tisdag 31 januari 2012

Falskt alarm


Jag var så säker på att det var en början på löp i lördags, men ack vad jag gick bet. Inte en droppe blod har där kommit sedan den lilla bruna fläcken på pappret då. Så det är bara att konstatera att vi är tillbaka till väntans tider. Vilket på sätt och vis är ganska skönt, då vi inte längre riskerar att missa vår efterlängtade platsliggningskurs!

söndag 29 januari 2012

Säsongsstart...nästan


Idag blir det ett kort lydnadspass på klubben, årets första... Lite kallt om fingrarna men va fasen ;)

lördag 28 januari 2012

Gunne löper!


Idag har Gunne börjat löpa! Plötsligt ska alla bitar läggas på plats inför kommande parning. Det är inte utan att jag blir lite nervös och pirrig. Nu börjar det som vi har väntat på!

Hundjakt på jakthund


Idag är vi ute i skogen och letar en jack russel terrier som sprang bort i förrgår. Det är alltid en mardröm att tappa en hund. Mina skulle nog överleva en tid, men för denna lilla krabat ser det nog värre ut... Två nätter med minusgrader är nog tufft. Det verkar hända så mycket med hundar när de springer bort också. Instinkterna tar över och bland dem finns även flykten och skyggheten. Jag har hört om bortsprungna hundar som inte känner igen sin familj längre, efter bara några dagar. Så idag letar vi nog efter en hund som ligger gömd under någon gran, död eller levande...

torsdag 26 januari 2012

Platsligg igen


Nu börjar vi närma oss platsliggningskursen och det är hög tid att avverka resterande fjorton kreativa platsligg! Men nu behöver jag hjälp... Har du någon rolig platsliggningsutmaning? Dela den här så jag får lite nötter att knäcka! :)

måndag 23 januari 2012

Kändis-Kinoo

 

Ja, Kinoo gör succé i storstan. Idag är hon med i Motala tidnings sportblogg.
Undrar om hon någonsin kommer vilja komma hem igen?

söndag 22 januari 2012

Träning, mål och inga genvägar


Det här kommer att bli ett tungt blogginlägg. Inte på ett deprimerat sätt, men det är så mycket som jag vill säga på en gång att det kommer bli omfattande och kanske ha för många poänger för att egentligen vara ett enda inlägg. Men nu har jag gått och tänkt på det flera veckor och det bara mognar och mognar. Någon gång måste det ju omformas från tankar till ord på ett papper. Och det är dags nu.

Jag har alltid tyckt om att träna. Inte i lagsporter och så, vi växte upp på landet så det fanns inte jättemycket möjligheter. Jag sprang mycket, cyklade och tränade på byns gym. Där fanns inget speciellt mål med träningen, mer än en vag plan om att kanske springa Tjejmilen någon gång. Vi bodde i supernorrland och att jag själv skulle resa till Stockholm och springa blev liksom aldrig av. Men jag fortsatte träna, mer eller mindre flitigt. Det var skönt iallafall, att röra på sig.

De senaste två åren har dock varit annorlunda. Jag har börjat tänka mer målinriktat, blivit mer sugen på att komma någonvart med träningen. För visst finns där, när jag tänker efter, några saker som jag ändå drömmer om. Skillnaden idag är att jag faktiskt kan förverkliga mina drömmar.

Jag har gjort några tafatta försök att bygga upp en tävlingskondition och det har gått bättre och bättre. Men, och det har jag lärt mig av denna resa, ingenting kommer gratis. När Emmeli kom hem till mig och berättade vad hon lärt sig på en föreläsning, sade hon "Noggrannhet och helhetstänk ökar dina chanser att lyckas!".

Det är tänkvärt och påminde mig om ett samtal som jag hade med Ylwa förra vintern. Hon berättade om tiden innan hon började tävla med sina hundar. När hon hade berättat för någon hur de tränade, fick hon till svar att "som du tränar, måste du ut och tävla. Det kommer att gå bra för er!".

Sensmoralen av detta, och poletten som föll ner i mitt huvud, var att det faktiskt är träningen som avgör hur man till slut presterar. Förutsättningar, genetik och annat må ha sitt att säga. Men träningen avgör hur långt just du kan komma. Eller som Ingemar Stenmark en gång sade; "Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag!".

Tävlingsredo!
Med det i ryggen började jag tänka mer på träningsupplägg. Om vi nu utgår från löpningen på barmarks-sm, frågade jag mig: Vad krävs för att jag ska kunna springa snabbare? Det var inte svårt att räkna upp tre saker som är en förutsättning för mer fart: Mer spänst och mer benstyrka för att kunna ta längre steg. Och bättre kondition för att kunna ta snabbare steg. Lätt som en plätt!

