lördag 8 oktober 2011

Mental mjölksyrenivå

Jag hörde någon gång i min ungdom att när vi människor tror att vi har gett allt, har vi egentligen åttio procent av vår styrka kvar att ge. Oavsett om det är sant eller ej, tror jag att mental styrka är underskattat i många fall. Det finns väl en anledning att många anlitar mentala tränare?

Själv är jag definitivt ett offer för dålig mental styrka. Ja, där ser ni. Bara det att jag ser mig som ett offer för det, ger en antydan om vilken nivå min mentala styrka ligger på. Jag har svårt för motgångar i de allra flesta fall, allt från att spika mig på tummen till att misslyckas med ett efterlängtat träningspass.

Mycket tyder på att nästa år kommer att bli det mentala året. Jag sätter nämligen ett särskilt fokus för varje år, som jag ägnar lite extra tid åt och har en särskild målsättning med. I år är utbildandets år, till exempel. Inför nästa år har jag flera gånger varit inne på att fokusera mer på min egen träning och att tävla mer. Nu har poletten trillat ner och jag har hittat den röda tråden som jag egentligen velat komma åt. Det ska bli den mentala träningens år.

Idag har vi varit i Filipstad och tävlat på Höstdraget. Det är alltid lite extra roligt med tävling, av flera anledningar. För det första så är det så himla roligt att åka någonstans med hela flocken. Hundarna blir jätteglada över att få följa med, allihopa, och de väntar med spänd förväntan på vad som komma skall. För det andra tränar jag aldrig hundarna på max. På tävlingarna däremot låter jag de gå lite extra och testar kapaciteten på allvar. För det tredje så testas här även min kapacitet. När jag tränar mig själv har jag en viss målsättning, till exempel att klara en viss sträcka på en viss tid. Det är det som motiverar mig att pressa mig själv i den vardagliga träningen. På tävling får jag så se resultatet.

Det finns dock en sak som är genomgående när jag tränar mig själv. Den mentala biten. Jag kan bestämma mig för att springa ett visst antal intervaller i en viss hastighet. Syftet är att öka min kapacitet och pressa lite extra de där sista intervallerna. Så börjar jag springa. Då börjar det plötsligt hända någonting i mitt huvud. Första intervallerna är jag pigg och motiverad. Men sedan börjar jag räkna neråt. Det kan låta såhär i min skalle;

"Nu har jag kört tre intervaller och har sju kvar. Det är mer än det dubbla! Jag kommer aldrig att orka...". Och mycket riktigt. Efter ytterligare två intervaller har jag intalat mig så pass om min trötthet att jag måste avbryta.

Detta är ytterst störande. Jag kan gå in med så hög motivation och så stort sug att utvecklas, att bli bättre. Samtidigt så ger jag upp så lätt, nästan så att jag snart börjar söka anledningar. "Gör det inte lite ont i knät? Magen? Jag orkar nog inte..." Suck.

Jag gillar verkligen min jävlar-anamma-attityd. I lägen där jag har hög självkänsla är den attityden stark och otroligt rolig att ha! Det blir så mycket mer glädje och action i tillvaron med den känslan i kroppen. Jag är desto mindre förtjust i min ge-upp-attityd. Den kännetecknas av tankekedjor av "jag klarar inte..." och är inte alls värst konstruktiv. Om jag kunde jobba fram lite mer av den härliga jävlar-anamma-attityden?

Tillbaka till tävlingen. Vi körde i cykelklassen, jag och Kinoo. Hon var pigg och överraskande snabb, vi var flera gånger uppe i hastigheter över trettio kilometer i timmen. Kinoo är en ganska kortbent hund, men hon galopperade på till synes utan ansträngning. Värre var det med mig. Jag trampade också på och jag kan inte säga att jag är otränad. Jag har börjat cykla till jobbet regelbundet så jag får en dos cykling både nu och då. Nej, det var nog allt den mentala biten som brast idag. Allt var roligt och fartigt utom två stora uppförbackar. Vid blotta åsynen av dem, gav jag nämligen upp!

Uppförsbackar på cykel är verkligen en stor svaghet för mig. Mental- och kanske lite mjölsyrenivåsvaghet. Men mest både och. Kan hjärnan få mjölksyra? För när jag ser en rejäl uppförsbacke, ger jag upp direkt. Jag hinner inte ens fram till den så måste jag hoppa av cykeln och börja gå. Nej, detta fungerar ju inte i längden!

Jag skulle önska att jag såg uppförsbackarna som utmaningar. Att jag kunde säga till mig själv; "Aha, klarar du den här då? Kom igen!" Jag peppar och uppmuntrar gärna andra men fasen vad dålig jag är på att göra detsamma med mig själv. I synnerhet inför uppförsbackarna. Ojoj vad benen plötsligt känns som spaghetti, så sakta tramporna går, så tungt och lerigt det blev. Vad är det för en attityd egentligen?

Nej, det får bli bättring på detta. Jag ska klara att cykla upp för backarna. Punkt. Det kanske är en lång väg dit, men den dagen som jag kan säga till mig själv; "Där kommer en jäkligt brant och lång uppförsbacke, vilken härlig utmaning!", den dagen har jag kommit långt i min allmänna mentala träning. Kanske det blir målet med nästa års fokus?

1 kommentar:

  1. Jag känner igen mig i det du skriver väldigt mycket...

    Jag tänker många gånger tillbaka på hur jag var som barn eller ung tonåring. Och på den jag är idag, personen som hårda livets skola skrapat fram. Det är en enorm skillnad och jag önskar att man någon gång når fram genom de personliga innersta murarna man skapat hos sig själv för att komma åt den där personen man vet att man egentligen är!
    Den som vet om att hon klarar allt och njuter utav att besegra utmaningarna.

    Kommer ihåg hur jag älskade att springa genom skogen så fort benen bar mig, när det kändes som om mjölk syran skulle bränna bort musklerna och lungorna värkte - sprang jag ännu mer, som om en högre växel kickade in och känslan utav att kunna fortsätta för alltid kommer jag aldrig att glömma.....

    Hoppas jag kan plocka fram den personen igen en dag, att leva livet fullt ut utan att de innersta negativa och tråkiga rösterna har någon makt över ens liv!

    /Sandra med Shin

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.