Årets sista (och bästa) drag

Redan när jag vaknade i morse, förstod jag att det skulle stå en härlig dragtur på schemat. Solen färgade trätopparna röda och världen var vit av frost. Alla hundarna åt och drack ordentligt på morgonen och så var det bara att vänta.

Jag har fått några riktigt bra träningstips på senaste. Bäst av allt var när Jens Lindberget friskade upp mitt minne om vad Ylwa en gång tidigare har berättat. Låt hundarna jobba i galopp! Låt dem vila när de blir trötta och låt dem sedan galoppera igen.

Jag körde hundarna lite så under förra säsongen, men de blev aldrig tillräckligt pigga under vilan för att orka hålla något tempo igen sen. I synnerhet inte i uppförsbackarna. Jag som inte har någon framdrivning alls på vagnen, har inte heller kunnat lätta lasten för dem. Slutsatsen har blivit hundar som håller ett makligt tempo i allmänhet och sedan i princip slutar dra när det börjar gå uppför.

Nu när jag kör sex hundar, finns där plötsligt lite mer kräm. Pila är ju självklart ett välkommet tillskott, hon jobbar stenhårt oavsett hastighet och vill alltid öka. Idag bestämde jag mig för att Pila skulle få gå som ledarhund i sexspannet för första gången. Issen behövde vila skallen lite och jag ville kolla av lite ifall Pila börjar förstå kommandona.

Duktiga, och törstiga, ledarhundarna!

Sagt och gjort, vi stack iväg under en klarblå himmel med strålande sol. Hundarna var väldigt pigga och jag fick vara våghalsig för att lämna vagnen de två första vattnings-stoppen. De är ruskigt starka när de tar i, även om jag står på vagnen med låsta bromsar så drar de iväg mig. Tur jag vet hur man kör i diket...

Jag gruvar mig lite för vagnen... Det tar väldigt hårt på bromsarna att stå och bromsa konstant så som jag gör. Det är trumbromsar, vilket innebär en begränsad livslängd. Nu har vi kommit i läget att frambromsarna har en ständig jämn bromsning. Det händer inget vare sig jag bromsar eller släpper. Hjulen rullar på i sin sega takt oavsett. Jag misstänker att de tyvärr börjar sjunga på sista versen. Då ska de bytas mot en ny typ av broms som tål precis hur mycket som helst. Men det kostar också några papp...

Så än så länge får vi nöja oss med framhjulens konstanta bromsning. Det är ju iockförsig ganska bekvämt för det mesta. Man ska inte underskatta den kramp man får i händerna efter en timmes klämmande på bromshantagen. Gissa om jag är stark i nyporna efter en säsong?

Så satte vi fart. Igår körde vi en dryg mil och snittade faktiskt över sjutton kilometer i timmen. Det var riktigt roligt, hundarna var pigga och jag bromsade jämt utom uppförsbackarna förståss. När de blev trötta, tog vi vattenpaus eller bara stod och pustade en stund. Så blev det fart igen.

Idag tänkte jag ta det lugnare. Ja, jag tänkte egentligen ta det lugnt igår också. Men det är svårt, och känns fel, att hålla nere farten för mycket när hundarna är pigga och ivriga. Jag försöker tänka att vi ska hålla ett tempo som de klarar av att hålla hela vägen. Men det tempot har successivt ökat mer och mer. Så igår höll jag nere dem till sjutton ungefär. Det blev ju också snittet, så det var en bra bedömning. Idag trodde jag ju då att de skulle vara betydligt tröttare. Men inte.

En kort andpaus efter nio kilometer...

Det är lustigt, det där, hur man liksom känner saker när man kör hund. Det är så tydligt hur hundarna känner av varandra i spannet, men jag upplever att jag också börjar känna av dem. Idag när vi startade, kände jag att hundarna var riktigt starka. De skulle orka en längre runda. Vi utgick från sjutton idag igen.

Det är ju ingen hemlighet att det har varit en varm höst. Det är knappt så jag ens vill kalla det vinter. Inte än iallafall. Hundarna har haft svårt att jobba snabbare och det har känts som att vi har varit bättre än i fjol, men sedan fastnat lite i de kortare sträckorna. Det är en ny, och viktig, erfarenhet att se hur lätt det går att öka distansen när temperaturen väl sjunker under nollan.

Så vi satte fart. Pila verkade helt oberörd över sitt uppdrag som ledarhund för ett lite längre spann. Hon och Gunne jobbade på som fasen. Så hände det jag hoppats på. Gunne höll på att välja fel i en korsning och Pila tog över. Hon gjorde precis så som Gunne också brukar göra; hon vände huvudet åt höger, kastade en blick på mig och sedan svängde hon hela spannet. Gissa om jag gick på moln?

När vi hade passerat sista grannen på vägen hem, brukar hundarna slå av på farten. Men idag överraskade de mig. Jag fick stanna en kort stund i sista backen men sedan drog de igång farten igen. Det kändes som att de var helt outtröttliga! Jag släppte på bromsen för första gången och vi var uppe i tjugofem innan jag började ta ner dem igen. Det fanns ingen trötthet i kroppen på dem. Ingen alls. Ljuvliga känsla!

När vi kom hem inspekterade jag sportstrackern. Den räknar ut genomsnittshastigheten i rörelse. Vi landade på 17,94 kilometer i timmen.

Nu kanske jag är tjatig om farten. Men farten är någonting som för mig länge varit oövervinnerligt. Vi har, både på träning och tävling, legat i hastigheter som är en helt annan division än de som står på prispallen. Typ humle och dumle-division. Ungefär dubbla deras tid har vi legat på. Så jag låter mig vara tjatig. Vi börjar närma oss andra divisioner nu och det känns som att hundarna har ännu mer att ge. Det är inte bara roligt för att vi kanske kan konkurrera en vacker dag. Nej, roligast är det för att det märks hur mycket hundarna älskar när det går lite snabbare! Det har hänt så mycket sedan vi fick upp farten lite. Alla hundar har börjat jobba hårdare. De viftar på svansarna när vi står still, förväntansfulla och glada. Och det verkar som att de aldrig vill sluta springa.

Så avslutningsvis kommer här en liten film från dagens träning. Det var en underbar runda, naturen var så vacker och solen färgade världen röd. Hundarna bara sprang och sprang, backe upp och backe ner. Nu ligger de alla här runtomkring mig och suckar djupt. De är minst lika nöjda som jag med dagen, verkar det som. Jag skulle kunna dö här och nu och bara vara världens lyckligaste!