onsdag 30 november 2011

Efterklok


Sånna här dagar tänker jag att jag verkligen borde ha sparat undan pengar i en buffert. Men det har jag inte. Istället har jag köpt en kickbike. Och planen var att köpa Pila. Vi får nog se vart vi landar imorgon när veterinären har sagt sitt... (det är Baby som har brutit en tand)

"Bara" tjugofem minuter


Idag blev träningen en mental pärs av högsta kaliber. Lyckligtvis kom mina shapingkunskaper till undsättning så jag överlevde. Började med att styrketräna ganska ordentligt och tänkte sedan att jag skulle ta ett lätt halvtimmes löppass. Kroppen var ju redan skapligt genomkörd. När jag så stod där på löpbandet, blev jag lite sugen på någonting nytt och valde "Alpine pass". Just där och då kändes det som en jättebra rolig lösning, men jag kan ju säga att efter ungefär fem och en halv minut började min kropp övertyga mig om någonting helt annat.

Fy fasen det började göra ont i både muskler och leder och hjärnan var ju inte heller sent ute att börja beklaga sig. I ett sånt läge är det inte jätteroligt att tänka; Okej, nu är det bara tjugofem minuter kvar... Fem sjättedelar av rundan. Sånt börjar jag tänka och det är totalt anti-pepp. Men som jag nu har bevisat med bild, genomförde jag faktiskt hela löprundan, utan att röra en enda fartminsknings-knapp! Vad hände?

Jo, någonstans där kring sju och en halv minut insåg jag att jag hade hamnat i ett typiskt shaping-dödläge. När belöningen inte är tillräckligt bra för att motivera, och följderna av ett misslyckande inte är särskilt stora, då är det nästan omöjligt att jobba hårt. Om jag, där och då, hade dragit ner på tempot och tiden så hade jag i praktiken fått en direkt belöning i form av lättnad i musklerna. Visst hade jag känt mig lite misslyckad, men det hade fortfarande varit jäkligt värt.

Så plötsligt poppar det bara upp där i min skalle; Sola! Okej, jag vet att det inte är bra och allt sånt där, men just precis där och då, svettig på löpbandet, blev jag bara helt desperat efter att få ligga i grillen och göra just ingenting mer än att bli grillad av värme. Nästa gång jag kollade på klockan hade det gått femton minuter och sen var det bara att räkna ner.

Gissa om det var gott med värmen efteråt? :)

Julkrans

Hittade en sån underbar julkrans häromdagen, med kottar och röda fina bär. Torkade av dörren, dagen till ära, och hängde sedan upp den. Det blev så fint! Men vad i hela friden syns nere till höger i bild? Är det månne en tonårshusky som har klottrat sin tagg? :P


#1: Frukostplatsligg 4 minuter

tisdag 29 november 2011

Terriern som dansar med vargar


Ikväll har vi haft finbesök av ingen mindre än Sampe. Han är sveriges tuffaste dragterrier och tävlade i a-klassen i barmarks-SM. Det är den snabbaste klassen av alla. Och med en farlig tid, dessutom. Sampe är väldigt förtjust i husky-flickorna och charmar dem totalt med sina djupa bärnstensfärgade ögon. Han har ett sätt att vara självsäker och flirtig samtidigt. Om han hade varit människa, hade han med största säkerhet varit en framgångsrik kostymklädd affärsman med många snygga sekreterare och hög integritet. Men idag fick han missnöjt lämna damerna och åka hem i sin bilbur. Hoppas vi ses snart igen!

Platsligg som på beställning


Det slog mig idag, att kurser har en tendens att dyka upp i vårt liv just när vi som allra mest behöver dem. Nu är inget undantag. Som på beställning hittade Rosemarie en heldag på temat platsligg, i februari. Det var inte mycket att diskutera, så nu är vi anmälda. Fram till dess, tänkte jag anta Eva-Maries utmaning om att utveckla någonting specifikt under trettio dagar. Kommande månaden kommer här presenteras trettio kreativa sätt att få ett bättre platsligg!

söndag 27 november 2011

Bastu


Jag är nästan alltid ensam när jag gör någonting. Men det finns få saker som går upp emot att köra ett hårt gympass och sedan basta med bästa vännen!

Bus


Det är så fint att se Issen och Diva leka. De har genuint roligt och är helt oberörda av Divas handikapp. Jag är så glad att de har varandra.

Finaste presenten!


Jag brukar inte vara vidskeplig eller så, men ibland så undrar jag ändå. Idag, på min alldeles egna födelsedag, har bloggen passerat trettio tusen besökare. Det kan inte vara en slump men nu vill jag berätta för er. Jag är så himla tacksam att ni ägnar tid åt att följa oss, peppa oss och inspirera oss genom glädje och sorg. Jag kan inte beskriva hur mycket det betyder för mig, hur många gånger som era varma kommentarer har stärkt mig och hjälpt mig igenom tuffa tider. Att blogga och dela vår vardag har blivit någonting mer än bara att utvärdera vår träning. Det har blivit någonting som påminner mig om hur mycket medmänsklighet och kärlek som finns i världen.

Tack för att ni finns <3

Variation


"Sträva efter att hunden inte ska tappa fokus bara för att någonting blir annorlunda!"
Fjärrdirigering framför hopphinder.

lördag 26 november 2011

Goa gubben


Issen tycker nog att vi har en del otalt, då jag har varit borta mycket den här veckan. En stor dos av kel ska tas igen här och nu. Issen verkar inte värst bekymrad över att det lass av lera och hår som han just dragit upp i sängen. Husse verkar däremot inte lika nöjd... Men det slutar med att vi båda klappar Issen, i shift. Han är nämligen oemotståndlig när han tigger om kel!

Störning

"Förutsätt inte att hunden klarar störningar, utan LÄR den klara dem! Med en glimt i ögat."
Klarar hunden att förbli sittande om en främmande person bestämt kommenderar den att lägga sig?

Kungsör


Idag blir det en heldag på Kungsörs Hundarena med Maria Brandel! :)

fredag 25 november 2011

Älsklingskubben

Diva har aldrig haft någon snuttefilt. Hon föredrar hårdvara. ;)

Metallapport, typ


Såhär kan man också apportera en gaffel! Eller hette det "född med silversked i mun"?

