söndag 6 november 2011

Fullständig chock...

Man kan nog älska en häst så som man kan älska en hund... En gammal bild på Hickstead.

Det var så mysigt när jag upptäckte att det var hästhoppning på teve ikväll. Förr brukade jag ofta sitta och kura i soffan och njuta av de vackra hästarna. Det blev en liten nostalgistund nu. Emellanåt blev det lite lydnadsträning; några högersvängar med Issen, några halter och under platsligget var såklart hästhoppningen extra underhållande.

Så gör Issen en helt perfekt högersväng. Den var verkligen sådär som jag drömmer om, snabb tight sväng, snabbt sättande och fullt fokus. Jag överröste honom med godis och så inser jag plötsligt vad som håller på att ske framför mig på teven. En häst dör.

Jag vet inte om ni har haft någon relation med en häst. Det har jag. Jag försöker för stunden intala mig att man inte kommer lika nära en häst som man kommer en hund. Det är nog en del av chocken, att jag försöker bearbeta vad jag precis har sett. Jag är mållös, skakig inuti och gråten har inte hunnit komma än. Hästen dog.

Eric Lamaze, en av världens just nu duktigaste ryttare, har precis hoppat sin runda med stjärnhästen Hickstead. De har saktat ned, skrittar fram genom manegen. Plötsligt börjar hästen vingla och faller omkull. Det tar någon minut, hästen börjar krampa och så är det över. Hickstead dog.

Jag förstår fortfarande inte vad som skedde där framför mina ögon. Jag har varit förskonad från sådana upplevelser, det är inte många gånger jag har tvingats se någon dö. Nu stod där plötsligt en ryttare med tyglarna i handen. I andra änden låg hästen livlös.

"En blodåder måste ha brusit, eller så var det en hjärtattack" hör jag kommentatorn säga. De är uppenbart också i chock, gråten i halsen. "Det kan ha varit något virus, dessa hästar pressar sig själva så hårt".

Verkligheten kommer ikapp mig. Hästen dog, där mitt framför mina och hundratusentals andra ögon. Mitt på en världscuptävling. Jag känner mig så korkad. Hur många gånger har jag hört en av mina hundar hosta till, och jag har tränat ändå? Hur många gånger har jag märkt att de har varit lite slitna men inte gett dem extra vila? Jag förstår inte vad jag tänkt, jag förstår snarare att jag inte tänkt alls. Jag har inte tänkt på vilka konsekvenser det kan bli, att anstränga sig när man inte är fullt frisk. Usch jag hatar mig själv just nu, men jag behövde det här uppvaknandet.

Jag är fortfarande i chock. Att blogga om detta är ett sätt för mig att bearbeta vad jag just såg. Hästen dog. Och nu börjar tårarna äntligen trilla...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.