Livet

En långledighet är minst sagt vad jag behöver just nu. Känslan att vara hemma med hundarna, kunna spendera tid, kela och bara vara tillsammans är så läkande för själen. I slutet av varje år tänker jag mycket över livet, men i slutet av detta år tänker jag nog mer än vanligt... Magkatarren blev (ännu) ett uppvaknande och jag är i allmänhet väldigt sliten. Då är det obeskrivligt gott att bara ligga i soffan med varma goa polarhundar överallt!

Vi var ute i skogen och körde igår. Det blev ett väldigt trevligt träningspass med hela flocken och husse. Hundarna var starka, pigga och glada. För ovanlighetens skull sken solen och det var någon enstaka plusgrad bara. Det var så fint alltihopa, att glida fram i skogen. Jag saknar ljuset, att kunna njuta av utsikten längs vägarna. Det är otroligt skönt att vi snart går mot ljusare tider.

Ikväll blåser det så det knakar i huset. Hundarna är nöjda och suckar tungt i sömnen. Det känns som att vi är på en spa-resa. Vila, samvaro, närhet. Det är så mycket som återvänder till kroppen då. Lust att vara ute, att röra på sig, att hitta på saker. Livet är så inrutat att det är svårt att vara spontan. Samtidigt trivs jag med att göra det jag gör, både i arbetslivet och privat. Någonstans måste det finnas en väg, en möjlighet att leva och överleva samtidigt. Men det är väl en del av livet, att ständigt balansera. Det är en konst som kräver mycket övning, tror jag bestämt.