Fästing?!


Jepp, du ser rätt. Den tjugofemte november har det härmed plockats en fästing... Måste vara rekord.

Lera...


Jaha, nu har DEN säsongen börjat. Den där naturliga kamouflagekläder och smågrus mellan tänderna är standard. Men så länge temperaturen håller sig under tian, är det lugnt värt det!

Premiär


Idag är det premiär för mina nya snygga löparskor! Jag är extremt dålig på att prioritera mig själv och har sprungit i fyra år gamla promenadskor den här säsongen. Inte bra, i synnerhet med tanke på att jag har dåliga knän som behöver extra stöd. Men nu blir det bättring. Asics 2160 är nämligen specialdesignade för just min typ av problem. Dags att testa!

torsdag 24 november 2011

Årets sista tävling

Issen på promenad i stan
Nu är vi anmälda till vår allra sista tävling för i år. Tiden går galet snabbt. En månad är det kvar av 2011. Snart börjar nästa år, med mer fokus på egen träning och tävling. Det ska bli så roligt! Men vi tjuvstartar med att tävla lite tätt även nu. Söndagen den 11 december blir det lydnad i Linköping. Fram till dess hårdtränar vi på platsligg!

Hundini

Issen är världens hungrigaste hund. Han har en extrem förmåga att övervinna sina rädslor, så länge det ger utdelning i mat. Ibland behöver vi åka hemifrån då maten redan står i blöt. Vid en handfull tillfällen har Issen klättrat över både grindar och kompostgaller med slutresultatet att han har ätit upp mat för sex fullvuxna arbetande hundar. Inte bra.

Så nu har Husse kommit med en ny lösning för att bura in Issen och hindra honom från att äta upp all hundmat. Det ska nog mycket till för Issen att ta sig ut nu!

Flockshaping, en fortsättning

Wow Marlene, tycker att du är jätteduktig! Både som hundtränare men också som författare. Men jag har en fråga, HUR tränar man 24 stycken hundar till lyhörda vovvisar när man är tvåbarnsmamma till två tonåringar och jobbar 80%...? Har du bra tips? Börjar jag med en hund och nästa månad andra hundar eller? Vara konsekvent är då väl det viktigaste eller?? Har köpt klicker så nu ska vi testa vad vi har lärt oss av dig!

Många hälsningar från Linda och Bo Värmland!

__________

Hej Linda!

Tack! :) Jo, jag skulle lägga upp träningen olika beroende på om du vill att dina hundar ska lära sig någonting nytt eller om de ska lära sig att sluta med någonting.

Om hundarna ska lära sig någonting nytt, skulle jag börja med att träna en enda hund. Som Hedvig skriver, lär de sig snabbt av varandra och det kommer säkert vara fler som börjar härma beteendet när de märker att det lönar sig! Sådant här kan du träna med klicker.

Om du vill att hundarna ska sluta med beteenden, blir det annorlunda. Jag tror att det är nästan omöjligt att lära en enda hund att sluta smita ut genom dörren om de andra tjugotre gör det hela tiden! Däremot så har du ju hundarna i hundgård, kanske två och två eller tre och tre? Här finns en möjlighet för dig att jobba med dem en hundgård i taget :)

Fundera först vad det är som är viktigt för dig. Vilka praktiska saker i vardagen vill du ändra på? Det kan vara bra att välja en sak i taget. Säg till exempel att du vill att hundarna ska vara lugna när du öppnar hundgårdsdörren. Jag jobbar med det här hemma just nu. Jag ställer mig vid dörren och väntar till bägge hundarna står lugnt med alla tassar i marken. Då öppnar jag. Eftersom jag är konsekvent, precis som du också skriver, ger det snabbt effekt. Första gången tog det fyra minuter. Andra gången tog det en minut. Idag tog det en halv. Hundarna lär sig helt enkelt snabbt vilket beteende som leder till belöning = dörren öppnas!

Det finns andra saker som är svårare att träna, av den enkla anledningen att det är svårare att kontrollera belöningen. Till exempel att hundarna skäller när du kommer till hundgården. I det här fallet eggar de dels varandra att skälla och dels så är det du som är belöningen. Det skulle innebära att du måste vända och gå hem igen varje gång de börjar skälla. Förmodligen skulle de inte få mat på flera veckor ;) Jag har funderat på hur jag ska lösa detta problem hemma och jag håller på att testa en typ av klickerträning även här! Jag vill ju uppmuntra hundarna att vara tysta, men när de ser mig börjar de skrika av iver förståss. Därför ropar jag "nu kommer jag" innan hundarna hinner se mig! De lär sig att den signalen betyder att jag är på väg och jag kan ge signalen när de faktiskt är tysta :) Så får vi väl se nu då om det hjälper nåt...

Ett annat alternativ kan ju vara att gå mot hundgårdarna ofta, många gånger varje dag, men bara gå till hundarna några få av de gångerna. På så sätt släcker man ut hundarnas iver lite, att de vänjer sig vid att du går där men inte kommer till dem helt enkelt.

Det allra mesta går nog att träna eller träna bort. Fråga dig vad hunden vill ha i den specifika situationen och sedan ställer du villkor! Vill ut ur hundgården = alla fyra tassar i marken. Vill ut ur boxen = inte krafsa på dörren. Vill ha sin mat = sitta ned på baken. Till exempel :)

Men som sagt, i ditt läge med så många hundar och dessutom många andra saker i ditt liv, är det nog bra om du väljer ut de absolut viktigaste sakerna du vill få ordning på och jobba med det successivt. Det viktigaste är inte att du tränar ofta, utan att du är konsekvent i vardagen!

onsdag 23 november 2011

Aktivering


Jag fick en tankeställare häromdagen när jag mötte Carina på stan. Vi hamnade sedvanligt i ett samtal om hundar och jag berättade lite om Pilas återkommande oro. Då säger Carina, som om det vore världens naturligaste sak, att alla hundar ju inte trivs i hundgård. Och visst är det ju så!

Det är lätt för mig att ta det som självklart att hundarna vill vara ute. De vill alltsomoftast spendera mycket tid, både i trädgården och i stora varma hundkojorna. Men jag har nog tagit det lite för givet med Pila. Det är ju faktiskt i huvudsak i hundgården som hon ibland är orolig.