Nu råkar det vara så att jag går till en jäkligt duktig massör för att jag får spänningar i nacken och axlarna när jag jobbar. Av en slump visade det sig att hon var utbildad personlig tränare som dessutom behövde lite hundtips. Ja, ni kan ju förstå vartåt det bar hän. Vi har helt enkelt pratat en hel del träning och en hel del hund senaste massagerna.

Så kom det sig att jag fick ett rejält uppvaknande. Jag hade gjort ett träningsupplägg som kombinerade styrketräning och konditionsträning, helt enligt mina behov som jag skrev ovan. Min begränsning är tiden, jag kan bara sätta av tre dagar i veckan för min egen träning. Resten går åt hundarna. Så det blev tre ganska omfattande pass, helt enkelt.

När jag skulle lämna massagen, sade så min kära massör som hastigast att "med de målen skulle jag satsa enbart på styrketräning en period". Jag var redan mentalt på väg att gå ut genom dörren men hann inte långt innan jag började förstå innehållet i de få orden. Vilken miss! Plötsligt stod allt klart för mig. Hade jag varit privat hundtränare och haft mig själv i träning hade jag direkt sagt: "Du har för många mål! Fokusera, bestäm dig och genomför en sak i taget".

Med tre träningsdagar i veckan, är det näst intill omöjligt att få effektiv både konditions- styrke- och spänstträning. Nej, jag kommer röra mig framåt i snigelfart och blir jag sjuk en vecka är jag snabbt tillbaka på ruta ett. Det blev plötsligt inget bra alls.

Att göra ett träningsupplägg som ska passa in i veckoplaneringen är lätt. Det handlar om timmar och minuter, enkelt att räkna på och sätta ihop i schemat. Att jobba målmedvetet med träningsplanering på sikt, är en helt annan sak. Jag har aldrig gjort det förut, inte på så sätt att jag har delat upp träningen i olika perioder. Om målet har varit att springa, så har jag löptränat oavsett om målet ligger två månader eller två år fram i tiden. Men det är inte så enkelt.

Jag kommer tillbaka till det där om träningsplanering. Men först kommer här en avstickare. Om mål. Eller först måste jag nog göra en helt annan avstickare. Annars faller inte alla bitar på plats.

När min älsklingstidning, Aktiv träning, kom innan jul, var där en artikel om att hålla vikten för gott. Alltså hur man bantar smart. Visst, jag är inte överviktig men jag bär nog på en och annan överflödig valk som skumpar runt när jag springer. Men det var inte bantningskonceptet som var det viktiga i artikeln. Det var hela tankesättet.

Där stod nämligen att enda sättet att ändra livsstil, är att hitta nya vanor som håller för resten av livet. Att till exempel äta en diet under några veckor, tappa en massa kilon och sedan belöna sig med att gå tillbaka och äta som man gjorde innan, ger bara en jojo-effekt. Det har såklart också negativ påverkan på kroppen. Anledningen att man blev stor, var ju just att man hade de gamla vanorna. Någonstans där insåg jag att så länge jag går i samma gamla mönster, eller har som mål att få lov att gå tillbaka till dem igen, kommer jag aldrig att nå framåt i längden. Det blir upp och det blir ner. Tillbaka till ruta ett.

En del träning går förståss att kombinera!
Jag bestämde mig för att hitta nya mönster att gå i, mönster som jag kan tänka mig att leva i resten av livet. Visst handlade det om att äta bättre, mer regelbundna måltider och mer varierad kost. Men även att sluta pressa mig så hårt med långa dagar och att prioritera sömn och vila. En viktig del i detta beslut, var att träna mig själv enbart tre gånger i veckan. En annan var att boka upp mig till hemmakvällar. Det blev en livstäckande plan för att överleva, helt enkelt.

Så, när jag kom ut från massören och insåg att jag har för många mål, fick jag börja fundera. Vad är mina mål egentligen? Visst har jag ett tydligt mål; jag ska springa barmarks-sm på en tid där jag snittar minst tretton kilometer i timmen. Tydligare kan det liksom inte bli. Men... Det skulle ju inte skada om jag nu blir av med de där få, men knäbelastande extrakilona. Och jag vill ju gärna kunna göra armhävningar. Kanske till och med lyfta mig själv. Plus att det är ju snyggt med en vältränad överkropp.

Ja, någonstans där hamnade jag. Ett mål, men i slutänden ganska många "det skadar ju inte om"... Såklart att alla de sakerna också satte sin prägel på mitt mål. Sen så skulle jag gärna vilja cykla Vätternrundan. Eller åtminstone Halvvättern. För att inte tala om mitt allra största mål, min dröm. Att köra Polardistans.

Många kockar blir ingen bra soppa, heter det. I mitt fall så är det för många ingredienser. För det går inte att bygga muskler och bli av med extrahull samtidigt. Det förstnämnda kräver ett ökat energiintag och det sistnämnda kräver raka motsatsen. Dessutom är det ju bortkastat att tappa de där extrakilona om jag istället lägger på mig muskler. Det blir ju samma belastning på knät i slutänden iallafall.

