt brytt er och kommit närmare.

Så idag skickar jag och Diva våra tankar till våra egna vänner som går igenom en tuff period. I allt mörker så önskar vi att ni ska få uppleva all den lycka som har följt på vår olycka. Vi är så glada att vi har er, att vi har varandra att gå igenom detta med. Kram <3

tisdag 18 oktober 2011

En bra ledare


I ledarskapsdiskussioner ligger ofta fokus på ledarens krav på hunden. På föreläsningen med Tobias Gustavsson, ställde han istället frågan: Vad ska en svensk hund kunna förvänta sig av sin ägare?

Vad tycker ni?

måndag 17 oktober 2011

Pila


Igår när Allan och Ann-Sofi var på besök, körde vi deras valpar för första gången. Jag tog med deras Pila i mitt spann, hon fick gå jämte Diva. Det syntes direkt att de passade ihop. De höll jämn takt i sprången, fin linje och drack tillsammans i pauserna. Pila överraskade med att ta i lika mycket som Diva i starterna. Jag tror att där, de första hundra metrarna när Pila själv trasslade sig tillbaka över stamlinan som om hon aldrig gjort annat, då förvandlades hon för mig. Hon var inte längre en av vännernas valpar. Hon blev Pila.

När det blev dags för Allan och Ann-Sofi att börja åka hemåt, föreslog jag att de skulle låta Pila stanna hos oss. Vi kan köra in henne och känna på henne lite. Fungerar hon bra, kanske hon kan stanna hos oss. Fungerar hon inte bra, kanske det blir lättare för dem att sälja henne då hon är inkörd. Så nu har vi en ettårig kelgris här hemma. Det ska bli spännande att se vart vi tar vägen! Vi har haft extrem otur med de beslut vi tagit de senaste åren och föryngringen av spannet har varit en ren katastrof. Fungerar det med Pila, närmar vi oss en framtid med ett hundspann som vi kan jobba långiktigt med. Håll tummarna!

Frisk sömn

Jag har sovit lite dåligt på sistone, kanske beroende på min envisa hosta. När hundarna så vägrar att sova inne, vad gör man? Jo, tar efter Jörgen Fors och börjar långdistansträna med sömn under öppen himmel. Och gud så gott jag har sovit!

söndag 16 oktober 2011

Finbesök!


Idag har vi haft finbesök av våra goda vänner Allan och Ann-Sofi! De hade med sig hela sin flock och jag fick den rörande äran att vara med och köra deras egenuppfödda unghundar för första gången. Måste säga att jag blev imponerad av hur naturligt draget var för dem, de jobbade alla för fullt och hade inga problem alls med starter, vattning eller trassel. Det ska bli roligt att följa dem framöver, det blir nog ett riktigt racer-spann av dem! Vi har också gjort en win-win deal som jag ser fram emot nu kommande tiden. Men det berättar jag mer om imorgon :) Hihi!