Alltså Pila hatar egentligen inte att vara i hundgården. Hon ligger ofta i kojan och myser. Men det händer också då och då att hon mest springer runt. Jag har ju berättat om det förut. I samtalet med Carina fick jag ändå någon slags insikt. Pila är ett år. Hon är inte van att jobba hårt och vila mycket. Hon är van att leka och busa! Det kanske blir för lite för henne, för lite rörelse och för lite hjärngympa?

Så nu håller vi faktiskt på att ändra rutinerna lite. Varje dag ser vi till att hundarna får extra tid i trädgården. Dessutom får Pila då och då hjärngympa av olika slag. Idag har hon fått en gummiboll med godis i. Det verkar vara en riktig nöt för henne! Ta i trä, men nu har hon faktiskt varit lugn en hel vecka.

Tack, Carina!

Till en vän i motgång...


"Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat."

All styrka till dig.

Diva och dofterna


Måste säga att jag älskar din blogg hittade av en slump hit när jag sökte på rangordning på husky. Har själv två underbara sibierien husky (ursäkta stavningen) på 2 år som jag jobbar med. Du har väldigt fina vovvar, och jag lästa om lilla DIVA otroligt kämpe :) Försökte hitta hur det går för henne nu funkade luktmarkeringarna? :)

Anne

_______

Hej Anne!

Ja, när Diva blev blind gjorde jag luktmarkeringar mitt på tröskeln i varje dörröppning. Det var ett försök att underlätta för henne att orientera sig. Det var även någon som skrev på nätet att man kunde ha olika dofter i olika rum för att underlätta för en blind hund att orientera sig. Nu vet jag inte hur blinda hundar generellt beter sig men för Diva var allt detta fullständigt onödigt.

Det spelar ingen roll om vi är hemma, hos bekanta eller i en helt ny miljö. Diva hittar alltid dörröppningarna och har inga problem att kryssa mellan möbler i ett rum. Det händer väldigt sällan att hon faktiskt går in i någonting och när det händer, är det i princip alltid saker som är lägre än huvudhöjd för henne.

Sen kan man ju undra hur hon nu vet vart hon ska gå. Jag har faktiskt ingen aning. Har funderat lite hit och dit vad som hjälper henne orientera sig. Väggar har hon aldrig haft problem med, inte ens när vi var hos veterinären när hon precis blivit blind. Min teori där, är att det sällan är någon som går i närheten av väggar. Doftbilden bör alltså vara annorlunda där! Eller så är det någonting med ljudet som gör att hon undviker att gå in i väggar på nya platser.

Sen är det annat med möbler. För att inte tala om när vi tränar sök i skogen. Hur vet hon vart hon ska springa? Ingen aning. Det är som att hon har någon superradar. Det måste vara en kombination av doftbild och ljudbild med säkert någon inslag av känsla; luftdrag mot kroppen, vad hon känner under tassarna och sådant. Tillsammans, ger de sinnena henne tydligen en mycket bra bild av omgivningen.

Många som möter Diva tror att hon har synen kvar på sitt ena öga. Det hade jag också varit övertygad om, ifall vi inte hade tagit bort ögat och satt dit en protes. Det är fysiskt omöjligt att hon ser någonting överhuvudtaget. Men det går som sagt inte att tro när man ser henne. Vi gör väldigt sällan någon skillnad på henne och de andra hundarna överhuvudtaget. De går koppelpromenader, följer med och hälsar på folk, drar i olika positioner i spannet (vi lade nyligen upp en film i bloggen, där Diva går som ledarhund), är i hundgård och inomhus allihopa.

Jag tror att Divas personlighet har hjälpt henne mycket i sitt handikapp. Hon är orädd och nyfiken på det mesta. Hon tvekar inte att göra sådant som hon tycker är rolig och hon är tålmodig när de andra hundarna ilsknar till då hon ibland krockar med dem när hon springer i trädgården.

Avslutningsvis kommer här en liten film på Diva när hon springer i skogen. Vi tränar sök och jag har bestämt mig för att hon ska söka en person som gömt sig till vänster. Diva har dock först bestämt sig för att hitta Husse och sedan för att hitta personen som ligger till vänster, i motvind förståss. Det gör hon såklart :)



tisdag 22 november 2011

Unghundträning


Sedan vi fick hem Pila, har vi tränat med henne i princip varannan dag. Det var Karsten, som på sitt långdistansseminarie pratade om vikten av kontinuitet i början av en draghunds liv. Det må vara lätt träning på korta sträckor men det viktigaste är att det är tätt mellan passen. Åtminstone de första veckorna.

Vi har gått på den linjen nu, med Pila. Kört ofta. Men det har också gett oss en god anledning att fundera över hur man kan lägga upp unghundträningen för att rusta hunden för sitt framtida draghundliv, på bästa sätt!

Vi började på det klassiska sättet för den som har många hundar och i synnerhet draghundar. Hon fick gå med i stora spannet, lite längre bak och i lugnt tempo. Det tog inte länge för henne att fatta vad hon skulle göra. Jag tror inte det ens tog någon tid alls. Hon sprang på och drog med en gång. Där fick vi givetvis lite lätt för oss! Vanligtvis kan det ta en liten stund innan hunden förstår vad som händer och börjar springa. Lite extra överskottsenergi och springglädje hjälper dock på traven. Eller, som i det här fallet, galoppen!

Pila under sin andra dragrunda
Nästan direkt, efter bara några enstaka turer med spannet, började vi varva storspannträningen med tvåspann. De andra hundarna – tävlingshundarna – behövde ju även fartträning och då fick Pila stanna hemma. Istället körde vi henne då i tvåspann med Baby. Baby är en rutinerad hund, om än att hon inte drar nåt värst, och håller sig på vägen när hon springer.

Det är otroligt värdefullt att ha en hund jämte som håller rätt riktning, när en ung hund ska springa själv de första gångerna. De kan ju vara impulsiva till höger och vänster och utsätta både sig själva och föraren för fara. Det kan ju också bli dumt om våra kära små får som ovana att stanna och nosa på saker, kissa eller springa till både höger och vänster.