I allt det här insåg jag, att även om jag har ett tydligt mål så kanske inte vägen dit är given. Jag vill många saker och flera av dem motsäger varandra. Jag måste helt enkelt välja och prioritera. Och för första gången måste jag välja bort att vilja se bra ut. Inte för att det är korkat med skönhetsideal, det vet jag även om jag tycker det är skitsvårt att ignorera dem. Nej, jag måste välja bort platt mage och snygga muskler därför att det inte får plats i min målbild. Alla mina stora mål med min egen träning handlar om styrka och uthållighet. Ingenting handlar om stora muskler.

Här är egentligen blogginlägget slut. Men i händelse att du nu har blivit sugen att sätta ditt eget träningsmål och vill få lite inspiration och redskap att genomföra det, kommer nu lite mer konkret att ta på. Jag gillar inte riktigt att gå in på detaljer för det har en tendens att bli mycket tjat och upprepningar och sådant är aldrig kul att läsa. Men på något sätt behöver också jag reda ut detta i min skalle.  

Massören tipsade mig om en sida på nätet, träningslära.se, med många bra vetenskapliga artiklar om träning. Där hittade jag en väldigt intressant artikel om träningsuppehåll. Det har nämligen visat sig att styrketräning ger en mer långsiktig grund att stå på medan konditionen är mer tillfällig. Det, tillsammans med min kära massörs inrådan, har lett till följande plan.

Mitt första lilla delmål är att springa i Skånedraget i april. När jag gjorde min träningsplan var det sexton veckor dit. Jag delade upp tiden i två perioder. Först en åtta veckors styrketräningsperiod och sedan en åtta veckors period där jag jobbar upp konditionen. Jag kan inte få maximal konditionsträning och maximal styrketräning under samma pass. Energin tar ju slut förr eller senare så någonting av det blir lidande. Det finns dessutom de som menar att sådan träning kan motverka sitt syfte. Må så vara, men mitt beslut att dela upp träningen har mest med det förstnämnda att göra.

Så, nu är det alltså styrketräning som gäller. Men med det inte sagt att jag skiter fullständigt i konditionen. Det går inte att träna maximalt effektivt på flera områden samtidigt, men det går att underhålla det ena medan fokuset ligger på det andra. Jag värmer alltid upp med en kvarts löpning för att kolla av så jag fortfarande orkar och jag har ett ganska högt tempo i styrketräningen så pulsen får jobba lite. På så sätt behöver jag inte tappa en massa kondis, även om jag inte heller förbättrar den.

Men så pratade jag med min kära vän Elina som tränar väldigt mycket. Hon ställde saker på sin spets när hon började fråga vad mitt mål med styrketräningen var. Det visade sig nämligen att, inte nog med att jag har fått gallra bort en massa motverkande mål, jag måste även gallra i styrketräningen!

Jag använder en otroligt trevlig app till styrketräningen, som heter Jefit. Där går att välja en muskelgrupp och så poppar det upp tio, tjugo, trettio olika övningar som man kan gotta sig i! Alla övningar har animation så man ser exakt hur de ska göras så går det att lägga in dem i träningspass på ett väldigt enkelt sätt. När jag tränar, går jag in på ett träningspass och betar av övning för övning. Appen talar hela tiden om för mig hur mycket jag brukar lyfta i just den övningen, hur många gånger jag brukar klara och peppar mig att orka öka vikterna. Sen kan jag gå in på nätet och se statistik över precis allting, varje enskild övning över tid och mina totala framgångar. Det är helt enkelt guld!

Nu hade jag satt ihop tre träningspass med sex muskelgrupper i varje. Varje muskelgrupp hade sedan tre olika övningar jag skulle göra. Jag kan ju säga att i slutet av ett sådant pass fanns där inte mycket kvar att ge. Energin tog slut innan träningen tog slut vilket, som jag redan skrivit, inte riktigt är optimalt.

Elina förklarade för mig att om man ska fokusera ska man egentligen inte köra mer än kanske tre muskelgrupper per pass. Jag förstod snabbt vad det innebar i praktiken. Jag har inte bara fått välja mellan styrketräning och kondition, jag måste också välja ut exakt vilka muskelgrupper som ska vara mitt fokus. De andra får, precis som konditionen, ligga och bara bli underhållna en period.

Så nu har jag en plan. Dessa styrkeveckor ska jag ägna helt och fullt åt mina akilleshälar. Det är nämligen så att jag många gånger stöter på problem i övningar därför att fel muskler inte är tillräckligt starka. Till exempel när jag gör rygghävningar så blir jag trött i baksidan av låren innan jag blir trött i ryggen så jag kommer aldrig åt den riktiga ryggträningen. Jag har flera extremt svaga punkter och nu ska det bli bättring på det!

