tisdag 22 november 2011

Unghundträning


Sedan vi fick hem Pila, har vi tränat med henne i princip varannan dag. Det var Karsten, som på sitt långdistansseminarie pratade om vikten av kontinuitet i början av en draghunds liv. Det må vara lätt träning på korta sträckor men det viktigaste är att det är tätt mellan passen. Åtminstone de första veckorna.

Vi har gått på den linjen nu, med Pila. Kört ofta. Men det har också gett oss en god anledning att fundera över hur man kan lägga upp unghundträningen för att rusta hunden för sitt framtida draghundliv, på bästa sätt!

Vi började på det klassiska sättet för den som har många hundar och i synnerhet draghundar. Hon fick gå med i stora spannet, lite längre bak och i lugnt tempo. Det tog inte länge för henne att fatta vad hon skulle göra. Jag tror inte det ens tog någon tid alls. Hon sprang på och drog med en gång. Där fick vi givetvis lite lätt för oss! Vanligtvis kan det ta en liten stund innan hunden förstår vad som händer och börjar springa. Lite extra överskottsenergi och springglädje hjälper dock på traven. Eller, som i det här fallet, galoppen!

Pila under sin andra dragrunda
Nästan direkt, efter bara några enstaka turer med spannet, började vi varva storspannträningen med tvåspann. De andra hundarna – tävlingshundarna – behövde ju även fartträning och då fick Pila stanna hemma. Istället körde vi henne då i tvåspann med Baby. Baby är en rutinerad hund, om än att hon inte drar nåt värst, och håller sig på vägen när hon springer.

Det är otroligt värdefullt att ha en hund jämte som håller rätt riktning, när en ung hund ska springa själv de första gångerna. De kan ju vara impulsiva till höger och vänster och utsätta både sig själva och föraren för fara. Det kan ju också bli dumt om våra kära små får som ovana att stanna och nosa på saker, kissa eller springa till både höger och vänster.

Med ett par gånger av springglädje i bakfickan och en äldre hund som håller ordning på riktningen, går det relativt lätt att börja köra tvåspann. Och det är nu som det börjar bli riktigt intressant. I tvåspannet går det nästan omedelbart att börja jobba med ledarhundsträning!

Visst, jag är av den åsikten att en riktigt bra ledarhund behöver någonting i skallen som inte är fullständigt inlärt. Den behöver en slags jaktlust som inte är baserad enbart på synintryck. I kombination med det, behöver den också ett bra mått av självkänsla så den vågar jobba längst fram utan att ständigt behöva be matte om hjälp. Det sistnämnda går såklart att träna från de är unga, men det förstnämnda är någonting som antingen finns där naturligt eller som måste tändas på något sätt.

Gunne och Vimse
I Pilas fall har det nog varit en god portion naturligt, som sedan har tänts ytterligare av att dra i spann. I vår tvåspannträning har vi sedan haft den fantastiska förmånen att ha vänner med unghundar som kommit till oss i ur och skur för att träna. Jag kan bara komma ihåg ett enda träningspass där jag varit ensam med tvåspannet. De andra gångerna har vi haft besök och turats om att köra först, jagat varandra och jobbat med omkörningsträning.

Med så lyxiga förhållanden, tog det inte länge för Pila att utveckla sin dragvilja. Efter en handfull pass kunde hon köra om och dra ifrån utan att störas av det andra spannet. Vi var hela tiden noggranna med att inte störa varandra för mycket, men samtidigt att fresta på litegrann för varje pass. Det är ren störningsträning, helt enkelt! Nu när vi körde senast, kunde det andra spannet ligga med sina hundar precis jämte min cykel under en lång sträcka utan att Pila blev berörd överhuvudtaget. Hon fokuserade bara framåt och sprang. Vi bytte om så Pila gick i singelled. Även där kunde hon köra om och dra ifrån utan att så mycket som blinka!

Det är så otroligt spännande att jobba med unghundar på det här sättet. Att variera träningen in i det oändliga; köra framför, bakom, ensam, tvåspann, flerspann, köra om, bli omkörd, kommandoträning, störningsträning och så vidare. Varje träningspass har innehållit någon ny erfarenhet, vi har hela tiden lagt på nya störningar och äventyr. Precis som i shapingens värld, leder det till en snabb utveckling om man bara är noggrann med att jobba balanserat. Jag ska försöka förklara mer noggrant.