Med ett par gånger av springglädje i bakfickan och en äldre hund som håller ordning på riktningen, går det relativt lätt att börja köra tvåspann. Och det är nu som det börjar bli riktigt intressant. I tvåspannet går det nästan omedelbart att börja jobba med ledarhundsträning!

Visst, jag är av den åsikten att en riktigt bra ledarhund behöver någonting i skallen som inte är fullständigt inlärt. Den behöver en slags jaktlust som inte är baserad enbart på synintryck. I kombination med det, behöver den också ett bra mått av självkänsla så den vågar jobba längst fram utan att ständigt behöva be matte om hjälp. Det sistnämnda går såklart att träna från de är unga, men det förstnämnda är någonting som antingen finns där naturligt eller som måste tändas på något sätt.

Gunne och Vimse
I Pilas fall har det nog varit en god portion naturligt, som sedan har tänts ytterligare av att dra i spann. I vår tvåspannträning har vi sedan haft den fantastiska förmånen att ha vänner med unghundar som kommit till oss i ur och skur för att träna. Jag kan bara komma ihåg ett enda träningspass där jag varit ensam med tvåspannet. De andra gångerna har vi haft besök och turats om att köra först, jagat varandra och jobbat med omkörningsträning.

Med så lyxiga förhållanden, tog det inte länge för Pila att utveckla sin dragvilja. Efter en handfull pass kunde hon köra om och dra ifrån utan att störas av det andra spannet. Vi var hela tiden noggranna med att inte störa varandra för mycket, men samtidigt att fresta på litegrann för varje pass. Det är ren störningsträning, helt enkelt! Nu när vi körde senast, kunde det andra spannet ligga med sina hundar precis jämte min cykel under en lång sträcka utan att Pila blev berörd överhuvudtaget. Hon fokuserade bara framåt och sprang. Vi bytte om så Pila gick i singelled. Även där kunde hon köra om och dra ifrån utan att så mycket som blinka!

Det är så otroligt spännande att jobba med unghundar på det här sättet. Att variera träningen in i det oändliga; köra framför, bakom, ensam, tvåspann, flerspann, köra om, bli omkörd, kommandoträning, störningsträning och så vidare. Varje träningspass har innehållit någon ny erfarenhet, vi har hela tiden lagt på nya störningar och äventyr. Precis som i shapingens värld, leder det till en snabb utveckling om man bara är noggrann med att jobba balanserat. Jag ska försöka förklara mer noggrant.

Jag kör med tvåspann; Baby och Pila. Bakom mig har jag Emmeli med Vimse och Gunne. Vi är bägge fokuserade på att utveckla våra unghundars förmågor att jobba trots störning. De har redan grundkunskapen att springa och dra, både framför och bakom ett annat spann, men på anständigt avstånd.

Linda och Silent
Okej, en kort parentes. Det brukar snabbt märkas på en unghund när de blir störda. Ofta när de springer förbi ett annat spann, vill de titta bak och undrar vart spannet tog vägen. Först när avståndet blivit tillräckligt stort, slutar de bry sig och börjar springa framåt ordentligt igen. Såhär kan det också vara med vuxna hundar på tävling. Därför har den omkörde föraren skyldighet att hålla nere farten till det har blivit ett visst avstånd till föraren framför.

Men nu klarar våra hundar att släppa tanken på vem som ligger bakom. Så nu är det dags att utveckla det ännu mer! Emmeli närmar sig och vi kommunicerar hela tiden. Hon kommer så nära hon kan,  utan att Pila tappar fokus framåt. Okej, lite fokus ska såklart tappas. Vi behöver ju hitta just det avstånd där Pila börjar bli störd! När vi hittar rätt avstånd, håller Emmeli sig där. Pila kikar lite bakåt, men bara lite sådär som att hon undrar vad som händer. Men hon kommer, om vi bibehåller avståndet, att börja fokusera framåt igen. Jag kan berömma och köra vidare och Pila har klarat ännu ett steg i sin träning.

Så jobbar vi vidare. Emmeli får köra om och vi kan hålla oss bakom så Pila får vila skallen lite och bara jaga. För det är helt uppenbart jobbigt för dem att gå först. Men det går bra. Det blir en slags huvud-intervallträning för unghundar! Resultaten har vi fått se snabbt. Som sagt, efter en och en halv månad springer Pila själv förbi och drar ifrån ett annat spann. 

En nöjd liten tjeja
En sak som vi genomgående har varit noggranna med, är farten. Det får inte gå för snabbt för unghundarna. Det är därför det är så praktiskt att köra Pila med Baby och Kinoo som är gamla. De ska heller inte gå i för höga hastigheter. Vi vill bygga upp en grundtrygghet för Pila, att hon vågar jobba för fullt i selen utan att den ”ger efter” så som den kan göra i högre hastigheter.

Tänk dig själv att du ska dra på någonting som plötsligt ger vika. Det skulle ta dig en stund innan du skulle våga ta i med all kraft igen. Jag tror nog det är så för hundarna också. De behöver lita på att motståndet finns där. När sedan rutinen kommit, är det lättare att släppa efter på farten. Då är de trygga och kan själv öka hastigheten istället för att bli osäkra på motståndet.

På så sätt jobbar vi oss framåt med Pila nu. Hon har ännu inte fått gå som ledarhund i spannet och vi kommer nog vänta lite med det. Det känns bättre att låta henne jobba lite tyngre bak ett tag till. Men hon är en talangfull liten tjej. Hon jobbar hårt och fokuserat numera och hennes kroppsbyggnad tyder på att hon kommer klara mer fart utan problem. Men vi har inte bråttom någonstans. Pila är inte tävlingsklar förrän nästa säsong ändå. Det kanske är lika bra. Diva hade ju uppnått tävlingsbar ålder förra säsongen men nu när jag ser hur hon utvecklats det här året, känns det som att det nästan var tidigt att tävla henne förra året. Hon var snabb och stark men nu har hon ju börjat bli fullvuxen. Nog var hon allt liten ändå, förra vintern.

Så Pila har gott och väl ett år till på sig att utvecklas och växa klart. Springa med spannet och leva ett obekymrat liv. Det är ändå skönt att veta. Hon kommer mogna på många sätt till nästa säsong. Även om det hade varit roligt att ha ett tävlingsklart spann i vinter, är det inte lika viktigt som att ge Pila den tid hon behöver. Hon visar ju alla tecken på att bli en jätteduktig och trevlig draghund!