Det här sättet att tänka på träning har gett mig så himla mycket mer träningssug! Att jobba så fokuserat under kortare perioder, motiverar mig att kämpa extra mycket. Jag har bara åtta veckor på mig att bli starkare och uthålligare för denna omgång, därför är varje träningspass viktigt. Det blir lätt att vara närvarande och den slentrianmässiga träningen är helt borta.

"Noggrannhet och helhetstänk ökar dina chanser att lyckas!". Orden börjar få en djupare betydelse för mig. Tänk om det går att tänka på samma sätt med hundträningen? Det borde ju vara samma principer som gäller även för hundar. Muskler som muskler. Tål defintivt att tänkas på. Men i ett helt annat blogginlägg. Kram!

Promenad


Även idag är det för halt för träning. Istället blir det en flockpromenad i Varamon!

Snälla hundar


Igår var det någon som hamnade här på bloggen när de googlade på "snälla hundar".
Det känns ju lite roligt! :)

Ännu mer tassar

En torr tass med hårda kanter på trampdynorna och flera sprickor.

En halvtorr tass med små sprickor och skavsår på flera sidor av trampdynorna.

En mer elastisk tass med mjuka trampdynor. Några enstaka förhårdnader i kanterna av trampdynorna.

En mjuk och elastisk tass rakt igenom. Inga hårda kanter, sprickor eller ens torr hud.
Trampdynorna känss som vanlig, lätt fuktad, mjuk hud.

Här är en uppföljare på tassinlägget, med lite bilder på hundarnas tassar. Det är lättare att beskriva och förklara med bilder. Alla dessa tassar har gått med samma mängd träning i vinter. Ändå skiljer det så otroligt mycket!

SPA-weekend


I helgen är Kinoo på spa-weekend hos Linda och Christopher. Hon har blivit badad, får gå promenader och bli kelad i soffan. Snacka om himmelriket!

lördag 21 januari 2012

fredag 20 januari 2012

Rykande färskt


Jag har ett riktigt fet-inlägg på gång, om träning, men det får nog vänta en dag till. Ikväll blir det att sjunka ner i ett rykande färskt nummer av min älsklingstidning! :)

Viktig tid


Jag glömmer ofta hur värdefullt det är att komma ut från vardagsrummet och bara sitta ner och diskutera hundträning över en kopp te... Väldigt värd tid!

Brrr


Inatt har Baby blivit kissnödig och gått ut på eget bevåg. Synd bara att hon glömde stänga dörren efter sig... Brrr! Ps. Ja, det är inomhustemperaturen!

onsdag 18 januari 2012

Apportering - ja tack!


Idag har det hänt!!

Ps. Råkade ha Kapten Röd på i bakgrunden, min obligatoriska morgonmusik för en bra start :)

tisdag 17 januari 2012

Läggdags


Godnatt, mina små hjärtan! <3

Tassar


Vi har aldrig haft något särskilt problem med hundarnas tassar, även om det händer att vi får smörja små sprickor så brukar det aldrig bli mer än så. Men den här säsongens envisa brist på snö har gjort vägarna förrädiskt hårda och för första gången är tassarna nu en utmaning.

Jag brukar klippa klorna på alla hundar utom Diva, för hon sliter ner dem själv när hon springer. Nu klippte jag klorna för en dryg månad sedan men usch vad jag har fått äta upp det. Pila har slitit klorna så grymt mycket och efter ett par blodiga pass går hon nu konstant med sockar under träningen. Jag tror Pila är vår hårdast arbetande hund och det märks även på klorna. Tassarna däremot, är helt oskadda. Hon verkar vara tjockhudad, helt enkelt!

Pila har slipat ner en klo till pulpan...
Nu senaste passet kom vi hem och jag såg, överraskande nog, att även Baby hade en blödande klo. Baby drar inte nåt värst, men springer tydligen lite snett med bakbenen så innerklorna slits extra hårt. Sockor på här också, alltså. Gissa om jag är glad att jag sydde en massa sockor i somras? Det blir nog dock att sy fler snart om vi fortsätter i den här takten.
Jag är väldigt nöjd med bävernylon-sockorna, måste jag säga. De håller förvånansvärt bra även på Pila som sliter som ett djur. Två - tre träningspass håller hennes sockor. Issen och Baby har gått med samma sockor över fem mil utan problem. Ganska bra för att vara på stenhård grusväg faktiskt. De är även väldigt lätta att hitta ifall någon faller av (vilket de ganska sällan gör) eftersom jag sytt dem i min älsklingsfärg; brandorange.
Högersockar på Pila är numera obligatoriskt..
För övrigt så är det ganska intressant att se hur hundarnas tassar tål draget. Det är stor skillnad på trampdynorna! En del av hundarna har aldrig en tillstymmelse till skav, sprickor eller annat; trampdynorna är alltid mjuka och elastiska. Medan andra nästan konstant har små förhårdnader, sprickor och stundom även skav. Karsten sade på en föreläsning att han upplevde att de hundar som har en gulaktig trampdyna oftast har mest tåliga tassar. Själv har jag ju definitivt inte tillräckligt med erfarenhet att bedöma det, men det gör det inte mindre intressant att studera!
Så nu har vi obligatorisk tasskontroll innan och efter varje träning. Om jag nu kan hålla mig från att klippa klorna, kommer nog det problemet att vara ur världen snart. Klorna får växa i takt med att de slipas, helt enkelt. Det blir bara ett par tummar att ta av då och då. Ganska skönt egentligen, att ha tolv klor att se över istället för etthundraåtta... ;)

