Den tiden är förbi...

Vi ska renovera vårt kontor nästa vecka så jag håller på att rensa friskt i alla sparade papper. Så dök plötsligt detta upp. Pappret där jag för första gången svart på vitt förstod att Divas ena öga var förstört.

Usch, även fast det är länge sedan och jag ändå har kommit över det mesta, så gör det ont att påminnas om tiden då Diva var sjuk. Ja, jag skriver VAR sjuk. Nu är hon inte längre sjuk utan bara handikappad. Funktionshindrad. Men fullt frisk, pigg och glad.

När jag senast höll det där pappret i min hand, och Diva i andra, visste jag ingenting om vart framtiden skulle bära oss. Men det var mörkt, allt var bara mörker. Om jag ändå hade vetat då, hur bra det skulle sluta trots allt. Det är ju så ibland. När man står där i mörkret är det svårt att föreställa sig att det faktiskt kan finnas en ljusning, en glad framtid. Men det gör det ju. Jag har upplevt många mörker men det har alltid slutat bra, positivt och jag har blivit starkare och gladare över livet efteråt.

Just nu har jag det också ganska jobbigt. Min kropp börjar säga ifrån på allvar, att jag inte kan pressa mig så hårt som jag gör. Jag har nästan slutat hålla kurser och privatlektioner, sagt upp styrelseuppdrag och andra fritidssysselsättningar. Senaste par månaderna har det bara varit jobb och träning - av mig själv och hundarna. Det har varit en fin tid, vi har spenderat många sköna timmar i soffan framför teven eller ute i skogen på härliga turer. Jag har börjat hårdprioritera och det känns fint.

Men det räckte inte. Min kropp har förvarnat mig med trötthet och återkommande förkylningar. I helgen kapsejsade min mage i en magsäcksinflammation. Tack och lov hade jag mina älskade vänner med mig, de både bufflade in mig raka vägen till behandling på sjukhuset och satt där och skrattade med mig under tiden. Nu har jag fått medicin och är betydligt piggare, även om det märks på hundarna att de inte riktigt fått springa så mycket som de velat den här veckan.

Igår pratade jag med min miniboss på jobbet. Jag är så himla glad för mitt jobb ändå. Det är intensivt och ofta pressat men i slutänden handlar det nästan bara om hur vi väljer att hantera situationerna. Jag fick stöd i mina tankar och faktiskt utrymme att hantera min situation bättre än tidigare. Det kommer att bli bra.

Ibland är ju livet såhär. Vi kör bara på utan att tänka. Det var länge sedan jag började prioritera bort roliga saker; allt jag gör är roligt och mycket mer därtill. Nu har jag fått prioritera bort i princip allt utom det mest grundläggande; min egen och hundarnas hälsa. Men det gör faktiskt ingenting. Det känns nästan som en vinst, ärligt talat. Livet är till för att levas, inte för att rusa igenom. Så nu önskar jag bara att min kropp ska hålla med om att det här livstempot faktiskt är helt okej fint.

Ta hand om er!