Lyx


Visst kan man bli bortskämd på konferenser, med detta är nog höjden för min del. Kolla in fatet! XD

Polarkudde


Undrar om Gunne har hittat den ultimata huvudkudden?

måndag 21 november 2011

Lilla vännen

Det är inte ofta som lilla älsklingen Diva har tid att kela. Desto mer värdefullt! <3


Ett tips om selens passform


Snubblade över denna kanonbra film på youtube, om hur en dragsele ska sitta! Håll tillgodo :)

Vilket uppvaknande...


Oftast är det väldigt mysigt att vakna med hundar. Men så kommer ibland morgnar som denna. "Någon" har släppt en riktig surfis! Kan det händelsevis vara herr schack? Det är med nöd och näppe att jag klarar att ligga kvar i sängen... Kanske gårdagens stulna köttbit har avslöjat sig?

söndag 20 november 2011

Sponsrade


Som avslutning på en jättetrevlig dag, fick vi en sponsring av Hundia Mjölby! Fyra mycket väl behövda reflexvästar av en modell som vi använt tidigare och varit mycket möjda med :) Skönt att ha ordentliga västar igen, det är inte roligt att vara osynlig i skogen men heller inte att behöva krångla för mycket under träningspassen. Jag hade ju ambitionen att sy några, men hann inte så långt och nu dröjer det ett tag innan det blir nödvändigt!

Tack, Mia!

En erfarenhet rikare...

Gunne får lön för mödan; hamburgare med ost och bacon!

 
Vi alla är skapligt utslagna efter dagens tävling. Det var första gången vi tävlade i spann på barmark och jag hade nog ganska stora förväntningar. Hundarna har gått snabbt på träning och varit mycket starka. Vi har tränat varierat och mycket och jag har känt att det har gett resultat. Men det kändes inte som att det var mina hundar jag hade framför mig på banan idag...
 
Vi startade ut ganska bra i en svag uppförbacke. Hundarna höll en jämn och bra fart första tre hundra metrarna drygt. Sen slog Issen av. Vi hade två tvära vänsterkurvor framför mig och han valde höger i bägge. Issen. Han som är klockren på kommandon. Heltokigt... Det blev trav, fundersamhet, tapp av fart. När svängarna var över började det gå nedför och hundarna ökade igen. Vagnen var lätt, den studsade på stenar och gupp. Kanske det var det som störde hundarna. Diva sprang lite försiktigt. Jag höll ner farten så hon skulle känna sig trygg.
 
Så började det gå uppför. Issen drog inte alls, Diva kämpade på och Gunne drog mest på Issen. Jag sparkade på bäst jag kunde men hundarna tog inte själva i. Efter ett tag blev vi omkörda, jag gjorde en dålig bedömning av okunnighet och Issen blev såklart rädd. Allt gick bra, men det kändes inte värst fint ändå. Så snart spannet gått om, manade jag på hundarna igen. Nu skulle de få jaga! Men det gjorde ingen skillnad. Där var varken fart eller styrka...
 
Uppe på krönet stannade jag och plockade bak Issen. Gunne kändes stabilast av de tre så jag ville ha henne själv fram istället. Vagnen var naken, jag hade plockat av allt av vikt och luftmotstånd. Att kliva av vagnen och gå fram och fixa med hundarna brukar vara näst intill omöjligt då vagnen är extremt lätt att dra iväg med även om hjulen är låsta. Den här gången var det inget problem. Trots att vi just blivit omkörda. Hundarna stod artigt och väntade.
 
Det gick bättre att ha Gunne fram. Issen drog inte nämnvärt ändå, men han störde iallafall inte henne. Diva drog på, men inte fullt så som hon brukar. Jag inser nu att det ju var hennes första tävling i högre hastighet så det var nog inte så konstigt. Hon har ju inte fått någon rutin där ännu. Till slut nådde vi iallafall krönet där det började gå nedför de sista kilometrarna mot målet. Hundarna fattade galopp och jag lät dem hålla farten med lätt broms bara.
 
Visst rullade vi väl fint i mål. Men det var så annorlunda att köra trespann.. Jag är bortskämd med mycket styrka, så mycket att jag nästan känner att jag tappar kontrollen. Idag hade jag kunnat sköta körningen med lillfingrarna kändes det som. Jag har spenderat eftermiddagen med att fundera och diskutera kring vad som egentligen hände med hundarna. Och som vanligt landar det i bakläxa med träningen.
 
Vi har haft ett fint upplägg med ömsom träningstävling och ömsom styrka. Men vi har brutalt missat en sak. Som vanligt handlar det om att man måste variera i så stor grad som möjligt. Vi har konstant tävlingtränat med två tvåspann och styrketränat med vagnen och stort spann. Kanske hundarna mentalt var inställda på ett långsamt tungt styrkepass? Kanske det blev för annorlunda för dem att plötsligt gå i trespann, så de inte ville jobba fullt? Issen var iallafall definitivt inte berörd av miljön denna gång. Så någonting annat är det.
 
Oavsett vilket, så var iallafall Gunne verkligen hjälte för dagen. Hon gjorde en kanoninsats och sprang först med en överlycklig Mia; två och en halv kilometer på 9.43. Det hade gett henne en pallplats med råge på SM. Sedan ledde hon spannet och gjorde en lika bra insats igen; hon kämpade verkligen för fullt då de andra inte riktigt klarade att hålla måttet. Stundvis var det bara Gunne som drog på mig och vagnen.
 
Nu är det bara att ta nya tag, tänka om och ta lärdomar av dagen. Visst är det stor skillnad på att vara en hund kort i ett fyrspann, men det är också i stor grad en träningsfråga. Gör om, gör rätt! Det är bara så himla synd att barmarkssäsongen är över nu... Vi hade behövt typ fem tävlingar till för att få in bra rutiner!

Valpsjuk!



Titta vilken underbar liten sött knodd vi träffade på tävlingen idag! Så otroligt charmig och busig.
Det är ju inte utan att man blir helt valpsjuk...