söndag 15 januari 2012

Trötta och nöjda


Lycka är en mysig kväll med alla trötta lurviga!

Finbesök


Idag har vi haft finbesök av Kjell och Anita. Vi körde Koltorpsrundan, de med ett sexspann och jag med fyrspann. Det är roligt att ibland få lite sällskap ute i skogarna. Hundarna känner till alla våra rundor och trots att vi har mycket variation, är det ändå skillnad när man har ett annat spann att jaga.

Kjell och Anita har lite mer kräm i sitt spann. De har tre riktigt starka hanar och det märktes. För mina småtjejer blev det ibland en match att hänga med. Men det gjorde vi! Även om de höll stundvis höga hastigheter, tappade de ändå fart i backarna så vi fick komma ikapp. Det var skönt att få bekräftelse att vår backträning faktiskt ger effekt, vi hade inte nämnvärt lägre fart uppför än nedför.

Efter träningen fick hundarna busa av sig lite och vi tog en kopp kaffe. Det kan lätt bli lite ensamt, med draghundträningen. Det är liksom alltid ett projekt att ta sig iväg eller att få gäster så det händer inte så ofta. Men det är ändå definitivt värt det. Att kunna sätta sig ner och prata hund, foder, utrustning och allskaffens saker är värdefullt. Där finns alltid någonting att lära sig. Men nu ska jag ta tag i bajsplockning så det blir klart för idag. Det är skönt att kunna plocka i dagsljus för en gångs skull, då vet jag att jag inte missar någonting. :)

Säkerhet


Den senaste tiden har jag kommit att fundera över säkerheten med spannet. Sex hundar är ruggigt starka när de tar i och min vagn på tjugosex kilo är liksom inte mycket att komma med. Det har hänt att de har dragit mig framåt trots att alla fyra hjulen är låsta. De kommer inte långt, men de kommer framåt och nu när vägarna täcks av snö kommer friktionen att bli betydligt mindre.

Vanligtvis är där ju inte särskilt mycket problem. Hundarna är relativt disciplinerade och håller sig oftast på vägen. Undantaget är Kinoo, som kan luras när hon går i led med Diva. Men skulle vi en dag möta en häst eller annat och jag har "fel" ledarhundar, kan det bli lite större problem. Och ännu värre om jag av någon anledning i en kris behöver lämna vagnen.

Jag har alltid en tung kätting med mig när jag kör själv. Med alla hjulen låsta och kättingen på marken, kan de inte dra iväg vagnen snabbare än att jag hinner hoppa på i farten. Men då drar de bara för att de tröttnat på att sitta still. Säg att det, under en vattning, skulle komma ett rådjur. Ja, då börjar vi prata riktiga risker.

Av den anledningen har jag nu gjort en säkerhetslina. Den är konstruerad så att den lätt ska gå att antingen knyta eller ögla genom sig själv runt ett träd och sedan fästas i vagnen. Ett träd är det föga sannolikt att hundarna drar iväg med. Jag ska fundera ut något smart sätt att hänga linan på vagnen bara, så den inte är ivägen men ändå är lätt att få tag på och lossa. Så blir det till att öva i skarpt läge. Jag siktar på att kunna fästa vagnen på trettio sekunder, den marginalen bör finnas i de allra flesta lägen.

Problemet kvarstår dock fortfarande. Min och vagnens vikt gränsar till för lite för sex pigga hundar. Om allt går vägen har vi plötsligt ett åttaspann nästa år. Det är ingenting att diskutera. Det går inte utan att riskera både min och hundarnas hälsa (och liv?). Då behöver vi någonting betydligt tyngre att köra med. Men det blir nästa steg.

Än så länge blir det iallafall säkerhetslina, men målet är att även ha en skotermatta på vagnen. Den kan jag ställa mig på när jag behöver bromsa extra mycket och det blir extremt mycket friktion, även på snö. Med de två bör vi klara denna vinter iallafall.

lördag 14 januari 2012

Lördagsmys


Kan man ha det mer slappt på en lördagkväll? När Issen låg på rygg häromdagen blev jag totalcharmad och blev tvungen att klappa en lång stund. Issen har aldrig legat på rygg sådär och när vi ibland försökt vända på honom från sida till sida, har han nästan fått panik. Nu har han flera gånger legat helt på rygg och tiggt om kel! Jag vill gärna tro att hans framsteg har att göra med vårt idoga arbete med hans kroppskontroll. Och trygghet förståss. Eller så har han bara hittat ett nytt sätt att se världen :)

Rovdjur


Var nu snäll och säg mig att en räv är tillräckligt stark för att dra ett sådant här ben tjugo meter? För vad för någonting skulle annars göra det, alldeles precis vid vår tomt?

