Att vara sig själv

Med hundarna är det lätt att vara sig själv!

En pappa tog med sig sitt barn till stan. Medan han gjorde sina ärenden, gick barnet och tittade i en leksaksaffär. Där fanns en gubbe gjord av ballonger. Barnet stannade upp och tittade fascinerat på ballonggubben. Till slut gick det inte att låta bli. Barnet puttade försiktigt på ballonggubben. Den föll bakåt mot golvet men gungade lika snabbt upp i stående läge igen. Den här gången blev barnet ivrigare. Med full kraft puttade barnet på ballonggubben. Den kastades snabbt bakåt men gungade lika snabbt tillbaka upp igen. Då kom barnets far. Han frågade barnet hur det kom sig att ballonggubben hela tiden reste sig upp igen. Barnet svarade efter en stunds tanke:
- Jo, pappa, det är nog för att han står upp på insidan.

Det var Christer Olsson som berättade historien på en föreläsning häromdagen. Jag har aldrig tidigare hört honom eller hört om honom, nej jag snubblade över honom på en föreläsning via jobbet. Han är fiskarson från Göteborgs skärgård men blev tidig framgångsrik. Han driver själv några företag och är dessutom rådgivare åt många riktigt stora koncerner. Men det som grep mig i hans föreläsning hade ingenting med ekonomi eller företagsutveckling att göra. Nej, tvärtom.

Christer pratade om hur vi människor alltid är så rädda för att inte vara tillräckligt rätt. Gång på gång upprepade han mantrat att där finns inget rätt eller fel, inget bra eller dåligt i våra egenskaper som människor. Nej, det finns bara ”olika”. Det kanske låter självklart men är ändå så djupt tänkvärt.

Jag har själv väldigt svårt att skilja person och prestation åt. Även om jag har blivit bättre på det nu på äldre dagar, hamnar jag med jämna mellanrum i fällan och dömer mig själv efter mina sämre resultat. Jag tror att det är rätt vanligt bland oss svenskar och kanske i synnerhet bland tjejer. Vi gör allt för att duga, se bra ut och ligga på topp i olika sammanhang. Men oavsett vad vi väljer att göra med våra liv, och hur långt vi sedan når, kommer det aldrig att förändra vår personlighet.

Okej, det tjatas massor om att man ska vara sig själv. När jag var drygt femton, umgicks jag med ett lite äldre gäng. De pratade mycket om att hitta sig själv och jag fick bilden av att det liksom var någonting som bara hände om man sökte. Jag sökte och sökte men det sa aldrig ”plopp” för mig. Jag fick aldrig någon sån där plötsligt känsla av självkännedom. Jag harvade på och blev mest bara irriterad och frustrerad av jagandet efter mig själv.

Du och jag på en öde ö... Foto: Emmeli Orrefjord

Nu måste jag göra en parentes, bara. Har ni någon gång mött en människa som egentligen ser helt förskräcklig ut men som har en sån charm och energi så man bara inte kan slita ögonen från den? Eller motsatsen; Har ni någon gång mött en människa som är sådär perfekt fotomodellsnygg – men som bara är som just ett foto, fullständigt utan utstrålning?

Okej jag kanske är grym när jag skriver såhär men jag vill dra det till sin spets för att förklara hur jag tänker om att leva upp till sina egna och omvärldens krav, och att faktiskt vara en härlig person. Utseendet är lätt att ge som exempel för det är så konkret. Det är så totalt olika saker, hur man ser ut och hur man är som person.

Någonstans tror jag att det var där som Christers föreläsning träffade mig. Att vi går omkring och är rädda för att inte vara tillräckligt rätt. Men när allt kommer omkring, är vi faktiskt automatiskt bara helt rätt. Det är insikten som jag sökte efter, men aldrig fann, när jag var femton. Att just jag, med just mina intressen och just mina egenskaper, är expert och bäst på att vara just jag. Och att det är att vara just jag, som gör att jag får och kan utveckla just min personlighet. Jag kan hitta mig själv genom att bara vara mig själv. Våga vara mig själv.

För i slutänden är det nog ändå allt detta med prestation och utseende som hindrar oss från att faktiskt våga vara oss själva. Vi är rädda för att inte vara tillräckligt rätt och därför vågar vi inte vara oss själva. Vi lever ett liv i en prestationsteater och kämpar livet ur oss för att duga och verka snygga/duktiga/tuffa och så vidare, fyll själv i dina ambitioner. Vi fokuserar så mycket på vad vi ska vara, att vi glömmer bort att just vara.

Ibland tänker jag såhär: Om jag var helt ensam på en helt öde ö, vad skulle jag då göra? För det händer faktiskt ibland att jag gör saker annorlunda när där finns människor omkring, än jag skulle gjort om jag vore ensam. Jag gör andra val, tar på mig andra kläder, säger andra saker. Men det är ju i slutänden inte jag. Och ingen kan då lära känna mig. Eller älska mig. Så tråkigt det måste vara att bygga upp så mycket på ytan och bli älskad för det, men innerst inne egentligen vara någon helt annan. Det måste vara väldigt skrämmande för den som en gång drömmer om att kunna vara just sig själv.

Jag är glad att jag ändå fann mig själv till slut. Även om en del av mig själv är att tveka och förirra mig på villovägar, är det ändå mestadels jag som finns där när jag umgås med mina nära och kära. Det är faktiskt också oftast jag själv som ni ser i bloggen. Jag har kommit rätt så långt men visst finns där väg kvar att vandra. Lyckligtvis. Att våga vara sig själv är ju också att lära känna sig själv och att vara stolt över sig själv. Att våga vara sig själv är att stå upp på insidan.