Spanndebut


Kristinehamn nästa! Pissigt väder, men vad gör det? Idag debuterar vi i fyrspann på barmark! :)

Soffan


Saker som inte är bra för soffan; # 1: När hundar försöker gräva ner köttvatten mellan dynorna...

lördag 19 november 2011

Att prestera


Jag märker att det ibland i bloggen verkar som att prestera är väldigt viktigt för mig. Det är det också, men inte för att jag är någon slags sportmänniska. Snarare tvärtom. Okej, jag vet, jag tränar rätt så mycket så det går liksom inte att blygsamt säga att jag inte gillar sport. Så är det inte. Men jag är faktiskt i grund och botten en ganska så lat människa. Om jag fick önska, skulle jag helst av allt sitta och slappa i soffan jämt. Men kunskapen om att motion är bra för kroppen, den är de svenska skolorna faktiskt rätt så bra på att pränta in i våra små hjärnor.

Jag har gått på samma gym i fem år nu. Det är lite intressant att se, för det är liksom terminscykler som upprepas gång på gång. I början av varje termin, och i synnerhet efter nyår, är det fullt på gymmet. Det är nästan kö på träningsmaskinerna och det är folk överallt. Efter en månad har det börjat lugna sig och efter två så är allt som vanligt igen. Det är bara vi stammisar kvar.

Visst vet väl vi alla att motion är bra, och de allra flesta har en ambition om att faktiskt ta hand om sin kropp. Så även jag. Desto svårare är det att få in en vardagsrutin med träningen, att faktiskt komma iväg till gymmet och göra de där övningarna som ska leda till piggare kropp och ökad livslängd. Och slutligen att i de där vardagsträningsrutinerna hitta en anledning att fortsätta med det, dag ut och dag in, år efter år. Det är en sann konst.

Jag är inget undantag och ingen naturlig idrottstalang av något slag. Alls. I början harvade jag mig iväg till gymmet för att göra min plikt mer eller mindre. Med lite envishet och periodvisa återfall så gick det något år. Sen började det bli tråkigt.

Ett nytt träningsprogram i mobilen gav ett lyft åt träningen. Jag ändrade träningsupplägget så jag skulle kunna öka vikterna näst intill varje träningspass och plötsligt började någonting hända. Att hela tiden se en liten framgång, steg för steg, blev otroligt peppande och motiverande för mig i träningen. Träningspassen blev roligare och roligare och jag började längta till gymmet istället för att, som tidigare, se gymmet som någonting att skynda undan.

På samma sätt blev det med konditionsträningen, när jag i våras började träna inför barmarks-SM. Att räkna kilometer i timmen och snitt-tider blev en tävling för mig, en tävling mot mig själv som jag blev alltmer sugen på att vinna. Istället för att mitt mentala fokus låg på att träning var ett nödvändigt ont för att må bra, blev istället träningen en ständig och rolig utmaning!

När jag skriver om prestation, här i bloggen, är det den här tävlingen jag pratar om. Tävlingen om att hela tiden bli bättre, slå mig själv, göra bättre tider, utveckla tekniken, bli starkare. Den tävlingen har blivit den största moroten för mig. Den är inte, i grund och botten, anledningen till att jag tränar. Men den är definitivt anledningen till att jag klarar av att hålla igång, att inte tröttna men hela tiden utvecklas!

Så, vad är ditt mål? Och vad är din morot? :)

Typiskt Diva


Det finns få saker som går att göra utan att Diva ska vara med och hjälpa till.
Idag klipper vi ner en syrénbuske....

Platsligg extreme


Vid lekpark i centrum en lördag vid lunch.

fredag 18 november 2011

Sugen


Pizza @ Björkliden

Inspiration


Idag har den kommit, första numret på min prenumeration av Aktiv Träning. Har testat lite olika tidningar under året för att hitta bra inspiration och träningstips. De flesta fokuserar dock väldigt mycket på kilon och kalorier och desto mindre på att faktiskt utveckla sin prestationsförmåga. Men nu har jag hittat en riktigt bra tidning. Har köpt några lösnummer och fått ut jättemycket av dem så det var dags att slå till med en prenumeration. Det kommer säkerligen att dyka upp en och annan tanke i bloggen så småningom, inspirerat härifrån!

En vinnande helhet


När Emmeli hade varit på föreläsning med Martin Lidberg, kom hon till mig och återgav alla sina nya lärdomar. Det var helt otroligt inspirerande och lärorikt. Jag vågar knappt föreställa mig hur bra det måste ha varit att ha hört det direkt på plats! Efter den kvällen, har jag gått och tänkt mycket. Nästa år ska ju bli mitt mentala år, med fokus på betydligt mer eget tävlande. Men sen då?

När Emmeli började prata om hur man maximerar sina möjligheter att prestera, då var jag tvungen att hejda henne. Ja, ni som känner Emmeli vet hur svårt det kan vara, men det var fullständigt nödvändigt! ;) Hon sade nämligen såhär; "För att maximera dina chanser att lyckas, gäller noggrannhet och helhetstänk. Du måste ha rätt kost, fysisk träning, vila och rätt mental inställning." Plötsligt föll en polett ner för mig.

Jag har varit väldigt noggrann med maten och med träningen på senaste. Personbästa på SM triggade mig att sätta nya mål inför nästa år, ganska dramatiska mål. Jag har tränat riktigt duktigt i ett halvår och nu är jag såå hungrig efter mer och mer! Ett nytt sätt att planera träningen har gjort det ännu effektivare och det är jätteroligt. Ja, på träningssidan ligger jag på topp just nu och detsamma med maten!

Nej, det var inte träning och mat som satte huvudet på spiken den där kvällen. Inte heller det mentala, då jag redan har en plan för den utvecklingen. Nej, det var vilan. Och vatten.

Jag blir lätt sittandes här. Ja, det har ni nog märkt. När jag väl börjar blogga, då trillar orden bara ner på bildskärmen framför mig och jag vet aldrig hur länge det kommer hålla på. När ett inlägg väl är klart, läser jag ofta igenom det åtminstone ett par-tre gånger, korrigerar och skriver om. Ja, ni kan ju tänka er. Det går någon timme här och där ganska lätt.