Att leva och att överleva


Igår blev det bestämt att det blir vi som själva tar en kull på Gunne i vår. Det var ett lite oväntat besked och jag var inställt på någonting helt annat, men det tog inte lång tid innan verkligheten kom ikapp mig. Och drömmarna, förståss.

Jag är en drömmare, så enkelt är det. När jag dagdrömmer om någonting, kan det spelas upp om och om igen som bilder i mitt huvud. För David, som lever med mig, är det nog inte alltid lätt. När dessa bilder spelas upp för mig, är jag fullständigt omedveten om tid och rum runtomkring mig. Det är ingen idé att försöka prata med mig, visa mig någonting eller knappt ens försöka få kontakt. Det blir som någon slags meditation, helt enkelt.

Häromdagen satt jag i bastun på gymmet, tillsammans med några äldre damer. De var bägge nyblivna pensionärer och pratade om hur viktigt det var att ta vara på livet. Två av deras bekanta hade gått bort precis i början av sin pension. Jag vet att det är klyschigt, var och varannan har väl numera "carpe diem" som väggord hemma. Men det senaste året har gett mig en ny, betydligt djupare, innebörd av de orden än vad några träbitar på en vägg kan ge.

När jag var yngre, var jag livrädd för döden. Alltså bara tanken på att någon kunde dö, gav mig sådan ångest att jag nästan blev paralyserad. Jag kunde krama Baby i timmar och gråta i hennes päls när jag, på samma sätt som ovan, ofrivilligt dagdrömde om att förlora henne. Det var extremt gripande för mig med tanken på att förlora någonting och jag plågades ofta av stark rädsla för det ögonblick när jag skulle bli tvingad att uppleva det i verkligheten.

Men i mina dagdrömmar spelades bara förlusten upp om och om igen. I mina dagdrömmar fick jag aldrig uppleva det som jag har upplevt nu, i verkligheten. Med Diva. Javisst, förlusten var fullständigt närvarande med alla de känslor som jag fasat för. Men jag hade aldrig gått vidare i drömmen så som jag kunde gå vidare i livet. När sorgen drabbade mig med all sin kraft i det verkliga livet, fick jag också uppleva vilken positiv kraft som finns där i allt det mörka.

Jag sörjde och grät, men till slut kunde jag torka tårarna och öppna ögonen inför en ny värld. Jag bar på smärtan inombords, men jag insåg också på något konstigt sätt att det var en del av livet. Såhär i efterhand har jag också insett vilken fin gåva jag har fått av sorgen och smärtan. Gåvan att överleva.

I mina drömmar fanns aldrig tanken på överlevnad. Men det gör den i verkligheten. Jag läste ett så otroligt fint citat i Sandras blogg häromdagen. "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have". Det är så sant. Många av er, älskade läsare, har tidigare skrivit till mig och undrat hur jag orkat. Det gjorde jag, och det skulle även ni göra. Men insikten att jag kunde överleva har gett mig mycket mer än så.

Imorse satt jag i vår fina nya sittsäck och filosoferade med David, om Gunne och valpar. Jag kände att jag behövde ta ett beslut. Ibland upplever jag bara att jag står inför ett vägskäl där jag har två val och jag måste ta något av dem för att kunna gå vidare. Imorse var ett sådant tillfälle.

Ena vägen var den säkra vägen. Att inte ta ut någonting i förskott, inte bygga en massa förhoppningar, inte längta eller drömma så mycket. Det är det säkraste sättet att slippa bli besviken eller kanske till och med krossad. I avel kan allt hända, det är liksom många bitar som ska falla på plats innan man kan få ett resultat att ta på. Den säkra vägen är att inte hoppas för mycket.

Andra vägen var längtans väg. Att vänta, hoppas och drömma om de små puppysarna. Att drömma om att smeka magen på en tjock Gunne och småprata med valpar som inte ens har kommit ut. Att uppleva en förlossning där nya liv får se världens ljus. Att se en mamma ömt vårda sina barn, se dem ivrigt dricka hennes mjölk och växa till små individer med egna viljor och önskan om äventyr. Att få lära känna dessa nya små liv, ge dem namn, kärlek och följa dem från deras första steg till deras sista.

Jag valde den andra vägen.

