Mentalt guld!!

Ett ansiktsuttryck säger mer än tusen ord...

Någonting har hänt. Sedan blogginlägget om mental mjölksyrenivå, har någonting hänt. Utan tvekan. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att peppa mig istället för att sänka mig. Så även i helgen.

Jag och Diva startade i löpningsklassen. Banan var drygt två och en halv kilometer lång, smått kuperad med mjukt underlag. Det här är vad jag har tränat för det senaste halvåret. Lugnt, metodiskt har jag byggt upp muskulaturen runt mina knän och till slut vågat mig på ett intervallpass löpning i veckan. För att göra en lång historia kort, trodde jag aldrig att jag skulle kunna springa så ofta igen. Men det har gått!

Jag är långseg. Ingen sprintmänniska. Jag kan jobba envist och målmedvetet under lång tid men jag har svårt att ta ut mig helt. Min personliga målsättning med årets SM var att komma i mål och känna att jag har gett allt. Att jag inte har någonting kvar att ge. Det är en känsla som jag sällan har känt, men som jag vill jobba fram. För det är ju faktiskt en förmåga, att ge allt.

Första dagen hade jag slarvat med uppvärmningen. Det kändes snabbt i musklerna. Diva var lite berörd av miljön och ville inte riktigt springa. Mia och Gunne kom ikapp ganska snart och vi tog sällskap en bra bit. Det var skönt, vi hade bägge rejält med håll och peppade varandra i alla plågor. Diva kunde jobba fokuserat med Gunne och fick hjälp att hitta vägen. Det var en bra erfarenhet för henne!

Det är så fantastiskt skönt att känna en bana. Jag visste ju hur den gick ungefär och det är en otrolig mental hjälp för mig! Planen var att öka tempo var femhundronde meter men jag gick ut alldeles för hårt. Första femhundra och sista kilometern gick riktigt snabbt. Det är lustigt det där. Promenad i en uppförsbacke samt knytning av ett skosnöre räddade min lördag. Två mikrostopp. När vi hade åttahundra kvar kunde jag sista biten utantill. Det peppade mig enormt! Jag klarade av att hålla tempot i rygg på Mia hela vägen upp i mål.

När vi passerat mållinjen, hade jag bara en enda sak i skallen. Att jag skulle ta mig bort från målområdet. Det är inte särskilt smart att stupa precis på linjen, det kommer ju ekipage bakom. Någonstans några meter bort såg jag Freddie Åkerlind. Han var domare. Jag tog sikte på honom och vinglade dit. Där tog kraften slut. Jag satte mig och kände värken sprida sig i låren...

När jag hade tagit hand om Diva, fått på mig kläder och ätit en halv chokladkaka, gick jag upp för att kolla på tiderna. Fjorton minuter och tjugosju sekunder. Det är en ruskigt dålig tid. Det är samma tid som jag hade förra året, otränad. Men den här gången blev jag inte besviken. Nej, min hjärna hanterade situationen helt annorlunda!

Jag konstaterade att jag sprungit ungefär en kilometer utan draghjälp, gått en uppförsbacke och tagit ungefär tjugo sekunders skoknytningspaus. Snabbt hade jag satt ett nytt mål för morgondagen: under fjorton minuter. Jag skulle gå i mål med en tid som började på tretton. Punkt slut. Jag visste att jag kunde det, om jag sprang och inte stannade längs vägen. Hör ni? Jag visste att jag kan! Jag satte ett nytt mål att jobba fokuserat mot, utan att ens vara i närheten av mental mjölksyra!

Så blev det söndag. Jag vaknade lite stel men ändå jäkligt peppad. Starttiderna hade ändrats så vi skulle starta med trettio sekunder mellan varje ekipage. Jag visste att det skulle hjälpa Diva att ha purfärsk vittring i spåret. Brenda slog mig med ungefär tjugo sekunder på lördagen så även där hade jag en morot; att komma ikapp och slå henne. Min inställning var hundra procent positiv och förväntansfull.

Jag värmde upp ordentligt. Cyklade tjugofem minuter, ner till Nybro och tillbaka. Knälederna kändes varma och mjuka. Jag var beredd på prestation! I starten var Diva fokuserad. Hon hade gått dagen före och kände sig nog trygg på vad som komma skulle. Brenda stack iväg och en halv minut senare var vi igång.

Det dröjde inte länge innan jag skymtade Brenda. Femhundra meter ungefär. Hon hade cyklat precis innan och var väldigt trött i kroppen. Vi tog sällskap en bit och hundarna jobbade på fint. Diva tvekade inte en enda gång, hon gick totalt in i arbetsmode, lade på sin galopp och bara drog. Vi blev omsprungna ett par gånger och allt flöt på problemfritt. Det blev bra erfarenheter för Diva!

Nu kände jag kraft i kroppen. Vi höll ett bra tempo, jag kände att jag låg relativt nära min maxfart men också att jag kunde andas djupt och sansat. Diva hjälpte mig med farten och jag kunde fokusera på att hålla en ordentlig steglängd för att bromsa så lite som möjligt. Vi hakade på ett av de snabbare ekipagen och drog ifrån Brenda så småningom. Snabbare än jag hade anat, kom vi till åttahundrametersskylten. Där började jag öka.

I min skalle fanns ingenting som hette vila. Det fanns ingenting som hette trötthet. Jag kände hur benen värkte, men jag fick syre och jag visste att jag kunde öka. Den känslan, den ska vara min målsättning framöver! Känslan av att jag klarar mer, mer, mer! Vi närmade oss målet, jag plågades men jag NJÖT! Vi ökade ännu mer och flög över mållinjen. 

Precis som på lördagen stapplade jag mig iväg några meter och rasade ihop. Jag kramade och pussade Diva som hade varit så otroligt duktig och dragit mig hela vägen. Hon var kelig och ville tvätta mig i hela ansiktet. Vi satt bara en liten kort stund men jag började känna värmen rinna ur kroppen. Jag blev iskall, frös, huttrade. Tog mig ner till bilen, fick på Diva ett täcke och mig själv kläder. Vi stapplade runt lite och blodet började flyta i kroppen igen. Jag kände en djup glädje och lycka att jag hade uppnått mitt allra största mål; att ge allt jag hade. Det var ingen tvekan om att vi gjort det.

När medvetandet började återfinna sig, gick vi upp till resultatskärmen. Där stod tiden. Tretton minuter och fyrtiotre sekunder. Jag hade nått mitt mål. Inte bara målet för dagen, men det var även mitt personbästa på banan. Det kändes helt fantastiskt att få någonting konkret att ta på, ett bevisa på att jag verkligen hade gjort mitt bästa. Det var mitt bästa. Personbästa.

Jag känner mig lite fånig men jag gick omkring på moln efter det. Tretton och fyrtiotre är ingen anmärkningsvärd tid på två och en halv kilometer. Men för mig är det mitt allra allra bästa. Jag hade inte kunnat bli gladare för en guldmedalj! Jag tog ut mig helt, jag vet inte om jag någonsin har klarat av det förut. På grund av mina mentala spärrar. Men igår gjorde jag det. Jag tog mentalt guld!!!