I slutänden är det min sömn som drabbas. Det blir sena kvällar och sedan tidiga morgnar för att ta hand om hundarna och åka till jobbet. Jag är heller inte välsignad med det blygsamma sömnbehovet om sex timmar som jag har hört att andra klarar sig med. Nej, om min kropp själv får välja är det desto mer tilltagna nio timmar som gäller.

Nu brukar jag tyvärr inte låta min kropp välja. Och det är uppenbarligen ett problem i slutänden. Visst har jag vetat det förut, men det har mer varit på kortsiktig vardagsbasis. Jag är trött ibland, helt enkelt. Men nu ser jag ju att det faktiskt påverkar det stora hela. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar och hur bra jag äter om jag inte sover ordentligt. Så nu pågår projekt sova mer.

Så var det vattnet. Jag är duktig på maten numera men visst vet jag väl, och har alltid vetat, att en människa behöver dricka nästan två liter vatten om dagen för att må bra. Jag har säkert försökt typ femtio olika metoder under mitt liv, för att lyckas få i mig dessa droppar. Men det är ju bara så himla ...tråkigt... att dricka!

Nu är det ju bara så, svart på vitt, att utan de dropparna så kommer jag alltid att begränsas. Det är en insikt som pushar mig mer än tidigare, att få ordning på vattnandet. Helt rätt i tiden så fick jag också en finfin vattenflaska från gymmet. Den är lätt att ha med sig, lätt att fylla och lätt att dricka ur. Så numera pressar jag tre sådana om dagen. Och än så länge har det faktiskt fungerat.

Hursomhelst har det etsat sig fast i min skalle. "Noggrannhet och helhetstänk maximerar dina chanser att lyckas". Jag gillar ju att både planera och vara noggrann. Så nu gäller det bara att få dessa två sista rutiner på plats så väntar jag mig att casha in lite framgångar snart! :)

torsdag 17 november 2011

Reklam

Gunne kollar in senaste nytt på tuggbensmarknaden. Hon är dock modern och använder den senaste ben-appen på mobilen.

Jag fick ett meddelande från Blogger om att ni är flitiga bloggläsare och att jag kan tjäna pengar på det. Det handlar förståss om reklam. Nu är det ingenting nytt, det går att välja att ha reklam i bloggen även om bloggen inte alls är särskilt välbesökt. Jag har dock aktivt valt att inte ha det, av flera anledningar.

För det första så tycker jag det är störande med reklam i en blogg. Det blir plottrigt med färger och inte snyggt, estetiskt sett. Jag är lite stilfascist, om det inte redan har märkts. För det andra så har ju jag ingenting att säga till om, när det gäller vilken reklam som skulle visas. Det är klart google ser till att det blir relevant reklam, det skulle säkert bli reklam för olika hundgrejer och sånt. Men visst skulle det bli lite fel om det plötsligt är Royal canine reklam när jag matar mina hundar med Doggy.

För det tredje så vet jag inte riktigt vad jag tycker om reklam i allmänhet. Jag skulle hellre lägga ut personlig reklam för lokala aktörer och produkter, än att låta supermultinationella företag tjäna på min blogg. De stora blir större, helt enkelt. Fast så behöver det förståss inte bli. Jag är övertygad om att många bloggläsare är väldigt medvetna av sig.

David, däremot menar raka motsatsen. Han tycker definitivt att jag ska testa och se om det kan löna sig att ha lite reklam i bloggen. Han tycker att jag ska bända på mina moraliska värderingar. Han spelar ju mycket datorspel och kollar på många andra som spelar. I spelvärlden finns det tydligen någon slags tradition, att när man gillar nåt man ser och vill supporta dem, så klickar man på reklamerna på dens sida så den får cash helt enkelt.

Jag är inte fattig och tvivlar på att det skulle bli några större summor. Om jag någon gång skulle ha reklam på sidan, skulle jag i förväg i så fall bestämma vad pengarna ska gå till. Till exempel till någon slags välgörenhet eller till tuggben till hundarna eller nåt sånt. De är ju huvudpersoner i bloggen, trots allt. Men jag velar.

Vad tycker ni? Är det bra eller dåligt med reklam i bloggar? Spelar det någon roll?

Kelstund med Pila Yla


Det har blivit några mysiga kelstunder nu, med Pila. Hon är en extremt go och kärvänlig hund. Ligger gärna tätt intill, under eller ovanpå oss. Det spelar heller ingen roll vad vi gör med henne. Vi lyfter och bär på henne, har henne i knät, undersöker tassar och öron. Hon tar allt med ro.

Hon gör dock skäl för sitt namn, Nävertassen Pila Yla. I början ylade hon nästan hela nätterna, det har nog alla våra nya hundar gjort, men för Pila har det tagit särdeles lång tid. Det blev ju inte direkt bättre av att hon började löpa sitt ettårslöp. Det är aldrig lätt... Där ett tag trodde vi aldrig hon skulle slappna av. Men visst hände det till slut.

Sen dess har Pila varit lugn i omgångar. Flera dagar i lugn och ro, hon vilar i kojan eller soffan och lyfter bara ett öga när vi rör oss omkring. Sedan har där kommit ett par oroliga nätter igen. Det har liksom kommit i omgångar. Jag har försökt hitta samband, någon orsak till att oron kommer igen. Vi har satt på henne ett D.A.P-halsband för att hjälpa till på traven lite också. Men jag blir inte riktigt klok.

Vi fortsätter med våra vardagsrutiner. Jag tror sådant har en jättestor betydelse för en hund som ska komma in i en ny flock och ny miljö. Att hon kan förutse och känner igen vad som händer om dagarna. Pila har anpassat sig snabbt i det mesta. Hon fungerar jättebra med alla de andra hundarna, äter bra och jobbar gudomligt fint i spannet. Det är bara de här få nätterna nu, innan hon känner sig helt trygg.

Det har som sagt varit en process varje gång vi har tagit in en ny hund i flocken. Ändå kan jag inte komma ihåg exakt hur det var. Det är ju skitjobbigt, de är oroliga, längtar hem och är i en främmande miljö. Vi försöker ge trygghet och samtidigt hålla en balans med resten av flocken. Det ska introduceras, läras känna, tränas tillsammans och allt sådant. Men det kanske är lite som med förlossningar. När det väl är över, så är man bara så glad över det man fått att man helt glömmer hur jobbigt det var! ;)

onsdag 16 november 2011

Husky-saker


Medan jag har varit på jobbet, har tjejerna sysslar med andra saker. Husky-saker.
Som till exempel att gräva en djup grop under en buske.

tisdag 15 november 2011

Munnen och magen


Munnen är det inget fel på, hos Diva. Särskilt inte när det kurrar i magen!