Det kanske låter korkat. I Östergötland säger man "på´t igen!". Men så länge jag vet att jag kan överleva bakslagen, de krossade drömmarna och sorg och smärta. Så länge jag vet att jag kan överleva, så tänker jag även leva. Och för mig är det inte att leva, när jag hela tiden går och försöker bromsa känslor och drömmar för säkerhets skull. För mig är det just att känna och drömma som är att leva!

Sorgen och smärtan över Divas sjukdom är nästan helt borta idag. Men den har lämnat ett spår efter sig. Förra årets motgångar i allt, har på något sätt gett mig förmågan att spontant uppskatta de små sakerna i livet. Jag tar ingenting för givet längre och jag ser att det kan tyckas låta tragiskt. Det är det inte. Det är precis tvärtom. Varje liten medgång, väntad eller ej, ger mig en glädje och fyller min kropp med värme. Det kan vara att smörgåsen faller med smöret upp. Att vakna en solig dag. Att tröjan hamnade rätt väg även fast det var mörkt när jag tog på den. Att det börjar ett bra teveprogram precis när jag råkar sätta mig i soffan.

Det är carpe diem. Sorgen har lärt mig att uppskatta de små sakerna i livet. En del kallar det mindfullness. För mig har bägge begreppen alltid varit någonting som man medvetet behöver fokusera på. Men jag har fått det lättare än så. Sorgen har gett mig förmågan att spontant njuta av nuet. Det kan ingen ta ifrån mig. I slutänden blev det djupa mörkret ett ännu starkare ljus.

Så nu har jag valt att längta efter valpar. Helt galet mycket. Jag känner ingen oro, inget "tänk om". Jag vet att vad som än händer så kommer jag att överleva. Och fram till dess så tänker jag faktiskt njuta. Och blogga förståss. Punkt.

Spontan ingång, jippie!!


Idag mitt i all apporteringslek, bjöd Issen plötsligt på en finfin ingång! Min plan att leka fram beteenden i apporteringen har verkligen gått i lås. Jippie!!

fredag 13 januari 2012

torsdag 12 januari 2012

CSI Björkliden


Idag har Issen behagat tugga sönder en helt ny burk med glucosamin. Det är nästan ett halvkilo dammigt vitt pulver som numera är spritt över hela hundsängen. Glucosamin är heller inte gratis... Så jag bestämde mig för att försöka rädda så mycket som möjligt. Med tesked och pincett gick jag igenom hela "brottsplatsen" och räddade det som räddas kan. Tur ingen såg mig där med vitt pulver i tesked och silen i högsta hugg... ;)

From slask to dawn...


Jaha då var vi igång igen... Fram med skurmoppen!

tisdag 10 januari 2012

Gofilt


Just nu är Baby lite öm i sin rygg igen. Hon får lite extra medicin och är pigg om dagarna men så ibland frampå kvällen kommer hon och vill ha lite tröst. Då delar vi på min gofilt som jag fick av David i julklapp. Det är en av världens bästa uppfinningar och heter slanket.

Tricks och munarbete


Vi håller på att jobba med lite olika apporteringsövningar för stunden. Till exempel springa snabbt mot matte med föremål i munnen, snabba vändningar vid gripande, gripande på rätt ställe på apporten, lugn attityd i gripandet (för att undvika tass-tryck på grejerna), lämna föremål i mattes hand, hämta fler föremål i rad samt hålla hårt och länge. Det jag känner att vi har kommit kortast med är ingångarna. Issen kan göra ingångar och han kan bära en apportbock men han kan inte göra både och. För att inte röra till det och skapa tveksamheter med apportbocken och i ingångarna i sig, övar vi för stunden på att göra saker i allmänhet med föremål i munnen.

Först ut är att sitta vackert med kampbollen i munnen. Det är mycket svårt för Issen och än har inte polletten fallit riktigt ner. Tanken är att Issen ska kunna tänka shaping även när han har ett föremål i munnen, för just nu har han en tendens att bli väldigt passiv. Vi får jobba på helt enkelt och nosduttarna är ju en del av detta arbete. När han väl förstod att han skulle koppla ihop nosdutt och apportering då gick det snabbt för honom. Jag tänker att när han kan utföra åtminstone tre olika beteenden med någonting i munnen, då ska vi börja titta på ingångarna också. Samtidigt leker vi lite smått med metallapporten också. Det är lika bra att börja bygga lite där också, med enkla hämtningar.

Jag har varit väldigt försiktig med att använda apportbocken i träningen på grund av att jag vill att det mesta ska vara klart när vi väl tar fram den. Alltså att Issen redan kan gripa snabbt och hålla hårt, till exempel. Men jag märker nu att vi har brister i vår träning, på så sätt att vi har tränat för lite med apportbocken. Den har helt enkelt inget stort värde för Issen. Han griper den, kommer med den och lämnar den i handen men det är mest plikttroget. Inte så som han jobbar med andra föremål som han är van vid. Så en av målsättningarna i allt arbete ovan, är också att apportbocken ska bli ett av de föremål som han väljer i allra första hand!