Jag kör med tvåspann; Baby och Pila. Bakom mig har jag Emmeli med Vimse och Gunne. Vi är bägge fokuserade på att utveckla våra unghundars förmågor att jobba trots störning. De har redan grundkunskapen att springa och dra, både framför och bakom ett annat spann, men på anständigt avstånd.

Linda och Silent
Okej, en kort parentes. Det brukar snabbt märkas på en unghund när de blir störda. Ofta när de springer förbi ett annat spann, vill de titta bak och undrar vart spannet tog vägen. Först när avståndet blivit tillräckligt stort, slutar de bry sig och börjar springa framåt ordentligt igen. Såhär kan det också vara med vuxna hundar på tävling. Därför har den omkörde föraren skyldighet att hålla nere farten till det har blivit ett visst avstånd till föraren framför.

Men nu klarar våra hundar att släppa tanken på vem som ligger bakom. Så nu är det dags att utveckla det ännu mer! Emmeli närmar sig och vi kommunicerar hela tiden. Hon kommer så nära hon kan,  utan att Pila tappar fokus framåt. Okej, lite fokus ska såklart tappas. Vi behöver ju hitta just det avstånd där Pila börjar bli störd! När vi hittar rätt avstånd, håller Emmeli sig där. Pila kikar lite bakåt, men bara lite sådär som att hon undrar vad som händer. Men hon kommer, om vi bibehåller avståndet, att börja fokusera framåt igen. Jag kan berömma och köra vidare och Pila har klarat ännu ett steg i sin träning.

Så jobbar vi vidare. Emmeli får köra om och vi kan hålla oss bakom så Pila får vila skallen lite och bara jaga. För det är helt uppenbart jobbigt för dem att gå först. Men det går bra. Det blir en slags huvud-intervallträning för unghundar! Resultaten har vi fått se snabbt. Som sagt, efter en och en halv månad springer Pila själv förbi och drar ifrån ett annat spann. 

En nöjd liten tjeja
En sak som vi genomgående har varit noggranna med, är farten. Det får inte gå för snabbt för unghundarna. Det är därför det är så praktiskt att köra Pila med Baby och Kinoo som är gamla. De ska heller inte gå i för höga hastigheter. Vi vill bygga upp en grundtrygghet för Pila, att hon vågar jobba för fullt i selen utan att den ”ger efter” så som den kan göra i högre hastigheter.

Tänk dig själv att du ska dra på någonting som plötsligt ger vika. Det skulle ta dig en stund innan du skulle våga ta i med all kraft igen. Jag tror nog det är så för hundarna också. De behöver lita på att motståndet finns där. När sedan rutinen kommit, är det lättare att släppa efter på farten. Då är de trygga och kan själv öka hastigheten istället för att bli osäkra på motståndet.

På så sätt jobbar vi oss framåt med Pila nu. Hon har ännu inte fått gå som ledarhund i spannet och vi kommer nog vänta lite med det. Det känns bättre att låta henne jobba lite tyngre bak ett tag till. Men hon är en talangfull liten tjej. Hon jobbar hårt och fokuserat numera och hennes kroppsbyggnad tyder på att hon kommer klara mer fart utan problem. Men vi har inte bråttom någonstans. Pila är inte tävlingsklar förrän nästa säsong ändå. Det kanske är lika bra. Diva hade ju uppnått tävlingsbar ålder förra säsongen men nu när jag ser hur hon utvecklats det här året, känns det som att det nästan var tidigt att tävla henne förra året. Hon var snabb och stark men nu har hon ju börjat bli fullvuxen. Nog var hon allt liten ändå, förra vintern.

Så Pila har gott och väl ett år till på sig att utvecklas och växa klart. Springa med spannet och leva ett obekymrat liv. Det är ändå skönt att veta. Hon kommer mogna på många sätt till nästa säsong. Även om det hade varit roligt att ha ett tävlingsklart spann i vinter, är det inte lika viktigt som att ge Pila den tid hon behöver. Hon visar ju alla tecken på att bli en jätteduktig och trevlig draghund!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.