Krispigt


Äntligen en morgon där det känns som att bita i skir is! Nollgradigt och mjuka rökpuffar av utandningsluft...

måndag 14 november 2011

Veterinärdjungeln

Kinoo tycker om Ritva

Det är verkligen en djungel, det här med att hitta en bra veterinär. Jag kan, ur mitt huvud, direkt räkna till sju stycken veterinärer i trakten där vi har varit med våra hundar genom åren. Ibland har vi valt de billiga, ibland har vi valt dem som sägs vara duktigast och ibland bara dem som är närmast.

Okej jag vet att detta är känsligt. Jag tänker inte skriva och berätta vilka veterinärer som har gjort vad. Jag tror nog att i slutänden är detta med veterinärer en smaksak. Vi har varit till veterinärer som har diagnosticerat på måfå utan att ens titta på hunden eller lyssna på oss. Vi har varit till veterinärer som har gjort utredning på utredning till vi har upptäckt att vi har gått i cirklar och gör om samma saker om och om igen. Och så har vi varit till Ritva.

Jag tror att vi åkte ner till Ritva första gången för att hon hade klinik på landet och använde D.A.P i byggnaden. Issen var en orolig hund och vi ville ha så mycket trygghet som möjligt. Okej, vi passerar tre veterinärer på vägen dit men om det kunde bli bättre för Issen så ville vi ge det en chans. Och det är väldigt lugnt ute på landet. Inte bara för hundarna, utan även för mig och husse när vi kommer med oro och ängslan över någon liten knöl eller hälta på våra små lurviga.

Nu är det ju inte bara det. Som jag sade, så är det ju en smaksak, detta med veterinärer. I slutänden handlar det nog om hundsyn. Jag tror att jag och Ritva har ganska så lik hundsyn. Eller så är hon bara duktig på att läsa av sådant. Jag åker inte in för att min hund har snubblat på ett grässtrå. Om sår kan läka själv, ska de det. Men när jag väl åker in, då är det för att vi behöver det. Och då vill jag ha kalla fakta. Inga mummel om fler provsvar och ditten och datten.

Så var det dags för höstens vaccinering. Vi har ju inte längre ett par hundar utan snarare sex stycken som ska sprutas med det ena och det andra. Det är inte längre någon billig affär. Jag började ringa runt och kolla upp lite vad det kunde gå på, grupprabatter och så. Det visade sig att sextonhundra inte var ovanligt och det fanns priser ända ner till tolvhundra för vaccinering av sex stycken lurviga. Jag kollade såklart upp priset hos Ritva och det var inte direkt konkurrenskraftigt.

Men så kom jag ihåg. Förra året fick vi tips om en farbror i Örebro som vaccinerade riktigt billigt. Jodå, vi åkte dit och tog det vi skulle. Kom undan med en billig peng och kunde stanna på snabbmatställe efteråt. Det kändes väl bra en liten stund. Men sedan började någonting hända.

Det kändes inte rätt. Det kändes inte rätt att vara fast stammis hos en bra veterinär och sedan bara sälja ut vaccineringen till lägst bjudande. Jag är inte fattig, vi har bägge fasta jobb. Vi behöver inte pressa priserna.

Så i år valde vi att åka till Ritva och vaccinera. Det skulle kosta några hundringar extra, men som vanligt blev jag i slutänden överraskad över att vi kom så billigt undan. För fasen, jag har lärt mig för mycket om livet för att tänka kvantitet istället för kvalitet. I synnerhet när det gäller hundarna. Och mig själv. Och vi trivs alla hos vår veterinär.

Så, detta var inte meningen att vara en reklamfilm för Ritvas klinik. Det finns säkert dom som inte alls är så nöjd som jag. Nej, jag menar snarare att när man väl hittat en veterinär som man känner att fasen, det här känns riktigt bra. Någon som man har förtroende för och litar på. Då ska man hålla sig till den. Det är säkerligen inte lätt att ha egen praktik idag. Jag hörde att vaccinationerna är det bra vinstmarginal på för veterinärerna. Då är det skönt att kunna ta ett steg ut från sig själv. Att kunna tänka att "det är bra, för då får jag stötta min duktiga veterinär"! Så nu är vi nyvaccinerade, hundarna slappar och jag är nöjd. Som vanligt.

Så en liten slutparentes om Kinoo. Såklart att ni undrar, ni som följer bloggen, hur det har gått för henne? Hon lade sig ju plötsligt ner mitt i ett träningspass och sedan dess har hon fått avstå all träning. Ritva började med att lyssna på hennes hjärta och sade då (detta är så typiskt för Ritva, hennes sätt att beskriva saker)
- Det här är ett riktigt idrottshjärta! Det slår med starka, jämna, lugna slag.

Vi resonerade vidare, var inne på fästingburna sjukdomar och lite av varje. Så plötsligt säger Ritva att scenariot låter lite som lågt blodtryck. Så som man kan få om man pressar lite hårt om halsen. Och visst har vi pressat hårt om halsen. En minut innan Kinoo lade sig ned, hade hon fastnat med necklinen runt halsen. Hon vinglade redan då och när vi kom upp ur diket lade hon sig ned. Det gick plötsligt upp ett ljus. Det var så fullständigt logiskt. Såklart, hon betedde sig precis som om hon blev lite svimfärdig!

Nåja, vi ska inte dra några förhastade slutsatser. Hon är ordinerad lugn träning nu under en period, med pulskontroll för att se om det blir några förändringar vid de tillfällen som hon tappar fart i spannet. Men jag är näst intill övertygad om att det handlade om necklinen och sänkt blodtryck. Ritva säger att det räcker att det pressar lite på fel ställe på halsen så går trycket upp i huvudet. För att kompensera, sänker kroppen trycket i allmänhet. Då kan man bli yr och lite svimfärdig. Precis så som Kinoo betedde sig!