Flygande vildsvin?

Igår morse hittade vi dessa spår på trappen mitt på gården. Ett enda par spår som ser extremt mycket ut som klövar. Ingen fortsättning, inget skutt, inga fler spår alls. Är det en av våra hundar som plötsligt fått klövar måntro? Eller ett flygande vildsvin som bara landat med en duns och sedan lyft mot skyn igen?

måndag 9 januari 2012

Invigning


Under jul- och nyårshelgerna har vi jobbat med att renovera det första av våra rum på övervåningen. Från att ha varit ett murrigt lila rum med slarviga detaljer, börjar det nu likna något. Ett ljust, fräsch och harmoniskt rum att vara i! Vi har hittat en jättestor härlig sittsäck och nu ikväll fick vi äntligen inviga den. Pila var inte sen att vara med. Det blir en riktig myshörna där det går att koppla av med en bok, bloggen eller bara pyssel i allmänhet. Kolla in tapeten bakom oss också, jag föll för den vid första ögonkastet och bara älskar den! Den är lite blank och reflekterar ljuset på ett mysigt sätt, förutom det gröna myllret av blad. Jag blir bara helt lugn av att sjunka ner i mjuka säcken i vårt nya fina rum!

Dubbelt upp!


Imorse blev jag lite överraskad då vattnet i vattenskålarna ute inte såg ut att vara fruset. Men det kändes som att det var kallare än noll grader... Bilens termometer avslöjade sanningen; det är kallaste dagen hittills denna säsong! Temperaturen går ner samtidigt som solen går upp. Det kommer bli en underbar dag! Jag själv spenderar den inne på kontoret, men det gör ingenting. Jag behöver bara blunda så känner jag den friska luften och solen som värmer i ansiktet. Det gör livet värt att leva!

söndag 8 januari 2012

Hundsäng

Husse säger att vi har för få hundsängar i köket. Nu när vi hittade Pila ihopträngd på en nedfallen stolsdyna, kan jag väl tänka mig att hålla med...


lördag 7 januari 2012

Packad och klar

Imorgon bitti ska vi åka på lite äventyr. Det är praktiskt att åka iväg sådär ibland, det ger mig en anledning att ta tag i ett måste sedan länge; städa bilen. Förutom en rejäl dammsugning har också hundarna fått fin ny halm i boxarna. Halmen blir rätt äcklig efter många leriga stunder och bäddande. Nu ska den nog klara sig ett tag, det är riktigt fin halm vi har fått tag på i år!


Lappvantar

På vår eftermiddagspromenad börjar det så sakteliga falla stora tjocka snöflingor från himlen. Eller lappvantar som vi kallade dem när jag var liten!


Öga utan anmärkning


Nu har det kommit in på hunddata och ännu en gång känner jag tacksamhet att det fick gå bra till slut!

fredag 6 januari 2012

Underbara dag!


Lax i stora lass


Nu har hundarna fått sitt morgonvatten. Om ett par timmar åker vi till Lillehals för att tävlingsträna med Linda och Silent! Det ska bli så roligt att äntligen få se hur det ser ut där ute, Linda har pratat så varmt om naturen. Det ligger nere vid Vättern och ganska isolerat från omgivningen. Dessutom är det en bra stund sedan vi åkte iväg och tränade sist. Vi håller på att renovera ett rum och alla resor till soptippen har gjort att min bil varit burlös i en dryg månad. Men nu ska vi äntligen iväg igen!

Jag har börjat varva Gunnes mat nu. Hon har börjat få lax på morgnarna, varvat med annat köttfoder ibland för omväxlingens skull. Tanken är att få upp en bra rutin med extra matning så att hon kan lägga på sig lite hull inför dräktigheten. Gunne är en väldigt tunn hund, när vi ögonlyste vägde jag henne till sexton och ett halvt kilo. Inte mycket för världen! För att jämföra så väger Diva tjugoen...

Så lite hull skadar alltså inte. Förra året gav jag laxblandad mat till vår lånehund, Busan, och hon lade på sig ett fint hull av det. Gunne verkar gilla fisken och glufsar i sig ordentligt. Hon har lite asperger med maten, Gunne. Det måste liksom ske på rätt sätt, rätt tid och i rätt miljö. Jag försöker tänja lite på gränserna då och då och ibland funkar det, ibland inte. Det kanske inte går att träna, men det är lite intressant att testa iallafall!

Nu stiger solen upp och lyser i mina ögon. Jag ska inte sitta här längre, det blir en stund med kameran i trädgården innan vi åker iväg. Det är helt ljuvligt att vara hemma, vakna till en ny dag och se solen klättra sig upp bakom trädtopparna. Idag verkar vi också kunna bli klar med det mesta i vårt renoveringsprojekt så vi kan flytta in i rummet. Det ska bli skönt att få lite ordning på livet igen!