lördag 19 november 2011

Att prestera


Jag märker att det ibland i bloggen verkar som att prestera är väldigt viktigt för mig. Det är det också, men inte för att jag är någon slags sportmänniska. Snarare tvärtom. Okej, jag vet, jag tränar rätt så mycket så det går liksom inte att blygsamt säga att jag inte gillar sport. Så är det inte. Men jag är faktiskt i grund och botten en ganska så lat människa. Om jag fick önska, skulle jag helst av allt sitta och slappa i soffan jämt. Men kunskapen om att motion är bra för kroppen, den är de svenska skolorna faktiskt rätt så bra på att pränta in i våra små hjärnor.

Jag har gått på samma gym i fem år nu. Det är lite intressant att se, för det är liksom terminscykler som upprepas gång på gång. I början av varje termin, och i synnerhet efter nyår, är det fullt på gymmet. Det är nästan kö på träningsmaskinerna och det är folk överallt. Efter en månad har det börjat lugna sig och efter två så är allt som vanligt igen. Det är bara vi stammisar kvar.

Visst vet väl vi alla att motion är bra, och de allra flesta har en ambition om att faktiskt ta hand om sin kropp. Så även jag. Desto svårare är det att få in en vardagsrutin med träningen, att faktiskt komma iväg till gymmet och göra de där övningarna som ska leda till piggare kropp och ökad livslängd. Och slutligen att i de där vardagsträningsrutinerna hitta en anledning att fortsätta med det, dag ut och dag in, år efter år. Det är en sann konst.

Jag är inget undantag och ingen naturlig idrottstalang av något slag. Alls. I början harvade jag mig iväg till gymmet för att göra min plikt mer eller mindre. Med lite envishet och periodvisa återfall så gick det något år. Sen började det bli tråkigt.

Ett nytt träningsprogram i mobilen gav ett lyft åt träningen. Jag ändrade träningsupplägget så jag skulle kunna öka vikterna näst intill varje träningspass och plötsligt började någonting hända. Att hela tiden se en liten framgång, steg för steg, blev otroligt peppande och motiverande för mig i träningen. Träningspassen blev roligare och roligare och jag började längta till gymmet istället för att, som tidigare, se gymmet som någonting att skynda undan.

På samma sätt blev det med konditionsträningen, när jag i våras började träna inför barmarks-SM. Att räkna kilometer i timmen och snitt-tider blev en tävling för mig, en tävling mot mig själv som jag blev alltmer sugen på att vinna. Istället för att mitt mentala fokus låg på att träning var ett nödvändigt ont för att må bra, blev istället träningen en ständig och rolig utmaning!

När jag skriver om prestation, här i bloggen, är det den här tävlingen jag pratar om. Tävlingen om att hela tiden bli bättre, slå mig själv, göra bättre tider, utveckla tekniken, bli starkare. Den tävlingen har blivit den största moroten för mig. Den är inte, i grund och botten, anledningen till att jag tränar. Men den är definitivt anledningen till att jag klarar av att hålla igång, att inte tröttna men hela tiden utvecklas!

Så, vad är ditt mål? Och vad är din morot? :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.